Outer Heaven

Det har blivit dags att avsluta Tokyo-bloggandet för den här gången. Vi lärde oss mycket medan vi var där, om skillnader mellan människor och kulturer, men också om likheter. Tokyo kändes inledningsvis helt ogreppbart stort, men efter två veckor så hade man lärt sig hur man tog sig runt ganska så hyfsat och snappat upp namnen på de flesta stadsdelarna. Tokyo var heller inte större än att vi i en second hand-butik i Harajuku sprang på en svensk familj som satt framför oss på planet på ditresan. Vi hann med i princip allt vi ville, utom möjligtvis Mount Fuji och Kyoto som lite avsiktligt lämnades därhän så att man har en stark ursäkt att återvända.

Innan vi slutar så vill jag dela med mig av bilder på något som alltid gjorde mig på gott humör: de hysteriskt roliga reklamskyltarna, som oftast gick att beskåda nere i tunnelbanan.

Att äta nudlar i t-banan så att det skvätter på andra resenärer är något man bör undvika.


Det är mycket man inte bör göra i t-banan. Helst ska man nog hålla sig borta helt och hållet.


Kaffe och toa? Inte den mest självklara av kombinationer, kan man tycka.


Smutsig disk, rött vin och lätt berusad kanin. You do the maths.


Det här programmet verkade sjukt bra.


Lyssna inte på musik högt i t-banan, då gör du dina medresenärer oroliga och olyckliga.


1. Ung kvinna går till jobbet. 2. Mamman och katten jagar ifatt henne. 3. Ett kvarglömt busskort lämnas över. 4. Mamman och katten blir förbannade!


Min favorit. En glad och inte ont anande pingvin tar en promenad i parken, när en ekorre börjar nysta upp hans halsduk. Reklamen är för mineralvatten.


Tokyos tunnelbanenät. Inte så krångligt som det först kan verka.

Den här killen är tydligen jättestor i Japan. Inte så konstigt att hans självförtroende är på topp!

Rammstein är bandet som var en bidragande orsak till att mängder med ungdomar världen över (jag själv inräknad) ville börja plugga tyska under mitten av 90-talet, och som för varje skivsläpp efter det blivit större och större. Idag är de ett av världens största metallband, vilket delvis beror på deras omtalade och spektakulära liveshower, där eld alltid varit den största beståndsdelen.
 
Låt oss se om de kan toppa sig själva med Liebe Ist Für Alle Da-turnén som ikväll når Stockholm. Globen är utsåld sedan länge - jag har biljett.

Det klassiska Sehnsucht-omslaget från 1997.


Bandet i färd med att stycka en kvinna på färska Liebe Ist Für Alle Da-skivan. Kärleken finns där för alla!

Häromaftonen var jag, Robin, Ahlin och Erika på Fryshuset och Emergenzafestivalen för att kolla in vår vän Mattias som frontar det skönt glammiga rockbandet Appetizer. Det var ganska precis ett år sedan som vi själva ställde upp i tävlingen, så det kändes lite ovant att stå i publiken utan att känna någon egen press den här gången.

 

Det var en bra spelning av Appetizer, mellansnacket från Rock Your Soul var nedtonat i favör för mer musik, närmare bestämt låtarna ”Runaway of Love”, ”Just an Appetizer”, ”Bad Religion” och ”Scream Your Heart Out”. Mattias gav som vanligt järnet uppe på scenen och satte med all säkerhet många flickors (och pojkars) hjärtan i brand ute i publiken. Prestationen räckte till en hedersam femteplats, och tack vare ett så kallat ”Wild card” så gick bandet vidare till semifinal.

 

Här kommer några bilder från kvällen.

Förväntansfulla gossar.


Appetizer!


Ingen Appetizer-show är komplett utan Mattias vita byxor!


Mattias och Zac.


Mattias rockar loss.


Michael och Erika, fulla av beundran inför Mattias.


Niclas, cowboygitarristen.


Balladen "Runaway Of Love".


Michael kände sig lite frusen... men så befann han sig ju på Fryshuset också. *fniss*


Hemgång.

