Outer Heaven

10. Hardcore Superstar - Split Your Lip

 

 

Är det något som överraskar med Hardcore Superstar så är det knappast att soundet med några få undantag är intakt sedan nystarten för fem år sedan, utan snarare att de konsekvent fortsätter att spotta ur sig så högkvalitativt material. ”Split Your Lip” är kanske inte lika stark som karriärtoppen ”Dreamin’ In A Casket”, men definitivt i paritet med föregångaren ”Beg For It”, och innehåller mängder av adrenalinstinn partysleaze i form av låtar som ”Guestlists”, ”Moonshine” och fina avslutningsballaden ”Run To Your Mama”.

 

Bästa spår: ”Last Call For Alcohol”

 

9. Carpark North – Lost

 

Har alltid haft ett gott öga till dessa danskar. Nu bör det vara dags att resten av världen tar notis, för här finns nämligen en hel radda potentiella stadiumrockklassiker som tangerar grupper som Coldplay, The Killers, Mew, A-Ha och Kent. Att Carpark North spelat in sina två tidigare hits ”Human” och ”Transparent And Glasslike” på nytt för att fylla ut speltiden känns faktiskt helt onödigt, då ”Lost” hade stått alldeles utmärkt på egna ben.

 

Bästa spår: ”Leave My Place”

 

8. Avenged Sevenfold – Nightmare

 

 

Från ett gäng som enligt min mening mest producerat trams tidigare kommer högst oväntat en av årets riktiga hårdrockstriumfér. Materialet som Avenged Sevenfold förfogar över har en imponerande bredd, med stora Metallica-refränger, tuffa riff som ekar Pantera och mäktiga ballader som Guns N’ Roses hade varit nöjda med. Ett värdigt bokslut för den avlidne trummisen The Rev och ett viktigt avstamp för de kvarvarande medlemmarna inför framtiden.

 

Bästa spår: ”Nightmare”

 

7. Machinae Supremacy - A View From The End Of The World

 

 

Hur man tar emot Machinae Supremacy hänger till stor del på hur mycket man uppskattar smågnällig sång med tonårsrebellisk lyrik. Men tar man sig förbi den tröskeln så öppnar sig en färgglad och mysig värld där blinkningar till såväl In Flames som Iron Maiden är lika vanligt förekommande som referenser till gamla tv-spel. Den närmast perfekta föregångaren ”Overworld” har de inte lyckats toppa, men ”A View Form The End Of The World” är ännu ett styrkebesked från det egensinniga Umeå-gänget.

 

Bästa spår: ”Rocket Dragon”

 

6. Crashdïet - Generation Wild

 

 

Bandet som aldrig tycks sluta drabbas av motgångar reser sig ännu en gång på nio och levererar en kanonskiva från start till mål. Nytillskottet Simon Cruz är en formidabel rekrytering som ger redan fantastiska låtar som ”Generation Wild”, ”Chemical” och ”Down With The Dust” en extra skjuts framåt med sitt imponerande röstregister, nu hoppas man bara att Crashdïet får behålla den här bandsättningen åtminstone ett litet tag framöver.

 

Bästa spår: ”Chemical”

 

5. Robyn - Body Talk

 

 

Var för sig så är Robyns olika Body Talk-plattor inte helt fläckfria, men samlad på en och samma skiva så går det inte att argumentera emot allt beröm och alla priser som regnat över henne under 2010. ”Dancing On My Own” och ”Hang With Me” känns som moderna klassiker, den uppdaterade Kraftwerk-produktionen ligger helt rätt i tiden och Max Martin-samarbetet ”Time Machine” är nog bäst av alla.

 

Bästa spår: ”Time Machine”

 

4. Soilwork - The Panic Broadcast

 

 

Efter några omtumlande år så slår Soilwork tillbaka med full kraft, då den tidigare gitarristen och låtskrivaren Peter Wichers åter gett sig in i leken. Att ”The Panic Broadcast” skulle vara en platta i klass med forna mästerverk som ”A Predator’s Portrait” och ”Natural Born Chaos” stämmer förvisso inte, men bandet känns hungrigare och mer inspirerat än på länge. Från det inledande Raised Fist-vansinnet i ”Late For The Kill, Early For The Slaughter”, via ultramelodiska ”Let This River Flow” samt den progressiva avslutaren ”Enter Dog Of Pavlov” är det melodiös dödsmetall av allra ädlaste snitt.

 

Bästa spår: ”Let This River Flow”

 

3. Marina And The Diamonds - Family Jewels

 

 

Årets kvinnliga debut hämtar vi från Wales, där en driven 25-åring snickrat ihop en skiva som ekar av både Kate Bush och Regina Spektor. Vare sig det gäller sprudlande new wave (“Shampain”), mörk electronica (“Guilty”), tänkvärd synthpop (”Hollywood”) eller kraftfulla pianoballader (”Numb”) så får Marina Diamandis allt att låta så självklart. Ett namn att hålla ögonen på även under 2011.

 

Bästa spår: ”I Am Not A Robot”

 

2. Dark Tranquillity - We Are The Void

 

 

Göteborgsmetallens urfäder brinner fortfarande för sin sak, drygt 20 år efter karriärstarten. “At The Point Of Ignition” och “In My Absence” må vara lättare besvikelser med Dark Tranquillity-mått mätt, men i övrigt är “We Are The Void” en skiva som nästan (fast bara nästan) spelar i samma division som det föregående mästerverket ”Fiction”. Mest minnesvärt är den inledande dödsdansen ”Shadow In Our Blood”, black metal-stråkarna i ”Dream Oblivion”, de vrålsnygga pianoslingorna i ”The Fatalist” och den ödesmättade historien ”Iridium”. Jag skulle kunna nämna fler, men nöjer mig med att konstatera att äldst i det här fallet fortfarande är bäst.

