Recension: Kent på Långholmen
Plats & datum: Långholmen, 22/7
Bäst: "Ingenting".
Sämst: "Socker".
Kent har alltid varit något av ett unikum; samtidigt som flera av de största musikfestivalerna antingen läggs ner eller går back och andra stora artister tvingas ställa in shower på grund av dålig biljettförsäljning så kan de utan problem sjösätta en sommarturné och spela för fulla hus över hela landet. Långholmen är inget undantag, konserten är utsåld och de som inte fått tag på någon biljett samlas på en klippa bakom ett staket längst bak för att kunna se lite ändå.
Förutsättningarna för en lyckad konsert hade varit goda även utan den nya skivan En Plats I Solen som utannonserades för en dryg månad sedan. Nu får konserten en extra nerv tack vare fantastiska nya låtar som "Gamla Ullevi" och "Ismael", samtidigt som Röd-spåren "Det Finns Inga Ord" och "Ensamheten" (som inte framfördes under turnén i vintras) skänker extra tyngd till den spännande låtlistan.
Även om ljudet svajar lite inledningsvis på grund av blåsten och att basen i "Töntarna" kanske är lite väl tung så har bandet hela tiden publikens fulla stöd, och konserten blir bara bättre ju längre den pågår. Med gnistregnet i "Dom Andra", gamla publikfavoriten "747", sorgliga B-sidan "M" samt konfettifjärilarna i "Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)" blir den en alldeles grandios final, och med den varma julikvällen som fond får jag ytterligare en Kent-klassiker att lägga till samlingen.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Utan Dina Andetag
Det Finns Inga Ord
Skisser För Sommaren
Socker
Ensam Lång Väg Hem
Musik Non Stop
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Gamla Ullevi
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy Från Ett Luftslott
Krossa Allt
Dom Andra
747
---------------------
M
Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)
Lite häng och öldrickande i Långholmsparken innan konserten.
Glada över att äntligen ha hittat en plats i solen.
I publikhavet bara minuter innan konsertstarten.
Kan bara instämma.
Kent!
Scenen börjar monteras ned och eftersnacket tar vid. Thomas lyssnar intresserat på Daniels recension.
En uppfriskande promenad över Västerbron på väg till tunnelbanan.
Lite Kent-kuriosa apropå Västerbron: det var här bandet plåtade albumomslaget till skivan Tillbaka Till Samtiden.
GRF: Banden
Raubtier (Betyg: 3)
Käck och väldigt norrländsk Rammstein-pastisch som blir lite enahanda efter ett tag.
Dark Tranquillity (Betyg: 4)
Ett av Sveriges bästa band alla kategorier, men som festivalakt tillåts de inte riktigt spela ut hela sitt register. Skitbra ändå, såklart.
Airbourne (Betyg: 3)
Barnsligt underhållande AC/DC-hommage från Australien med en stor hit i "Diamond In The Rough". Perfekt på en festival som denna.
Renegade 5 (Betyg: 2)
Tillrättalagd radiorock vars material inte riktigt håller måttet, men räddas till viss mån av spjutspetsarna "Shadows" och "Running In Your Veins".
Megadeth (Betyg: 3)
Helt fantastiska låtar egentligen, men det hjälper inte hela vägen då frontmannen Dave Mustaine är träigare än en pappdocka.
Sonic Syndicate (Betyg: 4)
En helt formidabel spelning som enbart styrker faktumet jag hela tiden påstått: detta är bandet som kommer ta över efter In Flames.
Jorn (Betyg: 2)
Lika kul som Arn - Tempelriddaren, typ.
Degradead (Betyg: 4)
Bara bra låtar, inte en död sekund och en uppblåsbar Barbara-docka utkastad i publiken.
Mustasch (Betyg: 3)
Småtrevlig raggarmetal att nynna med i under en knapp timme. Sedan brakar "Double Nature" loss och hela festivalen lyfter.
All Ends (Betyg: 2)
Dubbeltjejfrontat band som kändes lovande för ett par år sedan, men som nu mest verkar famla i mörkret efter långt uppehåll och medlemsbyten.
Motörhead (Betyg: 3)
Motörhead är alltid Motörhead. Så även ikväll.
Deathstars (Betyg: 3)
Mycket rutinerat liveband vars show jag kan lite väl utantill vid det här laget. Dags för nya låtar snart?
