Outer Heaven

Lite tidigare den här månaden så var det spelmusikkonsert i Stockholms Konserthus, den första på ett och ett halvt år. Konserten fokuserade på kompositörerna Yoko Shimomura och Chris Hülsbeck, två musiker som jag lyssnat mycket på genom åren. Min uppladdning bestod av att rensa upp bland disken hemma i köket medan jag tog små danssteg till Chris Hülsbecks klassiska Turrican-soundtrack. Grym uppvärmning!

Förra spelmusikkonserten jag var på var den jippobetonade tredje upplagan av Play!, en stundtals plågsam upplevelse som hölls i en opersonlig baskethall. Med Sinfonica är man tillbaka där man hör hemma, i Konserthuset. Det är helt enkelt mer klass här, akustiken är helt enorm (man hör när orkestern vänder notblad, bara en sådan sak!) och det känns tryggt att suveräne Arnie Roth är tillbaka som dirigent. Med Play!-konserterna försöker man alltid blidka alla casual gamers genom att slänga in låtar från de mest populära spelen, men här törs man lita på att publiken har lite koll och att de är intresserade.

Det är helt klart ett lyft jämfört med senaste konserten jag varit på, även om jag på intet sätt tycker att det är Shimomuras eller Hülsbecks bästa låtar som framförs. För att återknyta till Turrican-soundtracket, hur passande vore det inte att använda den orkestrala versionen av "The Great Bath"? Och även om det kanske skulle förstöra stämningen så hade det varit rätt kul om Annika Ljungberg (ex-Rednex) gästade på ledmotivet till rollspelet Legend Of Mana, där hon bisarrt nog medverkar genom att sjunga på svenska (till ett spel som ironiskt nog aldrig släpptes i Sverige). Fast den texten är ganska så pinsam, så det kanske var lika bra att kvaliteten inte fick sig en törn där.

Meet and greet-sekvensen efter konserten är värt ett kapitel i sig. Jag hade egentligen inte tänkt gå, men jag fick en biljett av LEVEL-skribenten Johan Köhn och då är det klart att man passar på. Peter & Thomas köpte sig också ett par biljetter och sen var det bara att ställa sig sist i den långa kön. Det tog längre tid än väntat, eftersom alla ville ha flera prylar signerade, fotografera och konversera med sina idoler. Inte så konstigt kanske, då man betalat en viss summa för kalaset. Äntligen blev det så vår tur, och längst fram satt Arnie Roth. "Always a pleasure, Mr Roth" smörade jag för dirigenten. "Next!" fnös Arnie och fick syn på Johan som intervjuat honom för Spelmusik.net tidigare under dagen. "This is actually a collegue of mine" påpekade Johan, och Arnie blev genast varmare i tonen mot mig: "Well then, how do you do...?" och det där karismatiska leendet dök upp.

Roligast var det när det blev Peter & Thomas tur. Under hela köandet hade de irriterat sig på att tre supernördar som tydligen stått först i kön gått och ställt sig sist igen, för att om möjligt kunna diskutera musiken på fjärde banan i Turrican II (eller något) med Chris Hülsbeck lite mer. När Peter & Thomas sedan fick chansen att prata lite med kompositörerna så dök nördarna upp och spolierade detta, och särskilt Arnie Roth såg besvärad ut när han blev påhoppad en andra gång. "Dessa nördar..." klagade Thomas på t-banan hem. "De saknar inte bara stil, de saknar hyfs också!"

Jag hade inte med mig något skivomslag att få signerat (Hülsbeck signerade dock Turrican-soundtracket åt mig förra gången han var i stan) så jag nöjde mig med att be alla tre att skriva en kråka på programmet istället. Resultatet kan beskådas nedan.

Ett stinkande diskberg blir så mycket lättare att handskas med när man har ett (signerat) Turrican-soundtrack till hands.


Temat för konserten var grönt, som synes.


Johan hade skrivit texterna till programmet. Peter & Thomas läste noggrant.


Våra vänner från Göteborg: Tobias, Johan och Alexander (som inte var med på noterna när bilden togs).


Kungliga Filharmonikerna under ledning av Arnie Roth.


Shimomura, Hülsbeck och Roth får blommor efteråt.


Konserten var så bra att Tobias var tvungen att sitta kvar länge för att smälta det han sett.


Meet and greet. Johan får sina prylar signerade.


"Men varför sa du inte att du kände Johan?" Arnie Roth skiner upp.


Yoko Shimomura var hett villebråd för alla unga fanboys.


Chris Hülsbeck också, fast kanske inte av samma anledning.


Det roliga med Hülsbeck är att hans pose ser exakt likadan ut på varje bild. Man skulle kunna ställa dit en pappfigur och ingen skulle märka någon skillnad.


Thomas försöker prata med Hülsbeck. Till höger kommer en av nördarna och stör.


Peter ska just börja prata med Hülsbeck när hans uppmärksamhet riktas åt annat håll.


En bedrövad Peter inser att han har sumpat sin chans.


Så här fint ser programmet ut när det är signerat.