Den blågula blåbärsnationen

Knappt har ett stort mästerskap avslutats förrän nästa tar vid. Efter friidrotts-VM har nu fotbolls-EM för damer börjat, och våra svenska tjejer har chansen att rädda en sommar som varit extremt tunnsådd när det gäller blågula medaljer. Hur hårt de än kämpar lär de inte kunna överglänsa världens mest omtalade idrottsman just nu, Usain Bolt. Hans båda världsrekord på 100 m och 200 m (samt tredje guld på korta stafetten) gör honom till världens kanske största idrottsutövare genom tiderna, och ändå vill man bara ha mer.

Bolt i all ära, men mitt största gåshudsögonblick från Berlin inträffade under damernas höjdhoppsfinal. Kroatiskan Blanka Vlasic mot hemmahoppet Ariane Friedrich. Den senare är riktigt illa ute på 2,02 och med bara ett försök kvar riskerar hon att bli utan medalj. De flesta tävlande föredrar att publiken klappar i takt när de hoppar, men det vill tyskan inte veta av under sitt sista försök. Hon lyckas få en hel arena att sluta klappa och bara titta. Det är knäpptyst när hon springer framåt, hoppar upp mot ribban... och klarar. Bronsmedaljen är säkrad. 

De svenska idrottarna kammade som väntat hem noll medaljer, "storstjärnorna" underpresterade och Linus Thörnblads 5:e plats i höjdhoppet var det bästa man åstadkom. Den alltid så populära "vi är ett litet land, man kan inte förvänta sig mer än så här av oss"-ursäkten plockades självklart fram, men det är på tiden att vi gör oss av med den för gott. Som exempel kan man ta Jamaica, som med sina 13 medaljer (varav 7 stycken var guld!) kom 2:a i medaljligan. Där bor det inte ens 3 miljoner människor. 


Usain Bolt med sitt världsrekord på 100 m.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0