Crucified Barbara (Betyg: 4)
En mycket positiv överraskning i den heta sommarvärmen, i synnerhet med Melodifestival-låten "Heaven Or Hell" och gamla singeln "Playing The Game". Hade de spelat sin bästa låt "Dark Side" hade det varit ännu tyngre.
Engel (Betyg: 2)
Bra ös från både band och publik lyckas nästan kamouflera faktumet att gruppen inte riktigt samlat ihop tillräckligt med starka låtar ännu.
The Haunted (Betyg: 3)
Stabil liveakt som sällan överraskar vare sig positivt eller negativt.
Europe (Betyg: 4)
Ett band som på gamla dagar låter bättre än någonsin, perfekt blandning mellan gammalt och nytt.
Slash (Betyg: 4)
Lysande avslutning på festivalen med höjdpunkter från Slashs gedigna karriär och en gästsångare i Myles Kennedy som utklassar töntige Axl Rose.
Dark Tranquillity.
Airbourne.
Renegade 5.
Megadeth.
Sonic Syndicate.
Sonic Syndicate.
'
Sonic Syndicate.
Sonic Syndicate.
Degradead.
Mustasch.
All Ends.
Deathstars.
Deathstars.
Engel.
Crucified Barbara.
The Haunted.
Europe.
Slash.
Getaway Rock Festival
Mycket spelar in att jag helt ledsnat på det här med att bo i tält, därför kom lägenheten Linus hyrt av en jobbarkompis (för bara 150 kr per man!) som en skänk från ovan. En rask promenad från centrum där lägenheten låg, längs med Gävleån och rakt in i festivalområdet tog inte mer än 20 minuter, orkade man inte gå fanns det taxi för bara 100 kronor. Själva området runt Gasklockorna var smått briljant, med samtliga tre scener (två utomhus, en inomhus) väldigt nära varandra och flera barområden strategiskt utplacerade. Även om det var festivalens jungfruår så var det inte direkt första gången för arrangörerna, vilket märktes hela tiden.
Bandmässigt var det en perfekt avvägning mellan brutalhårt och melodiöst, gammalt och nytt, smalt och stort. Istället för att som en viss annan festival i Sölvesborg låta två absurt stora bokningar äta upp budgeten för resten av line-upen, fördelades den här istället klokt över hela startfältet, toppat med tre lagom stora headliners i Megadeth, Motörhead och Slash.
På förhand hade mycket handlat om att det var ett så kallat hårdrockskrig mellan Getaway Rock och Rockweekend, som hölls samtidigt i Söderhamn ett tiotal mil norrut längs med E4:an. Det blev inte mycket till krig, GRF sålde samtliga sina biljetter och kunde räkna in dubbelt så många besökare som Rockweekend, vilket kanske inte förvånar med tanke på deras lama Sweden Rock-kopia till line-up. En förkrosssande seger för GRF således, och festivalledningen har redan utannonserat att det blir en ny festival samma helg nästa år.
En liten sammanfattning:
Bäst med festivalen: Arrangemanget, området, ljudet, vädret, alla trevliga besökare.
Sämst med festivalen: Dåligt matutbud, dyrt i baren.
Bästa festivalmaten: Viltkebab.
Sämsta festivalmaten: Langos.
Bittrast: "Facebook, det är för Stockholmare". Sagt av sur norrlänning utanför festivalområdet.
Snålast: Jag, som tagit med mig Findus-mat för att slippa betala för dyrt festivalkrubb. Nu fanns det bara ugn i lägenheten så det blev bökigare än jag trott, vilket gjorde att man ofta stod med en viltkebab i handen om kvällarna ändå.
Surast: Att jag missade Meshuggah och Raised Fist.
Bästa t-shirt: Die Facebook Die!
Slarvigast: Linus, som släpade med sig sina hemnycklar in på festivalområdet - och tappade dem. De återfanns några dagar senare, som tur var. Linus hälsar att han inte lärt sig någon läxa av det inträffade.
Den eviga frågan: "Hur kunde jag bli så packed igår?" Henrik sågar sig själv.
Mest självkritisk: "Jag har alltid sett mig själv som en trevlig kille. Men kanske är det så att man varit ett svin hela tiden?" Viktor kommer till insikt.
Här kommer det bästa av det bästa i bildväg. Nästa inlägg: banden.
Jag och farsan stannade vid Dragon Gate för att tanka.
