Outer Heaven

Här kommer ett inlägg som vänder sig främst till alla geografistudenter där ute - men ni andra är givetvis välkomna att läsa ni också. På fredag nästa vecka är det nämligen dags för ännu en tenta, och denna kommer bland annat att handla om mineraler & bergarter. Mineraler är den delen i jordskorpan som bygger upp bergarter, som i sin tur är bla bla, etc etc. Hursomhelst, för att underlätta för mig och mina kurskamrater så kommer här upp bilder på lite "stuffer" som vi ska lära oss till fredag. Om jag kikar på dem varje dag så kanske något fastnar, vem vet?

Inte helt rätt att vara veta vad som är vad.

 

Flitiga som få!

 

Bingobollar?

 

Fler än jag var smarta och tog kort.

 

Lerskiffer och Glimmerskiffer.

 

Leptit och Biotitglimmer.

 

Kopparkis, Diabas, Hematit.

 

Muskotglimmer och Marmor/Urkalksten.

 

Marmor/Urkalksten och Kvarts.

 

Magnetit, Sandsten, Kalkspat/Kalcit, Pregnatit.

 

Klockans håll ovanifrån vänster: Pegmatit, Gnejs, Granit, Blyglans, Ortoceratitkalksten, Fältspat, Alunskiffer.

 

Klockans håll ovanifrån vänster: Sandsten, Pegmatit, Gnejs, Kalkspat/Kalcit, Magnetit.

Ikväll är det dags att bege sig till Debaser Slussen igen, inte för att spela själv den här gången, utan för att kika på metallbandet Scar Symmetry. Jag har följt dem ända sedan starten, då de endast hade en sångare i form av Christian Älvestam, och jag fortsätter att följa dem nu när de istället har två vokalister. När Älvestam fick sparken efter det tredje albumet så krävdes det två sångare för att ersätta honom, en för skönsång (Lars Palmqvist) och en för growl (Robban Karlsson).

I dagarna kom gängets femte album, med titeln "The Unseen Empire". Gitarristen Jonas Kjellgren (som även producerat två album åt Degradead) ställde därför upp på en väldigt underhållande intervju i senaste Close-Up Magazine, där han bland annat pratade om att bandmedlemmarna inte direkt är några "pretty boys":

- Alla är tjocka, gamla och tunnhåriga. Utseendemässigt är det något stort fel på oss alla. Ingen är snygg. På håll går det kanske att uppfatta oss som lite söta, men tittar man närmare så upptäcker man att det inte riktigt är så.

Eller ett annat roligt citat angående vilka som lyssnar på bandet:

- Man kan utan problem föreställa sig våra fans ensamma framför en dator. Vi spelar datorspelshårdrock helt enkelt.

Själv skulle jag dock välja att klassifiera bandets genre som science fiction-metall. Det beror delvis på det generösa användandet av lustiga synthljud, men främst för lyriken. Själv har jag fått sitta med lexikon för att försöka förstå innebörden av kluriga textrader i låtar som "The Iconoclast", "Ghost Prototype I - Measurement Of Thought", "Quantumleaper", "Noumenoun And Phenomenon" och "Deviate From The Form". Bandets melodier är det dock inte svårt att greppa, oftast är de så direkta och klämkäcka att epitetet "schlagermetall" inte ligger alltför långt bort.

En annan intressant sak som kommer fram i intervjun är att bandet inte repar inför sina turnéer, med anledning av att medlemmarna är utspridda över hela Sverige. Blir spännande att se hur de lyckas hantera pressen inför spelningen på Debaser Slussen ikväll.

Fotnot: Kan man inte komma till Debaser Slussen ikväll så spelar bandet även på Getaway Rock Festival i sommar.

Scar Symmetry idag, med två vokalister istället för en.

 

"Morphogenesis", från plattan "Holographic Universe".

 

I torsdags var vi på Kägelbanan med anledning av Wacken Metal Battle, tävlingen där sex band gjorde upp om en plats på scenen på självaste Wacken Open Air i Tyskland i sommar. Jag och Heidi var där för att heja på Frantic Amber, så vi blev lite besvikna när de inte vann, trots att de gjorde sitt kanske bästa scenframträdande som jag sett dem göra. Det var två för mig nya låtar samt mina favoriter "The Awakening" och "Wrath Of Judgment" som framfördes, och det var riktigt bra ös från tjejerna. Fortsätter de så här så är jag säker på att de kommer att få lira på Wacken Open Air i sinom tid, så de ska inte känna sig alltför nedslagna.

