Outer Heaven

Ikväll är det dags för Bandit Rock Awards på Münchenbryggeriet i Stockholm. Tio priser i olika rockkategorier ska delas ut, varvat med uppträdanden av bland andra Bullet, Plan Three och Royal Republic. Dessutom blir det två konserter med Sick Puppies och Danko Jones.

Själv ser jag mest fram emot att få ta del av hela galaupplägget, samt att få närvara vid världspremiären av nya Pain-singeln "Dirty Woman", hämtad från det kommande albumet "You Only Live Twice" som släpps den 3:e juni. Skivomslaget ser roligt ut och påminner lite om den söta roboten i videon till låten "Just Hate Me", som ingen mindre än Max Martin var med och skrev.

Vi ses på Münchenbryggeriet!

"You Only Live Twice".

 

"Just Hate Me".

Förra helgen var det åter dags för Lost Domain att inta Copperfields vid Fridhemsplan med full styrka, efter det senaste akustiska giget vi hade där dessförinnan. Spelningen fick dock väldigt kaotiska förberedelser, då hälften av bandet plus utrustning blev strandsatta mitt på Tranebergsbron, på grund av att turnébussen som Orhan körde drabbades av soppatorsk. Inte det bästa som kunde hända, med tanke på att vi var första bandet ut. Men med lite assistans från våra vänner och en del taxiåkande så var alla slutligen på plats; lätt irriterade, stressade och väldigt försenade.

Då vi inte hade haft de bästa förutsättningarna så kändes det som att självförtroendet fick sig en törn, vilket märktes en del på slutresultatet. Det blev flera rejäla missar och stundtals såg det ganska förvirrat ut på scenen. Omdömet från publiken var väldigt blandat (CJ sa att det var "bland det sämsta han sett") medan andra som inte sett oss lika mycket tyckte det var väldigt bra. Efter att ha sett spelningen på video i efterhand så får jag medge att det inte låter lika illa som jag upplevde det från scenen, även om avslutningslåten "Undone" är ett enda stort haveri då Larssons gitarr på något sätt stämmer ur sig medan vi spelar. Men det är alltid en nyttig läxa att göra misstag, och nu har vi några veckor på oss att justera småfelen innan det är dags för Emergena-semifinalen den 20 april.

Tack till den supertrevlige Peter Årevik för livebilderna!

Peter och Solander kyler ner sig med ett par öl i väntan på konsertstarten.

 

Danny Star var på plats för att heja.

 

Geografer!

 

Erikas snygga Lost Domain-jacka.

 

It's showtime!

 

Borden i lokalen var en central del i Erikas showmanship.

 

Sing like you mean it!

 

LD.

 

Keyboardisten.

 

Larsson ger fansen vad de vill ha.

 

Larzoni.

 

Erika.

 

Michael.

 

Lite spatserande i Gamla Stan efter spelningen.

Det är mycket födelsedagar att hålla reda på i mars, nyligen var det mamma som fyllde år och idag var det självaste Busbröderna. Detta firade vi genom att gå till den danska restaurangkedjan Jensen's Böfehus på Sveavägen, som blivit något av ett stammishak för oss på sistone. Vår kompis Christian Jensen var tyvärr inte med, i så fall kanske vi hade fått rabatt? Plus att jag gärna skulle ha frågat någon Jensen-kunnig vilka ingredienser som är i såsen man får till deras fantastiska whiskeybiff, som jag ännu en gång beställde.

När det var dags att betala så halade Thomas vant fram sitt kreditkort och betalade rubbet. Jag lade en tia på bordet som dricks för att jag tyckte vår servitris varit så rar och trevlig mot oss hela kvällen. Thomas berättade då att han hade avrundat summan uppåt och då tog jag tillbaka tian. Ibland kan jag vara sjukt snål. När vi reste på oss och gick så blev det lite tumultartat när Thomas välte ut ett stort saltkar från två turisters bord, men utöver det så var det en mycket trevlig middag.

Grattis, bröder!

Bröderna ställer tålmodigt upp på en bild innan matdags.

 

Jag köpte två ballonger till Peter.

 

Whiskeybiffen som jag beställde. Sagolikt!

