Outer Heaven

Om bara ett par minuter blir jag upphämtad av Big K (Daniels far), sedan bär det av till Arlanda, vidare till Köpenhamn och om lite mindre än ett dygn är jag framme vid slutdestinationen Tokyo. Jag kommer förmodligen att låta bloggen vila under de två veckorna jag är borta, men ni följer mig väl på Twitter under resans gång?

Sayonara!

Huvudstabron.


Under the bridge.


Vid ett vägskäl.



Klart godkänd utsikt.


Äntligen - en brygga!



*?*

Här kommer en liten avrundning av Thailand-texterna, med bitar som jag av olika anledningar inte nämnt någonstans ännu.


Bästa förfestmusiken på Calles mp3-spelare: Lady Gaga – ”Pokerface” (alltid)

Tre andra sköna låtar på Calles mp3-spelare: Fronda – ”Tusen Indianer”, Akon – ”Beautiful”, Kenta – ”Min Bil”

Antal Harry Potter-skämt dragna av thailändare på min bekostnad: 1 st.

Tre populäraste kortspelen: Plump, Vändtia, Norsk Dam

Tre andra populära spel: 4 i Rad, Lumines (PSP), Jenga

Bästa restaurangen: Hard Rock Café (två besök!)

Sämsta restaurangen: Blues Bar (i år igen)

Tre låtar som thailändare gillar över allt annat: Eagles – ”Hotel California”, John Lennon – ”Let It Be”, The Cranberries – ”Zombie” (eller allt med Creedence Clearwater Revival)

Antal Niklas-vinster över Calle i 4 i Rad: typ 17 st.

Antal Calle-vinster över Niklas i 4 i Rad: typ 43 st.

Antal Niklas-vinster i Plump: 3 st.

Antal Calle-vinster i Plump: 2 st.

Bästa alkoholupptäckten: Spy Wine Cooler (finns den ens i Sverige?)

Tre snuskigaste drinknamnen: ”Sex On The Beach”, ”Slippery Nipple”, ”Orgasm” (jag vågade inte prova någon av dem)

3 Sega Stunder:

Ahlins blodiga armbåge (Jag hade lagt mig för att försöka sova, då en stupfull Ahlin klättrade upp i min säng för att ”tala allvar”. Innan dess hade han dessutom ramlat i backen och skrapat upp armbågen, vilket resulterade i ett gäng blodfläckar på mina lakan. Riktigt segt.)

Solbrännan (Jag har redan tagit upp detta, men måste ändå understryka hur jobbigt det var att med en extremt elak solbränna dela rum med tre inte särskilt förstående och leksugna killar.)

Hyddorna på Lonely Beach (Att det inte riktigt var vad vi tänkt oss är ett understatement.)

3 Härliga Höjdpunkter:

Grodan (Vi lekte i poolen en kväll, när jag blev kissnödig. Inne på utetoaletten var det mörkt, så jag fingrade på väggen efter en lysknapp och kom åt någon stort och slemmigt. Sedan känner jag hur saken (grodan) hoppar iväg, upp på mitt huvud och sedan ner på golvet och iväg. Jag tror att jag skrek som en liten flicka.)

Calle ber mig att inte titta på honom (Jag delade dubbelsäng med Calle på Koh Chang. En gång vaknade jag upp mitt i natten, vände mig om och möttes av en stirrig Calle-blick. ”Titta inte på mig!”, väste han. ”Okej”, mumlade jag och somnade om. Kvällen därpå frågade jag Calle om det verkligen hände, eller om jag drömde. Det hände tydligen.)

Tack för den här gången.

Mot slutet av den tre veckor långa resan så var vi tillbaka där allt började – Bangkok och Prince Palace Hotel. Nu hade vi chansen att ta itu med ouppklarade affärer, som till exempel det omtalade Grand Palace, som vi två veckor tidigare misslyckades med att hitta när vi försökte promenera dit från PP. Den här gången tordes vi inte chansa, utan jag, Ahlin, Larsson och Erika tog taxi dit (trots att man försökte lura i oss att palatset var stängt på grund av de rådande demonstrationerna, som just denna dag började ta fart på allvar).

På väg in i palatset stötte vi på en gammal farbror som erbjöd sig att guida oss runt för en ganska så saftig summa. Vi blev imponerade när han (efter att vi avslöjat att vi kom från Sverige) berättade att han hade guidat självaste Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia genom palatset, men beslutade ändå att söka lyckan på egen hand. Dels så hade pengarna börjat sina rejält vid det här laget och då får man dra ner på saker som guidade turer, plus att risken självklart fanns att mannen hade hittat på allting.