Lägenheten vi hyrde var väldigt fin och städad...
...tills de här tre invaderade den.
Vi träffade Linus gamla pluggkompis Mäki på festivalområdet.
Inne på barområdet gällde det att visa sig hård. Äta eller ätas!
Let me hear you scream!
Vi stötte på Big Lunk lite här och var.
Dans inne på barområdet var populärt.
Alltid med en cider i handen.
Det ballar ur!
Damerna som Viktor och Henrik träffade.
Det börjar skymma.
Oerhört lyxigt med en rejäl frukost varje morgon.
Linus lyckades tappa bort sina hemnycklar på festivalen. Man undrar varför.
Drömkillen (här med kebabsås runt munnen, dock).
Gävligt vackert.
Viktor med sin nya bekantskap: Slaveboy!
Linus var inte i skick att promenera till festivalområdet. Det fick bli färdtjänst.
Bröderna Brothers.
Tre amigos.
Utsikt från vår balkong klockan tre på morgonen.
Pappa fyllde år och fick den här presenten av oss. Han passade på att rikta ett ultimatum till alla challengers därute: "Slå mig om ni kan".
Ett par öl i solnedgången sista kvällen.
Solen går ner över Gasklockan och Europe-publiken.
Slash har spelat färdigt och festivalen är slut för den här gången.
TGI Fridays... på en söndag!
Det var hursomhelst trevligt att besöka TGI Fridays, även om vi inte åt någon god hamburgare som senast jag var här med Linus, Robert och Mickis. Höjdpunkten med kvällen blev istället att prata med Bettys och Rachels kompis Ida och ställa frågor om hennes jobb som flygvärdinna. Hennes värsta flygögonblick var när hennes plan krockade med stor fågel uppe i luften, men annars var det mest roliga saker hon berättade. Visste ni till exempel att kabinpersonalen kan plocka fram handbojor ifall passagerarna skulle bli för stökiga?
Daniel var iskall till en början, men snart skulle han smälta.
Proppmätt och belåten.
Lite internationellt bordsbesök i form av finske Ilkka och grekiske Costas.
Ida och Betty.
Betty Boop.
Efter två öl var Daniel sitt vanliga glada jag igen.
"Thank God it's Friday! Or was it Sunday?"
Hm.
Grande Finale
På Posten stod jag som arrangör för ett VM-tips där det gällde att tippa rätt i så många matcher som möjligt. Själv visade jag mig inte vara någon mästertippare överhuvudtaget, mina totala slutsegrare Brasilien åkte ut i kvarten medan min tilltänkta skyttekung Wayne Rooney inte mäktade med ett enda mål. Pinsamt! Desto bättre gick det för Robert och Hasse, som både lyckades med bedriften att få fram Spanien och Holland i finalen. Båda tippade dessutom Spanien som segrare, men Hasse hade lite fler rätt sedan tidigare och vann med två futtiga poäng. Riktigt imponerande bedrift av båda två, det ska verkligen erkännas.
VM i övrigt:
Wow: Kan egentligen nämna båda Tysklands storsegrar mot Australien och England här, men 4-0 mot Argentina smäller ändå lite högre. VM:s roligaste och mest fartfyllda drabbning.
Zzz: Algeriet - Slovenien kändes på pappret som VM:s tråkigaste match. Så blev det också.
Konstigast: Att England trots sin smått bedrövliga insats gick upp en placering på FIFA:s världsrankning. Vilket skämt.
Största stjärnan: Diego Maradona.
Största pajasen: Frankrikes coach Raymond Domenech.
Snyggast: Givoanni Van Bronckhorst drömträff mot Uruguay i semifinalen.
Fulast: Nigel de Jongs karatespark i bröstet på Xabi Alonso i finalen var väl inte det snyggaste man sett, direkt.
Största flopparna: Christiano Ronaldo, Wayne Rooney, Didier Drogba, Robert Green, Italien, Frankrike
Sedan hör det ju till traditionen att ta ut sin egen VM-elva, det vill säga ett slags dreamteam med VM:s största profiler. Här är därför min VM-elva:
Målvakt: Neuer (TYS)
Backar: Lucio (BRA) - Pyuol (SPA) - Tulio Tanaka (JAP)
Mittfältare: Robben (HOL) - Müller (TYS) - Schweinsteiger (TYS) - Xavi (SPA) - Özil (TYS)
Forwards: Forlan (URU) - Villa (SPA) - Tevez (ARG)
Slutligen, lite bilder från le grande finale, där ett helt gäng vänner tog sig ut till Hässelby för att bevittna årets största sporthändelse hemma hos mig. Varmt blev det, men ändå väldigt trevligt.