Idag var vi på Drivbänksvägen för att fira mamma. Hon fyllde år redan den 17 mars, men på grund av en ordentlig förkylning från hennes sida så har vi inte kunnat hälsa på förrän nu. Av mig fick hon Eldkvarns nya samlingsskiva, en blomma och ett slags diplom som det stod "Världens bästa mamma" på. Linus tyckte det var i smörigaste laget, förmodligen mamma också. Men jag kände att det var en bra grej att göra. London-Linnea skulle ha varit med i firandet via Skype, men fick dra sig ur på grund av nätverksproblem. Detta kompenserades dock av att Gizmo gjorde ett oväntat gästframträdande, vilket till och med gav honom en liten bit glasstårta som tack för besväret.

Mamma öppnar paket.

 

Jag och min bästis.

Ikväll är det för tredje gången dags för Lost Domain att uppträda på Copperfields i Stockholm. Senast var det bara halva bandet som körde ett avskalat set, men nu är det alltså full attack som gäller igen. Eftersom det är lönehelg så lär det bli mycket folk, vilket såklart är roligt. Samtidigt har Copperfields på sistone skaffat sig ett rykte som ett ställe där en del C-kändisar hänger. Häromveckan så såg jag Robinson-Robban, hårdrocksartisten Pain, gitarristen i Scar Symmetry och Parlamentet-programledaren Pär Lernström där samma kväll.

Prelimenär starttid är klockan 22 - kom dit och titta! Då kan du samtidigt passa på att skaffa dig ett fysiskt exemplar av singeln "Smile", som ska finnas till salu. Utöver detta kan du kolla in den nya layouten på Lost Domains hemsida, som Erika nyligen uppdaterat. Klicka på bilden nedanför för att komma dit!

 

 

 

För en tid sedan var vi hemma hos familjen Ahlin på Drivbänksvägen en kort stund, självklart passade jag då på att undersöka Pappa Ahlins samling av vinylskivor. Det blev en hel del diskussioner mellan mig och Pappa Ahlin om allt från proggressiv musik och elektronisk filmmusik, vilket av naturliga skäl ledde in oss på ämnet Tangerine Dream. När det var dags att gå påpekade Pappa Ahlin att jag har mycket mer spännande musiksmak än Michael, vilket fick denne att gå i taket. "Men Niklas lyssnar ju på schlager!" skrek han, nästan desperat, för att vinna sin fars förtroende åter. "Bara i studiesyfte", sa jag och Pappa Ahlin skrattade hjärtligt. "Du får komma tillbaka snart", log han. "Vi har mycket att prata om".

Tangerine Dream bildades år 1967 i Tyskland av den då 23-årige Edgar Froese. Ursprunget till det något märkliga bandnamnet (som översatt till svenska betyder ungefär "citrusfruktdröm") är okänt, men sägs komma från The Beatles låt "Lucy In The Sky With Diamonds" (där en textrad går "tangerine dreams and marmelade skies").   Inspirationen till Tangerine Dreams krautrock var till en början Pink Floyd och Jimi Hendrix, men i samband med att bandet skrev skivkontrakt med Virgin Records så började man gradvis gå över till mer renodlat elektronisk musik, utan gitarrer. Tillsammans med artister som Vangelis, Kraftwerk och Jean Michel Jarre utropades Tangerine Dream till pionjärer inom elektronisk musik, och med albumen "Phaedra" och "Rubycon" fick man stora kommersiella framgångar.

Många känner främst till Tangerine Dream för deras atmosfäriska filmmusik till produktioner som Legend, Firestarter och Near Dark. Faktum är att deras mest populära låt på Spotify - från filmen Risky Business - heter "Love On A Real Train" och hör till en scen där Tom Cruise har sex med Rebecca DeMornay på ett tåg. Med det sagt kan man lugnt säga att Tangerine Dream inte är ett namn för den breda massan, men hos andra musiker beundras de enormt mycket. Bland andra Steven Wilson i Porcupine Tree och Till Lindemann i Rammstein har båda hyllat Tangerine Dream och menar att de varit en stor influens i deras musikskapande. Bandets liveshower, där de ställt upp med en hel maskinpark av synthar på scenen, har också varit omtalade. 