Vann gjorde istället Mother Of God, ett 70-talsdoftande band från Borlänge. De hörde inte till mina favoriter, men var samtidigt väldigt spelskickliga och lär inte göra bort sig på Wacken. I juryn satt medlemmar som pappa valt ut från band som Crucified Barbara, Opeth och Tiamat, samt från tidningar som Close-Up. Medan de sammanträdde så uppträdde grabbarna i Degradead, vilket blev kvällens höjdpunkt. Det spelades två låtar från kommande albumet "A World Destroyer", gamla godingar som "Take Control" och "Pass Away", samt en Iron Maiden-cover i form av "Running Free". Detta med anledning av att Degradead ska spela på Maidens officiella efterfest i Göteborg i sommar, efter att järnjungfrun intagit Ullevi.

Fotnot: Degradeads releaseparty för "A World Destroyer" kommer att äga rum på Debaser Medis den 26 maj, och Frantic Amber är ett av förbanden. Biljett köper man här.

Frantic Amber!

 

Sångerskan Elizabeth.

 

Basisten Sandra.

 

Gitarristen Mio.

 

Ös!

 

Jag och Heidi kollade in Helinor från sittplatserna.

 

Larsson och Orhan såg fram emot Degradead.

 

Mikael Sehlin i Degradead hälsar på publiken.

 

Miche och Anders.

 

Kenneth, Mikael och David.

 

Anders.

 

Motljus är snyggt.

 

Mikael ryter till.

 

Mother Of God och juryn på scen.

Sveriges bästa popband just nu heter, om ni frågar mig, The Sound Of Arrows. För snart två år sedan kom genombrottet i form av singeln "Into The Clouds" och först nu följer man upp den med en ännu vassare låt, "Nova". Något jag älskar lika mycket som bandets känsla för melodier är estetiken som genomsyrar deras produkter, titta bara på singelomslaget och videon till "Nova" nedanför. I höst är det sagt att debutalbumet ska dyka upp.

 

När vi satt och åt påskmiddag häromdagen så fick vi fint besök i form av Hacke H, som kom och tog för sig. En hackspett måste också få äta, right?

Hacke H in action.

I lördags, på självaste Påskafton, tyckte Michael att det var dags för ett besök på Hard Rock Café. Senast vi var där var faktiskt för två år sedan i Bangkok, så det var på tiden. Med var även Erika, Jessica, Johanna, Darren, Jenny och jag, så det var ett skönt gäng. Hard Rock Café är inte McDonalds direkt, vilket märks på priserna. Jag svettades lite när Michael bestämde att alla skulle ta en fördrink medan vi tittade i menyn efter lämpliga huvudrätter, bara en sådan drink går loss på en hundralapp. Min totala nota landade på cirka 350 kronor, med en Legendary Burger och en öl inräknat. Fast hur ofta går man på Hard Rock Café, liksom? Det var en trevlig middag, jag frågade ut Jessica om hennes medverkan i senaste Nöjesguiden (min bibel, för den som inte vet) och Darren berättade om när han blev full på Hard Rock i London en gång. Efter maten ledde jag in sällskapet till Retro tvärs över gatan, vilket blev något av en flopp, då alla var för mätta för att orka dricka mer. Det blev till att åka hem och klappa sig på magen. Helt okej, det med.

Några whiskeys på balkongen till att börja med.

 

Micke & Nicke.

 

Playing it cool.

 

På plats på Hard Rock Café.

 

Good times!

 

Eirikus.

 

Har man varit med i senaste Nöjesguiden så kan man kosta på sig att sola lite i stjärnglansen.