Som ni alla vet så fyllde jag år för ett litet tag sedan. Jag tänkte först fira ensam, men mina pojkar ville annorlunda. Efter det sedvanliga repet på fredagskvällen så kom CJ och Peter och hälsade på, och efter lite kallprat och några groggar i loungen så promenerade vi till busshållplatsen. Destinationen var Sundbyberg.

Vår första anhalt var Sumpans stora rockklubb The Cave. Drygt nog så låg inträdespriset på skyhöga 120 kronor, vilket berodde på att ett gäng gubbar med ölmagar spelade bluescovers på scenen och därför krävde en hel del i gage. Inte så kul. Eftersom jag fyllde år så klarade jag mig ganska så bra ändå och lyckades bli bjuden på en hel del dricka under kvällen. På The Cave satt vi och drack öl tills det stängde klockan ett, vilket gjorde Larsson frustrerad eftersom han enligt egen uppgift når sin formtopp just vid det klockslaget.

Lösningen fick bli det beryktade Grand Garbos, som vi tidigare bara snuddat vid men nu alltså fick uppleva på riktigt. Tyvärr glömde jag min kamera i jackfickan när vi hängde in våra saker i garderoben, så det blir inga bilder därifrån. Tre incidenter sticker dock ut i minnet: 1) Jag får en blåtutte av ex-postisen Magnus Wedin, 2) Larsson hamnar i dispyt med en skallig typ på dansgolvet och 3) Larsson får en öl hälld över sig av en klart irriterad CJ som tröttnat på Larssons glada humör. 

När GG stängde klockan 3 så insisterade Robin på att vi skulle åka hem till honom "för att ha efterfest och prova olika whiskeysorter". Det hela lät minst sagt tveksamt i mina öron, men jag gick ändå med på att hoppa in i taxin som för den nätta summan av 400 riksdaler tog oss från Sundbyberg till Åkeshov. Efterfesten blev dock ett enormt fiasko; Larsson blev sömnig och la sig i Robins säng under täcket, medan CJ började bråka i köket medan han stekte hamburgare, vilket fick Robin att förklara att alla var tvungna att gå hem med en gång. Jag tror aldrig jag har varit på en rolig efterfest... jag väntar fortfarande.  

Lite pepp i replokalen innan vi drog vidare.


Robin sätter på sin make-up.


Att vänta på bussen med Daniel blir aldrig långtråkigt.


Ack, Sundbyberg.


CJ visar vilka krukväxter som gäller i vår.


På The Cave. Ahlin var förbannad över det höga inträdespriset.


Mattias tog tillfället i akt och öppnade sitt hjärta för Ahlin.


Universitetsprofessorn med sina två favoritelever. Sexy!  


Too many beers... Not good for your heart!


Efter att Larsson visat upp sin tröja för sjunde gången fick Mattias nog och ställde ner glaset.


"Tyvärr Larsson, nu får det vara slut på skitsnacket."


Larsson fick betala för sitt snack med en tur ner i närmaste snödriva.


Efterfesten blev inte alls som Robin hade tänkt sig.


Arga kocken.


Larsson kollapsade framåt småtimmarna, vilket innebar slutet för efterfesten.


"Nästa tåg mot Hässelby Strand: 19 minuter". Segt!

Ni har väl inte missat att ni numera kan läsa om hur det går till bakom kulisserna i Lost Domain-verkstaden? På Lost Domain-bloggen försöker vi så ofta det går att posta inlägg om spelningar, hur det går med de nya låtarna och lite annat trevligt. Skulle ni glömma bort adressen så finns den i högerkolumnen här på min blogg. Enjoy!

Så var det då dags igen. Melodifestivalen drar igång igen och de kommande sex veckorna är det allt som svenska folket kommer att prata om. Eller åtminstone de 2-3 miljonerna som tittar, resten har väl bättre saker för sig. Jag kommer åtminstone titta ikväll, då min syssling Linda Pritchard är en av de tävlande. Någon kanske minns Lindas röda hårsvall från uttagningarna av Idol förrförra året, nu är det alltså dags att ta nästa kliv för denna lovande artist.