Uppsnack på balkongen.
Greger fyllde år och firade genom att våldgästa min tillställning.
Linnea såg sin första och sista fotbollsmatch för i år. Det räcker bra så, tycker hon.
De rara tvillingarna!
Peter satt som fastnaglad vid tv:n.
Linnea, Daniel och en spanjor.
Daniel hamnade på avbytarbänken på grund av sitt dåliga humör.
Spanien vann till slut med 1-0. Peter drömmer redan om finalen i VM 2014.
Värmebölja
Den stora flytten
Lite senare på kvällen gick jag och Betty till Koh Pangan, en thailändsk restaurang på Söder, känd för sin extremt ambitiösa interiör. Jag har varit där en gång tidigare, för 12 år sedan. Jag kommer ihåg, för vi såg Rädda Menige Ryan på bio efteråt. Nu har jag dock efter två Thailandsbesök lite att jämföra med, och det måste sägas att restaurangen fått till de flesta detaljerna. Som de våldsamma oväder som med jämna mellanrum dyker upp med dånande effekter och gör så att alla lampor släcks. Även den närmast tropiska och fuktiga värmen kändes igen från den thailändska regnskogen, men frågan är om det var meningen.
Sista anhalten denna händelserika dag var krogen Engelen som är belägen i Gamla Stan. Engelen har ett rykte om sig att vara en slags motsvarighet till Östermalms Saluhall, där flertalet välbärgade kvinnor i övre medelåldern går runt och väljer bland det finaste och färskaste lammköttet. Riktigt så farligt var det inte, det var väl bara Morten som råkade lite illa ut, då en kvinna klämde på honom och flåsade "Du är het!". Jobbigt var det däremot att stället var så packat med folk! Detta var dock kul för Anna, som uppträdde med sitt band på Engelens scen. Efter ett tag konstaterade hon uppifrån scenen att det var väldigt varmt, vilket fick Larsson att gapa "Take it off!". Ett par gubbar tittade ilsket åt Larssons håll och jag fruktade att det skulle delas ut en portion kokt stryk, men Anna drog till med en avväpnande kommentar och showen kunde fortsätta.
Jag och Larsson var på plats tidigt, men var ändå pigga och taggade.
Rasmus orkade inte hjälpa till.
På väg från Liljeholmen till Midsommarkransen.
Somliga hjälpte till lite mindre än andra.
Välförtjänt lunch på ett alkishak i Midsommarkransen.
Calle bjöd på maten. Det tackar vi för.
Så här ljus och fin är Calles lägenhet!
Köket gillades skarpt.
När vi var klara såg vi Argentina-Tyskland. Trist för Larsson att det gick som det gick.
Detta var förmodligen bästa matchen i hela VM, men Calle var upptagen med annat.
Otroligt skönt att bara sitta och glo på folk runt Medis.
Vår bordsfågel.
Koh Pangan är ett av Bettys favoritställen, vilket kanske syns.
Fin lykta.
Annas band showar loss på Engelen.
Daniel i ny, fluffig frisyr.
Anna Banana & Betty Spaghetti.
"Pay up, Larsson."
Daniel med kompisen Hanna.
En somrig dag i Täby
Promenad på väg ner till vattnet. Betty helt klart peppad.
Näsby Slott - kanske inte det pampigaste man sett.
Betty glad ändå. Vidare ner mot vattnet!
Betty kollar temperaturen med stortån. För kallt den här gången.
Yay!
Roslags Näsby Trafikplats, navet som allt i Täby kretsar kring.
På väg till Mörby Centrum. Många bussar att välja på, som synes.
En Plats I Solen
Jag har lyssnat på En Plats I Solen säkert ett tjugotal gånger vi det här laget, och även om det garanterat inte rör sig om ett mästerverk i klass med exempelvis Tillbaka Till Samtiden eller Du & Jag Döden så är det en mycket stark skiva som utklassar det mesta jag hört i år. Det elektroniskt dystra från Röd har tonats ner till förmån för en luftigare ljudbild och skivan har ett somrigt skimmer över sig, vilket alltså inte enbart yttrar sig i det paradisaktiga omslaget. Många av kompositionerna ekar av stora 80-talsnamn som Ratata, Human League samt Simple Minds, och känns som en perfekt skiva att lyssna på medan man sitter och dricker vin på balkongen en het julikväll.
