Smile
Från oss i Lost Domain till er alla: vår nya singel "Smile". Världspremiär!
Länk: http://soundcloud.com/lostdomain/smile
Länk: http://soundcloud.com/lostdomain/smile
Mälardalen: dag 3
Sista dagen. En redig frukost, slarvig städning av stugan och sen tog vi farväl av Herrfallet. Första anhalten var det historiskt viktiga Engsö slott, som Fridfeldt hade ett flertal spännande anekdoter om. Bland annat berättade han om en puckelryggad butler, Anders Luxemburg, som tydligen spökar i slottet. Lite läskigt blev det när jag hittade herr Luxemburgs gravsten på kyrkogården.
Noterbart den här dagen var att det var hela -20, vilket fick klassen att huttra rejält. Detta var något som jag, Helene, Patrik & Kaye tog i beaktning när vi skulle välja platser inför vår redovisning om Enköping - se till att klassen får stå i solen, så slipper de frysa ihjäl! Tre stopp var inplanerade till en början: hamnen, Stortorget och Enköpingskyrkan. Vi hade förberett oss kvällen innan och övat, så jag kände mig inte orolig alls. Mycket riktigt gjorde vi en väldigt bra presentation, är till och med nöjd med min egen insats. Utan att titta alltför mycket på mina stödord så berättade jag glatt om när stora delar av Enköping brann ner 1799, om hur stor betydelse byggandet av järnvägen fick för samhället och varför Enköping i huvudsak började exportera spannmål istället för järn.
Efter en timmes lunchpaus var det dags att avsluta redovisningen med ett besök vid Enköpings omtalade vattenpark. Enköping är en av de kommuner som är mest progressiva när det gäller miljötänkandet, och vattenparken är väl det främsta exemplet på det, då den filtrerar dagvatten genom naturliga processer. Efter vår presentation fick vi en rejäl bandyapplåd och Fridfeldt gav oss till och med beröm (ingen annan grupp hade fått beröm tidigare!) för att vi haft med alla pusselbitar som krävdes för att göra en bra platsanalys av Enköping. Då kände Kaye att hon ville dela med sig av den smått vansinniga statistiken som visar att det går "1600 kossor per invånare i Enköpings kommun". Helt befängt naturligtvis; klassen skrattade, Fridfeldt såg skeptisk ut och jag såg framför mig hur ett eventuellt A förvandlades till ett F. Synd, när vi var så nära.
Visste ni förresten varför Enköping marknadsför sig själva som "Sveriges närmaste stad"? Jo, detta kommer sig av att man inom 12 mils radie från Enköping når hela 38 städer. Och det är mest i Sverige. Så nu vet ni det!
Noterbart den här dagen var att det var hela -20, vilket fick klassen att huttra rejält. Detta var något som jag, Helene, Patrik & Kaye tog i beaktning när vi skulle välja platser inför vår redovisning om Enköping - se till att klassen får stå i solen, så slipper de frysa ihjäl! Tre stopp var inplanerade till en början: hamnen, Stortorget och Enköpingskyrkan. Vi hade förberett oss kvällen innan och övat, så jag kände mig inte orolig alls. Mycket riktigt gjorde vi en väldigt bra presentation, är till och med nöjd med min egen insats. Utan att titta alltför mycket på mina stödord så berättade jag glatt om när stora delar av Enköping brann ner 1799, om hur stor betydelse byggandet av järnvägen fick för samhället och varför Enköping i huvudsak började exportera spannmål istället för järn.
Efter en timmes lunchpaus var det dags att avsluta redovisningen med ett besök vid Enköpings omtalade vattenpark. Enköping är en av de kommuner som är mest progressiva när det gäller miljötänkandet, och vattenparken är väl det främsta exemplet på det, då den filtrerar dagvatten genom naturliga processer. Efter vår presentation fick vi en rejäl bandyapplåd och Fridfeldt gav oss till och med beröm (ingen annan grupp hade fått beröm tidigare!) för att vi haft med alla pusselbitar som krävdes för att göra en bra platsanalys av Enköping. Då kände Kaye att hon ville dela med sig av den smått vansinniga statistiken som visar att det går "1600 kossor per invånare i Enköpings kommun". Helt befängt naturligtvis; klassen skrattade, Fridfeldt såg skeptisk ut och jag såg framför mig hur ett eventuellt A förvandlades till ett F. Synd, när vi var så nära.
Visste ni förresten varför Enköping marknadsför sig själva som "Sveriges närmaste stad"? Jo, detta kommer sig av att man inom 12 mils radie från Enköping når hela 38 städer. Och det är mest i Sverige. Så nu vet ni det!
Sista dagen. Det märktes lite här och var.
Engsö kyrka. Här användes symbolen Tre Kronor för första gången. Det ni.
Fridfeldt berättar exalterat om Engsö för klassen.
Utsikt från Enköpingsåsen.
Vår redovisning! Jag tog lite bilder.
Avslutningslunch på en sushirestaurang.
12 bitar!
Med anteckningsblocket i högsta hugg.
Mälardalen: dag 2
Dag två inleddes med ett besök i vad som en gång utnämnts till Sveriges tråkigaste stad; Köping. Ett talande exempel är att IKEA år 1984 fick stänga sitt första (och hittils enda) varuhus här - för att istället flytta det till framtidsstaden Västerås. Numera är staden något av en håla, mest känd för tv-programmet I En Annan Del Av Köping och att tv-profilen Filip Hammar kommer härifrån. Staden var inte så tokig ändå, bäst var att vi fick klättra upp på en enorm kulle med bra utsikt över kommunen. När vi skulle ner igen så åkte delar av gruppen ner på bara byxorna, inklusive läraren Fridfeldt.