 

Bästa spår: ”Dream Oblivion”

 

1. Hurts - Happiness

 

 

Estetiken och albumomslaget andas Pet Shop Boys, men musiken drar snarare åt Depeche Modes stadiumsynth. Vilket som så samlar den sanslöst hypade Manchester-gruppen Hurts det bästa från 80-talet på ”Happiness”, ett debutalbum som damp ner som en bomb i mitt liv när det behövdes som allra mest. Att duon målar med de allra bredaste penseldragen spelar absolut ingen roll när resultatet är så tillfredsställande som i ”Stay”, ”Wonderful Life”, ”Better Than Love”, ”Sunday” och ”Unspoken”.

 

Bästa spår: ”Sunday”

20. All Ends - Road To Depression

 

Till skillnad från den ganska monotona debuten häromåret så spretar All Ends andra skiva åt alla möjliga håll. Här finns en osedvanligt lyckad Shania Twain-pastisch i ”Generation Disgrace”, ett softare In Flames i ” Obvious”, Depeche Mode-skrammel i industriella ”Wretch” samt en monumental avslutare i titelspåret som nickar åt den gamla Kent-klassikern ”747”. Allt är naturligtvis inte lika slagkraftigt, men plattan är definitivt en positiv överraskning.

 

Bästa spår: ”Hear Me Now”

 

19. Engel – Threnody

 

Niclas Engelin är nu enligt egen utsago färdig som vikarie för Jesper Strömblad i In Flames och kan därmed äntligen fokusera på sitt eget band, vilket han lär behöva all tid till i framtiden, då Engels andra skiva är en riktig fullträff. Refrängerna i låtar som ”Six Feet Under” och ”Sense The Fire” är ruggigt starka, samtidigt som det elektroniska blipp-bloppandet ger bandet en egen identitet i den snåriga melodödsdjungeln.

 

Bästa spår: ”Six Feet Under”

 

18. Khoma - A Final Storm

 

Ångestrockarna från Umeå gjorde mig inledningsvis inte besviken, då ”A Final Storm” attackerar brutalt med bitterljuva pjäser som ”Army Of Me”, ”From The Hands Of Sinners” och ”Harvest”. Men där tre år gamla ”The Second Wave” berörde mig rakt igenom så träffar inte ”A Final Storm” lika hårt, även om potentialen för ännu ett storverk finns där.

 

Bästa spår: ”From The Hands Of Sinners”

 

17. I Blame Coco - The Constant

 

Nej, det är inte Sting som börjat göra synthpop – men däremot hans dotter Coco Sumner. Rösterna är ibland skrämmande lika, men Coco har samtidigt ett eget uttryck, samtidigt som hon fått hjälp av meriterade producenter och låtskrivare som Teddybears-mannen Klas Åhlund, som stod för flera av de bästa inslagen på Robyns Body Talk-trilogi. Bortsett från den ganska onödiga Neil Young-covern ”Only Love Can Break Your Heart” går det inte att beskylla Coco för något annat än att hon gjort ett väldigt snyggt debutalbum laddat med flera stora popögonblick.

 

Bästa spår: ”Selfmachine”

 

16. Watain - Lawless Darkness

 

Att Watain skulle kunna följa upp den nästan sönderhyllade plattan ”Sworn To The Dark” med något lika bra förefall osannolikt, men med ”Lawless Darkness” har de lyckats. Bandet har tagit sin smittsamma black metal till nästa nivå utan att tappa kärnan eller mörkret, samtidigt som ett mastodontspår som den fantastiska ”Waters Of Ain” skänker helheten ytterligare en dimension.

 

Bästa spår: ”Waters Of Ain”

 

15. Daft Punk – TRON: Legacy

 

När Daft Punk följer upp den fem år gamla besvikelsen ”Human After All” så gör de det med… ett filmsoundtrack! Till en Disney-produktion! Men robotrockarna vet precis vad de gör; de storslagna synthsymfonierna som de målar upp på TRON: Legacy-soundtracket hade gjort pionjärer som Vangelis och Tangerine Dream stolta, samtidigt som de klämmer in hela Daft Punk-konceptet på endast en minut och 44 sekunder i lyckopillret ”Derezzed”.

 

Bästa spår: “Derezzed”

 

14. Bring Me The Horizon - There is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret.

 

Här är ett gäng som vill framåt, som verkligen ansträngt sig för att skapa något nytt och fräscht, bl.a. genom att bjuda in synthpopartisten Lights att gästa på två spår. Till en början infinner sig känslan av att alla vilda infall och idéer bara staplats på varandra, men efter ett par lyssningar så börjar intressanta mönster att uppenbara sig. 53 minuter av ångestfylld metalcore flyger plötsligt förbi oväntat snabbt, och när Meshuggah-riffen fogas samman med de elektroniska inslagen så snyggt som i exempelvis "Crucify Me" och "It Never Ends" är det till och med alldeles enastående.

 

Bästa spår: ”It Never Ends”

 

13. Tove Styrke - Tove Styrke

 

Att svenska folket valde bort den självlysande Tove Styrke till förmån för två tråkiga rockkillar i förra omgången av ”Idol” måste vara en av mänsklighetens stora gåtor. Men när hon nu, ett helt år senare, släpper sin första skiva råder det ingen tvekan om att det resultatet var det bästa som kunde hända den unga Umeå-tjejen. Tove har med hjälp av bland andra Lykke Li och Janne Kask (ex-Brainpool) fått till en bedårande debutskiva, som spritter av idéer och melodier. Jämförelserna med en ung Robyn känns oundvikliga, men Tove har ändå ett anslag som känns unikt. Att singlarna ”Million Pieces” och ”White Light Moment” redan spelats sönder gör inte så mycket, för här finns mycket mer att hämta.