Många år har gått sedan bandstarten och över 20 bandmedlemmar har kommit och gått - den 66-årige Edgar Froese är den enda originalmedlemmen som återstår. Inspirationen har trots åldern dock aldrig sinat för Froese och hans bandkamrater. I skrivande stund har de hunnit med att ge ut över hundra studioalbum - och då räknar vi inte in singlar, filmsoundtrack och samlingsskivor.

Min samling av Tangerine Dream-skivor. Pretty impressive, yes?

 

"Choronzon" en låt som drar åt pophållet och som ansågs innovativ när den kom 1981.

 

"Le Parc", första singeln från albumet med samma namn, där samtliga spår är inspirerade från olika parker från världens alla hörn.

Lovar och svär att detta inte kommer att bli en matblogg (även om det inte är något fel med det), fast jag kände att jag bara måste dela med mig av kvällens middag. Det är lax, potatis, tomat, machégrönsaker och lite bearnaisesås vid sidan om. Perfekt när man vill lyxa till det en vårljummen tisdagskväll som denna.

Mycket på gång nu; viktig tenta imorgon och spelning på lördag. Mot replokalen!

Förra veckan var det exkursion med Geografiklassen igen, den här gången i Stockholmsområdet. En buss abonnerades och gick redan klockan 8 från Frescati, sjukt tidigt. Områdena som betades av i tur och ordning var: Kista, Tensta, Vällingby, Globen, Hammarby Sjöstad, Sickla, SoFo och Klarakvarteren. Jag hade helst velat ha Vällingby som plats att redovisa om, då jag skulle kunnat fylla ut tiden med ett gäng sanslösa anekdoter. Så blev det inte, jag fick Klarakvarteren och det fick väl duga.

Första hälften av dagen var rätt händelsefattig, även om det är slående hur pass spännande och lovande Kista känns i jämförelse med exempelvis Tensta som vi besökte precis efteråt. Försökte också komma fram till varför det gått åt helvete för Kfem i Vällingby. Lunchen intogs på Subways vid Globen, på Niklas Åhmans rekommendation. En söt tjej vid bordet bredvid oss sa högt att hon tyckte att "killar med stora glasögon är snygga" och jag förbannade mig själv för att jag tagit linser just den här dagen. Sist av allt kom vi till Klarakvarteren där jag berättade en del om Klara Kyrka (näst största kyrkan i hela Skandinavien!) och varför man inte får förstöra Stockholms skyline med skyskrapor hursomhelst, då den räknas som en kulturhistorisk plats. Redovisningen gick helt okej, även om det märktes att åhörarna var ganska trötta då detta var det åttonde föredraget denna dag. En gubbe kom och lyssnade lite på oss men gick efter en knapp minut. Kanske han tyckte att vi var dåliga?

Kameran fick stanna hemma den här gången (Niklas Åhman påpekade att jag inte får glömma den i fortsättningen, då "alla räknar med" att jag ska föreviga exkursionerna) men jag har lite bilder från när jag, Ami, Kaye och Helene rekognoserade inför vår redovisning om Klarakvarteren. Vi började med att gå in i den ståtliga Klarakyrkan, men tyckte sedan att det fick räcka och gick till Bolero där vi fikade i tre timmar istället. Jag blev frustrerad och började blöda näsblod, medan de andra bara ville diskutera zombies. Dessa fikasugna tjejer, alltså!

Vi gick in för att värma oss en kort stund...

 

...men kände att en gudomlig kraft höll oss kvar.

 

Mina åh-så-seriösa gruppkamrater.

Reverb Nation kan bäst beskrivas som en mer sofisitikerad version av det allt mer föråldrade MySpace, en sida där allt nyttigt som är värt att veta om ett band, plus låtar och videoklipp. Om Lost Domain är med? Självklart!

En rolig funktion hos Reverb Nation är att det finns olika listor som banden sorteras in under, beroende på vilken stad man kommer från och vilken genre man verkar i. Lost Domain återfinns således på listan över Stockholms hetaste rockband - på den sexiga positionen 69. Dock har vi klättrat stadigt sedan vi gick med och du kan hjälpa oss att kliva uppåt ytterligare - genom att klicka HÄR och bli ett fan.