Kinect är Xbox-tillbehöret som tog världen med storm när den släpptes i november förra året. Detta på grund av sin rörelsekänsliga kamera som kan läsa av infraröda kroppar, såsom människor och katter (vi vet för vi testade detta). Det påminner lite om Nintendos Wii-konsol, men Kinect (uttalas "knekt") är roligare och har med potential då man kan använda hela kroppen när man spelar. Roligaste spelen var fotboll, bowling (för att jag var bäst på det), häcklöpning, beachvolleyboll samt att stapla klossar. Det var väldigt ansträngande att spela, men som tur var bjöd Calle på Dr Pepper och god mat för att hålla oss igång. Det var så roligt att vi åkte tillbaka två dagar senare för att få mer, och vi kan bara hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång.

Calle bjöd på mastiga - men goda - chokladdrinkar.

 

Larsson i språnget.

 

Joel räddar bollar.

 

Magnus Uggla gjorde ett snabbt gästinhopp.

 

Jag bjuder på lite rumpa.

 

Calle samlar kraft.

 

Larsson fokuserar.

 

Larssons avatar kliar sig i huvudet.

 

Larsson testar Kinect-rockringen.

Idag fyller Linus 26 år, vilket vår pappa uppmärksammade på Facebook genom att stolt konstatera att mellangrabben "har fast jobb, bil, bostadsrätt och flickvän". Jag har inget av detta men är inte ledsen för det, utan stämmer istället in i hyllningskörerna. Mina presenter till Linus blev DVD-filmerna Shutter Island och The Book Of Eli, samt en timmes datahandledning med Daniel. Denne hjälpte Linus att få ordning på sin dator genom en rejäl ominstallering, samt lite andra nyttiga tips. Som tack för hjälpen så bjöd Linus på mat och lät oss dessutom hälsa på den nye familjemedlemmen "Murre". Lustigt namn - söt hamster.

Linus och Murre.

 

En fotoskygg krabat.

 

What a feast!

 

Hackern fick också mat.

 

Den största godistallriken jag sett, samt kvällens långfilm: The Book Of Eli.

 

Som grande finale dök en liten katt upp och avslöjade för Linus att han egentligen är adopterad.

Japp, ni läste rätt, Lost Domain är i Emergenza-final! Känns härligt att kunna säga det eftersom det var vårt stora mål med årets tävling, att avancera från semifinalen där vi så snöpligt blev utslagna senast vi var med. Vägen till finalen var dock lång och krokig.

Direkt efter jobbet så åkte jag till Ahlin och Erika i Sundbyberg, där förfesten redan var igång. Dock kunde jag inte stanna särskilt länge, redan klockan 17 skulle vi lämna in våra instrument och hämta våra armband på Debaser Slussen, där semifinalen skulle gå av stapeln. För att få med alla instrument så tog jag, Larsson, Erika och Robin Ahlins bil, medan denne tog hand om gästerna. Vi hade dock inte räknat med de sanslösa köer som väntade ute på vägarna in mot centrala Stockholm, vilket gjorde oss väldigt försenade. Det värsta för egen del var dock den eskalerande kissnödigheten som gjorde att jag, mitt på Vasagatan i rusningstrafik, gjorde en Michael Douglas i "Falling Down" och klev rakt ur bilen. Dock var det inte jag som körde, så det fick inte riktigt samma konsekvenser. Jag sprang raka vägen till en offentlig urinoar som Niklas Åhman tipsat om - stanken var fruktansvärd, men vad gör man inte för konsten? Samtidigt, i Sundbyberg, öppnade Ahlin sin åttonde öl.

Problemen fortsattade när vi väl var på plats på Debaser. Prick klockan 20:30 skulle vi stå på scenen. 20:20 var vår basist Daniel fortfarande inte där. Det visade sig att han gått vilse någonstans runt Medborgarplatsen och nu inte visste vart han skulle gå. Linnea, som kommit hem från London bara för den här spelningen, lotsade honom dock vant fram via en knastrig telefonlinje och fem minuter innan showtime var Daniel på plats. I all stress så glömde jag sätta på mig min skinnjacka som jag numera alltid har på mig på våra spelningar, men det fick gå. I rask takt rev vi av "Into Oblivion", "Weak", "Smile" och "27" till publikens jubel.