 

Bästa spår: ”Beating On A Better Drum”

 

12. The Radio Dept. - Clinging On A Scheme

 

Indieälsklingarna från Lund har tagit fyra långa år på sig att följa upp mästerliga ”Pet Grief”, men resultatet är värt all väntan. ”Clinging On A Scheme” är inte lika polerad som sin föregångare och innehåller ingen ”The Worst Taste In Music”, men väl en ”Heaven’s On Fire” (inte en cover av den gamla Kiss-hiten) och drömskt vackra melodier som kommer att hålla i minst fyra år till.

 

Bästa spår: ”You Stopped Making Sense”

 

11. Kent - En Plats I Solen

 

Kents rekordsnabba uppföljning av den enligt mig bästa skivan från ifjol (”Röd”) landar i skarven mellan det organiska och det elektroniska, med en samling låtar utan någon egentlig röd tråd. Älskade skivan när den släpptes i somras men tröttnade sen ganska snabbt; ”En Plats I Solen” saknar helt enkelt den nerv som gjorde ”Hagnesta Hill” och ”Du & Jag Döden” till omedelbara klassiker. Att gruppen har en hög lägstanivå lär dock inte vara någon hemlighet vid det här laget, och här finns tillräckligt med solglimtar för att nästan kravla sig upp till en placering på topp-10.

 

Bästa spår: ”Ismael”

Vi avslutar sammanfattningarna av 2010 med en resumé av årets bästa skivor, uppdelat i tre delar. Här kommer platserna 30-21, för er som orkar läsa.

30. HIM – Screamworks

 

Sjunde plattan från mästarna av den finska melankolin är betydligt roligare än trista föregångaren ”Venus Doom” och är HIM:s klart mest 80-talsflörtande hittills. Riktigt rappt låtmaterial bjuds det på i exempelvis ”Love, The Hardest Way” och ”Heartkiller”, samtidigt går det inte att komma ifrån att vi hört det mesta förut. Undantaget är elektroniska avslutningen ”The Foreboding Sense Of Impending Happiness” som låter som den kommer direkt från Depeche Mode-klassikern ”Violator”.

 

Bästa spår: ”Heartkiller”

29. Oskar Linnros - Vilja Bli

 

Oskar Linnros albumdebut har sina svackor, men innehåller samtidigt tillräckligt med guldkorn för att man ska förstå varför han utropats till en av årets kometer på den svenska musikscenen. Inledande programförklaringen ”Genom Eld” är ett av årets ljuvaste popögonblick, ”Din Mamma” är en lyckad ”Stockholm”-uppdatering som hade gjort Orup stolt, samtidigt som ”Från Och Med Du” känns som en omedelbar svensk klassiker.

 

Bästa spår: ”Genom Eld”

 

28. Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven

 

Att förnya sig inom den snäva ramen som Volbeat har satt upp för sin rockabillymetal kan inte vara lätt. Danskarna har ändå gjort några tappra försök på sin fjärde skiva, bland annat genom att bjuda in en gormande Mark ”Barney” Greenham (Napalm Death) på ”Evelyn”, samt att snickra ihop ett snyggt Vilda Västern-intro till ”7 Shots”. Här finns många bra låtar, men helheten är alldeles för ojämn för att ha skuggan av en chans mot kvartettens två första album.

 

Bästa spår: ”Who They Are”

 

27. Iron Maiden - The Final Frontier

 

När Iron Maiden nu är framme vid bandledaren Steve Harris slutmål (?) med 15 album så ställer man sig frågan om det är dags att göra som kollegorna i Judas Priest och lägga ned verksamheten? Mitt svar på den frågan är ja, då ”The Final Frontier” skulle vara ett värdigt och passande bokslut för en svindlande karriär. Dock sticker jag inte under stolen med att vissa bitar känns ganska så välbekanta vid det här laget och att jag personligen föredrar ”A Matter Of Life And Death”.

 

Bästa spår: ”Starblind”

 

26. The Birthday Massacre - Pins And Needles

 

Marilyn Manson, Evanescence och Depeche Mode verkar vara inspirationskällorna som kanadensiska The Birthday Massacre grundat sitt ganska unika sound på. Produktionen (gjord av Skinny Puppy-mannen Dave Ogilvy) imponerar och poprefrängerna är ännu effektivare än på tidigare album, även om lite nytänkande och fler vågade drag hade varit att föredra.

 

Bästa spår: “Pins And Needles”

 

25. Ellie Goulding – Lights

 

Brittiska singer-songwritern Ellie Goulding har hypats omåttligt i hemlandet, där hennes debutalbum rusade direkt upp till albumlistans förstaplats. Här har hon inte riktigt nått samma succéer, vilket är lite synd då hennes elektroniskt drivna gitarrpop har något väldigt personligt och jordnära över sig.

 

Bästa spår: ”This Love (Will Be Your Downfall)

 

24. Ghost - Eponymos Opus

 

Årets svenska hårdrockshype är redan bokade till landets alla rockfestivaler värda namnet nästa sommar, vilket knappast förvånar då Ghost visuellt sett är ett spännande band i sina förklädnader, men främst för att musiken trollbinder på alla plan. Den ljusa sångstilen kan ta en stund att vänja sig vid, men det är värt besväret.

 

Bästa spår: ”Genesis”

 

23. James Yuill - Movement In A Storm

 

Om José Gonzalez uppdaterade sitt akustiska sound med en hel maskinpark av synthar skulle slutresultatet kanske landa någonstans i närheten av engelsmannen James Yuills andra album ”Movement In A Storm”. Här finns ett oemotståndligt sväng och luftiga arrangemang, vilket får mig att redan nu längta efter att göra låtar som ”Crying For Hollywood”, ”First In Line” och ”On Your Own” till mitt eget soundtrack för nästa sommar.