Fredagskväll innebär fredagsmys och tacos, right? Wrong! När jag vill lyxa till det så svänger jag ihop en hemmagjord Toast Skagen, vilket inte behöver bli så dyrt som man kan tro.

Du behöver:

En tub majonäs
En tub kaviar (Kalles eller Svennes)
En citron
En lök
En rödlök
Gräslök
En burk röd stenbitsrom
Räkor
Formbröd

Ta en skål och ha i lite drygt en halv tub majonäs och lite mindre kaviar, blanda ihop till en skön smet. Sen är det dags att hacka rödlök och gräslök, men spara lite av det sistnämnda till senare. I med den upphackade rödlöken och gräslöken, sedan häller du i en lagom mängd av de förhoppningsvis tinade räkorna. Blanda ihop tills det börjar se ut som äkta skagenröra.

Nu är det dags att ta fram brödrosten. Rosta ett par skivor och lägg sedan på smeten. Garnera sedan med stenbitsrom och den gräslöken som blev kvar, sedan skär du ut små bitar av citron och lägger på. Hacka lite lök och lägg på smörgåsen för ytterligare en smakupplevelse (tack till Larsson för tipset) och sedan är det bara att hugga in. Vill man så kan man slippa en del av besväret genom att helt sonika köpa en burk med färdig Toast Skagen och sedan bre på smörgåsen... men det blir både dyrare och inte lika roligt.

Lycka till!

Ingredienserna.

 

Skagenröran.

 

Dinner for two?

 

Up close and personal.

 

Perfekt maträtt att bjuda sina tokiga vänner på.

I lördags var det invigning och avslutning på samma gång. Invigning för Michael & Erikas nya kök i Sundbyberg, som tagit otaliga veckor att renovera. Avslutning för att Melodifestivalen äntligen gick i mål efter otaliga veckor av deltävlingar och Andra Chansen.

Köket var en riktig höjdare, det kändes otroligt fräscht och vi fick bubbel att premiärdricka vid köksbordet. Kan tänka mig att Erika är överförtjust i att det installerats en diskmaskin. De som inte ville följa Melodifestivalen hade nog inget emot att ha sin alternativa Melodifestival (med hårdrocksklipp på Youtube) här inne.

Vi var dock ett gäng som var intresserade av hur det skulle gå i matchen mellan Eric Saade och Danny (face it, några andra segrare kändes aldrig aktuella), så vardagsrummet fylldes upp det med. Saade vann till slut och det är inte så mycket att säga om det; låten sätter sig och hans show med krossade glasrutor är kvällens klart häftigaste.

Ett varningens finger bör dock höjas för låtskrivaren Fredrik Kempes usla facit i Eurovision Song Contest sedan tidigare, med artisterna Charlotte Perelli ("Hero") och Malena Ernman ("La Voix"). Eric Saade känns dock som en något piggare artist och om motståndet är det rätta finns alla förutsättningar för en framskjuten placering i Düsseldorf i maj. Man får trots allt inte glömma att de flesta som röstar ute i Europa är tjejer i yngre tonåren, och hos dem lär Saades bländvita leende garanterat gå hem.

Lite annat som noterades under kvällen:

- Det är inte första gången jag säger det här, men visst kändes startfältet som det bästa någonsin?

- OnePiece-produktplaceringen i programmets inledning? Bedrövlig.

- Vad såg den internationella juryn och svenska folket i Sanna Nielsens tantschlager?

- Mellanakten Dynazty framförde fjolårets vinnarlåt "This Is My Life". Dynazty ligger på Peter Stormares skivbolag StormVox Records. Var deras medverkan ett av kraven för att Stormare skulle ställa upp i de utskällda sketcherna som dykt upp i programserien med jämna mellanrum?

- Lika som bär 1: The Moniker och Phil Collins!

- Lika som bär 2: Sara Varga och IKEA-bekantingen Tatiana Lopez!

- Melodifestivalen är fortfarade svårslagen lördagsunderhållning, den som inte håller med kan dra något gammalt över sig. Men jag skulle inte protestera ifall det hela kortades ner till enbart en kväll.

Premiär för det nya köket!

 

Peter kollar att materialet håller.

 

Den alternativa Melodifestivalen.

 

Team Saade.

 

Team Danny.