Nästa stopp var Västerås. Jämfört med de andra pyttestäderna så framstår Västerås som något av en metropol, och med sina cirka 107 000 invånare räknas det till och med som Sveriges 5:e största stad. Västerås stoltserar bland annat med Sveriges största insjöhamn, samt imponerande byggnader i stil med Skrapan och Konserthuset. Här fick vi för första gången chansen att luncha på McDonalds (en chans vi inte missade) och shoppa lite (på Systemet). Västeråsdelen av exkursionen innehöll dessutom uppgiften att göra kvantitativa intervjuer med lokalborna, en uppgift som jag klarade med glans. Det var bara att gå fram med anteckningsblocket till närmaste tant eller farbror, så skötte sig intervjun av sig självt.
Sista stoppet för dagen var Ramnäs, en bruksort som har en rik historia men numera alltmer börjar likna en spökstad med enbart 1500 invånare. Detta har att göra med att vägen som passerar Ramnäs förr i tiden var tungt belastad, men nu när större och bättre vägar finns att tillgå så har stadens utveckling stannat upp då det inte passerar några resenärer. Det var deprimerande att se flera ställen igenombommade, inklusive en affär som tidigare varit Sveriges största godisaffär. Vi åkte hem till Herrfallet, jag drack upp mitt sista vin och försökte bortse från faktumet att det under den tredje och sista dagen skulle vara min tur att redovisa.
Nästa stopp var Västerås. Jämfört med de andra pyttestäderna så framstår Västerås som något av en metropol, och med sina cirka 107 000 invånare räknas det till och med som Sveriges 5:e största stad. Västerås stoltserar bland annat med Sveriges största insjöhamn, samt imponerande byggnader i stil med Skrapan och Konserthuset. Här fick vi för första gången chansen att luncha på McDonalds (en chans vi inte missade) och shoppa lite (på Systemet). Västeråsdelen av exkursionen innehöll dessutom uppgiften att göra kvantitativa intervjuer med lokalborna, en uppgift som jag klarade med glans. Det var bara att gå fram med anteckningsblocket till närmaste tant eller farbror, så skötte sig intervjun av sig självt.
Sista stoppet för dagen var Ramnäs, en bruksort som har en rik historia men numera alltmer börjar likna en spökstad med enbart 1500 invånare. Detta har att göra med att vägen som passerar Ramnäs förr i tiden var tungt belastad, men nu när större och bättre vägar finns att tillgå så har stadens utveckling stannat upp då det inte passerar några resenärer. Det var deprimerande att se flera ställen igenombommade, inklusive en affär som tidigare varit Sveriges största godisaffär. Vi åkte hem till Herrfallet, jag drack upp mitt sista vin och försökte bortse från faktumet att det under den tredje och sista dagen skulle vara min tur att redovisa.
Delar av stugbyn i Herrfallet.
Mödosam klättring...
...upp på Enköpingsåsen.
Läraren Fridfeldt (till höger) var en av de första upp på toppen.
Vy över Köping.
Exkursionen stöter på ett oväntat hinder i form av ett passerande tåg.
Tåget passerar och gruppen kan fortsätta.
Fridfeldt berättar om Köping.
På väg mot Anundshög, Sveriges största gravhög.
Graveland.
Västerås, Mälardalens egen metropol.
Skrapan.
På jakt efter nya hörlurar åt Emil.
Hurr!
Hamnen. Hit men inte längre.
I någon av dessa kåkar skulle man bo.
Team Philippa berättar om Västerås.
Stugan uppe i trädet är ett hotell, tro det eller ej.
När vi kom hem ställde stuga 7 till med fest.
Vi stöttade Arboga kommun så gott vi kunde genom att köpa rätt öl.
Mälardalen: dag 1
Tidigare i veckan var jag och klassen ute på vår allra första exkursion: Mälardalen! På tre intensiva dagar skulle ett antal städer och orter betas av, platsanalyser skulle skrivas och redovisningar skulle genomföras. Vem vet, kanske man även skulle hinna med att supa lite?
Bussarna var uppdelade i grupperna X & Y (en fin referens till Coldplays magnifika album från 2005, tänkte jag) och åkte från Frescati klockan 8:30 på måndagen. Jag tillhörde grupp X och vårt första stopp var Härkeberga, som är en så kallad kyrkby med allt vad det innebär. Här kollade vi in vår första kyrka, och många fler skulle det bli under exkursionen. Som de flesta andra var den här dessutom stängd, tyvärr.
Sen var det dags för Strängnäs, där vi dessutom lyssnade till den första föreläsningen. Efteråt fick vi en timme för oss själva, då vi passade på att äta lunch och utforska staden lite närmare. Min snabbanalys av Strängnäs är att den som många andra hamnsamhällen är en stad som lever upp om somrarna med alla turister, men som är ganska död på vinterhalvåret. Dessutom verkar det vara ett samhälle där alla känner alla, vilket märktes av alla nyfikna blickar som jag och mina pojkar drog åt oss när vi traskade genom stadens galleria. Kul!
Nästa stopp var lite speciellt för min del, det känns nämligen som jag har personliga band till Eskilstuna. Till att börja med så har jag åtskilliga gånger besökt Parken Zoo och deras vita tigrar, men främst för att mitt favoritband Kent kommer härifrån. Jag försökte förgäves övertala Erik, Emil & Niklas att de skulle förlägga sin redovisning i området Hagnestahill (där Kent hade sin replokal), men fick nöja mig med Faktoriholmarna. Helt okej, det också.