 

Bästa spår: ”First In Line”

 

22. Sonic Syndicate - We Rule The Night

 

Tyckte man att Sonic Syndicate flörtade väl mycket med popmusik på sina tidigare album så är det ingenting mot vad som kommer på ”We Rule The Night”. Till inspirationen för skiva nummer fyra har man flyttat fokus från hemmaplan och In Flames, istället blickar man över Atlanten och i synnerhet band som Papa Roach, vilket ogillades av många fans och sångaren Richard Sjunnesson som tackade för sig. Men även om materialet aldrig kommer upp i samma nivå som på utmärkta föregångaren ”Love And Other Disasters” så finns det låtar här som vinner på flera lyssningar; till slut går till och med sockervaddsballaden ”My Own Life” ner utan kväljningar.

 

Bästa spår: ”Beauty And The Freak”

 

21. Daniel Adams-Ray - Svart, Vitt och Allt Däremellan

 

Den andra ex-halvan av Snook var senare med att albumdebutera under eget namn, samtidigt känns Daniel Adams-Rays skiva mer genomarbetat än sin gamla bandkollegas. ”Gubben I Lådan” är, helt rättvist, en av årets mest spelade låtar och det finns mer utsökt soulpop att hämta här, som ”Svart”, ”Dum Av Dig” och Facebook-dissen ”Voyeuren”.

 

Bästa spår: ”Gubben I Lådan”

Här kommer en bild på Lost Domain som togs bara sekunder innan det var dags att kliva på scenen på Emergenza. Visst ser vi coola ut?

Foto: Jesper Hedlund.

 

Alldeles nyligen så flyttade Mickis äntligen in hos sin pojkvän Robert, vilket självklart skulle firas med en inflyttningsfest. Tyvärr för oss som bor på "fel" sida stan så ligger deras lägenhet i Orminge, vilket blir ett rejält projekt att ta sig an när man kommer från Hässelby som vi gör. Efter tunnelbana till Slussen så väntade ytterligare 30 minuter med buss innan vi var framme. Festen hölls i samma område som där Linus & Bina firade sin gemensamma 25-årsdag, som uppmärksamma läsare kanske kommer ihåg.

Robert och Mickis lägenhet hade en lite ovanlig planlösning, men var jättefin och smakfullt inredd med starkt röda väggar. Gästerna bestod till stor del av samma gäng som jag hängde med under Nyårsafton, blandat med lite säkra kort som Daniel och Bröderna. Det blev en hel del snacksätande, drickande, Kent-diskuterande med Arvid och så dans, förstås. Beroende på vilken låt som spelades från Spotify så var det olika personer på dansgolvet, naturligtvis. Mickis ville i princip BARA lyssna på "Hold It Against Me" med Britney Spears, och jag kan informera den lite skeptiska Erika att låten redan nu känns som en rejäl hit. När det inte dansades så gjorde jag, Linus och Bröderna ett statement när vi bildade "Sura bordet", där man bara fick sitta om man hade något riktigt tråkigt att berätta. Det blev dock snabbt ganska negativ stämning runt det där bordet, så då slutade vi med det.

Att åka stor taxi från Orminge till Hässelby via Slussen klockan 4 på morgonen en lördag kostar för övrigt exakt 961 kronor. Kan vara bra att veta.

I väntan på att slussas ut till Orminge.

 

Liten hatt.

 

Stor hatt.

 

Jennie & Ulrika.

 

Den här tyckte jag var rolig.

 

Ganska lite folk på festen inledningsvis. Mickis kollade om några grannar ville joina.

 

Sura bordet.

 

Skål?

 

Kellys hjältar.

 

Soffmys.

 

"Vem ringer taxin?" Klockan var här bara 22, typ.

 

Coola människor.

 

Jennie hade målat draken i bakgrunden. Mycket vackert!

 

Daniel smyger runt bland festbelysningen.

Det har varit tyst om Sveriges största metalband länge nu. Snart är det tre år sedan In Flames släppte sin senaste skiva, vilket är ett rekordlångt avbrott för Göteborgsgruppen. Mycket beror såklart på bandgrundaren Jesper Strömblads avhopp efter en lång och smärtsam kamp mot sin alkoholism. Det senaste vi hörde från In Flames var i princip när de headlinade Metaltown i Göteborg i somras, innan man aviserade att ett längre avbrott väntade. Men nu börjar det äntligen hända saker.

Någon gång i maj/juni är det nämligen tänkt att bandets tionde platta, med titeln "Sounds Of A Playground Fading", ska släppas. Bandet är i slutfasen av mixningen av albumet, som kommer att bestå av 13 spår och enligt rapporter ska innehålla betydligt mer ren sång från vokalisten Anders Fridén än tidigare. Den kryptiska titeln känns igen från tidigare album som "A Sense Of Purpose" och "Soundtrack To Your Escape", vilket känns tryggt. Mest spännande är väl egentligen hur In Flames kommer att klara av att fylla ut Jesper Strömblads skor, då han var den kanske mest bidragande medlemmen när det gäller låtskrivandet. Men nu behöver vi alltså inte vänta särskilt länge till.

In Flames, som numera får klara sig utan Jesper Strömblad (längst till höger).

Och du trodde att skojbandet Flight Of The Conchords var det enda bandet från Nya Zeeland värt att kolla upp? Fel, fel, fel! Mitt senaste musikförälskelse är låten "Young Blood" av en duo som kallar sig The Naked And Famous, ett namn att hålla ögonen på under 2011. "Young Blood" var den första låten av ett Nya Zeeländskt band att toppa den inhemska singellistan på hela tre år, vilket väl säger en hel del. Det är en sådan där låt som jag kan lyssna på tjugo gånger på raken och ändå bara vilja ha mer av. Fantastiskt vacker video också, ni hittar den HÄR.

The Naked And Famous.