När det väl var dags att kliva innanför murarna så visade det sig att det kostade ganska mycket pengar för turister att besöka palatset, vilket verkligen gjorde oss tveksamma. Efter en stunds betänketid så var det någon (förmodligen jag själv) som tog beslutet att vi trots allt skulle gå in. Hur ofta är man i Bangkok, liksom? I efterhand är jag väldigt glad att vi betalade och gick in, för Grand Palace var en av de absolut häftigaste platserna jag sett i hela Thailand. Det var verkligen som att gå omkring i en liten stad av guld, och det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det var en passande avslutning på tre sköna veckor. Bilderna får tala för sig själva.

Slutligen, 5 saker som jag gärna vill göra nästa gång jag är i Bangkok:

*Gå på thaiboxning

*Se Wat Pho - den vilande Buddhan

*Besöka en flytande marknad

*Gå på nattklubb

*Åka Skytrain

Här var det inte bara vi som var turister.


En liten del av Grand Palace.


Riktigt guld eller inte? Larsson kontrollerar.


Många mäktiga byggnader, inuti denna fick man tyvärr inte fotografera.


En vakt av guld.


A donut.


Larsson var mycket imponerad av palatset.

Grand Palace.

När det blev för segt uppe vid huset (och det blev det) så tog vi mopparna och åkte någonstans, förslagsvis ner till ”byn”, eller staden som det kanske snarare är. Ställen värt att lägga på minnet är restaurangen, massagestället, tvätteriet, internetcaféet och 7-11. Annars har Soi Dao inte så himla mycket att erbjuda för turister, om man bortser från nationalparken med vattenfallet som ligger en bit bort.

Internetcaféet hängde vi ganska mycket på, mest för att det var så sjukt billigt. Ljudnivån var dock snudd på olidlig, eftersom det var mängder med kids som hängde där och spelade spel utan att använda hörlurar. Lite spännande blev det en gång när alla datorerna helt utan förvarning bara dog, just när man höll på att författa ett längre mejl. Vi trodde först att det bara var internetcaféet som drabbats, men det visade sig att hela byn var strömlös. Invånarna verkade dock hyfsat vana, och eftersom incidenten inträffade mitt på dagen så blev det aldrig särskilt dramatiskt, inte mer än att 7-11 tillfälligt fick stänga.

Roligast blev det en av de sista dagarna (jag tror det var en onsdag) då Den Stora Marknaden hölls. Det var verkligen hur mycket folk som helst som kommit från närliggande städer, och man kunde handla en massa saker, allt från rätt normala prylar som kläder och skor till lite mer ovanliga, som skalbaggar och hundvalpar. Calle köpte en balaklava (ni vet, en sådan där skidmask) som vi sedan använde sista kvällen för att skrämma Larsson, den enda som inte var med på marknaden. När alla gått till sängs så tog jag på mig balaklavan och smög ut ur gästhuset (där jag och Greger bodde) och började sedan springa omkring utanför Calles och Larssons fönster, där jag gjorde en del läskiga ljud och knackade på rutan. Som grande finale smög jag in i själva huset, där Larsson (uppskrämd av Calle, som var hjärnan bakom sprattet) stod beredd att slåss för sitt liv. Det var dags att avslöja bluffen, och en omskakad men lycklig Larsson tackade gudarna för att allt hade varit på låtsas. Best prank ever.   

Greger hänger in tvätten.


Soi Dao.


Shopping.


Stadens enda polisbil.


Bloggskrivande på internetcafét.


Marknaden.


Människor.


Anyone for chili?

Ingen ström i Soi Dao.

En inblick i marknaden.

Soi Dao ligger i Chantaburi-provinsen i östra Thailand, nära gränsen till Kambodja. Där ligger en liten svensk koloni kallad Mai Thai Resort, där Gregers föräldrar praktiskt nog äger ett hus. Det är hur skönt som helst där, ett litet paradis inramat av enorma berg och skogar, samt ett samhälle där befolkningen inte är särskilt van att handskas med ”faranger” (vitingar).

Hela nio dagar skulle vi vara där, vilket på förhand kändes lite långt. Det var det i praktiken också. Det kändes efter ett tag som man befann sig på ett (förvisso väldigt lyxigt) landställe, där vardagen snabbt rutades in i mönster som sedan höll i sig hela vistelsen. En typisk dag kunde se ut så här: gå upp vid niotiden, frukost, ett par timmars lek uppe vid poolen, åka ner till byn för att handla och kanske äta lunch, åka tillbaks till huset för att vila och kanske läsa en roman (förslagsvis Stieg Larssons ”Män Som Hatar Kvinnor”), gå upp till Mai Thai-restaurangen när det började skymma och äta middag, kanske ta en öl eller två och sedan tillbaks ner till huset för att se någon film.

Det var inte så att man klagade på tillvaron, men det gick att dra paralleller till Larssons klassiska replik från Koh Chang förra året, då han uttryckte i sin besvikelse över vår slapphet genom att säga: ”Nästa år så tycker jag att vi åker till Antarktis på semester, så kan vi sitta inne och läsa böcker hela tiden!”. Jag gjorde ett försök att bryta mönstret när jag föreslog en dagsutflykt till Chantaburi, men det ansågs för dyrt och röstades ner.