Att Idol-Ola är favorittippad skvallrar om att startfältet ikväll inte är det mest namnkunniga, så om Lindas låt "You're Making Me Hot-Hot-Hot" är tillräckligt bra så kan det möjligtvis räcka till avancemang. De som inte orkar vänta till ikväll för att se Linda Pritchard kan kolla in hennes sjukt påkostade video till sin Tracy Chapman-cover "Fast Car" så länge.

Heja Linda!

Linda Pritchard.

Här nedanför är en lapp som någon satt upp på jobbet. Jag tackar för upplysningen, men undrar vad det egentligen är som isen tappar för något?

Apropå ingenting så har jag en gåta till er: Vad är det för något som växer nedåt på vintern? Posta svaret om ni kan!

Eftersom Sari på jobbet suktar efter skvaller om vad som egentligen hände på Finlandskryssningen förrförra helgen så känner jag mig nödsakad att posta ett inlägg om det. Plus lite fina bilder från hennes kära hemland och en video från vår hytt där Kenneth börjar sluddra efter bara en (1) drink. Dåligt alkoholsinne?

 

De som åkte var jag, Kenneth, Hasse, Robban, Erik (samtliga från Posten Ulvsunda) och Kenneths kompis Stefan, som åkt ända från Västerås för att kunna vara med. Direkt efter jobbet bar det av till hamnen och Viking Line-båten Gabriella, med destination Helsingfors. Problemet var att det hade varit en tuff arbetsvecka och de flesta var ganska slitna. Efter en stunds krökande i hytten (se videon) så var det dags för middagsbuffé, där vi mellan tuggorna satt och spanade på en hel armé av finska apotekartjejer. Robban lovade att han skulle försöka stöta på någon av de tjusigare damerna, men beslutade sig att vänta till lördagskvällen och då hade tjejerna redan gått av. Resten av fredagskvällen minns jag inte så mycket av, förutom att en berusad Hasse kom in i vår gemensamma hytt klockan fyra på morgonen och dundrade ”Har du gått och lagt dig, ditt jävla helvete?!”. Jag stoppade in öronproppar och försökte somna om. Det var lite svårt eftersom Hasse snart började snarka så kraftigt att hela hytten skakade.

 

Morgonen därpå var Hasse fortfarande festsugen. ”Ska jag knäcka en öl eller sova lite?” frågade han sig själv efter att vi kommit tillbaka från frukostbuffén. Han beslutade sig för det senare och sov sen fem timmar på raken. Jag, Kenneth och Stefan beslutade oss för att undersöka vad Finlands huvudstad hade att erbjuda. Svaret på det var -15, pälsmössor och bistra miner medan vi stretade oss framåt i snödrivorna i jakt på något att skriva hem till morsan om. Höjdpunkterna blev ett besök på McDonalds och lite shopping på varuhuset Stockman, sedan var det dags att ta sig tillbaka till färjan genom en spårvagnstur.

 

När vi återvände till Gabriella vid 16-tiden hade de andra just vaknat och festandet kunde fortsätta. Jag har inte riktigt koll på allt som hände under den andra kvällen, mer än att det var ett jäkla spring fram och tillbaka mellan färjans attraktioner. Först en drink i baren, sedan ner till hytten för påfyllning av öl, upp till diskoteket för att spana lite, iväg till Tax Free för att försöka hitta något fint, tillbaka till diskoteket för att inkassera lite trånande blickar av två finska 60-taggare, tillbaka till hytten för att söka skydd, upp till diskoteket för att på säkert avstånd se Kenneth dansa och sen ner till hytten för att sova, till Kenneths stora besvikelse. Det sista jag minns är att Hasse försökte tala ett finskt fyllo till rätta, då denne ville ta sig in i vår hytt framåt småtimmarna. ”There is too much alcoholic in your body!” gastade Hasse och smällde igen hyttdörren.

 

Innan avfärden hade vi ungdomar skrutit om att vi skulle supa gubbarna under bordet och visa hur man festade på riktigt. Med facit i hand så var det dock alltid vi som blev trötta och gick till sängs först, medan framförallt Hasse och Kenneth aldrig ville sluta partaja. Gammal är äldst, verkar det som.

Jag och reseledaren.


Oldies but goldies.


Robban, eller "Pojken" som han kallas på jobbet.