Sista stoppet var Arboga, en småtrist stad som är en typisk utflyttningsort, vilket betyder att det är fler människor som flyttar därifrån än som flyttar in. Det ingick i övningen att man skulle göra en prognos över hur ens tilldelade stad skulle klara sig i framtiden, och det blev lite roligt när Mario högt och tydligt basunerade ut på stadens torg att "det ser väldigt mörkt ut för Arboga". Några tanter som stannat till för att lyssna ut såg rätt så besvikna ut, minst sagt.
Sen var det färd till basstationen Herrfallet, där vi bodde i olika stugor. Vad som hände dag 2 kommer vi till i nästa inlägg.
Bussarna var uppdelade i grupperna X & Y (en fin referens till Coldplays magnifika album från 2005, tänkte jag) och åkte från Frescati klockan 8:30 på måndagen. Jag tillhörde grupp X och vårt första stopp var Härkeberga, som är en så kallad kyrkby med allt vad det innebär. Här kollade vi in vår första kyrka, och många fler skulle det bli under exkursionen. Som de flesta andra var den här dessutom stängd, tyvärr.
Sen var det dags för Strängnäs, där vi dessutom lyssnade till den första föreläsningen. Efteråt fick vi en timme för oss själva, då vi passade på att äta lunch och utforska staden lite närmare. Min snabbanalys av Strängnäs är att den som många andra hamnsamhällen är en stad som lever upp om somrarna med alla turister, men som är ganska död på vinterhalvåret. Dessutom verkar det vara ett samhälle där alla känner alla, vilket märktes av alla nyfikna blickar som jag och mina pojkar drog åt oss när vi traskade genom stadens galleria. Kul!
Nästa stopp var lite speciellt för min del, det känns nämligen som jag har personliga band till Eskilstuna. Till att börja med så har jag åtskilliga gånger besökt Parken Zoo och deras vita tigrar, men främst för att mitt favoritband Kent kommer härifrån. Jag försökte förgäves övertala Erik, Emil & Niklas att de skulle förlägga sin redovisning i området Hagnestahill (där Kent hade sin replokal), men fick nöja mig med Faktoriholmarna. Helt okej, det också.
Sista stoppet var Arboga, en småtrist stad som är en typisk utflyttningsort, vilket betyder att det är fler människor som flyttar därifrån än som flyttar in. Det ingick i övningen att man skulle göra en prognos över hur ens tilldelade stad skulle klara sig i framtiden, och det blev lite roligt när Mario högt och tydligt basunerade ut på stadens torg att "det ser väldigt mörkt ut för Arboga". Några tanter som stannat till för att lyssna ut såg rätt så besvikna ut, minst sagt.
Sen var det färd till basstationen Herrfallet, där vi bodde i olika stugor. Vad som hände dag 2 kommer vi till i nästa inlägg.
Karta över Mälardalen. Bilden hämtad från strangnas.se.
Vi lämnade Frescati och Patrik blev ledsen i ögat.
Två konstintresserade herrar.
Turnébussen med chauffören Kenneth framför.
Karin berättar om Härkeberga. Klassen antecknar.
På väg upp mot Härkeberga kyrka.
In i värmen igen och vidare mot Strängnäs!
Redovisning om Strängnäs.
Klassen är som uppslukad av Strängnäs skyline.
Till höger ser vi Domkyrkan.
Erik travar bestämt in i Domkyrkan, som ditkallad av ett högre väsen.
Lunchen intogs på det omtalade Galaxy Grill.
Hit gick vi aldrig in, men skylten var fin.
Tack för den här gången, Strängnäs!
Niklas försöker få ordning på sin grupps redovisning om Eskilstuna.
De tre vise männen.
De händer som bar järnet.
Redovisning om Arboga.
I stugan vid Herrfallet. Helene tar en välförtjänt drink.
Halvdöd... men lycklig.
Diskussion kring dagens strapatser över en bit mat.
En trött Kaye.
Lite TP innan läggdags livar alltid upp.
Ramen á la Niklas
Eftersom jag numera är fattig och hopplös student så har det blivit en del nudlar för att CSN-slantarna ska räcka till. Men nudlar behöver inte vara tråkiga, men lite finess kan man göra en egen variant av den japanska rätten ramen för en mycket billig penning.
Recept för ramen á la Niklas:
Ett paket nudlar (förslagsvis med svampsmak)
Ett ägg
2-3 champinjoner
Koka nudlarna, skiva champinjonerna och stek dem tillsammans med ägget. Glöm inte att krydda med salt och peppar! Det går även bra att inkludera purjolök och olika typer av kött för att piffa upp det hela. Vilket som kan man med dessa relativt enkla medel förvandla en potentiellt tråkig nudellunch till en riktig ramenfest!
Recept för ramen á la Niklas:
Ett paket nudlar (förslagsvis med svampsmak)
Ett ägg
2-3 champinjoner
Koka nudlarna, skiva champinjonerna och stek dem tillsammans med ägget. Glöm inte att krydda med salt och peppar! Det går även bra att inkludera purjolök och olika typer av kött för att piffa upp det hela. Vilket som kan man med dessa relativt enkla medel förvandla en potentiellt tråkig nudellunch till en riktig ramenfest!
Mikeman +30
Två gånger tidigare har jag blivit bjuden på fest hos The Mikeman, men båda gångarna har jag varit uppbokad och tvingats tacka nej. Nu blev det tredje gången gillt i och med festen i fredags, något jag är väldigt tacksam för. Jag drog med mig Daniel, Bröderna, Larsson och Ludde, som sedan gjorde ett bra jobb med att mingla med resten av gästerna. Särskilt Ludde utmärkte sig med sitt glada humör, sina vitsar och sina röda byxor.