Det satt långt inne, men Lost Domain är vidare i Emergenza Festival och klara för semifinal i slutet av mars. Vår plan hade hela tiden varit att inte satsa stenhårt på biljettförsäljning redan i första omgången, utan att på ren viljestyrka ta oss vidare ändå och gå in mer för att sälja biljetter i en eventuell semifinal. Planen lyckades, om än via wild card, men lite flyt ska man ju ha också.

Själv spelningen gick bra, det var världspremiär för nya låten "Into Oblivion", Erika hann med ett klädbyte och inga allvarliga missar noterades. Dock ska det påpekas att jag svettades kopiöst under scenbelysningen, då jag stod med en läderjacka på under hela uppträdandet. Men vad gör man inte för konsten? Vi gick på scenen redan klockan 21, så resten av tiden ägnades åt att mingla med folk vi kände, kolla in de andra banden och dricka öl med våra logekamrater i metalbandet Concealed Asylum, som sedan tog hem hela spelet.

Vill som vanligt rikta ett stort tack till alla vänner som kom och hejade, och ett extra tack till den omåttlige Peter Årevik som tog alla fina livebilder.

Vår loge backstage.

 

Gullmarsplan.

 

Ahlin bad om en snabb klippning innan det var dags att uppträda.

 

De välartikulerade pojkarna i Concealed Asylum, som sedan kammade hem segern.

 

Lost Domain!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi ger oss själva en välförtjänt applåd.

 

Publikmingel efteråt.

 

Mikeman flexar musklerna.

 

De tappra som stannade till det bittra slutet.

Jag hade gärna gått på Grammisgalan i måndags, eller åtminstone sett den på tv. Dock var det ingen kanal som tyckte att det kändes värt att belysa fjolårets musikaliska höjdpunkter, vilket är lite konstigt när det sänds idrottsgalor, fotbollsgalor, Guldbaggegalor och Kristallgalor typ varannan vecka, känns det som. Nåväl, det var flera stjärnor som beträdde röda mattan under galan, bland annat Maria Säfstrand och Mr. Lunkan, som bilden nedan visar. Mest glad över alla priser som delades ut blev jag för övrigt av Watains vinst i den klart tuffaste kategorin: Årets Hårdrock.

Till vänster: Mary och Lunkan. I mitten: Those Dancing Days.

Jag är normalt inte så mycket för att fira min egen födelsedag, allt blir så upphaussat och för det mesta blir man besviken. För att slippa så mycket ansvar som möjligt så tilldelades min gamle kumpan Micke Strand rollen som festfixare - och han gjorde det alldeles strålande. Efter lite fördrinkar hos Mikeman så blev det brakmiddag på Brommaplan-restaurangen Sorbon, där jag beställde en oxfilé toast. På den efterföljande festen hos Mikeman anslöt bland annat två tjejer, Cecilia och Rebecca, som utmärkte sig genom att vara döva. Det gick dock mycket bättre än man kunde tro att konversera med dem, då tjejerna hade med sig varsitt anteckningsblock för att kunna prata med oss andra. Praktiskt att kolla igenom dessa anteckningar morgonen därpå, ett slags protokoll över vem som sa vad.

In på småtimmarna blev det två taxibilar in till City och partybåten Patricia, ett ställe som är känt för ett åldersmässigt ganska brett klientel. Själv hade jag inte ens fått av mig jackan vid garderoben innan en dam frågade om jag och hon inte skulle "gå någonstans". Jag stod och velade lite, innan damen kom på sig själv ("Nej men gud, vad håller jag på med?") blev alldeles röd i ansiktet och försvann. Det var hursomhelst en riktigt bra kväll på Patricia, vi träffade några gamla kompisar, dansade och hade trevligt. Ett rykte säger att Peters kväll slutade med en kölhalning, men det är inget jag väljer att gräva särskilt djupare i.

Vi kan avslutningsvis konstatera att jag inte blev någon medlem i den ökända 27-klubben. XXVIII and counting!

Red-light district.

 

Lugnet före stormen.

 

Glada miner på Sorbon.

 

Brotherhood of Steel.

 

Cecilia och Danny.

 

Mikeman och Årevikarna.

 

Snuskgubbar.

 

Peter och Robin.

 

Heidi dök upp och föll direkt för Mikemans charm.

 

Peter träffade en gammal klasskamrat på Patricia och hade såklart en hel del att berätta.

 

Även jag träffade lite vänner från förr.

 

Jag kan inte teckenspråk och Rebecca kan varken höra eller tala. Men vi kom bra överens ändå.

 

Peace.

 

Mikeman plays it cool.

 

Vy över ett dansgolv.

 

Morgonen därpå... inte lika mycket drag.

I torsdags kväll så skulle jag och Larsson som vanligt gå hem från replokalen i Vinsta. Efter bara några meter dök det upp en man som med ett lurigt leende på läpparna frågade: "Är ni godissugna, pojkar?" Det hela skulle ha kunnat bli obehagligt, om det inte vore för att mannen i fråga var Robins pappa som undrade om vi kunde hjälpa till att tömma hans godis/Warhammer/porslinsbutik på just godis, då de nu håller på att flytta till nya lokaler. Jag och Larsson fick varsin påse och spade, lämnades ensamma och ombads stänga dörren om oss när vi var klara.

En av mina stora drömmar har alltid varit att gå lös på en godisbutik á la Pippi Långstrump, som med en enda guldpeng i princip köpte en hel affär med sötsaker åt sina vänner Tommy och Annika. Det här blev till något liknande, med skopor i händerna stormade jag och Larsson fram och började tömma affären på de allra läckraste bitarna. Larsson tänkte ekonomiskt och tog sikte på både sockerfria tuggummin och syltburkar, medan jag själv lyssnade till hjärtat och traskade fram till lakritsavdelningen. Det blev tablettaskar, klubbor, halsband, chokladbitar och annat mumsigt innan vi kände att det fick vara nog.

