Getaway Rock Festival
Mycket spelar in att jag helt ledsnat på det här med att bo i tält, därför kom lägenheten Linus hyrt av en jobbarkompis (för bara 150 kr per man!) som en skänk från ovan. En rask promenad från centrum där lägenheten låg, längs med Gävleån och rakt in i festivalområdet tog inte mer än 20 minuter, orkade man inte gå fanns det taxi för bara 100 kronor. Själva området runt Gasklockorna var smått briljant, med samtliga tre scener (två utomhus, en inomhus) väldigt nära varandra och flera barområden strategiskt utplacerade. Även om det var festivalens jungfruår så var det inte direkt första gången för arrangörerna, vilket märktes hela tiden.
Bandmässigt var det en perfekt avvägning mellan brutalhårt och melodiöst, gammalt och nytt, smalt och stort. Istället för att som en viss annan festival i Sölvesborg låta två absurt stora bokningar äta upp budgeten för resten av line-upen, fördelades den här istället klokt över hela startfältet, toppat med tre lagom stora headliners i Megadeth, Motörhead och Slash.
På förhand hade mycket handlat om att det var ett så kallat hårdrockskrig mellan Getaway Rock och Rockweekend, som hölls samtidigt i Söderhamn ett tiotal mil norrut längs med E4:an. Det blev inte mycket till krig, GRF sålde samtliga sina biljetter och kunde räkna in dubbelt så många besökare som Rockweekend, vilket kanske inte förvånar med tanke på deras lama Sweden Rock-kopia till line-up. En förkrosssande seger för GRF således, och festivalledningen har redan utannonserat att det blir en ny festival samma helg nästa år.
En liten sammanfattning:
Bäst med festivalen: Arrangemanget, området, ljudet, vädret, alla trevliga besökare.
Sämst med festivalen: Dåligt matutbud, dyrt i baren.
Bästa festivalmaten: Viltkebab.
Sämsta festivalmaten: Langos.
Bittrast: "Facebook, det är för Stockholmare". Sagt av sur norrlänning utanför festivalområdet.
Snålast: Jag, som tagit med mig Findus-mat för att slippa betala för dyrt festivalkrubb. Nu fanns det bara ugn i lägenheten så det blev bökigare än jag trott, vilket gjorde att man ofta stod med en viltkebab i handen om kvällarna ändå.
Surast: Att jag missade Meshuggah och Raised Fist.
Bästa t-shirt: Die Facebook Die!
Slarvigast: Linus, som släpade med sig sina hemnycklar in på festivalområdet - och tappade dem. De återfanns några dagar senare, som tur var. Linus hälsar att han inte lärt sig någon läxa av det inträffade.
Den eviga frågan: "Hur kunde jag bli så packed igår?" Henrik sågar sig själv.
Mest självkritisk: "Jag har alltid sett mig själv som en trevlig kille. Men kanske är det så att man varit ett svin hela tiden?" Viktor kommer till insikt.
Här kommer det bästa av det bästa i bildväg. Nästa inlägg: banden.
Jag och farsan stannade vid Dragon Gate för att tanka.
Lägenheten vi hyrde var väldigt fin och städad...
...tills de här tre invaderade den.
Vi träffade Linus gamla pluggkompis Mäki på festivalområdet.
Inne på barområdet gällde det att visa sig hård. Äta eller ätas!
Let me hear you scream!
Vi stötte på Big Lunk lite här och var.
Dans inne på barområdet var populärt.
Alltid med en cider i handen.
Det ballar ur!
Damerna som Viktor och Henrik träffade.
Det börjar skymma.
Oerhört lyxigt med en rejäl frukost varje morgon.
Linus lyckades tappa bort sina hemnycklar på festivalen. Man undrar varför.
Drömkillen (här med kebabsås runt munnen, dock).
Gävligt vackert.
Viktor med sin nya bekantskap: Slaveboy!
Linus var inte i skick att promenera till festivalområdet. Det fick bli färdtjänst.
Bröderna Brothers.
Tre amigos.
Utsikt från vår balkong klockan tre på morgonen.
Pappa fyllde år och fick den här presenten av oss. Han passade på att rikta ett ultimatum till alla challengers därute: "Slå mig om ni kan".
Ett par öl i solnedgången sista kvällen.
Solen går ner över Gasklockan och Europe-publiken.
Slash har spelat färdigt och festivalen är slut för den här gången.