Om någon undrar vad rubriken åsyftar så hade Mikeman ringt och fixat en plats på gästlistan till partybåten Patricia. Riktigt så många som 30 personer blev vi inte, men ungefär hälften lyckades vi skrapa ihop. Jag har nästan alltid kul på Patricia, förutom när man ska betala det hutlösa inträdet på 160 kronor för att komma in. Särskilt eftersom Patricias vakter är ökända för att slänga ut folk utan riktigt godtagbara grunder, som när den alltid lika lugna Peter fick gå därifrån senast vi var där. Därför gick jag omkring med smygångest för att bli utkastad hela kvällen, vilket skulle svida extra mycket med tanke på inträdet. Peter presenterade dock tre tips för att undvika förnedringen.
Peters tre tips för en trevlig kväll på Patricia (kan även appliceras på många andra klubbar):
1. Rör dig aldrig ensam, gå alltid i grupp. Vakter har mycket lättare för att rycka tag i någon enstöring som stryker omkring på däck.
2. Se inte uttråkad och trött ut. Det drar ner partystämningen och det vill inte vakterna veta av.
3. Å andra sidan får man inte ha för roligt heller. Då sticker man ut och det är inte heller bra. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen.
Med dessa tips i bakhuvudet lyckades jag ha ännu en bra kväll på Patricia. Slutet blev lite oväntat, då den diaboliske Mikeman inte gillade att jag försökte lämna festligheterna i förtid. Som en smart åtgärd stal han min mobiltelefon och gömde den på Birgitta, som sedan ville att jag skulle strip-searcha henne för att få den tillbaka. Att Birgitta är syster till spelskribenten Johan Hallstan (som jag är en stor beundrare av) gjorde situationen smått surrealistisk... och fick mig att ångra att jag glömt kameran i jackfickan.
Om någon undrar vad rubriken åsyftar så hade Mikeman ringt och fixat en plats på gästlistan till partybåten Patricia. Riktigt så många som 30 personer blev vi inte, men ungefär hälften lyckades vi skrapa ihop. Jag har nästan alltid kul på Patricia, förutom när man ska betala det hutlösa inträdet på 160 kronor för att komma in. Särskilt eftersom Patricias vakter är ökända för att slänga ut folk utan riktigt godtagbara grunder, som när den alltid lika lugna Peter fick gå därifrån senast vi var där. Därför gick jag omkring med smygångest för att bli utkastad hela kvällen, vilket skulle svida extra mycket med tanke på inträdet. Peter presenterade dock tre tips för att undvika förnedringen.
Peters tre tips för en trevlig kväll på Patricia (kan även appliceras på många andra klubbar):
1. Rör dig aldrig ensam, gå alltid i grupp. Vakter har mycket lättare för att rycka tag i någon enstöring som stryker omkring på däck.
2. Se inte uttråkad och trött ut. Det drar ner partystämningen och det vill inte vakterna veta av.
3. Å andra sidan får man inte ha för roligt heller. Då sticker man ut och det är inte heller bra. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen.
Med dessa tips i bakhuvudet lyckades jag ha ännu en bra kväll på Patricia. Slutet blev lite oväntat, då den diaboliske Mikeman inte gillade att jag försökte lämna festligheterna i förtid. Som en smart åtgärd stal han min mobiltelefon och gömde den på Birgitta, som sedan ville att jag skulle strip-searcha henne för att få den tillbaka. Att Birgitta är syster till spelskribenten Johan Hallstan (som jag är en stor beundrare av) gjorde situationen smått surrealistisk... och fick mig att ångra att jag glömt kameran i jackfickan.
Mina fina pojkar.
Danny Star.
Mys!
Stämningen blev lite tryckt när denne man uppenbarade sig.
Ludde lättade upp stämningen igen.
Lite Minttu korkas upp...
...och Larsson blev emo för en stund.
Mikeman visar spritskåpet för en klart imponerad Ludde.
Blir alltid lika hänförd av dessa juveler.
Tomt i glaset igen. Livet är grymt.
Musiken från spelen vi älskar
Sommar i Stockholm brukar innebära att Konserthuset fylls med spelmusik. Denna sommar är inget undantag. Den 1:a juni är det dags för Nintendos musik till spel som Super Mario Bros, Metroid, Donkey Kong Country, F-Zero och Lylat Wars att framföras live av de Kungliga Filharmonikerna. Dragplåstret denna gång är ett 35 minuter långt medley från The Legend Of Zelda-serien, från det allra första spelet till kommande Skyward Sword. Biljetterna är i vanlig ordning svindyra, men lär gå åt som smör i solsken ändå. Det är ju trots allt Nintendo.
Orkar man inte kan vänta till i sommar och vill ha orkesterad spelmusik live för en lite billigare penning så går det bra att ta sig till Uppsalas Universitet den 12 mars. Under det lite vitsiga namnet Level UPPsala så kommer då Kungliga Akademiska Kapellet under ledning av David Westerlund ta sig an legendariska spelserier som Chrono Trigger, Final Fantasy och Castlevania. På grund av andra åtaganden kommer jag inte kunna närvara på denna konsert, men förhoppningsvis har jag ett par spioner att skicka ut.
Mer info finns på Spelmusik.net.
Orkar man inte kan vänta till i sommar och vill ha orkesterad spelmusik live för en lite billigare penning så går det bra att ta sig till Uppsalas Universitet den 12 mars. Under det lite vitsiga namnet Level UPPsala så kommer då Kungliga Akademiska Kapellet under ledning av David Westerlund ta sig an legendariska spelserier som Chrono Trigger, Final Fantasy och Castlevania. På grund av andra åtaganden kommer jag inte kunna närvara på denna konsert, men förhoppningsvis har jag ett par spioner att skicka ut.
Mer info finns på Spelmusik.net.
Låten från Gerudo Valley i The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time. En personlig favorit.