En lustig incident strax efter spelningen var att en hemlig beundrare lämnade ett inslaget paket till Erika. Ett paket som sedan visade sig innehålla... ett par stringtrosor! Vem beundraren är vet ingen, kanske någon bekant som vill spela ett spratt, eller en fullkomlig galning som aspirerar på att bli vår första stalker? Vilket som så har jag redan börjat titta på lämpliga livvakter inför kommande spelningar. Säkerheten framför allt!

Mycket av eftersnacket gick annars ut på hur Ahlin så totalt hade gått all-in och satsat på show istället för finlir. Jag påpekade lite försiktigt att Linus tyckte att gitarren låtit konstigt under låten "Smile" och reaktionen lät inte vänta på sig. "Var är han?! Jag ska döda honom!" fräste Ahlin så att ölen sprutade på mina byxor. Då Linus redan hade gått hem kunde jag lugna ner Ahlin med orden: "Lugn brorsan, du tar honom nästa gång". Resten av kvällen fortlöpte sedan utan några större skandaler.

Så var det då dags att offentliggöra resultatet. Det visade sig att vi knep fjärdeplatsen och därmed den sista finalbiljetten till Debaser Medis, där vi kommer att spela antingen den 4 eller 5 juni. Avståndet ner till femman Toothless Mike (skönt bandnamn) var ganska komfortabelt, det mest noterbara var snarare att vi på "bara" 50 sålda biljetter lyckades kamma hem hela 115 stycken röster. Fast även om vi uppenbarligen fick lite nya fans under kvällen så var det tack vare våra närmaste vänner och deras röstsedlar som vi gick vidare till finalen, det kan inte understrykas nog.

Således: tack till Daniel, Thomas, Peter, Ludde, Malin, Linnea, Linus, Sabina, Kaye, Philippa, Erik, Sammy, CJ, Janne och alla andra jag glömmer för att ni kom och supportade. Och ni som inte hade möjlighet att gå... vi ses väl i finalen?

Fotnot: extra tack till den oumbärlige Peter Årevik för livebilderna.

Vår egen "London Kid" Linnea kom hem för att se konserten, vilket Michael gillade.

 

En massa IKEA-folk dök upp på förfesten.

 

På plats på Debaser Slussen.

 

It's showtime!

 

Skelettkeyboardist.

 

Ljudet lät starkt och klart!

 

Erika i sin svarta skrud.

 

Michael utmanar publiken.

 

Spelar svårflörtad.

 

Daniel var sen, men hoppade in och började spela direkt. Vilken kille!

 

Gillar Larssons kedja.

 

Larsson gungar.

 

Erika i sin The Ark-inspirerade andra kostym.

 

Vinpimplande med fansen efter konserten.

 

Solander och Ludovich.

 

Försökte leka Bowie mot slutet. Fick faktiskt mycket beröm för mina poser!

 

Ett medley från semifinalen. Gillar Ahlins growl i den inledande visan "Into Oblivion".

Påsken är här, och vi firar på lite olika sätt. Själv har jag tillbringat större delen av veckan på Posten, då det är sedan gammalt att högtider betyder mängder med godis för brevbärarna. Se bara här nedanför, två stora påskägg slukades av en handfull postisar på mindre än en dag. Sockerchock!

Imorgon är det för övrigt dags för sillprovning hos gamle gode Carl Sjöström. Mer rapporter om det följer!

Nam nam!

När man köper nya skivor så ofta som jag så är det oundvikligt att det blir oreda i samlingen. Pedant som jag är så vill jag gärna ha alla bands album i bokstavsordning, med ABBA först och ZZ Top sist, till exempel. En gång i halvåret så brukar jag ta ut och lufta hela rasket, för att sedan stoppa in allt i ordning igen, så att alla nya skivor hamnar på rätt plats. Nämnde jag att jag är musiknörd?

Just det, när jag ändå är inne på musik... här är de 5 bästa låtarna just nu:

"Euphoria, Take My Hand" - Glasvegas
"Judas" - Lady Gaga
"Unseen" - The Haunted
"Sun Of A Gun" - Oh Land
"Walk Through Walls" - Kyla La Grange

Skivor staplas på varandra, högar bildas...

 

Till vänster: R och Q-högen. Med bland andra Rammstein, Rage Against The Machine, Red Hot Chili Peppers, Radiohead, Queen och Queens Of The Stone Age.