Där gick vi alltså hemåt, med två välfyllda godispåsar. Jag grävde djupt och fick upp ett godistefat, med sådant där surt pulver i. Till min besvikelse smakade det dock inte riktigt lika gott som jag minns det. Drömmen uppfylldes försent.

Om ni är sugna på lösgodis kan ni köpa det av mig. 99 kr/kg!

En av filmerna jag ser mest fram emot under 2011 är för ovanlighetens skull en remake. Det som skiljer The Girl With The Dragon Tattoo från andra remakes är att den här har alla möjligheter att förbättra originalet, som när man hårdrar det faktiskt inte var mer än en svensk dussindeckare. Nu sitter den fenomenale David Fincher i regissörsstolen, samtidigt som Trent Reznor (Nine Inch Nails) ska stå för soundtracket - ett koncept som fungerade ganska så hyfsat i 2010 års bästa film The Social Network. En annan person som medverkar i den filmen (fast i en väldigt liten roll) är Rooney Mara, och nu har de första bilderna på hennes Lisbet Salander dykt upp. Och hon ser riktigt jävla tuff ut.

Hård, hårdare, Lisbet.

1. HEAVY RAIN



Spelskaparen David Cages mål med Heavy Rain var att göra ett spel som kunde mäta sig med de bästa filmerna när det gäller manus och berättande. Han har bara lyckats halvvägs, men det kommer han ändå väldigt långt med. Heavy Rain må vara föråldrat i sitt eviga användande av quick time events, dock är den Seven-liknande historien om pappan som försöker leta rätt på sin kidnappade son så plågsam och tärande att man inte kan undgå att engageras. Här finns intressanta försök att porträttera vardagslunk såväl som de allra svåraste valen i livet, och spelaren tvingas hela tiden vara på sin vakt, för när det är Game Over så är spelet verkligen slut på riktigt. David Cage är inte framme vid sitt mål ännu, men mycket i Heavy Rain pekar på att han kommer att nå dit en dag.

2. RED DEAD REDEMPTION



Ett Grand Theft Auto i Vilda Västern? Precis så bör Red Dead Redemption beskrivas, och mer behöver egentligen inte sägas. Alla bra och mindre bra element från Rockstars tidigare spel finns närvarande även här, men vet man med sig att man gillar konceptet och samtidigt har alla Sergio Leones spaghettiwesterns i filmhyllan så är det verkligen inget att orda om. Köp!

3. ENSLAVED



Alex Garland (manusförfattaren till filmer som 28 Dagar Senare och The Beach) har gjort en modern tolkning av den kinesiska gamla sagan Journey To The West, med Andy Serkis (Gollum i Sagan Om Ringen) i huvudrollen. Höga produktionsvärden med andra ord, och då Enslaved levererar även i själva spelmomenten känns detta som årets stora överraskning, även om lånen från Uncharted-serien ibland kommer lite väl tätt.

4. FINAL FANTASY XIII



Det måste sägas direkt; mitt största problem med Final Fantasy XIII är den intetsägande och banala storyn. Antingen har spelmakarna Square Enix tappat all den fingertoppskänsla som gjorde exempelvis del sex och sju i serien så enormt gripande, eller så är det jag som numera har väldigt svårt att engagera mig i extremt japanskt berättade historier om kampen mellan gott och ont. Lyckligtvis finns här andra kvaliteter, som den sanslöst vackra grafiken och ett stridssystem som känns som framtiden för hela RPG-genren. Och att jag la ner nästan 60 timmar på spelet säger väl något, om inte annat. 

5. ANGRY BIRDS



Ett klassiskt koncept i nya kläder som verkar ha trollbundit en hel iPhone-generation. Klart välförtjänt dock, för även om Angry Birds är spelens svenniga svar på Ullared och Idol så är det här en alldeles utmärkt introduktion till spelens underbara värld. Try it - you'll like it. 

Titlar jag velat testa men inte hunnit spela ännu: Mass Effect 2, Deadly Premonition, Fallout: New Vegas, Super Mario Galaxy 2, Gran Turismo 5, Starcraft II, Alan Wake, Call Of Duty: Black Ops, Donkey Kong Country Returns

Sugen på lite kristen och symfonisk metal från Finland? Isåfall tycker jag att du ska kolla upp bandet HB och låten "The Jesus Metal Explosion", som jag snubblade över tidigare idag. Efter en halv minut var jag nära att stänga av, då det är ganska mycket som känns tveksamt med detta. Det dåliga uttalet, det lite ostiga soundet, de kåpförsedda bandmedlemmarna som påminner om sektmunkarna i Resident Evil 4, det intetsägande bandnamnet, textrader som "Jesus, you're so good to me"... Men så kommer refrängen - och den är ruggigt effektiv.

Det är nästan så att jag blir lite orolig över mitt eget sinnestillstånd efter att ha lyssnat på "The Jesus Metal Explosion" sisådär tio gånger på raken - håller jag på att bli hjärntvättad till att bli en god kristen? Ska man omvända så många vilsna själar som möjligt så är ju detta det optimala sättet, snarare än att skicka några torra representanter från Jehovas Vittnen som knackar på dörren.

Tycker för övrigt att HB skulle vara en utmärkt representant för Finland i Eurovision Song Contest. Det gick som bekant helt okej senast man skickade ett hårdrocksgäng som smög in kristna referenser i sin metal.

HB - kristen, symfonisk metal från vårt kära grannland.