Nu vill jag inte låta överdrivet negativ, för det var ändå ingen dålig vecka precis, och några höjdpunkter står definitivt ut, bland annat utflykten till nationalparken och vattenfallet, all mopedkörning (utan hjälm!), sång med världens äldsta karaokemaskin vid Mai Thai-restaurangen och tidernas blixtoväder (”ett äkta naturfenomen”, som Larsson uttryckte det).

Chantaburi-regionen.


Gamla goda Mai Thai Resort.


Den här gitarren inhandlades i Bangkok för en billig penning. Fin!


Utsikten går inte att klaga på.


George Of The Jungle.


Heading for the top.


Skulle jag platsa i Hells Angels, eller är jag för tunn än så länge?


Mopedutflykt.


Groda.

Det man oftast roar sig med på kvällarna i Koh Chang är att besöka någon av alla de restauranger/barer som kantar öns enda riktiga asfaltsväg. Det är främst två ställen som man minns efteråt, den första döpte vi till Nasas bar och den andra heter Blues Bar. Nasa är kvinnan/mannen som äger en bar som låg precis bredvid Kai Bae Beach, och där hängde vi flera gånger. Ahlin hade tydligen gjort ett visst intryck på Nasa, som kom ihåg honom från 2008-resan. Hursomhelst, det var ett trevligt ställe där man kunde spela jenga eller andra diverse spel, prata med folk och dessutom lyssna till livemusik. Självklart stod Erika, Ahlin och Larzoni för ett par hyllade framträdanden.

Blues Bar besökte vi också förra året, och efteråt svor jag att aldrig sätta min fot där igen. Servicen var usel och till råga på allt blev Ahlin och Robin magsjuka efteråt. Jag vet inte vems briljanta idé det var att gå dit igen, för att liksom ge dem en andra chans och se om de hade lärt sig något från förra året, men det gjorde vi i alla fall. Det stod dock snabbt klart att det fortfarande var mycket illa ställt, personalen var lika oförstående som vanligt, en beställd maträtt tappades bort helt, bestick var tydligen väldigt svårt att få tag i, osv. Nu kanske jag låter en aning oförskämd som sitter och klankar ner på en thailändsk restaurang, men faktum är att i princip alla andra ställen vi besökte var bemötande och proffsiga trots i vissa fall begränsade resurser, medan Blues Bar trots en snygg och inbjudande yta bevisligen hade noll koll vad de höll på med. Gordon Ramsey hade inte blivit imponerad.

Dock visade det sig att Blues Bar skulle få en sista chans, avslutningskvällen på Koh Chang. Efter att vi hängt som vanligt på Nasas bar hela kvällen så tyckte Nasa att det skulle firas att vi äntligen skulle åka hem (eller för att vi varit så goda kunder i en vecka, har glömt vilken anledningen var) så han/hon tog med oss till Blues Bar för en helnatts festande. Vi var ytterst skeptiska till en början, men det visade sig att det var nattklubbsdelen som BB hade lagt resurserna på. Där det tidigare under kvällen varit helt öde flockades nu folk, och det var riktigt bra drag med ett hårt rockande liveband samt en oändligt sinande ström av whiskey med Coca Cola-beställningar (urk!). Det var tur att det var sista kvällen, det skulle krävas en hel veckas lugn ute på landet för att återhämta sig.

Nasas bar.


Ahlin blev så upphetsad över Jenga-spelandet att han började genomgå en metamorfos.  


En australiensk trubadur feat. Larsson.


Lost Domain unplugged.


Greger med två beundrare på Blues Bar.


Nasa och Greggan.


Kungarna.

I backspegeln var snorklingen ett enormt misstag för min egen del, då det var ända tillfället på resan som jag verkligen blev riktigt illa solbränd. Jag hade smort in mig noga innan, men väl ute på båtfärden så hoppade man ner och upp ur vattnet, vilket måste ha gjort att solskyddsmedlet gradvis sköljdes bort. Vilket som så blev jag knallröd på stora delar av kroppen efteråt, vilket resulterade i att jag tvingades hålla mig i skuggan de närmaste dagarna, plus att jag likt Jeff Goldblum i skräckklassikern ”Flugan” var tvungen att slita av stora portioner av mitt skinn i en hel vecka efteråt. Rysligt.

First things first, dock. På vägen ut till barriärreven var både jag, Larsson och Greger vid gott mod. Det var vi, ett tiotal turister och säkert hundra thailändare på samma båt. Några thailändare som satt mitt emot oss hinkade whiskey medan de lyssnade på musik, bland annat svenska Emilias gamla hit ”Big Big World”. ”De kommer att drunkna”, tänkte jag, innan jag såg att de skulle ha flytvästar på sig. Båtresan bestod av fem stopp där man skulle snorkla, men de tre första spolierades av att vi hamnade mitt i ett monsunregn. Det andra och tredje stoppet stannade jag på båten.

