Spelmusikkonserter
Idag är det åter dags att slå sig ner i bänkraderna på Konserthuset för ett evenemang med tv-spel som tema. Inte bara en konsert förresten, utan flera stycken. Alla med musik från den bästa och mest episka spelserien av dem alla - Final Fantasy. Sommar och Konserthuset med spelmusik känns numera mer som regel än undantag för min del, och jag blir så nostalgisk att jag lite snabbt måste gå igenom samtliga spelmusikkonserter jag varit på.
PLAY! A Video Game Symphony (14/6-2006)
Första riktiga spelmusikkonserten med orkester på svensk mark blev en sådan publikmässig succé att arrangörerna började sälja biljetter även till genrepet. Uppmärksamhet från morgontidningar som DN och SvD, presskonferenser, speltidningsreportage (min pappa blev intervjuad av Super PLAY), möten med kompositörerna efteråt med tillhörande autografjakt i all ära, men det mest magiska var att äntligen få höra låtar från spelserier som The Legend Of Zelda, Final Fantasy, Metal Gear Solid och Super Mario Bros i det här forumet.
Definierande ögonblick: Extranumret "One-Winged Angel" är numera stapelvara på spelmusikkonserter. Men på den allra första konserten blev mottagandet så överväldigande att publiken fick höra den inte bara en utan två gånger.
Betyg: 4/5
PLAY! A Video Game Symphony II (2/6-2007)
Med nyhetens behag bortblåst så hade Kungliga Filharmonikerna och arrangörerna bakom PLAY lite högre krav på sig den här gången. Och med facit i hand lyckades de inte riktigt leva upp till förväntningarna, även om "Shadow Of The Colossus" och ett mullrande "Castlevania"-medley fortfarande sitter kvar i minnet. Helhetsintrycket drogs istället ner av en märklig låtlista, bristande dramaturgi och "Dancing Mad"-avslutningen med det malplacerade hårdrocksbandet Machinae Supremacy.
Definierande ögonblick: Spelbranschens coolaste katt - Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka - dyker upp i ormskinnsjacka och river av ett elgitarrsolo till sin egen "Theme Of Laura". Bra? Tveksamt. Hårdrock i Konserthuset? Hell yeah!
Betyg: 3/5
Joystick 2.0 (8-9/11-2007)
Jag missade första Joystick-konserten, men till uppföljaren tog jag mig ner ända till Malmö för att bevittna min första spelmusikkonsert utanför Stockholm. En stor sak gjordes av att man inte tänkt använda sig av några videoskärmar som PLAY! alltid gjort, då musiken ansågs vara bra nog att stå på egna ben. En spretig men intressant låtlista med personliga favoriter som Suikoden gjorde det till en minnesvärd konsert, även om man ständigt brottades med uppenbara problem med tempot, då konferenciern och arrangören Orvar Säfström (känd från Filmkrönikan) gärna pratade länge och väl mellan låtarna.
Definierande ögonblick: Orvar tillägnar fantastiska "Fear Of The Heavens" från Secret Of Mana till eldsjälen Johan Köhn, som jag känner genom hemsidan Spelmusik.net. Stort.
Betyg: 3/5
Distant Worlds: Music From Final Fantasy (4/12-2008)
En hel konsert tillägnad enbart Final Fantasy dök upp redan för två ett och ett halvt år sedan, med Arnie Roth (dirigenten från PLAY!) och Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset. Skulle det bli segt med musik enbart från en och samma kompositör och spelserie? Svaret på den frågan blev ett rungande NEJ. Med en omfångsrik serie som Final Fantasy finns det oändligt med material att plocka från, och arrangörerna lyckades få till den där perfekta blandningen mellan storslaget och finstämt. Den specialinbjudna Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu hade all rätt att känna sig stolt.
Definierande ögonblick: Det oannonserade extranumret "Terra's Theme", förmodligen Uematsus starkaste komposition någonsin. Som sedan följdes av hans näst bästa: "One-Winged Angel". Konserthuset har nog inte kokat så mycket sedan Bruce Springsteen uppträdde här 1975.
Betyg: 5/5
PLAY! A Videogame Symphony III (19/3-2009)
Efter ett års uppehåll gjorde PLAY! comeback i Stockholm - fast i Annexet och med en tjeckisk orkester. Det fanns fog för att vara skeptisk. Med undermålig akustik i en opersonlig baskethall, tråkiga och förutsägbara låtval utan något nytt till fansen samt en klart jippobetonad stämning var det här en konsert man helst av allt vill glömma.
