En skräckens sommar
Läste nyligen om en skribent som tyckte att under den varma sommaren så finns det inget som svalkar så skönt som kalla kårar. Sagt och gjort tänkte jag, och beställde raskt lite skräckrelaterad litteratur från CDON. Det blev två böcker av den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist, Pappersväggar och Människohamn, samt en novellsamling av H.P Lovecraft kallad At The Mountains Of Madness. Utöver detta spelar jag Playstation3-thrillern Heavy Rain, en spelversion av den klassiska rysaren Seven, skulle man kunna säga. I DVD-spelaren kan man dessutom hitta den dystopiska Vägen samt Alien-ripoffen Pandorum.
Av böckerna har jag börjat med att läsa Pappersväggar, som är en samling noveller signerade ovan nämnde John Ajvide Lindqvist, som slog igenom 2004 med sin debut Låt Den Rätte Komma In, som blev film häromåret. En av historierna handlar om en paparazzifotograf som jagar den perfekta bilden men möter något oväntat, en annan handlar om en kvinna som hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. Ruskigt värre, men historien jag kan relatera mest till är ändå By På Höjden, som handlar om ett höghus i Blackeberg som börjar luta. Kanske inget jag skulle rekommendera till Christian och Isabelle, vars lägenhet på Björnsonsgatan jag för övrigt ska besöka nu på fredag.
Av böckerna har jag börjat med att läsa Pappersväggar, som är en samling noveller signerade ovan nämnde John Ajvide Lindqvist, som slog igenom 2004 med sin debut Låt Den Rätte Komma In, som blev film häromåret. En av historierna handlar om en paparazzifotograf som jagar den perfekta bilden men möter något oväntat, en annan handlar om en kvinna som hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. Ruskigt värre, men historien jag kan relatera mest till är ändå By På Höjden, som handlar om ett höghus i Blackeberg som börjar luta. Kanske inget jag skulle rekommendera till Christian och Isabelle, vars lägenhet på Björnsonsgatan jag för övrigt ska besöka nu på fredag.
Pappersväggar.
Kommentarer
Postat av: Faster
Riktigt bra bok. Och den där historien om höghuset tänker jag ofta på.
Trackback