 

Gamla synder är inget att skämmas för. Dessa skivor har fortfarande bra låtar!

 

Tre av mina favorithårdrocksband släpper nya skivor samma vecka - julafton!

Ljusruset - en hedersam förlust för Hässelby. Så skulle man kunna sammanfatta loppet som anordnades av Fortum, i syfte att bygga ut elljusspåret i antingen Älvsjö, Hässelby eller Järva. Allt hängde på vilket lopp som lyckades skrapa ihop flest deltagare som i sin tur tog sig i mål på de 3 km långa banorna, som sprangs samtidigt i respektive område. I slutändan visade det sig att Älvsjö vunnit med 3 553 personer som gick i mål - medan Hässelby stannade på 3 526. Ni 27 Hässelbyare som alltså stannade hemma - och därmed grusade Hässelbys chanser till vinst - skäms på er!

En rolig grej var att diverse sportkändisar ställde upp för respektive område: Yannick Tregaro (Älvsjö), Jenny & Susanna Kallur (Hässelby) och Mustafa Mohammed (Järva). "Musse" verkade inte ha den dragningskraften som krävdes för att få ut Järvaborna ur stugorna, då endast 513 stycken tappra tog sig i mål där. Värt att nämnas är att Kaye och Kollektivet var anmälda till start, men tyvärr tvingades de dra sig ur i sista stund. Synd - de hade behövts.

Jag sprang tillsammans med den omutlige Peter Olofson, eller åtminstone i tiotalet meter, sedan såg jag inte till honom igen förrän vi hade gått i mål. Jag sprang på den måttliga tiden 15:20, ett helt okej resultat för en otränad och svag student, i synnerhet med tanke på att Grimstaspåret var fyllt med löpare och knattelag som inte gjorde framfarten särskilt lätt. Loppet sammanfattar jag och Peter ytterligare i videointervjun längst ner i inlägget.

Fotnot: Fortum blev så nöjda med Ljusruset 2011 att de beslutade att ge Grimstaspåret och Järvafältet lite extra belysning de också, även fast att Älvsjö vann. Det tackar vi för.

Bild hämtad från Ljusrusets hemsida.

Försökte ta en lite "personlig" bild innan loppet. Det borde jag kanske inte ha gjort.

 

Lite spex inför loppet, för att lätta på nervositeten.

 

Uppvärmning med Friskis & Svettis. Vi som saknar taktkänsla stod över.

 

And they're off!

 

Blue Man Group?

 

Polisen kollade så att allt gick lugnt och städat till.

 

Den här killen kammade hem segern.

 

Lite sliten, bara.

 

Den flygande reportern Daniel Gleisner intervjuar oss efter loppet. Sportnytt har inte hört av sig.

Mer och mer detaljer börjar nu dyka upp kring In Flames kommande albumsläpp Sounds Of A Playground Fading, tveklöst den skivan jag ser mest fram emot just nu. Bandets senaste giv "A Sense Of Purpose" var en strålande skiva, en av deras bästa, men det kändes som att de där tog det typiska In Flames-soundet så långt det var möjligt. I och med att bandgrundaren Jesper Strömblad hoppade av bandet ifjol så känns det som att de resterande medlemmarna nu tar chansen att våga göra något nytt och fräscht. Åtminstone skvallrar förhandsrapporterna om att detta blir den mest utmanande In Flames-skivan hittills.

Första smakprovet från Sounds Of A Playground Fading ska dyka upp i maj i form av singeln "Deliver Us". Till dess får vi nöja oss med att snegla på den 13 spår starka låtlistan till albumet, som släpps den 15 juni:

1. Sounds Of A Playground Fading
2. Deliver Us
3. All For Me
4. The Puzzle
5. Fear Is The Weakness
6. Where The Dead Ships Dwell
7. The Attic
8. Darker Times
9. Ropes
10. Enter Tragedy
11. Jester's Door
12. A New Dawn
13. Liberation

Omslaget till Sounds Of A Playground Fading.