Vi var inte de enda svenskarna på båten, det var även ett gäng killar som påminde om svenskarna i filmen ”The Beach”. De var ute på en halvårsresa och gillade att imponera på folk genom att dyka uppe från båttaket. Greger kunde naturligtvis inte låta bli att ta efter, så han gjorde ”bomben” från fem, sex meters höjd. Killarna blev mycket imponerade och frågade Greger om det inte hade gjort, vilket han kaxigt bara viftade bort. Sedan viskade han till oss att det i själva verket kändes som att pungkulorna åkt upp i magen på honom. Ouch! Jag gjorde endast ett försök att konversera med ”The Beach”-killarna, vilket misslyckades totalt. ”Ni är från Skånetrakten låter det som”, sa jag självsäkert, och fick svaret: ”Hauru fajl po åronnen aller – GÖTELABORRG såklaurt!” Sedan pratade jag inte med dem mer.

Trots alla missar så blev det i slutändan en riktigt trevlig resa, solen började så småningom skina, jag såg flera häftiga fiskar under ytan och personalen bjöd på jättegoda grillspett som vi slukade. Jag klev av båten och tänkte att det hade varit en kul dag, plus att man säkerligen fått lite fin färg också. Så fort jag satt på mig tröjan igen så började dock ryggen klia…

På väg ut till båten.


Final Fantasy X?


Den amerikanska tjejen (i vitrosa randig tröja) pratade vi en del med, jättetrevlig!


Supertaggade.


Alle man överbord!


Larsson doppar tårna i plurret.


På hemvägen kunde inte Greger låta bli att imponeras av Larssons muskler.

Slutet är nära.


Let's get this party started!


Depeche Mode-sångaren Dave Gahan? (Kredd till Danny som gjorde upptäckten!)


Enarmad zombie.


Kladdig zombie.


En rar liten zombie till höger.


Punkzombie.


Paraplyzombie.


McDonaldszombie. Min favorit.

Fleetwood Mac

Plats & datum: Ericsson Globe, 10/10

Bäst: Mick Fleetwoods gyllene trumset.

Sämst: Endast en låt från ”Tango In The Night”.

När Fleetwood Mac spelar i Sverige för första gången på 20 år har de inte någon ny skiva med sig i bagaget, syftet är istället att, som trummisen Mick Fleetwood uttrycker det, ”framföra låtar som vi tror och hoppas att folk fortfarande kommer ihåg och tycker om”. Man kan lugnt säga att han håller vad han lovar; hela 18 av kvällens 23 låtar är hämtade från storhetsperioden mellan åren 1975-1979 då bandet släppte de hyllade albumen ”Fleetwood Mac”, ”Rumours” och ”Tusk”. Personligen så gillar jag dock 1987 års comebackplatta ”Tango In The Night” allra mest, och då blir man ganska besviken när endast en låt spelas därifrån. Mycket beror givetvis på att keyboardisten och sångerskan Christine McVie inte ingår i gruppen längre, vilket gör att vi bland annat går miste om hennes paradnummer ”Everytime” och ”Little Lies”. Det är synd.

Om man bortser från McVies frånvaro så är detta ändå den ultimata Mac-sättningen. Bandgrundarna Mick Fleetwood och John McVie i all ära, men det säger en hel del om sångerskan Stevie Nicks (världens fräschaste 61-åring?) och gitarristen Lindsey Buckinghams status att de till och med tillåts spela varsitt nummer från sina respektive solokarriärer. Buckinghams ”Go Insane” är en av kvällens positiva överraskningar (fast jag hade föredragit hans ”Ett Päron Till Farsa”-hit ”Family Road” alla dagar i veckan) och Nicks ”Stand Back” i all ära, men hon borde absolut ha framfört ”Edge Of Seventeen” (som samplades av inga mindre än Destiny’s Child i deras ”Bootylicious”) istället. Det märks också att Lindsey Buckingham är publikens favorit. Han tar upp mest plats och när han lämnas helt ensam på scenen med sin gitarr i ”Big Love” (bäst ikväll!) råder det ingen tvekan om att han fortfarande är en av världens främsta. Det säger en hel del om denne gitarrvirtuos att bandet var tvungna att rekrytera två nya gitarrister för att täcka upp hans avhopp i slutet av 80-talet.

Själva showen är egentligen rätt gammaldags och inte särskilt raffinerad; bandet går på scenen och bara kör igång med småtrista ”Monday Morning” utan något intro, låtlistan har inte ändrats något under turnén, mellansnacket känns inte särskilt spontant, etc. Ibland blir det snudd på nonchalant, då bandet tvingas starta om ”Stand Back” eftersom Stevie Nicks dröjt sig kvar bakom scenen lite för länge. Mest drag blir det efter en knapp timme, då ”Rhiannon” följs av ”Second Hand News” och en hysteriskt svängig ”Tusk”, men det är lite för glest mellan de riktigt stora ögonblicken för att generera något överdrivet högt betyg.   