En akustisk kväll med Lost Domain
I lördags spelade Lost Domain på Copperfields igen, denna gången med något så exklusivt som ett akustiskt set. Eftersom det var kort varsel och Larsson, Ahlin & Erika har vanan inne sedan tidigare så fick de ta hand om spelningen själva, medan vi andra tog ett steg tillbaka. Både gamla bekanta (min ex-bästis Ludde Nyberg med flickvän) såväl som nya (Erik och Patrik från klassen) kom för att bevittna spektaklet, och stämningen var god.
Jag var lika nyfiken som alla andra hur det skulle låta, och lite nervös om jag ska vara ärlig. Det kändes lite ovant att se sitt eget band från sidan av, men att enbart köra med två gitarrer + sång kändes i efterhand som helt rätt beslut. Kommande singeln "Smile" var en fin öppning, Larssons mellansnack höll nästan Micke "Opeth" Åkerfeldt-klass, jag fick kredd som låtskrivaren bakom "27" (även om de andra i bandet verkar ha missat att jag fyllde 28 för en månad sedan...) och Mikael Wiehe-visan "Flickan och Kråkan" var en oväntad avslutning. Framförandet av den sistnämnda gav mig till och med rysningar, så bra var det.
Efteråt var vi några som drog vidare till Kayes inflyttningsfest hos det så kallade Kollektivet i Husby. Det blev inga bilder därifrån, och lika bra är nog det. Ludde sammanfattade det bäst: "Satan och helvete. Jag har varit på ställen med mycket sprit och mänskligt förfall men festen i Husby var verkligen nåt i hästväg. Men roligt det var det, och det var ju bra det."
Jag var lika nyfiken som alla andra hur det skulle låta, och lite nervös om jag ska vara ärlig. Det kändes lite ovant att se sitt eget band från sidan av, men att enbart köra med två gitarrer + sång kändes i efterhand som helt rätt beslut. Kommande singeln "Smile" var en fin öppning, Larssons mellansnack höll nästan Micke "Opeth" Åkerfeldt-klass, jag fick kredd som låtskrivaren bakom "27" (även om de andra i bandet verkar ha missat att jag fyllde 28 för en månad sedan...) och Mikael Wiehe-visan "Flickan och Kråkan" var en oväntad avslutning. Framförandet av den sistnämnda gav mig till och med rysningar, så bra var det.
Efteråt var vi några som drog vidare till Kayes inflyttningsfest hos det så kallade Kollektivet i Husby. Det blev inga bilder därifrån, och lika bra är nog det. Ludde sammanfattade det bäst: "Satan och helvete. Jag har varit på ställen med mycket sprit och mänskligt förfall men festen i Husby var verkligen nåt i hästväg. Men roligt det var det, och det var ju bra det."
Degradead i Indien
Killarna i Degradead har ett par turnéer bakom sig, bland annat den som förband i Skandianvien till Satyricon. Frågan är om inte deras nuvarande är snäppet mäktigare, då de i två veckor åker runt Indien tillsammans med det israeliska metalbandet Orphaned Land. Två lyckade spelningar i 5-miljonersstaden Bangalore har genomförts och ikväll väntar den största uppgiften av dem alla; en spelning tillsammans med giganterna i svenska Dark Tranquillity i staden Hyderabad, inför en förväntad publikskara på 3000 personer.
Bandets stressade manager Janne "Lunkan" Lundqvist är inte med i Indien, men ställer ändå upp på några frågor.
Outer Heaven: Hur har bandet tagits emot nere i Indien?
Lunkan: Det har varit över all förväntan. Killarna har blivit superbra behandlade och även blivit bjudna tillbaka i sommar. Ett indiskt fan reste för övrigt 70 mil för att se Degradead.
Outer Heaven: När Iron Maiden var i Indien senast drabbades de av svår magsjuka. Hur har det gått för Degradead?
Lunkan: Såvitt jag har hört så har de klarat sig undan det. Men de har å andra sidan bott på väldigt bra hotell.
Outer Heaven: Är detta det största som hänt i Degradeads karriär än så länge?
Lunkan: Tveklöst. Större än Wacken.
Bandets stressade manager Janne "Lunkan" Lundqvist är inte med i Indien, men ställer ändå upp på några frågor.
Outer Heaven: Hur har bandet tagits emot nere i Indien?
Lunkan: Det har varit över all förväntan. Killarna har blivit superbra behandlade och även blivit bjudna tillbaka i sommar. Ett indiskt fan reste för övrigt 70 mil för att se Degradead.
Outer Heaven: När Iron Maiden var i Indien senast drabbades de av svår magsjuka. Hur har det gått för Degradead?
Lunkan: Såvitt jag har hört så har de klarat sig undan det. Men de har å andra sidan bott på väldigt bra hotell.
Outer Heaven: Är detta det största som hänt i Degradeads karriär än så länge?
Lunkan: Tveklöst. Större än Wacken.
Den coola Orphaned Land-postern, som dock stavar Degradead lite fel.
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Foto: Marcus Mao Uggla
Frantic Amber, Pub Anchor... och Tore!
Som jag tidigare skrivit om så var vi och såg Frantic Amber på RoQ Poolbar nyligen - en spelning som gav mersmak. Eftersom Heidi inte hade möjlighet att gå den gången så släpade jag med henne när tjejerna spelade på Anchor veckan därpå istället. Tidigare har jag mest bara sett sunkiga coverband där, så nu var det kul med ett gäng som vet hur man lirar för en gångs skull. Jag har väl inte så mycket att tillägga utöver det som sagts tidigare om Frantic Amber; scennärvaron övertygar, låtarna är bra och den growlande sångerskan Elizabeth är svår att fästa på kameralinsen - vilket kommer sig av att hon rör sig så mycket på scenen. Efteråt spelade hypade bandet Human Desolation som också var bra, men det var inte lika ösigt som Frantic Amber.