Erik, alltid med en öl i näven.


Grabbarna kastar blickar åt apotekartjejernas håll.


Uppe på diskoteket. Full fart!


Hasse och Erik njuter av föreställningen.


Kenneth skrämmer små barn på morgonkvisten.


Helsingfors!


Jag framför en känd kyrka som jag tyvärr glömt bort namnet på. Sari kanske vet?


Kalla gubbar.


Silja Line-båt på andra sidan hamnen.


Kenneth tar bilder med sin flashiga systemkamera.


Kredd till oss som städade upp röran som bildats efter två festkvällar i hytten.

Jag gav Kenneth en grogg som var lite för starkt blandad. Den visste var den tog.

Depeche Mode

 

Plats & datum: Ericsson Globe, 31/1

 

Bäst: “World In My Eyes” och “Enjoy The Silence”.

Sämst: “In Chains” är ingen rolig öppningslåt.

 

I söndags gick jag till en Depeche Mode-konsert med lite längre förväntningar än vanligt, trots att jag aldrig blivit besviken de föregående tre gångerna jag sett Basildon-trion uppträda live. Mycket beror på att fjolårets ”Sounds Of The Universe”, bandets tolfte studioalbum, inte riktigt når upp till den höga Depeche Mode-standarden som man är van vid. Där föregående skivan ”Playing The Angel” var en storartad comeback som med all rätt dominerade setlisten senast bandet uppträdde i Globen, så hade alltför många ”SOTU”-låtar borgat för en ganska seg tillställning. Detta verkar bandet ha insett själva och framför därför pliktskyldigt endast fyra låtar från det senaste alstret, vilket blir alldeles lagom. 

 

Annars är det mesta sig likt; sångaren Dave Gahan kastar skjortan en bit in i showen, den huvudsakliga låtskrivaren Martin Gore får sjunga ett par låtar solo, de syntpoppiga fyra första skivorna i bandets diskografi negligeras helt och kvällens toppnummer kommer samtliga från perioden mellan 1986-1993. Visuellt är det en slående snygg show, som alltid när det är Depeche Mode som håller i trådarna. Läckra färgscheman blandas med häftiga bildprojektioner av bandmedlemmarna, och alltid passar det man ser väldigt bra ihop med musiken som strömmar ut ur högtalarna.

 

Det finns ändå lite kritik att dela ut. Martin Gore gör ett fint jobb med sina två avskalade låtar (”Insight” och ”Home”) från den underskattade ”Ultra”-skivan men det blir alltför uppenbart att många använder balladpartiet som en ursäkt för att passa på att gå på toaletten. Samtidigt känns hans ”Dressed In Black” mest som ett enda stort ”jaha?” och inte som en passande låt att inleda med som extranummer efter en kokande ”Never Let Me Down Again” satt punkt för det ordinarie setet. Vidare så gör Dave Gahan på det stora hela bra ifrån sig, men det känns tröttsamt att han inte orkar sjunga refrängerna till låtar som ”Stripped” och ”A Question Of Time” själv, utan lämnar de viktigaste bitarna åt publiken. Och varför bjuder man inte på exempelvis ”Strangelove” eller ”Master And Servant” som man spelade en del live förra året?

 

Bortser man från dessa minuspoäng så är det en mycket väl genomförd show. Triumfen tar vid när den mörka och suggestiva ”In Your Room” dundrar ut över scenkanten efter en dryg timme, fortsätter med den sjukt svängiga bluesrocken i ”I Feel You” och når sin absoluta topp i en smått euforisk tagning av ”Enjoy The Silence”. Med mina relativt lågt ställda förväntningar i åtanke och den publikfriande avslutningen så blir det till slut ännu en mycket inspirerande Depeche Mode-konsert att lägga till handlingarna.

 

Betyg: 4 av 5

 

Låtlista:

 

In Chains

Wrong

Hole To Feed

Walking In My Shoes

It’s No Good

A Question Of Time

Precious

World In My Eyes

Insight

Home

Miles Away / The Truth Is

Policy Of Truth

In Your Room

I Feel You

Enjoy The Silence

Never Let Me Down Again

---------------------------------------

Dressed In Black

Stripped

Behind The Wheel

Personal Jesus

Mina glada DM-kompisar.