Med första singeln "Gamla Ullevi" (som med sin karnevalstämning hade varit given som Sveriges låt i fotbolls-VM om vi bara haft ett bättre landslag) har bandet dessutom ett riktigt ess i rockärmen som gör mig beredd att revidera uppfattningen om att årets låt har skrivits av Owl City.
En Plats I Solen.
Kent blev nyligen det andra svenska bandet (efter ABBA) som förärades ett eget Singstar. Med spelet kom den här lappen, som man såklart skulle sätta upp i sin trappuppgång på releasedagen. Om sedan störningsjouren dök upp så betalade Sony böterna. Roligt marknadsföringsknep!
"Gamla Ullevi".
Midsommarafton
Det bor en liten rockstjärna i oss alla.
Tveksam förfest.
På plats i Blackeberg. CJ förklarar vad som gäller.
På balkongen. Samuel tycker att Lisa är dum. Taskigt av den annars så milde Sammy.
Bella med kompisen Martina.
Calle tar upp VM:s största snackis: vuvuzelorna.
Bella i samspråk med Larsson.
Ahlin smakar på whiskeyn. Till vänster: en svårt solbränd Erika.
Daniel med favoritplattan.
Thomas. Till höger: hans midsommarnattsdröm?
En dans som bara en man kan.
Lisa och Bella testar Singstar.
Jag och Danson.
Ibland vill man bara röka pipa med sin flickvän.
Solen går upp och det är dags att gå hem. Till vänster ser vi Kista Tower.
Tack och hej, Hultsfred
I tisdags meddelades det att Hultsfredsfestivalen ställs in, bara en vecka innan festivalen skulle gå av stapeln. Man hade behövt sälja 13 000 biljetter för att nå break even, men nu hade man bara sålt 5000. Ett enormt stort tapp för en festival som för bara fem år sedan nådde sin topp med nästan 32 000 besökare. Jag känner verkligen med arrangörerna Rockparty som grät efter att de tvingats ta det tunga beslutet, samtidigt som jag tycker jättesynd om kommunens invånare, sommarjobbare som nu står utan jobb samt de som köpt biljett för dyra pengar som de nu förmodligen inte ens får tillbaka.
Hultsfredsfestivalen var länge ensam i sitt slag i Sverige, och den ökade konkurrensen är självklart en av de stora anledningarna till konkursen. Men även de senare årens ospännande bandbokningar samt den hopplösa placeringen ute i en avkrok i Småland utan vettiga förbindelser måste nämnas som bovar i dramat. Kanske viktigast av allt är att kidsen inte tycker att Hultsfredsfestivalen känns särskilt cool längre. För deras föräldrar och storasyskon var det här festivalen som la grunden för allt vi har om somrarna numera, men de har av naturliga skäl inga känslomässiga band till Hultsfred utan söker sig till det som känns hetast just nu. Och om man som en ungdomsinriktad musikfestival inte har kidsen på sin sida - då är det kört.
Jag har många fina minnen från mina fem festivalår (2000, 2001, 2002, 2005, 2006). Här drack jag till exempel min första starköl, vilket blev en bitter upplevelse på grund av den äckliga smaken och att Micke Finnermark skvallrade för pappa. Här stapplade jag nyfiket omkring på det mytomspunna backstageområdet, där jag såg Jocke Berg på nära håll och skakade hand med In Flames-sångaren Anders Fridén. Minns även när jag och Tommy delade ut öronproppar utanför den grisiga campingen på uppdrag av Vitaminic, samt när jag, Linus & Danny låg och frös i vårt tält medan vi väntade på att den försenade hiphop-divan Snoop Dogg skulle uppenbara sig i den iskalla juninatten.
Slutligen, mina tre konserthöjdpunkter från festivalen:
1. Soilwork (Teaterladan, 2006)
De två första dagarna av 2006 års upplaga kändes trots band som Opeth och Within Temptation mest som uppvärmning inför den melodiska dödsavslutningen som lördagkvällen bjöd på: Soilwork och In Flames på scen direkt efter varandra! Förstnämnda band gjorde Hultsfredspremiär i Teaterladan, och kön ringlade lång utanför innan konserten. Men jag och Daniel hade bestämt innan att vi skulle komma långt fram, så vi klättrade in över ett två meter högt räcke och närmast kravlade fram till scenen under insläppet. Själva konserten var både spektakulär och sagolik, med crowdsurfers överallt och ett Soilwork i högform. Mitt livs svettigaste 45 minuter.