Efteråt fick vi syn på en kändis bland gästerna - Tore från FCZ! För den som inte minns så är FCZ serien om ett sopigt fotbollslag som tränades av Glenn Hysén, vilket blev en hit på tv för ett gäng år sedan. Tore är väl den enda i laget som stannat kvar i rampljuset något så när efter att serien lades ner, och Heidi insisterade såklart på en bild med sin idol. "Är det här din pojkvän" frågade en skeptisk Tore och pekade på mig, vilket gjorde Heidi fnissig. Jag replikerade med att fråga hur det gick med fotbollslaget, och fick något trött mumlande till svar. Men Heidi fick sin bild och alla var glada.
När det var dags att gå var det någon som ropade: "Hallå, är inte du keyboardisten i Lost Domain?" Jag gjorde mig redo att skriva min första autograf, innan det visade sig att det var en av killarna inom organistationen MyJam som ville hälsa. Jag väntar med andra ord fortfarande på att bli igenkänd av någon som INTE känner mig sedan tidigare.
Efteråt fick vi syn på en kändis bland gästerna - Tore från FCZ! För den som inte minns så är FCZ serien om ett sopigt fotbollslag som tränades av Glenn Hysén, vilket blev en hit på tv för ett gäng år sedan. Tore är väl den enda i laget som stannat kvar i rampljuset något så när efter att serien lades ner, och Heidi insisterade såklart på en bild med sin idol. "Är det här din pojkvän" frågade en skeptisk Tore och pekade på mig, vilket gjorde Heidi fnissig. Jag replikerade med att fråga hur det gick med fotbollslaget, och fick något trött mumlande till svar. Men Heidi fick sin bild och alla var glada.
När det var dags att gå var det någon som ropade: "Hallå, är inte du keyboardisten i Lost Domain?" Jag gjorde mig redo att skriva min första autograf, innan det visade sig att det var en av killarna inom organistationen MyJam som ville hälsa. Jag väntar med andra ord fortfarande på att bli igenkänd av någon som INTE känner mig sedan tidigare.
Heidi på partyhumör - trots att det bara var torsdag!
Frantic Amber sparkar igång showen.
Sandra.
Mio.
Elizabeth.
Den där Mary.
Elizabeth - igen!
En synnerligen belåten Tore med kvällens fångst.
Vad gör man inte för konsten? Bild: Heidi-Maria Toikkanen.
Geografi - världens ämne
Jag har länge velat ge mig ut i världen och lära mig allt nyttigt som finns att veta om den. Vad passar då bättre än ett ämne som geografi? Lite så resonerade jag i höstas, och när jag sedan hade turen att komma in på en 3-årig programutbildning på Stockholms Universitet tackade jag för mig hos Posten och sadlade om till student igen.
Ämnet geografi (som i en del litteratur kallas för "Världens Ämne") kan bäst beskrivas som en blandning mellan natur- och samhällsvetenskap, där det handlar om att förstå sambanden mellan människan och naturen i det geografiska rummet och bla bla, etc etc. Ärligt talat känns det hela rätt diffust och efter blott en månad som geografistudent har jag inte full koll på allt ännu, men man hoppas såklart att bitarna faller på plats i sinom tid.
Det roliga med utbildningen är att det inte bara är föreläsningar på schemat, utan även en hel del praktiska övningar. Första veckan var jag ute vid Stora Skuggan på norra Djurgården och ritade kartor, veckan därpå var vi ute och navigerade med hjälp av GPS-handdatorer. Snart är det dessutom dags för den första exkursionen, då hela klassen ska besöka städer runt Mälardalen och dessutom bo tillsammans ute i ett gäng stugor i skogen. Spooky stuff!
Det bästa av allt kommer dock inte förrän under den tredje terminen, alltså om lite drygt ett år. Då åker hela klassen till Nya Zeeland för att bo där i en månad, samtidigt som man skriver sin C-uppsats. Besöket kulminerar - bokstavligt talat - med att man får bestiga berget Mount Ruapehu, som agerade stand-in för Mount Doom i Sagan Om Konungens Återkomst.
Vägen till Nya Zeeland är dock lång, det är många inlämningsuppgifter och tentor som ska klaras av innan dess. Så även om litteraturen känns tung att ta sig igenom och skoldagarna är långa, så kan man alltid drömma sig bort till Sagan Om Ringen-land för att motivera sig.
Ämnet geografi (som i en del litteratur kallas för "Världens Ämne") kan bäst beskrivas som en blandning mellan natur- och samhällsvetenskap, där det handlar om att förstå sambanden mellan människan och naturen i det geografiska rummet och bla bla, etc etc. Ärligt talat känns det hela rätt diffust och efter blott en månad som geografistudent har jag inte full koll på allt ännu, men man hoppas såklart att bitarna faller på plats i sinom tid.
Det roliga med utbildningen är att det inte bara är föreläsningar på schemat, utan även en hel del praktiska övningar. Första veckan var jag ute vid Stora Skuggan på norra Djurgården och ritade kartor, veckan därpå var vi ute och navigerade med hjälp av GPS-handdatorer. Snart är det dessutom dags för den första exkursionen, då hela klassen ska besöka städer runt Mälardalen och dessutom bo tillsammans ute i ett gäng stugor i skogen. Spooky stuff!
Det bästa av allt kommer dock inte förrän under den tredje terminen, alltså om lite drygt ett år. Då åker hela klassen till Nya Zeeland för att bo där i en månad, samtidigt som man skriver sin C-uppsats. Besöket kulminerar - bokstavligt talat - med att man får bestiga berget Mount Ruapehu, som agerade stand-in för Mount Doom i Sagan Om Konungens Återkomst.