Definierande ögonblick: Flera tusen spelmusikfans tappar hakorna - i negativ bemärkelse - när maskotarna Mario, Sonic och Crash Bandicoot uppenbarar sig på scenen under konsertens inledning.
Betyg: 1/5
Sinfonia Drammatica (4/8-2009)
Efter det senast magplasket med PLAY! tog det ett tag innan man åter blev sugen på att höra spelmusik live. Att Sinfonia Drammatica arrangerades i Konserthuset med mysdirigenten Arnie Roth vid taktpinnen kändes tryggt, men skulle material med enbart de inte så namnkunniga kompositörerna Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura räcka för att locka till sig publiken? Det skulle ju inte ens finnas videoskärmar att titta på! Lyckligtvis skulle det inte vara några problem att fylla Konserthuset och även om låtmaterialet kanske inte innehöll några av kompositörernas vassaste alster så passade låtarna Kungliga Filharmonikerna som handen i handsken. En mycket värdig tillställning.
Definierande ögonblick: Faktumet att Rednex-sångerskan Annika Ljunberg inte dyker upp och sjunger under ledmotivet till Legend Of Mana definierar känslan av att man här hade lite högre ambitioner än folket bakom senaste PLAY!-konserten.
Betyg: 4/5
Castlevania - The Concert (19/2-2010)
Castlevania-seriens repertoar innehåller så mycket dramatik att en spelning med en hel orkester på Konserthuset borde ha varit en seger från början till slut, och även om det stundtals blixtrar till som i det magnifika NES-medleyt så märks det att resurserna varit begränsade. Konserthuset har bedårande nog inretts som om det vore Halloween och visst smittas man ibland av spelglädjen uppe på scenen, men det är uppenbart att vissa arrangemang sviktar, att det blir några utdragna orgel/pianosolon för mycket samt att ett par låtval känns onödigt smala. Och att börja gasta ostig dialog från spelen uppe på scenen känns lite väl studentikost för min smak.
Definierande ögonblick: Som inledning bärs konferenciern David Westerlund in på scenen av två förvridna tjänare - i en kista! Utklädd som Dracula blänger han ilsket på publiken och konserten kan börja.
Betyg: 2/5
PLAY! A Video Game Symphony (14/6-2006)
Första riktiga spelmusikkonserten med orkester på svensk mark blev en sådan publikmässig succé att arrangörerna började sälja biljetter även till genrepet. Uppmärksamhet från morgontidningar som DN och SvD, presskonferenser, speltidningsreportage (min pappa blev intervjuad av Super PLAY), möten med kompositörerna efteråt med tillhörande autografjakt i all ära, men det mest magiska var att äntligen få höra låtar från spelserier som The Legend Of Zelda, Final Fantasy, Metal Gear Solid och Super Mario Bros i det här forumet.
Definierande ögonblick: Extranumret "One-Winged Angel" är numera stapelvara på spelmusikkonserter. Men på den allra första konserten blev mottagandet så överväldigande att publiken fick höra den inte bara en utan två gånger.
Betyg: 4/5
PLAY! A Video Game Symphony II (2/6-2007)
Med nyhetens behag bortblåst så hade Kungliga Filharmonikerna och arrangörerna bakom PLAY lite högre krav på sig den här gången. Och med facit i hand lyckades de inte riktigt leva upp till förväntningarna, även om "Shadow Of The Colossus" och ett mullrande "Castlevania"-medley fortfarande sitter kvar i minnet. Helhetsintrycket drogs istället ner av en märklig låtlista, bristande dramaturgi och "Dancing Mad"-avslutningen med det malplacerade hårdrocksbandet Machinae Supremacy.
Definierande ögonblick: Spelbranschens coolaste katt - Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka - dyker upp i ormskinnsjacka och river av ett elgitarrsolo till sin egen "Theme Of Laura". Bra? Tveksamt. Hårdrock i Konserthuset? Hell yeah!