2. In Flames (Hawaii-scenen, 2006)
Direkt efter att Soilwork slutat spela sprang vi som tokiga mot Hawaii-scenen, dit vi extremt andfådda hann fram precis när introt till "The Quiet Place" drog igång. Resten var en sanslöst påkostad midnattsshow som fullständigt utklassade de finska Eurovision-vinnarna Lordi på den lite mindre Pampas-scenen strax efteråt, vars pyroteknik kändes som kinapuffar i jämförelse med bomberna som In Flames detonerade under sin spelning.
3. System Of A Down (Hawaii-scenen, 2005)
Sista (?) System Of A Down-spelningen på svensk mark sågades ganska hårt i pressen dagen därpå, på grund av lökigt ljud och loja bandmedlemmar. Men vid den här tiden var jag så nere med SOAD att jag inte brydde mig nämnvärt, då och där kändes det som den bästa spelningen någonsin. Lyssnar inte lika mycket på bandet idag, även om jag fortfarande tycker att "Toxicity" är ett av de bästa hårdrocksalbumen från 2000-talet.
Bubblare: Rammstein, New Order, Kent, Primal Scream, Tomas Rusiak, The Ark, Slipknot
Linus och jag tar ett dopp i sjön Hulingen på campingområdet 2005.
Rock n' Bowl
Vi fortsatte sedan på rocktemat och gick tvärs över gatan till Rocks, som trots att klockan var halv elva var helt tomt, sånär som på ett par sysslolösa bartenders. Nog för att man vet att folk gärna försvinner från Stockholm när det är sommartider, men så här tomt kan det väl ändå inte få vara? Allteftersom så fylldes stället på med mer folk, och det blev en helt okej utekväll, men ett tag såg det riktigt illa ut.
Robin i färd med att bowla loss.
Jag efter ännu en icke-strike.
Praktiskt med en WC precis bredvid våra banor.
Samuels sköna teknik ledde till ett stort antal strikes.
Heavy Fucking Metal.
Strike på gång?
Resultattavlan.
Gregerovitch.
På Rocks. Fullt drag, som synes.
Daniel undrade vad han gett sig in på.
Läskig.
Rätt glada miner till slut, trots allt.
Hm.
Lillebror och storebror?
Ny balkong
Innan "renoveringen". Ingen munter syn direkt.
Yay! Mycket trevligare.
Äntligen törs jag bjuda hem folk igen.
En skräckens sommar
Av böckerna har jag börjat med att läsa Pappersväggar, som är en samling noveller signerade ovan nämnde John Ajvide Lindqvist, som slog igenom 2004 med sin debut Låt Den Rätte Komma In, som blev film häromåret. En av historierna handlar om en paparazzifotograf som jagar den perfekta bilden men möter något oväntat, en annan handlar om en kvinna som hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. Ruskigt värre, men historien jag kan relatera mest till är ändå By På Höjden, som handlar om ett höghus i Blackeberg som börjar luta. Kanske inget jag skulle rekommendera till Christian och Isabelle, vars lägenhet på Björnsonsgatan jag för övrigt ska besöka nu på fredag.
Pappersväggar.
Från Hässelby till Juventus
Häromdagen var killen i fråga, Albin Ekdahl, gäst i SVT:s VM-studio och pratade om italiensk fotboll. Tanken att lillkillen som delade en chokladkaka med min lillebror Linus på det här fotbollslägret och som ofta följde med sin pappa Lennart (ja, TV4-profilen) och tittade på våra matcher för en massa år sedan numera är proffs i en av Europas största fotbollsligor känns minst sagt svindlande. Jag vill inte ta åt mig alltför mycket av äran, men det är såklart möjligt att han inspirerades av mig och mina fotbollstricks när det begav sig.
Inringad övre raden: Niklas Lundqvist. Inringad nedre raden: Albin Ekdahl.
Albin Ekdahl i Juventus-tröjan.
Nygifta
En brud på rymmen.
Turistfällor
Rachel, bekymrad över de höga priserna.
Yay!
Betty on the move.