Jag är av åsikten att utveckling och nytänkande alltid ska premieras, oavsett om resultatet är lyckat eller inte. När det låter så bra som det stundtals gör på The Sounds fjärde album "Something To Die For", så är till och med en liten hyllning på sin plats. JC-rocken som dominerat Helsingborgsgruppens tre första skivor har städats ut till förmån för ett sound som snarare för tankarna till nattklubbar, stadspuls och 80-talet. Här finns kanske inga omedelbara hits i klass med "Living In America" eller "Tony The Beat", men som album sett kan detta vara det mest intresssanta de gjort hittills. Om bandet kommer att tappa fans i och med denna nya inriktning återstår att se, men i mina ögon är det i åtminstone ett vinnardrag. Bara en sådan sak som att albumets tjatigaste låt - "The No Song" - är den som påminner mest om det gamla The Sounds är en skarp påminnelse om att förnyelse ibland är direkt nödvändigt.

Something To Die For.

 

It's So Easy.

Eftersom vi i Lost Domain är så generösa av oss så ger vi er nu möjligheten att vinna två biljetter till Emergenza-semifinalen den 20 april, samt vår rykande färska singel "Smile" i snygg förpackning. Gå in på http://www.lostdomain.se/ och svara på frågan om var Lost Domain gjorde sitt allra första liveframträdande och vips - du är med i utlottningen!

I lördags höll Bandit Rock – radiostationen som spelar vad de vill – en gala vid Münchenbryggeriet där tio priser skulle delas ut. Hälften av medlemmarna i Lost Domain var där – inte för att dela ut eller ta emot priser, som vissa trodde – utan för att njuta av stämningen, ölen och uppträdanden av band som Danko Jones, Pain och Bullet.

 

Först var det dock dags för lyxmiddag på Marie Laveau på Hornsgatan. Vi beställde in köttbitar av olika slag – ryggbiff, entrecote, etc. – och lät sedan servitören välja ut passande tillbehör. Ett lyckat drag, då vi fann oss sittandes vid ett smörgåsbord av olika potatissorter, såser och andra läckerheter. Ett par öl slank även ner innan det var dags att promenera vidare till Münchenbryggeriet, där vi mötte upp Daniel och Heidi.

 

Senast jag var på Münchenbryggeriet var för typ tio år sedan, då Judas Priest spelade där under sin kanske minst populära period, med Rob Halford-ersättaren ”Ripper” Owens vid mikrofonen. Men nu var det alltså Bandit som ordnade festen, vilket gjorde att det var mycket folk på plats. En del kändisar fick vi se på nära håll, som In Flames-vokalisten Anders Fridén, ett möte som behandlades i ett tidigare inlägg.

 

Samtliga vinnare på Bandit Rock Awards:

 

Bästa Svenska Grupp: Hardcore Superstar
Bästa Internationella Grupp: Avenged Sevenfold
Bästa Svenska Album: Sabaton
Bästa Internationella Album: Volbeat
Bandits Mest Spelade Band: Royal Republic
Bästa Svenska Liveakt: In Flames
Bästa Internationella Liveakt: Iron Maiden
Årets Svenska Genombrott 2010: Sherlock Brothers
Årets Internationella Genombrott 2010: Sick Puppies
Årets Festival 2010: Getaway Rock Festival

 

Mina tankar om galan i övrigt:

 

+++++

Bullet. Har tidigare avfärdat detta gäng som poänglösa AC/DC-kloner, men oj vad jag ångrar mig nu. Snortajt, svängig och tuff riffrock som gav mersmak.

 

++++

Nya Pain-singeln ”Dirty Woman”. Inledningen låter nästan som ett intro från ovan nämnda AC/DC, innan ett ”Psychosocial”-minnande riff dunkar igång, för att sedan leda in i en skitsnygg refräng. Får mig faktiskt att längta efter kommande skivan ”You Only Live Twice”.

 

+++

Danko Jones. Har aldrig varit ett större fan av Dankos punkrock, men kanadensaren gör sin grej och han gör det bra.

 

++

Sick Puppies. Bättre live än på skiva, men fortfarande i mesigaste laget. Bäst drag blir det i coverlåtarna.

 

+

65 kronor för en Carlsberg. Hur tänkte man där?

 

 

Viktor: "Let's rock!" Linus: "Kära nån".