Betyg: 3/5

Låtlista:

Monday Morning

The Chain

Dreams

I Know I’m Not Wrong

Gypsy

Go Insane

Rhiannon

Second Hand News

Tusk

Sara

Big Love

Landslide

Never Going Back Again

Storms

Say You Love Me

Gold Dust Woman

Oh Well

I’m So Afraid

Stand Back

Go Your Own Way

---------------------------------------

World Turning

Don’t stop

 ---------------------------------------

Silver Springs

Peter och Thomas på jakt bland hyllorna.


Pong på storbildsskärm. Kultigt!


Segraren Mr Zap höjer pokalen till skyarna.

Kommentatorn och Thomas konstaterar att Mr Zap vann finalen.

Ikväll hoppas jag på den här.

Efter några stressiga dagar i Bangkok så var det dags att “unwinda” lite, och detta gjorde vi genom att åka ner mot kusten och paradisön Koh Chang. Resan ner var av det studsiga slaget, dels på grund av den undermåliga kvaliteten på vissa av de thailändska vägarna, men även på en högst tveksam chaufför. Efter någon halvtimme orkade han inte köra längre, så han hämtade upp sin kompis mitt på motorvägen så att denne fick köra resten av resan. Själv satt han och rökte, sov, drack öl och slängde ut burkar genom fönstret. En sann förebild för Larsson, som tyckte att han var ”en cool lirare”-

För oss som varit på Koh Chang förut var bilresan, båtresan över till Koh Chang och de lite speciella taxibilarna på ön inget nytt. Dock hade vi tänkt försöka komma undan lite billigare än förra året genom att bo på ett nytt ställe vid namn Lonely Beach. Det var ett misstag som vi fick betala dyrt för, då det visade sig att ”hotellrummen” bestod av några halvrisiga hyddor uppe i regnskogen (bland alla smådjur och apor). Inte direkt vad vi hade tänkt oss, och med tanke på att stället låg ganska avsides (därav namnet Lonely Beach) så skulle alla taxiresor snabbt äta upp de pengar vi sparat in på att bo där. Så det blev raskt till att boka om oss till Kai Bae Beach, som vi bodde på förra året. Erika och Ahlin fick ett eget hus och vi andra ett eget, så alla var nöjda. Ibland är det bäst att satsa på säkra kort, kosta vad det kosta vill.

Koh Chang hade inte förändrats så mycket från sen vi var där senast, även fast det hade byggts upp lite fler hotell. Sen syntes inte vår gamla stammisrockklubb Burnout till alls, vilket var lite tråkigt. Ett offer för finanskrisen, kanske? Ett annat tecken på att det är lite dåliga tider just nu var att antalet turister minskat drastiskt sen förra året. Man känner sig för övrigt väldigt ambivalent till Koh Chang och det som händer där. All prostitution är svårt att komma bort från, och att se äldre ”gentlemän” med hälften så gamla thailändska sällskap är mest deprimerande. Sedan är det i grunden en oerhört vacker ö, men kontrasten är stor mellan de ståtliga hotellen och de nästan fallfärdiga rucklen som syns längs vägarna, och vissa byggen verkar ha stannat av långt innan man hunnit klart, troligtvis för att pengarna tagit slut. Att en sådan paradisö skövlas är tråkigt, och att man som besökande turist indirekt är med och bidrar till detta lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Getting ready to roll.


Hotellrummen som vi ratade.


Lonely Beach.


På Kai Bae Beach. Jag och Larsson hittade en katt som vi adopterade.


"Påfyllning, tack!"


Ett av Larssons många projekt var att få upp den här kokosnöten.


Failure.


Här åt vi lunch nästan varje dag. Nice!


Det tar på krafterna att vara på semester.

Det var inte solsken varje dag. Då blir det inte roligare än så här.

Okej, den här rubriken är lite missvisande. Är det något som vi kanske inte testade på fullt ut så var det väl Bangkoks nattliv. Det närmaste vi kom var väl två besök på Hard Rock Café, där det hängde en hel del ungdomar, där spriten flödade och där servitriserna dansade lite för sig själva, när de inte ropade ut dagens specialare i högtalarsystemet. Det var annars ett rätt så typiskt Hard Rock Café, med massa tv-apparater som visade musikvideos (vi fick bland annat se Depeche Mode-låtarna ”Just Can’t Get Enough” och ”Personal Jesus” – sweet!) och främst diverse hamburgare på menyn. Vi beställde in hela kannor med öl, samtidigt som vi åt gott och drog till oss nyfikna blickar. Detta var för övrigt den enda restaurangen på hela Thailand-besöket där alla fick sin mat samtidigt och det enda stället där personalen ville veta hur gamla vi var.