Vägen till Nya Zeeland är dock lång, det är många inlämningsuppgifter och tentor som ska klaras av innan dess. Så även om litteraturen känns tung att ta sig igenom och skoldagarna är långa, så kan man alltid drömma sig bort till Sagan Om Ringen-land för att motivera sig.
Mitt andra hem.
Uni.
Klassöl på Retro.
Stämningen sjönk när tentan kom på tal.
Efter ett par öl så var humöret på topp igen.
Daniel berättar sitt livs historia och Helene lyssnar artigt.
Kaye brukar retas med mig och säga att jag ser gay ut. Som hämnd tar jag konstiga bilder på henne och lägger ut på diverse dejtingsidor.
Det är tyskt som gäller i år.
Retro byttes så småningom ut mot gamla, goda Anchor.
Tre blivande geografer. Världen håller andan.
Fånga dagen...
Russian Power
Hässelby Gårds "centrum" är väl inget ställe jag spatserar omkring i mer än nödvändigt (dvs, när man ska till Systembolaget), men tydligen finns det små guldkorn att upptäcka. En klasskompis tipsade om den lilla importbutiken Matrjosjka, som specialiserar sig på ryska delikatesser. Sagt och gjort, en dag efter skolan gick vi dit och kollade in utbudet. Erik hade hypat alla typer av kakor som finns där, men jag är inte så mycket för sötsaker av den sorten, så jag kollade in energidrycken Russian Power istället. Även om den kostade nästan lika mycket som en Red Bull så var jag tvungen att köpa en, plus en chokladkaka med en söt rysk flicka på. I övrigt var det väl kanske inte så mycket som lockade. Gammal fisk, vattniga tomater på burk och "Studentkorv" (gjord på nedmalda studenter?) var något av det som Matrjosjka frestade med, så det fick vara. Kan dock rekommendera ett besök där, för lite skön Östeuropa-känsla mitt i vardagen.
Russian Power!
Frantic Amber
När jag var på Swedish Metal Expo år 2007 för Metal Covenants räkning så intervjuade jag band som Nightwish, Sonic Syndicate och Degradead. Ett band till som jag pratade med var ett gäng unga tjejer som kallade sig för Vision, och det var så jag första gången kom i kontakt med gitarristen Mary Säfstrand. Nu är hon med i det betydligt tyngre bandet Frantic Amber, som jag hade nöjet att beskåda på RoQ Poolbar i helgen. Har man hört Arch Enemy så kommer man känna igen sig i Frantic Ambers sound, även om de sistnämna inte drar lika mycket åt melodisk dödsmetall-hållet.
I början av mars åker Frantic Amber på turné med bandet Hysterica i Ryssland, där bl.a. Moskva ska betas av. Jag är inte så lite avundsjuk på tjejerna, även om kylan lär vara av det bistrare slaget, men man får väl hoppas att värmen fungerar i turnébussen. För de som inte kan ta sig till Ryssland för att se Frantic Amber så spelar bandet på Anchor här i Stockholm redan ikväll, tillsammans med hypade Human Desolation. Inget man bör missa, således.
I början av mars åker Frantic Amber på turné med bandet Hysterica i Ryssland, där bl.a. Moskva ska betas av. Jag är inte så lite avundsjuk på tjejerna, även om kylan lär vara av det bistrare slaget, men man får väl hoppas att värmen fungerar i turnébussen. För de som inte kan ta sig till Ryssland för att se Frantic Amber så spelar bandet på Anchor här i Stockholm redan ikväll, tillsammans med hypade Human Desolation. Inget man bör missa, således.
The number of the beast
När jag och några från klassen var och strosade i Gamla Stan förra veckan så kom vi på att vi ville gå till Systembolaget. Precis vid entrén dök en engelsktalande tjej upp och gav mig en nummerlapp, eftersom hon inte orkade vänta på sin tur längre. Jag höll på att ramla baklänges när jag såg numret: 666 - the number of the beast. Upplevelsen blev så stark att jag var tvungen att vända i dörren och gå igen, utan att köpa någon öl. Att det var typ fyrtiosju nummer före gjorde kanske sitt också. Bildbevis finns här nedanför.
Say no more.
Carmen & RoQ Poolbar
I lördags var det full fart igen. Kvällen inleddes på Carmen, ett ölhak på Söder för den som inte vet, för att ladda inför senare aktiviteter. Av en ren slump träffade vi Rebecca och hennes syster Vendela med vänner, som joinade vårt bord. Vendela parade sen ihop mig med en hårdrockssnubbe, som sedan visade sig vara medlem i det hyfsat kända dödsmetallbandet Bombs Of Hades. Full som jag var lovade jag att komma till deras spelning på Alcazar om ett par veckor. Sen kom Johanna & Elin för att kolla vad vi sysslade med, men då var det dags för mig och Daniel att styra vidare mot Odenplan.
Platsen var närmare bestämt RoQ Poolbar, där Frantic Amber var ett av banden som spelade i en tävling anordnad av Klubb Dislocated. Detta var första gången jag såg Frantic Amber och jag blev väldigt imponerad av både det visuella och musiken. Trots att scenen var ganska liten så gjorde tjejerna det mesta av ytan och närvaron var väldigt bra. Låtmässigt glädjes jag mest åt singeln "Wrath Of Judgement" samt den mångbottnade "The Awakening", min favoritlåt från den nya Frantic Amber-EP:n. Kort och gott; ett framförande som gav mersmak och jag håller tummarna för att våra publikröster ska räcka för att skicka tjejerna vidare till nästa omgång i tävlingen.