 

Larsson - en riktig gentleman.

 

Mätta och belåtna.

 

Mr White and Mr Black.

 

Mickis och Kelly.

 

Lång kö för att komma in på Münchenbryggeriet.

 

Fin utsikt från bryggeriets balkong.

 

Heidi och Daniel.

 

Pain framför sin nya singel.

 

Royal Republic tar emot pris som Årets Mest Spelade - till Larssons stora besvikelse.

 

Bite the bullet!

 

Anders Fridén med sin nye kompis Larsson.

 

Två trötta rockers tackar för sig för den här gången.

Förra veckan, den första april av alla dagar, var det firmafest för Posten Ulvsunda, med anledning av att våra överordnade Grossman och Linus försvinner på andra uppdrag, till Veddesta respektive Vällingby. Självklart skulle herrarna firas av - med tacobuffé och bowling i Åkeshov! Jag som aldrig orkar laga tacos hemma uppskattade detta rejält och tog tre stora portioner, och blev därmed så mätt att jag skulle kunnat agera klot när det väl var dags att bowla.

Själva bowlingen gick över förväntan. Blev till en början en aning oroad hur det skulle gå, då jag kände mig en aning snurrig efter bara en öl. Men efter att ha svept en rackare till så jämnade balansen ut sig och jag var redo igen. Spelade mot tre jämnåriga grabbz (en från Ryssland, en från Göteborg och en från Blackeberg) och slog dem i två raka omgångar. Kul, särskilt eftersom det var så mycket prestige inblandat. Segern firades på ölstället Sourbon vid Brommaplan. Hoppades innerst inne att Mikeman skulle vara där, men man kan inte få allt. Postfolket dög å andra sidan utmärkt en kväll som denna, och fick mig nästan att vilja börja jobba igen. Fast bara nästan.

Kamel och Sari försöker dela upp folket på banorna.

 

Peter undrade varför allt tog så lång tid.

 

Här låste man in oss.

 

Hasse drar fredagsfräckisar för en begeistrad Kenneth.

 

Let's bowl!

 

Kenneth och Kamel spelade på samma bana. Sött!

 

Sourbon. Euforisk stämning!

 

Robben och Gunilla.

 

Är mycket nöjd med min lila skjorta. The Joker?

Trodde ni att alla dagar på Universitetet var likadana? Wrong, I tell you! Efter föreläsningen i torsdags så tyckte jag, Kaye, Patrik och Ami att det var värt att fira att vi inte hade någon skola på fredagen – med ett besök på Jensen’s! Uppmärksamma läsare kan konstatera att det var andra besöket på en vecka för mig, en trevlig vana som gärna får hålla i sig. Jag tog en smaskig lunchbiff för ynka 49 kronor. De andra drack sprit, fast klockan bara var 14.

 

Efter det så var det dags för mig och Patrik att göra lite intervjuer inför ett projektarbete som handlar om Stockholms Nationalstadspark. Vi begav oss till Tivoliområdet (inte så festligt som det låter) i Brunnsviken och började fråga ut folk om deras vanor i parkerna. Det gick väldigt bra, folk i parker har mycket mer tid att prata än stressade stadsfolk (som var fallet i Västerås) och det var ingen som avböjde, även om en farbror var lite onödigt vresig när han undrade ”vad detta skulle vara bra för”.

 

Efter den rungande succén kände vi att vi var värda något för våra insatser. Belöningen stavades Gröna Villan, en av pubbarna på Campus där man kan äta och dricka. Först blev jag inte så imponerad; det kändes som att sitta i en matsal på något sjukhus och det blir man ju inte så peppad av. Men en Carlsberg Hof kostade bara 15 spänn – som hittat! Med på Gröna Villan var även Kayes franska kompisar – ”fransörer”, som hon så roligt kallar dem – som jag försökte prata med så gott det gick. Festligast blev det när tårtan plockades fram med anledningen av att något inom skolan fyllde tre år, vilket innebar att hela Gröna Villan skulle hurra – fast endast TRE gånger. Jag missuppfattade och hurrade fyra gånger som vanligt, fick en skarp tillsägelse och blev utskrattad av fransörerna. Another crazy day at the University!