Jag, Larsson och Calle var lite sugna på att gå ut någon av kvällarna, men projektet rann ut i sanden, delvis på grund av Calles magsjuka de sista dagarna. Det saknades inte erbjudanden, dock. Faktum är att man överröstes av dem. Det räckte med att ta några steg utanför hotellet när mörkret lagt sig, så kröp de fram ur sina hålor: Tuk-Tuk-förarna. Det är framförallt tre tips de kommer med: skjuts till något mysigt massageställe (läs: nakenmassage med tillhörande ”happy ending”), till en tittie-show (strippklubb) eller ping-pong-show (inte direkt något som bör associeras med J-O Waldner, resten får ni lista ut själva).

De roligaste konfrontationerna med Tuk-Tuk-förare vi hade var dels med en kille som ville ta med oss ut på fest, men som fick nobben då Calle förklarade att ”we’re just going to chill”. ”Chill!?” skrek killen rakt ut - ordet fanns uppenbarligen inte med i hans fartfyllda vokabulär. Sedan var det en snubbe som nästan var aggressiv medan han la ut förslagen, men det blev som tur var aldrig hotfullt, snarare komiskt. ”You wanna go party?” ropade han när vi kom gående en sen kväll. ”No, we’re just going to 7-11” blev svaret som han inte lät sig nöjas med. ”You go party – NOW!!” gastade han för att sedan börja hoppa upp och ner. ”Okay, maybe later”, sa vi och tog en omväg när vi gick tillbaka.

Hard Rock Café. Vakterna ville rota igenom Erikas väska, vi andra klarade oss. Erika såg skum ut, tyckte de.


Calle lyckades bevisligen smuggla in sina droger.


Hard Rock Café gick vi till hela två gånger, en gång första veckan och en gång allra sista kvällen. Ett kvitto på caféets storhet.


Så fort en Blink 182-musikvideo dök upp gick det inte att få kontakt med Greger.


Glada svenskar ute i nattlivet. Thailändarna roades dock inte lika mycket av vår framfart.


Mister Donut. Att vi inte gick in hit var ett av resans riktigt stora mysterier.

Jag själv och flera läsare av den här bloggen har undrat varför mina resebetraktelser från vårens Thailandresa slutade så abrupt, och det är något som har gnagt mig länge. Det kanske kan verka konstigt, snudd på sjukt, att återuppta berättandet så här ett halvår senare, men det är något jag känner att jag måste göra, mest för min egen skull men även för dem som vill veta hur det gick sen, efter Bangkok. När jag har rensat detta ur systemet så kanske vi alla äntligen kan gå vidare med våra liv och blicka framåt mot nya utmaningar, i mitt fall den kommande Tokyo-resan som nu inte är långt borta.

Ni som inte läst de första delarna kan göra det genom att klicka på Thailand-länken i den högra kolumnen, så finns alla inlägg i ämnet lagrade där. Praktiskt och smidigt! Nu kommer i alla fall de sista åtta delarna i Thailand-dagboken. Mycket nöje!

Lördagen präglades av riktigt sunkigt höstväder, sådant som gör att man bara vill kura ihop sig med en massa filtar och sitta inomhus med en kopp varm choklad. Riktigt så slutade inte kvällen, då Danny knackade på när det började skymma, självklart med en påse öl i handen. Vi gick till Busbröderna, och så var det blivande Tokyo-gänget samlat. Vi tittade lite på en Porcupine Tree-DVD och sedan på ett gammalt Grattis Världen-avsnitt där Filip och Fredrik besöker (ni gissade rätt) Tokyo. Peppen blev inte mindre av det, direkt.

Efter ett tag trotsade vi det dåliga vädret och gav oss iväg mot tunnelbanan. På tuben mötte vi en av Tommys kompisar, vilket självklart ledde till mer Tokyo-diskussioner. Tommys kompis tyckte sedan att vi skulle gå till Marie Laveau, då en superhet DJ spelade där, men vi hade redan bestämt att vi skulle gå till Kvarnen på Södermalm istället, eftersom Danny påstod att det bara kostar 20 kronor att gå in där. Så visade sig inte vara fallet, då inträdet chockhöjts till 80 kr! Vi gick in trots allt, mest för att jag var nyfiken på att se hur krogen ser ut där Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander hänger i Stieg Larsson-romanen Flickan Som Lekte Med Elden.

Jag har annars alltid haft lite svårt för krogar på Söder, då det innebär fiendeland för en Djurgårdare som jag själv. Överallt hänger Bajen-flaggor och mycket är klätt i grönvitt, det känns hela tiden som att det är en tidsfråga innan någon ska röja min identitet och jag ska åka på stryk. Danny däremot stormtrivs på Söder i allmänhet och Kvarnen i synnerhet... åtminstone tills jag råkade spilla ut hälften av min Rom & Cola i hans knä framåt småtimmarna. Det var dags att dra vidare.

