Avatar - en andra titt
Det händer inte ofta, men ibland hittar jag filmer som jag känner är så releventa att de inte bara är värda ett biobesök - utan två. Det har hänt förut med storfilmerna "Jurassic Park", "Mission: Impossible", "Sagan Om Ringen" och (fast det vill jag helst glömma) den pinsamt dåliga nyinspelningen av "Godzilla" under en språkresa till Wales för tolv år sedan. Nu hände det igen, med "Avatar". Fast den här gången fanns det fog för att köpa biljett en andra gång, då vi den här gången ville se hur filmen ser ut i 3D, något som hoppades över vid första titten.
När vi såg "Avatar" en dag efter premiären i julas så hade jag satt upp väldigt höga förväntningar som filmen inte riktigt nådde upp till. Jag störde mig bland annat på ett par av de ostiga replikerna, klyschorna, den förutsägbara handlingen och att new age-bitarna fick ta alldeles för mycket plats mot filmens slutskede. Oväntat nog så växer filmen vid den andra titten. Den subtila användingen av 3D hjälper såklart till, karaktärerna och miljöerna får ett helt annat djup och det blir lättare att sugas in i Pandoras universum där filmen utspelar sig. Det känns nästan som att man genom bioduken tillåts titta in i ett annat rum, eller om man så vill, en annan värld.
Handlingen bör inte vara helt obekant vid det här laget. Människorna har år 2154 förstört sin egen planet och istället vänt blickarna mot rymden, närmare bestämt planeten Pandora där man börjar utvinna den kraftfulla mineralen Unobtanium, vilket inte gillas av planetens urbefolkning Na'vi. Marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) skickas i en avatarkropp in i djungeln för att tala urinvånarna till rätta, men istället börjar han ifrågasätta vad han egentligen gör där. Att hänga upp sig på att handlingen lånar mycket av "Pocahontas" och "Dansar Med Vargar" känns rätt tröttsamt, då "Avatar" trots allt gör något nytt och fräscht av konceptet. I en tid där de mest inkomstbringande filmerna ("Sagan Om Ringen", "Harry Potter", "Twilight", etc) är baserade på litterära förlagor känns det uppfriskande att en kassasuccé som "Avatar" är så nyskapande.
När man redan sett filmen en gång så börjar man dessutom uppskatta de positiva sidorna desto mer. Att "Avatar" är det mest spektakulära man någonsin kunnat se på bio råder det ingen tvekan om, men om skådespelarna inte hållit måttet hade det inte spelat så stor roll. Nu är så lyckligtvis inte fallet; stjärnskotten Sam Worthington och Zoë Saldana i huvudrollerna gör sina Na'vi-karaktärer mer levande än vad som borde vara möjligt, medan Sigourney Weaver (som Dr. Grace Augustine) och Stephen Lang (som Colonel Quaritch) får ut mycket av sina biroller. Regissören James Camerons kritik till amerikansk utrikespolitik känns inte direkt lågmäld (med repliker som "Vi ska bekämpa terror med terror" och "Vi har gett dem vägar, utbildning och skolor - men de vill bara ha sin lera") men miljöbudskapet om att allt på planeten består av ett nätverk är desto intressantare.
I dagarna passerade James Cameron sitt eget "Titanic"-rekord när "Avatar" blev tidernas mest inkomstbringande biofilm med sina över 20 miljarder inspelade slantar. "Vem hade kunnat tro det?" utbrast Post-Linus på jobbet häromdagen när nyheten lästes upp på radion. Utan avsikten att verka för dryg och självupptagen så hänvisade jag till mitt blogginlägg "Avatar - största filmen någonsin?" som jag författade i september förra året, strax efter att första trailern dykt upp på nätet. Där skrev jag att "Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet."
Nu vet vi hur det gick.
När vi såg "Avatar" en dag efter premiären i julas så hade jag satt upp väldigt höga förväntningar som filmen inte riktigt nådde upp till. Jag störde mig bland annat på ett par av de ostiga replikerna, klyschorna, den förutsägbara handlingen och att new age-bitarna fick ta alldeles för mycket plats mot filmens slutskede. Oväntat nog så växer filmen vid den andra titten. Den subtila användingen av 3D hjälper såklart till, karaktärerna och miljöerna får ett helt annat djup och det blir lättare att sugas in i Pandoras universum där filmen utspelar sig. Det känns nästan som att man genom bioduken tillåts titta in i ett annat rum, eller om man så vill, en annan värld.
Handlingen bör inte vara helt obekant vid det här laget. Människorna har år 2154 förstört sin egen planet och istället vänt blickarna mot rymden, närmare bestämt planeten Pandora där man börjar utvinna den kraftfulla mineralen Unobtanium, vilket inte gillas av planetens urbefolkning Na'vi. Marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) skickas i en avatarkropp in i djungeln för att tala urinvånarna till rätta, men istället börjar han ifrågasätta vad han egentligen gör där. Att hänga upp sig på att handlingen lånar mycket av "Pocahontas" och "Dansar Med Vargar" känns rätt tröttsamt, då "Avatar" trots allt gör något nytt och fräscht av konceptet. I en tid där de mest inkomstbringande filmerna ("Sagan Om Ringen", "Harry Potter", "Twilight", etc) är baserade på litterära förlagor känns det uppfriskande att en kassasuccé som "Avatar" är så nyskapande.
När man redan sett filmen en gång så börjar man dessutom uppskatta de positiva sidorna desto mer. Att "Avatar" är det mest spektakulära man någonsin kunnat se på bio råder det ingen tvekan om, men om skådespelarna inte hållit måttet hade det inte spelat så stor roll. Nu är så lyckligtvis inte fallet; stjärnskotten Sam Worthington och Zoë Saldana i huvudrollerna gör sina Na'vi-karaktärer mer levande än vad som borde vara möjligt, medan Sigourney Weaver (som Dr. Grace Augustine) och Stephen Lang (som Colonel Quaritch) får ut mycket av sina biroller. Regissören James Camerons kritik till amerikansk utrikespolitik känns inte direkt lågmäld (med repliker som "Vi ska bekämpa terror med terror" och "Vi har gett dem vägar, utbildning och skolor - men de vill bara ha sin lera") men miljöbudskapet om att allt på planeten består av ett nätverk är desto intressantare.
I dagarna passerade James Cameron sitt eget "Titanic"-rekord när "Avatar" blev tidernas mest inkomstbringande biofilm med sina över 20 miljarder inspelade slantar. "Vem hade kunnat tro det?" utbrast Post-Linus på jobbet häromdagen när nyheten lästes upp på radion. Utan avsikten att verka för dryg och självupptagen så hänvisade jag till mitt blogginlägg "Avatar - största filmen någonsin?" som jag författade i september förra året, strax efter att första trailern dykt upp på nätet. Där skrev jag att "Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet."
Nu vet vi hur det gick.
Jake Sully (Sam Worthington) studerar sin avatar.
Kommentarer
Trackback