 

Det här med schlager har Larsson aldrig förstått tjusningen med.

 

Rädd och förvirrad.

 

Anna körde gula stilen, á la Linda Bengtzing och The Moniker.

 

Lisa framför anslagstavlan.

 

Det glimrade till i CJ:s ögon när det började serveras kokt korv.

Jag har blivit med bärbar dator. Kändes som det var på tiden, med tanke på att jag numera pluggar. Det blir mycket roligare att anteckna under föreläsningar med en liten laptop, förstår ni. Man känner sig som Mark Zuckerberg i The Social Network när man sitter och pluggar, som senast när jag slog mig ner bland ett gäng ekonomistudenter på Stockholms Stadsbibliotek och plockade fram min lilla Samsung ur väskan. Har även lagt över lite roliga filmer och tv-serier på datorn, plus att jag har planer på att installera Civilization 4.

Det enda problemet med datorn är att jag kanske använder den lite för ofta, vilket bildgalleriet här nedan är ett bra exempel på. Jag pillar bland annat på datorn när jag...

...fikar med Heidi.

 

...äter piroger.

 

...chillar på balkongen.

 

...är på toaletten.

 

...sitter i skolan (inget konstigt med det, visserligen).

 

...repar med bandet.

 

...borde gått och lagt mig för längesen. Här tittar jag på "Big Trouble In Thailand", om brittiska turister som gör bort sig i Pattaya. Klart sevärt!

Fredagskvällen spenderades på Strand vid Hornstull, dit jag och Daniel tagit oss för att se det australiensiska bandet Cut Copy. Det är ett skönt gäng som blandar influenser från Fleetwood Mac, Beach Boys, Depeche Mode och sen gör något eget av det. Senaste skivan Zonoscope är en av årets riktiga höjdare hittills, och låtar därifrån som "Need You Now", "Take Me Over", "Corner In The Sky" och "Sun God" framfördes till publikens förtjusning.

Publiken, ja. Vi var många som såg bandet, Strand var utsålt och det märktes framför scenen. Vi stod nästan längst fram, men när konserten väl började så blev det snart omöjligt att vara kvar utan att bli helt mosad. Folk tryckte sig mot varandra, dansade, svettades, sjöng och hoppade så att man nästan trodde att det var en In Flames-konsert med deras skutt-anthem "Only For The Weak". Kul var det i alla fall, även om en dusch hade varit på sin plats efteråt.

Någon dusch fanns det dock inte tid för, då festandet och dansandet fortsatte omgående efter att spelningen tagit slut. Strand är ett skönt ställe och det är trevligt folk som hänger där. Tydligen så var Nöjesguidens Parisa Amiri där, Sveriges vackraste och roligaste bloggare (ni hittar henens skriverier HÄR), tycker jag. Bittert att man missade henne.

Vi stannade tills det var stängningsdags, och i garderobskön började jag konversera med två tjejer som berättade att de var från "New York City". Av någon konstig anledning blir jag alltid till mig av lycka när jag får prata med folk från USA, jag försöker sträcka på mig lite extra mycket och kläcka ur mig kvicka och fyndiga repliker på så bra engelska som möjligt. "Vi måste åka på en weekendresa till New York snart!" berättade jag extatiskt för Daniel när damerna tröttnat på oss. "Vad ska vi dit och göra?!" sa Daniel vresigt och så var det nog om den saken. Vi gick till McDonalds och åt hamburgarna i tysthet. Tydligen betedde jag mig illa på tunnelbanan sen, men det behöver vi inte älta här. 

Mr Blue.

 

Mr Red.

 

Cut Copy.

 

"Nu börjar festen", viskade Daniel.

 

Ett av dansgolven.

 

Kredd till dessa herrar som spelade så många sköna hits.

 

Pingis.

 

Fussball.

 

Trött (och sur) efter allt dansande.

Black Swan följer balettdansösen Nina (Natalie Portman) och hennes kamp för att få huvudrollen när en ny version av klassikern Svansjön ska sättas upp. Nina är perfektionist och tränar åtskilliga timmar om dagen. Kanske tränar hon för hårt? Hon får blodiga sår på fötterna och på nätterna kliar hon sönder sin rygg, vilket gör att hennes överbeskyddande och lite tokiga mamma ständigt får klippa hennes naglar. Samtidigt börjar Nina se otäcka syner, den ena värre än den andra. Hur högt pris är hon beredd att betala för sin framgång?