Resten av natten blev en odyssé där Danny tog oss med på en slags stadsvandring runt alla krogar han besökt. Som skållade råttor irrade vi mellan ställen som Carmen, Metro, Gröna Jägaren, Marie Laveau... innan vi slutligen hamnade på McDonalds. Som så ofta på senare tid som jag har varit ute så har också McD's inneburit höjdpunkten på kvällen... är inte det en gnutta tragiskt?

The Wolfman är filmen som Daniel ser mest fram emot just nu. Klart grabben ska få en egen filmposter!


Danny påstod att inträdet var 20 kr, när det i själva verket var 80 kr. Efteråt ställdes han till svars.


The kid.


Spex.


"Nog med trams", tyckte Thomas och tog för sig av sin öl.


Ett Bajen-fan.


Oops! Tråkigt slut på kvällen.


Mörker.


Stadsvandring.


På väg mot ingenstans.

Röd.

Töntarna.

Här kommer ett inlägg som jag har gått och grubblat på ända sedan i somras, då Level gjorde ett specialnummer om 8-bitarskonsolen Nintendo Entertainment System (NES). Även om jag tycker att det var med konsolen SNES som Nintendo var som absolut bäst så råder det ingen tvekan om att NES-eran (1985-1990) haft en enorm inverkan på mig och mitt spelande. Här kommer således en lista över mina tio favoriter i rangordning… samt tre inte lika roliga spel.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1. Super Mario Bros 3 (1988)

Enligt mig det näst bästa plattformsspelet någonsin, endast överträffat av uppföljaren Super Mario World till SNES. Ikonisk bandesign, revolutionerande upplägg med världskarta mellan banorna och kittlande nivåavslutningar med ett myller av kanonkulor ombord på luftskepp är bara några av byggstenarna till ett av världens mest sålda spel genom tiderna. En megaklassiker. 

2. The Legend Of Zelda (1986)

Lika klassiskt är starten för Shigeru Miaymotos näst mest kända spelserie, den där man med hjälp av ett speciellt kassettminne tilläts spara sina spel istället för att förlita sig på långa och krångliga lösenord. Här tar historien om Link, Zelda och Ganon sin början, och även om trean A Link To The Past till SNES är bättre på alla punkter så är första delen i serien är fortfarande ett av de mest revolutionerande spelen i historien.

3. Ice Hockey (1988)

Något så unikt som det perfekta sportspelet. Aldrig förr har väl taktik haft en lika stor betydelse i ett hockeyspel, då man med hjälp av tre olika typer av spelare ska laborera fram det bästa tänkbara laget. Välj mellan spinkisar (snabba men tunna i närkamperna), tjockisar (långsamma fast tuffa att möta, tunga slagskott) och mellanviktare (välbalanserade och halvbra på allt) och spela sedan tre perioder med något av lagen Kanada, Sverige, USA, Sovjetunionen (!), Tjeckoslovakien (!) och Polen (!?) mot din allra bäste vän. Mer behövs inte.

4. Super Mario Bros (1985)

Spelet som lanserade och praktiskt taget på egen hand gjorde Nintendo Entertainment System till världens mest sålda spelkonsol. Dessutom spelet som fick mig att överge gamla trotjänaren Colecovision för det betydligt coolare NES-formatet. Kompositören Koji Kondos huvudtema är förmodligen av tidernas mest kända spelmelodi och lyckades imponera på självaste Paul McCartney. Fantastiskt spel, lika kul idag som för över 20 år sedan.

5. Duck Tales (1990)

Historierna om Farbror Joakim och Knattarna hörde alltid till mina favoriter när Disneydags gick på tv om fredagarna. Klart man var tvungen att skaffa tv-spelet också. I rollen som världens rikaste anka (som girigt bara vill ha mer och mer) flyger man kors och tvärs i en vansinnigt underhållande skattjakt som tar en till färgstarka resemål som Himalaya, Afrika, Transsylvanien, Amazonas och självaste månen. Tveklöst det spel jag varvat flest gånger.

6. Mega Man 2 (1988)

Där Duck Tales är ett förhållandevis enkelt spel så är Mega Man 2 (från samma utvecklare Capcom) betydligt svårare, och ett av många NES-spel som jag trots flera försök aldrig klarat. Spel var generellt betydligt svårare och mer frustrerande förr i tiden, men Mega Man 2 har samtidigt enormt mycket substans och ett raffinerat upplägg där det i rollen som den ljusblå robotkrigaren gäller att besegra bossar med coola namn som Metal Man, Crash Man, Heat Man och Flash Man i rätt ordning för att få lättast tänkbara resa fram till slutbossen Dr. Wily. På köpet får man dessutom det bästa 8-bitarssoundtracket någonsin.