 

HB - "The Jesus Metal Explosion"

1. THE SOCIAL NETWORK



En film om hur Mark Zuckerberg skapade det sociala netvärket Facebook, med popidolen Justin Timberlake i rollen som Napster-mannen Sean Parker? Hade kunnat bli hur dåligt som helst, om det inte vore för den viktiga detaljen att Aaron Sorkin (Vita Huset) skrivit manuset och att demonregissören David Fincher – mannen som inte vet hur man gör dåliga filmer - stod bakom kameran. The Social Network är nästan kusligt precis i sina beskrivningar av vår samtid, vilket ramas in av ett suggestivt soundtrack av Nine Inch Nails-mannen Trent Reznor och en sagolikt bra prestation av Jesse Eisenberg i rollen som Zuckerberg. The Social Network är vår generations svar på 80-talsklassikern Wall Street.

2. INCEPTION



Regissören och manusförfattaren Christopher Nolan fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Väl mastiga The Dark Knight var ett steg tillbaka, men med Inception är han på rätt spår igen, mycket tack vare Leonardo DiCaprio i huvudrollen, ett filosofiskt manus samt svindlande specialeffekter. Sista tredjedelen är lite för utdragen för sitt eget bästa, men i övrigt är detta en blivande klassiker värd att uppleva igen och igen.

3. SCOTT PILGRIM VS THE WORLD



Äntligen – en film om tv-spel som inte suger! Scott Pilgrim Vs The World är dock inte din vanliga adaption av något framgångsrikt spelfranchise, snarare en hyllning till allt som gör tv-spel roligt och med en helt oemotståndlig Michael Cera i titelrollen. Alla hysteriska infall och referenser duggar så tätt att det är helt omöjligt att ta in allt, men det lockar bara till en andra titt. Och ännu fler lär det bli.

4. THE ROAD



Att The Road inte är någon feel good-film är väl årets understatement. Snarare är detta något av det mest deprimerande, mörkaste och dystraste man skådat på film, men historien om mannen och hans son som i en postapokalyptisk värld försöker överleva mot alla odds är så tung att det inte går att värja sig. För den som inte kan få nog rekommenderas även Cormac McCarthys litterära förlaga, som är om möjligt ännu starkare.

5. TOY STORY 3



En tredje film om de levande leksakerna - hela elva år efter del två i serien - kändes minst sagt onödig på pappret. Men med facit i hand så är Toy Story 3 bäst i serien, tro det eller ej. Pixar har väntat på exakt rätt tillfälle för att avsluta trilogin om de levande leksakerna, och resultatet är både gripande, roligt och väldigt spännande från början till slut.

6. MONSTERS



En av årets riktiga sleeper-hits har inte kommit till Sverige ännu, men är verkligen värd att vänta på. Två unga människor vandrar genom en zon infekterad av utomjordingar för att ta sig från Mexiko till USA, en resa som inte direkt slutar som man förväntar sig. Årets mest hisnande kärlekshistoria.

7. SHUTTER ISLAND



2010 var med facit i hand ännu ett starkt år för Leonardo DiCaprio, som mer och mer känns som en av de största skådespelarna den här generationen. Inception må ha fått ett starkare genomslag, men Shutter Island har andra kvaliteter värda att upptäcka. När Leo för fjärde gången gången samarbetar med regissören Martin Scorsese blir resultatet en mycket tät thriller, gammaldags gjord fast på ett bra sätt, med många fina Hitchcock-stämningar.

8. THE FANTASTIC MR. FOX



Väldigt lekfull och mysig tolkning av den klassiska Roald Dahl-sagan, här gjord av indiehjälten Wes Anderson med stop motion-teknik. Fantastiskt röstskådespeleri av bland andra George Clooney, Meryl Streep och Jason Schwartzman gör historien om räven som hamnar i luven på tre elaka bönder både rolig och levande.

9. KICK-ASS



Årets kanske mest oväntade hit känns som den ultimata superhjältefilmen – fast ändå inte. Tanig nörd beslutar sig för att klä sig i trikåer och stoppa skurkar, med ganska oväntade följder. Om Quentin Tarantino regisserat Spider-Man hade slutresultatet kanske sett ut ungefär som i den ultravåldsamma färgexplosionen Kick-Ass.

10. CATFISH



Om man försöker bortse från den extremt missvisande trailern så är detta ett ypperligt bevis på att dokumentärer/mockumentärer (här om en man som efter flera månader äntligen tar mod till sig att åka och träffa sin Facebook-flickvän) kan vara extremt spännande och oförutsägbara. Uppgjort eller äkta? Tittaren avgör.

Senast jag stod på ett par skidor var för fem år sedan, inspirerad av Sveriges framgångar i vinter-OS i Vancouver. Nu var jag tillbaka på Viksjö golfbana, tillsammans med Linus, Viktor och Henke. Skidorna och stavarna som vi fått låna av pappa såg ut att komma från Gustav Vasas tid, men höll ändå hela loppet. Dock var det sisådär med vallningen, samtidigt som snöovädret som dök upp efter en halvtimme gjorde sitt bästa för att blåsa igen alla spår och sätta stopp för vår framfart. Humöret höll sig ganska bra dock, även hos Linus som snabbt bevisade varför han kanske inte är någon man skulle sätta in som fjärde gubbe i en skidstafett. Viktor visade dessutom att takterna från Getaway Rock i somras fortfarande satt i, då han hittade en söt tjej i skidspåret att prata lite med. Good times!

Linus tog hand om vallningen. Sen kunde han inte skylla på någon annan när det gick dåligt.

 

Viktor - redo att ta hela skidspåret i sin famn.

 

Henke ledsnade på sin dåliga valla efter halva tiden och bad om att få byta.

 

Linus hamnade på efterkälken.

 

Linus närmar sig.

 

Ganska glad kille, trots allt.

När 2010 gick in i 2011 så kände jag att jag ville hitta på något helt nytt och fräscht. Det fick, lite oväntat, bli en fest i en scoutstuga (!) ute i Stockholmsförorten Sollentuna. Först var det dock finmiddag hos Linus och Sabina i Vällingby. Det lustiga var att det var tre syskonpar (The Lundqvist, The Svanfeldts and The Ledders) och två par på middagen - vilket inte är så bisarrt som det låter. Värdarna hade hursomhelst gjort ett oklanderligt jobb med middagen; hasselbackspotatis, fläskfilé och - bäst av allt - kantarellsås. Efter ett par tequilashots var det dags att hoppa på bussen till Sollentuna för att ta sig till den omtalade stugan.