Historien utspelas till största delen bakom kulisserna på balettakademin, ett liknande grepp som i regissören Darren Aronofskys förra film, The Wrestler. Han lånar många knep från gamla mästare som David Cronenberg, Brian De Palma och Roman Polanski, men väver samtidigt in sin egen unika stil i historien. De mörka korridorerna och omklädningsrummen utgör en suggestiv inramning till handlingen, som efter hand utvecklas så att det är svårt att avgöra vad som är verkligt och inte. Regissörens lek med skuggor och spegelbilder används på ett nyskapande och klaustrofobiskt vis, samtidigt som kompositören Clint Mansell har skapat ett bländande soundtrack, till stora delar baserat på Tchaikovskys originalmusik. 

Natalie Portman gör en sensationell förvandling från vit till svart svan och var en mycket värdig vinnare på Oscarsgalan i kategorin Bästa Kvinnliga Huvudroll. Det slår gnistor mellan henne och sexiga dansaren Lily (Mila Kunis, en lång väg från genombrottet i That 70's Show) samt den sliskige läraren Thomas (perfekt spelad av Vincent Cassel) - frågan är om detta inte är hennes livs roll.

Black Swan är inte en film för alla. Vet du med dig att du har svårt för nagelband som slits sönder i närbild, knakande fotleder och hemska vanföreställningar - välj en annan film. Jag kan inte påminna mig senast jag bevittnade något så genuint obehagligt - tredje akten är en riktig rysare - men samtidigt är det en estetiskt fulländad produktion. Den storslagna finalen är ett litet mästerverk i sig självt, och när ridån går ner känner man sig som en lite starkare människa som härdat ut den plågsamma resan dit.

 

Berns salonger är en av Stockholms mer spektakulära byggnader och kanske det mest anrika nöjespalatset. Huset byggdes under åren 1862 och 1863 av konditorn Heinrich Robert Berns och har sedan dess genomgått ett antal utbyggnader och renoveringar. Noterbart är att August Strindbergs roman Röda Rummet utspelas här, vilket syftar på en av Berns salonger där ungkarlar brukade samlas på 1870-talet. Artister som uppträtt här är bland andra Frank Sinatra, Liza Minnelli, Louis Armstrong och - i lördags - brittiska synthpopduon Hurts.

Jag och Daniel var där för första gången i lördags. Vi blev extremt hänförda av den vackra arkitekturen och framförallt de ståtliga takkronorna. En öl kostade för övrigt 59 kronor - det blev vi inte lika hänförda av.

 

 

 

Hurts

Plats & datum: Berns, 5/3

Bäst: "Better Than Love" är i en klass för sig.
Sämst: "Mother Nature" och "Verona" känns som parenteser i sammanhanget.

Det är lätt att dra paralleller mellan måndagens White Lies-konsert på Cirkus och landsmännen i  Hurts på Berns senare samma vecka. Showerna är kryddade med subtila dödsreferenser, båda bandens frontmän får finna sig i att vara flickfavoriter och precis som White Lies har Hurts en radda hits som inte skulle göra bort sig i ett ännu större forum.

Hurts scenshow är av det dystrare slaget, men likväl upplyftande. Sångaren Theo Hutchcraft påminner om en excentrisk begravingsentrepenör och rör sällan på smilbanden, gesterna är yviga och mellan låtarna kastar han ut vita rosor i publikhavet. Bara ett halvår har gått sedan jag såg Hurts för första gången på Popganda, men en klar förbättring har gjorts för att styra upp scenshowen. Operakillen är utbytt mot en tjej som alternerar mellan violin och saxofon, samtidigt som man nu har en snygg ljussättning att luta sig tillbaka på. Berns lindas in i ett vackert, blått ljus och på skärmen bakom bandet visas till exempel virvlande snöflingor.

Manchester-duon har bara släppt en skiva hittills och får därmed ta i för att fylla ut den dryga timmen som konserten utgör. Bortsett från sin julsingel och "The Water" så spelar man precis allt som finns att tillgå, som B-sidor och Kylie Minogue-covern "Confide In Me", den senare som en kompensation för att australiensiskan saknas som duettpartner i "Devotion".