7. Metroid (1986)

Spelvärldens svar på skräckfilmen Alien. Som rymdhjältinnan Samus Aran tvingas man utforska den mörka och kalla planeten Zebes i jakt på metroiderna och den lömska Moderhjärnan som väntar långt ner under markytan. I takt med att spelet fortgår så lär man sig nya förmågor och hittar nya vapen, vilket gör att spelandet utvecklas hela tiden. Metroid låg extremt mycket före sin tid, särskilt när det gäller atmosfär och speldesign. En riktig pärla.

8. Shadowgate (1989)

Älska det eller hata det, men Shadowgate kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Spelet är en slags peka-och-klicka-variant där den namnlöse hjälten försöker ta sig igenom ett livsfarligt slott för att stoppa den onde Warlock Lord från att ödelägga världen. Det som gör att spelet fastnar i minnet är alla spektakulära sätt som spelaren kan mista livet på, exempelvis genom att bli uppäten av en haj, nedkastad från en bro av ett troll, ihjälslagen av cyklop, utsugen i rymden eller helt enkelt genom självmord. Den svenska översättningen hjälper också till med väldigt grafiska beskrivningar som ”Du sätter svärdet i bröstet!! Blodet sprutar!! Men självmord leder ingen vart!! Det här kommer Lord Warlock att glädjas åt!!” eller ”Du försöker smita förbi slemmet, men det kastar sig över dig och löser upp dig på bara ett par sekunder. Du dör ögonblickligen. Ingen smärta. Ingenting. Du blev slemmad!!”

9. Zelda II – The Adventure Of Link (1987)

När ett spel blir en riktig försäljningsframgång så brukar det höra till vanligheterna att företaget bakom spelet vill smida medan järnet är varmt och snabbt producera en snarlik uppföljare. Men även om det bara tog ett år för Nintendo att följa upp det första Zelda-spelet så vågade man göra något helt nytt, som att blanda in rollspelselement och en öppen världskarta med Metroid-liknande palats. Allt var kanske inte så lyckat, men vissa delar, som den mäktiga sista bosstriden där Link tvingas besegra sin egen skugga, hör till de man minns bäst från serien. Ett av de svåraste spelen jag klarat, för övrigt.

10. Gun Smoke (1985)

När jag var liten så åkte vi alltid till Åland om somrarna och en av höjdpunkterna var arkadkabinetten som gick att hitta på Viking Line-båtarna. Det var där jag spelade Gun Smoke för första gången, och jag minns att jag tjatade och tjatade på mina föräldrar att köpa NES-konverteringen så att jag slapp vänta ett helt år på att få spela det igen. När jag väl fick spelet så kändes det dock inte riktigt lika hett längre (sorgligt nog) men jag har ändå bara goda minnen från denna scrollande shoot-em-up-titel, som i princip är Xevious fast i cowboykläder.

…och de tre sämsta:

Fester’s Quest (1990)

Här har vi förmodligen den mest osannolika spelhjälten någonsin. Onkel Fester (från den populära Familjen Addams) måste skydda sin hemstad från utomjordingar, vilket kanske skulle ha varit roligt om Fester inte varit så oerhört seg i vändningarna, om inte ens vapen varit helt odugliga och inte nya fiender spawnat fram precis hela tiden. Tv-spel från sin allra sämsta sida.

RoboWarrior (1987)

Presentationen är formidabel, musiken likaså. Sedan blir det gradvis sämre, och det absolut värsta med denna fattigmans-Bomberman är det hetsiga upplägget där man måste vidare hela tiden innan luften i syrgastuberna tar slut. Själv kom jag aldrig förbi första banan innan jag dog. Kul.

Teenage Mutant Ninja Turtles (1989)

Turtles var vid sidan av Duck Tales favoritprogrammen på tv när jag växte upp, men där Farbror Joakim & Co levererade fullt ut på spelfronten så gjorde de muterade sköldpaddorna mig och flera andra barn extremt besvikna i sin speldebut. Kontrollen var i princip ospelbar, kloakbanorna var tråkiga och grafiken ful som stryk. Undervattensbanan var ett litet plus, men räckte inte för att rädda helhetsintrycket.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sådär, då var hela listan redovisad. Jag är väldigt spänd på att höra vad T-Bone, Johan Köhn, Linda, Busbröderna, m.fl. har att säga, så var inte blyga med kommentarerna!

Månklart denna kväll.


Miqulangelo.


Den oprövade producenten.


Att lägga en specifik gitarrslinga efter sex öl på raken visade sig vara svårare än planerat.


Gitarr på väggen.


Det gäller att hålla skenet uppe för kameran.


Klockan börjar närma sig midnatt. Ångest.


Mot slutet var det roligare att leka maskerad istället för att spela in.


Hammondorgeln?


Vi beslutade en gång för alla att det kanske är bäst att skippa ölen nästa gång.

 
Det mest produktiva vi lyckades åstadkomma på hela kvällen.


Vi funderar på att lägga upp det här videoklippet på MySpace som en aptitretare inför det kommande albumet.