Depeche-dags!


Bandet drar igång med "In Chains".


"Wrong".


"Walking In My Shoes".


"Precious".


Martin Gore kör solo.


"Policy Of Truth".


"I Feel You".


"Enjoy The Silence".


"Never Let Me Down Again".

Det händer inte ofta, men ibland hittar jag filmer som jag känner är så releventa att de inte bara är värda ett biobesök - utan två. Det har hänt förut med storfilmerna "Jurassic Park", "Mission: Impossible", "Sagan Om Ringen" och (fast det vill jag helst glömma) den pinsamt dåliga nyinspelningen av "Godzilla" under en språkresa till Wales för tolv år sedan. Nu hände det igen, med "Avatar". Fast den här gången fanns det fog för att köpa biljett en andra gång, då vi den här gången ville se hur filmen ser ut i 3D, något som hoppades över vid första titten.

När vi såg "Avatar" en dag efter premiären i julas så hade jag satt upp väldigt höga förväntningar som filmen inte riktigt nådde upp till. Jag störde mig bland annat på ett par av de ostiga replikerna, klyschorna, den förutsägbara handlingen och att new age-bitarna fick ta alldeles för mycket plats mot filmens slutskede. Oväntat nog så växer filmen vid den andra titten. Den subtila användingen av 3D hjälper såklart till, karaktärerna och miljöerna får ett helt annat djup och det blir lättare att sugas in i Pandoras universum där filmen utspelar sig. Det känns nästan som att man genom bioduken tillåts titta in i ett annat rum, eller om man så vill, en annan värld.

Handlingen bör inte vara helt obekant vid det här laget. Människorna har år 2154 förstört sin egen planet och istället vänt blickarna mot rymden, närmare bestämt planeten Pandora där man börjar utvinna den kraftfulla mineralen Unobtanium, vilket inte gillas av planetens urbefolkning Na'vi. Marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) skickas i en avatarkropp in i djungeln för att tala urinvånarna till rätta, men istället börjar han ifrågasätta vad han egentligen gör där. Att hänga upp sig på att handlingen lånar mycket av "Pocahontas" och "Dansar Med Vargar" känns rätt tröttsamt, då "Avatar" trots allt gör något nytt och fräscht av konceptet. I en tid där de mest inkomstbringande filmerna ("Sagan Om Ringen", "Harry Potter", "Twilight", etc) är baserade på litterära förlagor känns det uppfriskande att en kassasuccé som "Avatar" är så nyskapande.  

När man redan sett filmen en gång så börjar man dessutom uppskatta de positiva sidorna desto mer. Att "Avatar" är det mest spektakulära man någonsin kunnat se på bio råder det ingen tvekan om, men om skådespelarna inte hållit måttet hade det inte spelat så stor roll. Nu är så lyckligtvis inte fallet; stjärnskotten Sam Worthington och Zoë Saldana i huvudrollerna gör sina Na'vi-karaktärer mer levande än vad som borde vara möjligt, medan Sigourney Weaver (som Dr. Grace Augustine) och Stephen Lang (som Colonel Quaritch) får ut mycket av sina biroller. Regissören James Camerons kritik till amerikansk utrikespolitik känns inte direkt lågmäld (med repliker som "Vi ska bekämpa terror med terror" och "Vi har gett dem vägar, utbildning och skolor - men de vill bara ha sin lera") men miljöbudskapet om att allt på planeten består av ett nätverk är desto intressantare.

I dagarna passerade James Cameron sitt eget "Titanic"-rekord när "Avatar" blev tidernas mest inkomstbringande biofilm med sina över 20 miljarder inspelade slantar. "Vem hade kunnat tro det?" utbrast Post-Linus på jobbet häromdagen när nyheten lästes upp på radion. Utan avsikten att verka för dryg och självupptagen så hänvisade jag till mitt blogginlägg "Avatar - största filmen någonsin?" som jag författade i september förra året, strax efter att första trailern dykt upp på nätet. Där skrev jag att "Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet."

Nu vet vi hur det gick.

Jake Sully (Sam Worthington) studerar sin avatar.