Betyg: 3/5
Joystick 2.0 (8-9/11-2007)
Jag missade första Joystick-konserten, men till uppföljaren tog jag mig ner ända till Malmö för att bevittna min första spelmusikkonsert utanför Stockholm. En stor sak gjordes av att man inte tänkt använda sig av några videoskärmar som PLAY! alltid gjort, då musiken ansågs vara bra nog att stå på egna ben. En spretig men intressant låtlista med personliga favoriter som Suikoden gjorde det till en minnesvärd konsert, även om man ständigt brottades med uppenbara problem med tempot, då konferenciern och arrangören Orvar Säfström (känd från Filmkrönikan) gärna pratade länge och väl mellan låtarna.
Definierande ögonblick: Orvar tillägnar fantastiska "Fear Of The Heavens" från Secret Of Mana till eldsjälen Johan Köhn, som jag känner genom hemsidan Spelmusik.net. Stort.
Betyg: 3/5
Distant Worlds: Music From Final Fantasy (4/12-2008)
En hel konsert tillägnad enbart Final Fantasy dök upp redan för två ett och ett halvt år sedan, med Arnie Roth (dirigenten från PLAY!) och Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset. Skulle det bli segt med musik enbart från en och samma kompositör och spelserie? Svaret på den frågan blev ett rungande NEJ. Med en omfångsrik serie som Final Fantasy finns det oändligt med material att plocka från, och arrangörerna lyckades få till den där perfekta blandningen mellan storslaget och finstämt. Den specialinbjudna Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu hade all rätt att känna sig stolt.
Definierande ögonblick: Det oannonserade extranumret "Terra's Theme", förmodligen Uematsus starkaste komposition någonsin. Som sedan följdes av hans näst bästa: "One-Winged Angel". Konserthuset har nog inte kokat så mycket sedan Bruce Springsteen uppträdde här 1975.
Betyg: 5/5
PLAY! A Videogame Symphony III (19/3-2009)
Efter ett års uppehåll gjorde PLAY! comeback i Stockholm - fast i Annexet och med en tjeckisk orkester. Det fanns fog för att vara skeptisk. Med undermålig akustik i en opersonlig baskethall, tråkiga och förutsägbara låtval utan något nytt till fansen samt en klart jippobetonad stämning var det här en konsert man helst av allt vill glömma.
Definierande ögonblick: Flera tusen spelmusikfans tappar hakorna - i negativ bemärkelse - när maskotarna Mario, Sonic och Crash Bandicoot uppenbarar sig på scenen under konsertens inledning.
Betyg: 1/5
Sinfonia Drammatica (4/8-2009)
Efter det senast magplasket med PLAY! tog det ett tag innan man åter blev sugen på att höra spelmusik live. Att Sinfonia Drammatica arrangerades i Konserthuset med mysdirigenten Arnie Roth vid taktpinnen kändes tryggt, men skulle material med enbart de inte så namnkunniga kompositörerna Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura räcka för att locka till sig publiken? Det skulle ju inte ens finnas videoskärmar att titta på! Lyckligtvis skulle det inte vara några problem att fylla Konserthuset och även om låtmaterialet kanske inte innehöll några av kompositörernas vassaste alster så passade låtarna Kungliga Filharmonikerna som handen i handsken. En mycket värdig tillställning.
Definierande ögonblick: Faktumet att Rednex-sångerskan Annika Ljunberg inte dyker upp och sjunger under ledmotivet till Legend Of Mana definierar känslan av att man här hade lite högre ambitioner än folket bakom senaste PLAY!-konserten.
Betyg: 4/5
Castlevania - The Concert (19/2-2010)
Castlevania-seriens repertoar innehåller så mycket dramatik att en spelning med en hel orkester på Konserthuset borde ha varit en seger från början till slut, och även om det stundtals blixtrar till som i det magnifika NES-medleyt så märks det att resurserna varit begränsade. Konserthuset har bedårande nog inretts som om det vore Halloween och visst smittas man ibland av spelglädjen uppe på scenen, men det är uppenbart att vissa arrangemang sviktar, att det blir några utdragna orgel/pianosolon för mycket samt att ett par låtval känns onödigt smala. Och att börja gasta ostig dialog från spelen uppe på scenen känns lite väl studentikost för min smak.
Definierande ögonblick: Som inledning bärs konferenciern David Westerlund in på scenen av två förvridna tjänare - i en kista! Utklädd som Dracula blänger han ilsket på publiken och konserten kan börja.
Betyg: 2/5
Spelmusik.net på besök i Malmö inför Joystick 2.0 hösten 2007. Från vänster: David, Johan & jag.
Kommentarer
Trackback