 

När vi ledsnat på Gröna Villan gav vi oss av till Hötorgshallarna för ett depåstopp och sedan vidare till fransörernas hostel i Gamla Stan. Via nätet försökte jag och Kaye förgäves att hitta någon bra klubb där kvällen kunde spenderas. Det var svårare än vi trodde. Fransörerna ville inte betala inträde, men ville samtidigt bara gå till ställen som stängde tidigast kl. 3 och där det fanns dansgolv. Lite av ett moment 22. Till slut enades vi om Debaser Medis, som jag talat mig varm för. Allihopa gick hela vägen från Gamla Stan till Medborgarplatsen och Debaser – som visade sig vara stängt. Katastrof! Det fick bli Klubb 54 istället – något av ett nedköp. Fransörerna såg väl inte helt nöjda ut när vi tackade för oss. Vem vet, kanske de sitter kvar där än?

 

 

Snön försvinner så sakteliga från Campus.

 

Snack i rökrutan.

 

Ami och Patrik varvar ner.

 

Kaye också.

 

Patrik försöker hitta rätt.

 

Utsikt från Brunnsviken.

 

Karta över Tivoliparken.

 

Jag berättar historier för ett gäng måttligt roade fransörer på Gröna Villan.

 

Nya stammisstället, Patrik?

Första gången jag träffade Anders Fridén - vokalisten i Sveriges största metalband de senaste åren - var år 2004, i Gamla Stan. In Flames signerade sin då splitternya singel "The Quiet Place" i Sound Pollutions skivbutik, så jag och Daniel gick dit. Minns att Daniel ville att bandet skulle skriva sina autografer på "fel" sida av skivan och att det då blev lite konstig stämning.

Möte nummer två inträffade på Hultsfredsfestivalen för fem år sedan. Jag hade just intervuat en något avslagen Björn "Speed" Stridh från Soilwork då jag fick syn på Anders Fridéns dreads. Han satt och drack öl med Expressens hårdrocksskribent Martin Carlsson, jag sa att jag såg fram emot kvällens In Flames-konsert mest av allt på hela festivalen och han tackade för berömmet.

Hösten samma år var det dags igen, då i katakomberna under Hovet inför The Unholy Alliance där In Flames agerade förband åt självaste Slayer. Nog var det coolt att se legender som Tom Araya och Kerry King traska förbi på bara någon meters avstånd, men störst för mig personligen var ändå att få intervjua In Flames-trummisen Daniel Svensson och hälsa på resten av bandet bara några minuter innan de gick upp på scenen.

I lördags var vi på Bandit Rock Awards på Münchenbryggeriet, där Anders Fridén närvarade för att ta emot In Flames pris som bästa svenska liveband. När vi sedan fick syn på honom i ölområdet kunde vi såklart inte motstå att småprata lite med honom och ta bilder. Fridén avslöjade bland annat att den kommande skivan "Sounds Of A Playground Fading" är "jävligt bra", vilket känns tryggt. Notera också att vi båda har en fäbless för rutiga skjortor.

Tack till fina Heidi som tog bilden!

Anders Fridén och Niklas Lundqvist.

"The Quiet Place" - singeln som In Flames signerade åt oss.

Det svenska spelmagasinet LEVEL hakar på 3D-trenden. Hela nummer 60 går i den tredje dimensionens tecken; med följer ett par fräsiga 3D-glasögon som man med fördel bör använda när man kollar på alla läckra bilder som finns i tidningen. Var flera bra spel som recenserades också, Crysis 2 fick 9/10 och Dragon Age II kammade hem en 8:a. Ser dock mest fram emot Battlefield 3 - fick ett tips om att kolla in spelets trailer och blev helt golvad. Fotorealistiskt, nästan! Kanske blir ett köp till min Playstation 3:a senare i vår.

När vi ändå är inne på ämnet spel så började P3 Spel idag, ett nytt program om spel som leds av Angelica "Xboxflickan" Norgren och som ser mycket lovande ut. Missade programmet när det sändes tidigare idag, men ska självklart lyssna på nätet i efterhand. Klicka HÄR för att komma till hemsidan. 

Fascinerande läsning.