Platsen var närmare bestämt RoQ Poolbar, där Frantic Amber var ett av banden som spelade i en tävling anordnad av Klubb Dislocated. Detta var första gången jag såg Frantic Amber och jag blev väldigt imponerad av både det visuella och musiken. Trots att scenen var ganska liten så gjorde tjejerna det mesta av ytan och närvaron var väldigt bra. Låtmässigt glädjes jag mest åt singeln "Wrath Of Judgement" samt den mångbottnade "The Awakening", min favoritlåt från den nya Frantic Amber-EP:n. Kort och gott; ett framförande som gav mersmak och jag håller tummarna för att våra publikröster ska räcka för att skicka tjejerna vidare till nästa omgång i tävlingen.
Anna berättade att hon inte tycker om att bli fotograferad. Vi tog en bild ändå.
Om 20 år kommer vi sitta på det här stället och dra exakt samma historier som nu. Can't wait.
Vendela trodde knappt sina öron när Daniel avslöjde att han aldrig klipper tånaglarna.
Note to myself: sluta göra metalposer så fort kameran åker fram!
Coola tjejer.
RoQ Poolbar. Som tv-spelet Side Pocket, fast lite bättre.
Frantic Amber.
Elizabeth.
Mary.
Sandra.
Mio.
Upp med hornen!
Pokerface
I fredags var det pokerkväll hemma hos Larsson. Inga tjejer var välkomna, bara killar. Larsson ville ha det så. Jag har inte spelat poker - eller Texas Hold 'Em som det egentligen var - på åratal och var således tvungen att få reglerna förklarade för mig innan vi började. De andra verkade inte ha full koll heller, och Wikipedia fick konsulteras ett flertal gånger under kvällen.
Poker är kul, men det kan lätt bli segt och utdraget, då det blir långa pratavbrott mellan omgångarna och när man ofta tvingas till att räkna sina marker för att se om man överhuvudtaget har råd att satsa. Fråga bara Peter, som blev sittandes i över fyra timmar - för att sedan snöpligt förlora i finalen mot Micke Rengfeldt och därmed gå miste om hela potten. Själv började jag redan efter en timme snegla mot den gamla klassiska N64:an som Larsson haft det goda omdömet att koppla in.
Storheten med Nintendo 64 var - Super Mario 64 och Zelda: Ocarina Of Time får ursäkta - multiplayerspelen. Vi kunde konstatera att även om grafiken kändes ganska så daterad så var spelglädjen intakt i titlar som F-Zero GX, Mario Tennis 64 och Lylat Wars. Besvikelsen över att Goldeneye 007 inte var en av de valbara titlarna under kvällen var svår att skaka av sig, men lyckligtvis hade vi Mario Kart 64, som lyckats med konststycket att vara precis lika kul nu som för tio år sedan. Imponerande.
När pokern var över och nästan alla gått hem ville Larsson titta på lite Ricky Gervais-stand up. Alla som var kvar tittade och hade roligt, men plötsligt blev Rengfeldt extremt trött och somnade. När det var dags att gå hem så var det smått omöjligt att väcka honom, så han fick ligga kvar på soffan. Jag och Bröderna skojade om att Larsson hade drogat Rengfeldt för att få ha honom för sig själv under natten. Vi skrattade gott åt skämtet, men innan Larsson stängde dörren tyckte jag mig se att det glimrade till i hans ögon. Lite obehagligt, särskilt med tanke på att Rengfeldt inte hörts av sedan den där kvällen.
Poker är kul, men det kan lätt bli segt och utdraget, då det blir långa pratavbrott mellan omgångarna och när man ofta tvingas till att räkna sina marker för att se om man överhuvudtaget har råd att satsa. Fråga bara Peter, som blev sittandes i över fyra timmar - för att sedan snöpligt förlora i finalen mot Micke Rengfeldt och därmed gå miste om hela potten. Själv började jag redan efter en timme snegla mot den gamla klassiska N64:an som Larsson haft det goda omdömet att koppla in.
Storheten med Nintendo 64 var - Super Mario 64 och Zelda: Ocarina Of Time får ursäkta - multiplayerspelen. Vi kunde konstatera att även om grafiken kändes ganska så daterad så var spelglädjen intakt i titlar som F-Zero GX, Mario Tennis 64 och Lylat Wars. Besvikelsen över att Goldeneye 007 inte var en av de valbara titlarna under kvällen var svår att skaka av sig, men lyckligtvis hade vi Mario Kart 64, som lyckats med konststycket att vara precis lika kul nu som för tio år sedan. Imponerande.
När pokern var över och nästan alla gått hem ville Larsson titta på lite Ricky Gervais-stand up. Alla som var kvar tittade och hade roligt, men plötsligt blev Rengfeldt extremt trött och somnade. När det var dags att gå hem så var det smått omöjligt att väcka honom, så han fick ligga kvar på soffan. Jag och Bröderna skojade om att Larsson hade drogat Rengfeldt för att få ha honom för sig själv under natten. Vi skrattade gott åt skämtet, men innan Larsson stängde dörren tyckte jag mig se att det glimrade till i hans ögon. Lite obehagligt, särskilt med tanke på att Rengfeldt inte hörts av sedan den där kvällen.
Efter en kvart blev det en aning segt att vänta på att CJ skulle fundera klart.
Rengfeldt tog hem potten, som bestod av 400 kr + två rikskuponger.
Tjafs om markerna.
Thomas åkte ut först. Utan ett ord gick han sammanbitet fram till N64:an och slog på "ON".
Som ett litet barn på julafton.
Alla som ville fick träna gratis på Larssons privata gym.
Robin skaffade sig en fräck tatuering. Vad ska hans flickvän säga?
Gnuggisar in arms.