På jakt efter snygga matroser.
Love 2010.
Twinnies! Spot the difference?
En fantasifull dag
Andra höjdpunkter var Final Fantasy: Vocal & Piano Collection, där bland annat David Westerlund ingår, mannen bakom Castlevania-konserten i vintras. Många grymma låtar, som "The Castle" och "Battle On The Big Bridge". Det var även intressant att lyssna till ett panelsamtal där fyra tjejer försökte lyfta fram intressanta frågor kring ämnet Final Fantasy. Att en av tjejerna hade Grim Fandango som favoritspel fick Peter & Thomas att nicka instämmande. Allt avslutades inte förrän kl 16:30, med ett Monkey Kong-gig, där tveksamt ljud tyvärr satte krokben för en annars bra spelning.
Efter en stressig middag på Jensens Böfehus med åtta glada göteborgare så fick vi småspringa till Distant Worlds II. Det var en maffig konsert som nästan var lika bra som den första Distant Worlds, som i mina ögon fortfarande är oöverträffad. Riktigt kul att höra nya låtar som "Prelude" och "Man With The Machine Gun" när mycket av materialet kändes igen från förra gången. Efteråt festade vi på Galways, där den eviga Final Fantasy-frågan vevades om och om igen: vilket spel är egentligen bäst i serien?
Svårt att inte lägga märke till vad som spelades på Konserthuset denna dag.
Föreläsning om spelmusik. Intressant, även om jag redan visste det mesta. *skryt*
Kulturskolans egen syntgrupp, med det spexiga namnet CP80.
Panelsamtal om Final Fantasy. Intressant frisyr till vänster!
Final Fantasy Vocal & Piano Collection.
På Jensens Böfehus innan konserten. Hungern börjar sprida sig.
Final Fantasy VII - det bästa spelet i serien, om ni frågar mig - var hedersgäst vid bordet.
Bland det värsta Thomas vet är att behöva stressdricka sin öl. Men på Jensens var han så illa tvungen.
Orkestern.
Yuna från Final Fantasy X-2 ställde gärna upp på en bild.
På Galways efter konsertern. Här Nova och Tobias.
Time for tequila.
Beskt, tyckte David.
David lyckades efter flera försök med det klassiska tricket att flippa upp ölunderlägget i luften. Johan helt klart nöjd i bakgrunden.
VM-feber
USA - England i legotappning.
Spelmusikkonserter
PLAY! A Video Game Symphony (14/6-2006)
Första riktiga spelmusikkonserten med orkester på svensk mark blev en sådan publikmässig succé att arrangörerna började sälja biljetter även till genrepet. Uppmärksamhet från morgontidningar som DN och SvD, presskonferenser, speltidningsreportage (min pappa blev intervjuad av Super PLAY), möten med kompositörerna efteråt med tillhörande autografjakt i all ära, men det mest magiska var att äntligen få höra låtar från spelserier som The Legend Of Zelda, Final Fantasy, Metal Gear Solid och Super Mario Bros i det här forumet.
Definierande ögonblick: Extranumret "One-Winged Angel" är numera stapelvara på spelmusikkonserter. Men på den allra första konserten blev mottagandet så överväldigande att publiken fick höra den inte bara en utan två gånger.
Betyg: 4/5
PLAY! A Video Game Symphony II (2/6-2007)
Med nyhetens behag bortblåst så hade Kungliga Filharmonikerna och arrangörerna bakom PLAY lite högre krav på sig den här gången. Och med facit i hand lyckades de inte riktigt leva upp till förväntningarna, även om "Shadow Of The Colossus" och ett mullrande "Castlevania"-medley fortfarande sitter kvar i minnet. Helhetsintrycket drogs istället ner av en märklig låtlista, bristande dramaturgi och "Dancing Mad"-avslutningen med det malplacerade hårdrocksbandet Machinae Supremacy.
Definierande ögonblick: Spelbranschens coolaste katt - Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka - dyker upp i ormskinnsjacka och river av ett elgitarrsolo till sin egen "Theme Of Laura". Bra? Tveksamt. Hårdrock i Konserthuset? Hell yeah!