Även om det blir en aning tunt kring mitten av spelningen så är det på det stora hela en imponerande föreställning med mycket bra låtar. Bara den inledande trion "Unspoken", "Silver Lining" och "Wonderful Life" ställer det mesta som förebilderna i Depeche Mode gjort de tio senaste åren i skamvrån, och när pulsen i Hurts stadiumsynth skruvas upp ytterligare så blir det direkt oemotståndligt. I snabba låtar som "Sunday" och den självklara avslutaren "Better Than Love" så förvandlas dödsmässan till ett euforiskt discohav där man verkligen kan skönja potentialen i Hurts som ett av de kommande årens större band. Det är svårt att låta bli att drömma om hur bra detta kommer att bli när duon väl återvänder med ett förhoppningsvis lika starkt andra album i ryggen. 

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

Unspoken
Silver Lining
Wonderful Life
Happiness
Blood, Tears & Gold
Evelyn
Sunday
Mother Nature
Verona
Devotion
Confide In Me
Stay
Illuminated
-----------------------
Better Than Love

 

 

 

 

 

Här går man upp på morgonkvisten, ivrig att få tugga i sig lite skivat formbröd...

 

...och så blir det så här?! WTF? Min frukost är förstörd!

Vem sa att det skulle vara lätt att bli geograf? Här är litteraturen jag samlat på mig än så länge. Det ska dock påpekas att jag hade vissa böcker sedan tidigare (min kära Flaggbok, till exempel) och att jag fått några av Linus... men ändå! En imponerande samling tycker jag definitivt att det är.

Och nej, jag har inte läst allt än, men en vacker dag så kanske.

Geobiblioteket.

White Lies

Plats & datum: White Lies, 28/2

Bäst: "Farewell To The Fairground" och "Bigger Than Us".
Sämst: Att vi inte får höra "Price Of Love".

Ganska precis ett och ett halvt år har gått sedan jag hörde och såg White Lies första gången, då som förband till Coldplay på Stockholm Stadion. Det har gått fort sedan dess, kanske till och med för fort, för redan nu headlinar bandet en egen spelning på anrika Cirkus. Dock verkar det som jag har underskattat dragningskraften i bandets mörka arenarock; Cirkus är nästan utsålt och på ståplats ser det väldigt trångt ut.

Med två alldeles utsökta album i ryggen så har White Lies all anledning att känna sig självsäkra, men nog borde de kunna jobba lite hårdare på scenen? Frontmannen Harry McVeigh, som lyckas med konststycket att vara både sympatisk och cool, gör visserligen ett par ansatser till att få igång publiken, men resten av bandet står mest som siluetter i motljuset på scenen. Det är en hiskeligt snygg show, men bitvis väldigt stillastående.

London-trion kommer dock väldigt långt enbart med sitt starka material; deras senaste skiva "Ritual" rymmer trots allt arenahymner som U2-Bono skulle offra ena armen för. "Bigger Than Us", "Streetlights" och "The Power & The Glory" är bara några exempel på låtar som når ut till hela Cirkus och är värda ännu större forum. Det råder dock ingen tvekan om att fansen fortfarande har svårt att släppa taget om förstlingsverket "To Lose My Life", då det är låtarna därifrån som ger klart bäst respons. För att bli nästa Coldplay behöver White Lies helt enkelt skriva fler låtar i stil med "Farewell To The Fairground", där sittplatspubliken är lika engagerad som de tappra längst fram vid scenkanten.

Betyg: 3 av 5

Låtlista:

A Place To Hide
Holy Ghost
To Lose My Life
Peace & Quiet
E.S.T.
Strangers
Death
Is Love
Streetlights
Bad Love
Farewell To The Fairground
-------------------------------
Unfinished Business
The Power & The Glory
Bigger Than Us

 

 

 

 

Är det någon som törs gissa vilken förort dessa tre bilder porträtterar? Inget pris ligger i potten, däremot kan jag tänka mig att dela ut lite beröm om någon knäcker nöten. En viktig ledtråd döljer sig i sista bilden!