Outer Heaven

Hultsfredsfestivalen är död, länge leve Hultsfred!

I tisdags meddelades det att Hultsfredsfestivalen ställs in, bara en vecka innan festivalen skulle gå av stapeln. Man hade behövt sälja 13 000 biljetter för att nå break even, men nu hade man bara sålt 5000. Ett enormt stort tapp för en festival som för bara fem år sedan nådde sin topp med nästan 32 000 besökare. Jag känner verkligen med arrangörerna Rockparty som grät efter att de tvingats ta det tunga beslutet, samtidigt som jag tycker jättesynd om kommunens invånare, sommarjobbare som nu står utan jobb samt de som köpt biljett för dyra pengar som de nu förmodligen inte ens får tillbaka. 

Hultsfredsfestivalen var länge ensam i sitt slag i Sverige, och den ökade konkurrensen är självklart en av de stora anledningarna till konkursen. Men även de senare årens ospännande bandbokningar samt den hopplösa placeringen ute i en avkrok i Småland utan vettiga förbindelser måste nämnas som bovar i dramat. Kanske viktigast av allt är att kidsen inte tycker att Hultsfredsfestivalen känns särskilt cool längre. För deras föräldrar och storasyskon var det här festivalen som la grunden för allt vi har om somrarna numera, men de har av naturliga skäl inga känslomässiga band till Hultsfred utan söker sig till det som känns hetast just nu. Och om man som en ungdomsinriktad musikfestival inte har kidsen på sin sida - då är det kört.

Jag har många fina minnen från mina fem festivalår (2000, 2001, 2002, 2005, 2006). Här drack jag till exempel min första starköl, vilket blev en bitter upplevelse på grund av den äckliga smaken och att Micke Finnermark skvallrade för pappa. Här stapplade jag nyfiket omkring på det mytomspunna backstageområdet, där jag såg Jocke Berg på nära håll och skakade hand med In Flames-sångaren Anders Fridén. Minns även när jag och Tommy delade ut öronproppar utanför den grisiga campingen på uppdrag av Vitaminic, samt när jag, Linus & Danny låg och frös i vårt tält medan vi väntade på att den försenade hiphop-divan Snoop Dogg skulle uppenbara sig i den iskalla juninatten.

Slutligen, mina tre konserthöjdpunkter från festivalen:

1. Soilwork (Teaterladan, 2006)
De två första dagarna av 2006 års upplaga kändes trots band som Opeth och Within Temptation mest som uppvärmning inför den melodiska dödsavslutningen som lördagkvällen bjöd på: Soilwork och In Flames på scen direkt efter varandra! Förstnämnda band gjorde Hultsfredspremiär i Teaterladan, och kön ringlade lång utanför innan konserten. Men jag och Daniel hade bestämt innan att vi skulle komma långt fram, så vi klättrade in över ett två meter högt räcke och närmast kravlade fram till scenen under insläppet. Själva konserten var både spektakulär och sagolik, med crowdsurfers överallt och ett Soilwork i högform. Mitt livs svettigaste 45 minuter.

2. In Flames (Hawaii-scenen, 2006)
Direkt efter att Soilwork slutat spela sprang vi som tokiga mot Hawaii-scenen, dit vi extremt andfådda hann fram precis när introt till "The Quiet Place" drog igång. Resten var en sanslöst påkostad midnattsshow som fullständigt utklassade de finska Eurovision-vinnarna Lordi på den lite mindre Pampas-scenen strax efteråt, vars pyroteknik kändes som kinapuffar i jämförelse med bomberna som In Flames detonerade under sin spelning.

3. System Of A Down (Hawaii-scenen, 2005)
Sista (?) System Of A Down-spelningen på svensk mark sågades ganska hårt i pressen dagen därpå, på grund av lökigt ljud och loja bandmedlemmar. Men vid den här tiden var jag så nere med SOAD att jag inte brydde mig nämnvärt, då och där kändes det som den bästa spelningen någonsin. Lyssnar inte lika mycket på bandet idag, även om jag fortfarande tycker att "Toxicity" är ett av de bästa hårdrocksalbumen från 2000-talet. 

Bubblare: Rammstein, New Order, Kent, Primal Scream, Tomas Rusiak, The Ark, Slipknot

Linus och jag tar ett dopp i sjön Hulingen på campingområdet 2005.