Betyg: 3/5
Joystick 2.0 (8-9/11-2007)
Jag missade första Joystick-konserten, men till uppföljaren tog jag mig ner ända till Malmö för att bevittna min första spelmusikkonsert utanför Stockholm. En stor sak gjordes av att man inte tänkt använda sig av några videoskärmar som PLAY! alltid gjort, då musiken ansågs vara bra nog att stå på egna ben. En spretig men intressant låtlista med personliga favoriter som Suikoden gjorde det till en minnesvärd konsert, även om man ständigt brottades med uppenbara problem med tempot, då konferenciern och arrangören Orvar Säfström (känd från Filmkrönikan) gärna pratade länge och väl mellan låtarna.
Definierande ögonblick: Orvar tillägnar fantastiska "Fear Of The Heavens" från Secret Of Mana till eldsjälen Johan Köhn, som jag känner genom hemsidan Spelmusik.net. Stort.
Betyg: 3/5
Distant Worlds: Music From Final Fantasy (4/12-2008)
En hel konsert tillägnad enbart Final Fantasy dök upp redan för två ett och ett halvt år sedan, med Arnie Roth (dirigenten från PLAY!) och Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset. Skulle det bli segt med musik enbart från en och samma kompositör och spelserie? Svaret på den frågan blev ett rungande NEJ. Med en omfångsrik serie som Final Fantasy finns det oändligt med material att plocka från, och arrangörerna lyckades få till den där perfekta blandningen mellan storslaget och finstämt. Den specialinbjudna Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu hade all rätt att känna sig stolt.
Definierande ögonblick: Det oannonserade extranumret "Terra's Theme", förmodligen Uematsus starkaste komposition någonsin. Som sedan följdes av hans näst bästa: "One-Winged Angel". Konserthuset har nog inte kokat så mycket sedan Bruce Springsteen uppträdde här 1975.
Betyg: 5/5
PLAY! A Videogame Symphony III (19/3-2009)
Efter ett års uppehåll gjorde PLAY! comeback i Stockholm - fast i Annexet och med en tjeckisk orkester. Det fanns fog för att vara skeptisk. Med undermålig akustik i en opersonlig baskethall, tråkiga och förutsägbara låtval utan något nytt till fansen samt en klart jippobetonad stämning var det här en konsert man helst av allt vill glömma.
Definierande ögonblick: Flera tusen spelmusikfans tappar hakorna - i negativ bemärkelse - när maskotarna Mario, Sonic och Crash Bandicoot uppenbarar sig på scenen under konsertens inledning.
Betyg: 1/5
Sinfonia Drammatica (4/8-2009)
Efter det senast magplasket med PLAY! tog det ett tag innan man åter blev sugen på att höra spelmusik live. Att Sinfonia Drammatica arrangerades i Konserthuset med mysdirigenten Arnie Roth vid taktpinnen kändes tryggt, men skulle material med enbart de inte så namnkunniga kompositörerna Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura räcka för att locka till sig publiken? Det skulle ju inte ens finnas videoskärmar att titta på! Lyckligtvis skulle det inte vara några problem att fylla Konserthuset och även om låtmaterialet kanske inte innehöll några av kompositörernas vassaste alster så passade låtarna Kungliga Filharmonikerna som handen i handsken. En mycket värdig tillställning.
Definierande ögonblick: Faktumet att Rednex-sångerskan Annika Ljunberg inte dyker upp och sjunger under ledmotivet till Legend Of Mana definierar känslan av att man här hade lite högre ambitioner än folket bakom senaste PLAY!-konserten.
Betyg: 4/5
Castlevania - The Concert (19/2-2010)
Castlevania-seriens repertoar innehåller så mycket dramatik att en spelning med en hel orkester på Konserthuset borde ha varit en seger från början till slut, och även om det stundtals blixtrar till som i det magnifika NES-medleyt så märks det att resurserna varit begränsade. Konserthuset har bedårande nog inretts som om det vore Halloween och visst smittas man ibland av spelglädjen uppe på scenen, men det är uppenbart att vissa arrangemang sviktar, att det blir några utdragna orgel/pianosolon för mycket samt att ett par låtval känns onödigt smala. Och att börja gasta ostig dialog från spelen uppe på scenen känns lite väl studentikost för min smak.
Definierande ögonblick: Som inledning bärs konferenciern David Westerlund in på scenen av två förvridna tjänare - i en kista! Utklädd som Dracula blänger han ilsket på publiken och konserten kan börja.
Betyg: 2/5
Spelmusik.net på besök i Malmö inför Joystick 2.0 hösten 2007. Från vänster: David, Johan & jag.