Efter lite tumult i Sollentuna Centrum - där vi mötte upp en moloken Arvid - så kom vi äntligen fram till festligheterna. Temat för festen var "överdrivet", vilket jag inte hade informerats om. Eftersom jag är så överdrivet cool så kom jag in ändå, och peppen inför tolvslaget kunde börja. Det dracks, tumwrestlades, spexades, dansades, sjöngs och så var det slutligen dags att räkna in det nya året tillsammans med de andra gästerna.

Hemresan blev tyvärr en smärre katastrof för min del. Till att börja med var bussen som vi skulle ta från scoutstugan ända in till city helt smockfull när den äntligen dök upp, så det blev till att klämma sig in i mitten och hoppas på det bästa. Linus och Sabina gjorde det enda vettiga och hoppade av i Sollentuna Centrum och tog taxi sista biten, när jag sedan gick av bussen och började irra runt vid S:t Eriksplan var de redan hemma i Vällingby. Det hade jag kunnat leva med, om det inte vore så att jag sedan somnade på t-banan när vi nästan var framme, för att sedan vakna på samma tåg på väg in till stan igen. Hoppas att jag inte blev antastad medan jag sov. Hemfärden började runt halv fyra och inte förrän klockan sex låg jag i min egen säng igen, men på något sätt var det ändå värt besväret. Hur toppar man detta till nyårsafton 2011/2012?

Robert äter snacks. Innan middagen. Ajaj.

 

Avatar-drinkar. James Cameron hade varit stolt.

 

Vår egen Gordon Ramsey, fast utan vredesutbrotten.

 

Cava. Det var här det började gå utför.

 

De skötsamma (?) storasyskonen.

 

När middagen var avklarad ville Linus visa sina nya moves.

 

Robert dansade ut på balkongen för att röka, fast att jag bad honom att låta bli.

 

Robert visar Linus hur en slipsknut ska göras.

 

Tequila-shots för att härda ut den långa bussresan till Sollentuna.

 

Partydjur!

 

Tre tjejer och en glad Linus, lyckligt ovetande om att han dirigerat oss till fel busshållplats. Han fick betala en taxi åt allihopa när vi sen missade bussen.

 

Robert i snålblåsten.

 

Äntligen framme vid scoutstugan. Mickis helt utmattad.

 

Jennie tumwrestlas med en man klädd helt i vitt.

 

Crazy Arvid och Mickis.

 

Temat för festen var "överdrivet". Som synes.

 

Omgivningarna gav mig kalla kårar.

 

Här ringde vi och änderna in det nya året. Klart minnesvärt.

 

Snön föll tungt och blött.

 

Dags att gå in igen?

Swedish House Mafia är kollektivet som fram till nu mestadels opererat under radarn, men som hela tiden varit megastjärnor i DJ-världen. Ifjol fick de sitt breda genombrott, mycket tack vare låtar som "One" och "From Miami To Ibiza", och nu kommer dokumentären där vi får följa de tre världen över. Det åks till Miami, London, Bogotá, Bryssel, Ibiza, Dubai och flera andra ställen, samtidigt som vi får ta del av händelser som Steve Angellos bråk med Paris Hilton och när de tre skriver sin megahit "One".

Jag är som jag tidigare påpekat en sucker för rockdokumentärer som denna, i synnerhet när huvudpersonerna är tre partyglada svenskar utan några tydliga tecken på självdistans. Beskrivningen "Spinal Tap for the acid house generation" är verkligen helt klockren, med den viktiga skillnaden att Spinal Tap var på låtsas - Swedish House Mafia är på riktigt. Men det finns i alla fall något genuint underhållande med att se Axwell försöka stöta på några amerikanska partytjejer i en hiss, Sebastian Ingrosso sucka över inkompetenta journalister samt Steve Angello skryta över Paris Hilton-incidenten. Dokumentären är smakfullt filmad i svartvitt och bitvis hysteriskt rolig.

Trots ovanstående divalater kan jag inte låta bli att tycka om grabbarna i Swedish House Mafia. Som när Steve Angello i filmens sista scen helt självsäkert förklarar att "inom ett halvår kommer alla i hela världen veta vilka Swedish House Mafia är". Hybris eller inte, men jag gillar personer som vågar tänka stort.

Sebastian Ingrosso, Steve Angelo, Axwell.

 

Trailern till Take One.

En av de bästa sakerna med julen är att man får träffa släktingar som man annars inte ser så ofta, i detta fallet släkten på pappas sida. På grund av en C-uppsats så kunde tyvärr inte Max närvara, samtidigt som Linus smet tidigt till en bowlingmatch, men annars var alla samlade. Detta inkluderade såklart katterna Zingo, Twister och Nasse, som förgyllde närvaron. Bland annat genom att visa sig vara beroende av mynta, ett slags "kattknark", men även genom att snarka (Nasse) och prata i sömnen (Zingo). I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, med oerhört god mat samt flera Premier League-matcher på raken på tv.

Mamma och pappa tog bästa platsen, den bredvid granen.

 

Freja, Linnea och Lisa.

 

Eva visar upp att Nasse faktiskt fått hår på magen.

 

Katter överallt!

 

Trötter.

 

Släkten.

 

Jag fick ont i magen av all god mat. "Gör det ont här?" frågade Nasse och kände efter med tassen.

 

Go to bed. Santa be here soon.

 

Zingo gör ett gästspel.

 

Pappa spökar ut sig. Är han inte lik en kraftigare Buzz Lightyear?