Revolution Baby
Jag såg bandet uppträda live första gången på Swedish Metal Expo hösten 2006 när de var praktiskt taget okända, men redan då såg jag potentialen hos den unga sextetten. Året därpå när genombrottet kommit fick jag chansen att intervjua bassisten Karin Axelsson för Metal Covenants räkning på samma evenemang. Detta var runt samma period som mitt eget band Lost Domain drabbats av ett avhopp då vår bassist Christian "CJ" Jensen beslutat sig för att lägga ner en lovande musikkarriär. Jag tog givetvis chansen att skämta till det och skickade ut bilden nedanför på mig och Karin till alla de andra i Lost Domain, och förklarade att detta är vår nya bassist. Det var ett mycket uppskattat spratt, även om ingen gick på det.
Jag tillsammans med Karin från Sonic Syndicate.
"Revolution Baby" har hämtats från det kommande albumet "We Rule The Night" som släpps i augusti.
Sonic Syndicate - "Revolution Baby".
Vårmarknaden
Denna musikfyllda dag blev även historisk på ett annat och betydligt tråkigare sätt, för i vårt kära grannland Norge hölls samtidigt den andra Eurovision Song Contest-semifinalen - och Sverige lyckades för första gången inte kvala in till den stora finalen. Om man vill så kan man se det som ett dåligt omen att vi på grund av tidsbrist fick stryka vår planerade cover av Anna Bergendahls finstämda "This Is My Life" under vår konsert en dryg timme tidigare.
Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till alla vänner och bekanta som dök upp och hejade på oss, och ett extra tack till våra bästa vänner som agerade roddare och hjälpte till att lyfta instrument innan och efter konserten. Och för er som inte hade möjlighet att närvara eller gick vilse i folkvimlet på Vårmarknaden så kan jag trösta med att det garanterat blir fler chanser att se oss uppträda denna sommar.
Larsson, taggad inför uppträdandet.
Vårmarknaden tar fram det allra bästa hos människorna i Sundbyberg.
Mörka moln hotade, men regnet föll inte förrän långt senare på kvällen.
Förberedelser bakom scenen.
Showtime!
Basisten och keyboardisten på högerflanken.
Lost Domain i full styrka.
Snygg Erika-pose.
Headbanging.
Larsson och Erika.
Erika och Ahlin.
Ahlin under ett av sina blixtrande solon.
Erika skyddar sig mot solen.
Erika tar en promenad nere bland publiken.
Slutpose.
Efterfest hos Erikas mamma, som bjöd på smörgåstårta. Erik högg in.
Eurovision Song Contest rullade på tv-skärmen medan vi åt. Intresset var måttligt.
Fråga: Vad stänger vid midnatt, har 23-årsgräns och tar 63 kr för en öl? Svar: Bishop's Arms!
Mikeman med vänner.
Lost Domain vs Eric Saade
PS. Tack till fina Sari som rev ut helsidan här nedanför ur sin Mitt i Sundbyberg-tidning åt mig! DS.
Programmet för Vårmarknaden.
Eric Saade.
Lost Domain.
I Am The Strange
Gå in här och lyssna själva på "I Am The Strange" redan idag!
Deux Bijou Noir - "I Am The Strange"
Grillparty hos Robin
Harry B James har 18-årsgräns på vardagar, men på helger måste man vara 19 för att komma in. Lille Daniel är bara 18 än så länge och borde därför inte varit välkommen, men med lite smusslande och flyt så kunde han glida in, vilket gjorde honom lycklig som ett litet barn på julafton. Då kan man ha överseende med att han trodde att vi skulle till "Barry James" när vi satt på t-banan. Väl på plats träffade jag min lillkusin Marcus, som jag sett på flera år. Det var ett kärt återseende och vi diskuterade vitt skilda ämnen som Vallatorp, gösfiske, Roslags Näsby Trafikplats, morbror Göran och Black Eyed Peas.
Den enda som verkade missnöjd med kvällen var Larsson, som var besviken på tjejutbudet på HBJ den här kvällen. Han skulle dock få revansch på tunnelbanan hem, då han hamnade bredvid en söt och rolig tjej som ville visa honom vilka fräcka pusselspel hon hade på sin flashiga mobil. Det gick sådär med spelandet, så jag frågade tjejen om hon inte hade några racingspel - "annars förstår han inte". Tjejen plockade fram ett snöskoterspel som var mycket roligare, det blev en del skratt och innan tjejen klev av vid Brommaplan så gav hon Larsson en kram. Läxan vi alla lärde oss den här kvällen var att man inte behöver gå ut på klubbar för att träffa trevliga flickor, det räcker med att slå sig ner på tunnelbanan.
Lite solning i Sundbyberg innan grillpartyt.
Larsson undrade om inte Ahlin kunde sätta upp en hängmatta på balkongen.
Erika kom hem och fann en något rödare pojkvän än när hon for.
På plats hos Robin i Åkeshov.
Robin kollar bruksanvisningen till grillen.
Några av gästerna började tappa tålamodet.
Seg väntan på att elden ska ta fart.
Danny ute i det vilda.
Erika bordssurfar.
Glada miner vid grillen.
Födelsedagsbarnet.
Erika kände för att testa lite geisha-style och blev så här cool!
Lille Daniel har nyss fyllt 18 men beter sig redan som en rockstjärna.
Ju gladare Danny blev, desto mer gick han Ahlin på nerverna.
Till slut fick han helt enkelt nog och beslutade sig för att bära ut skräpet.
Robin: "Seså, kom tillbaka in till festen nu." Danny: "Jag är inte redo riktigt än."
På Harry B James. Till höger Agneta och till vänster en av hennes kompisar.
Bandet Stardust uppträdde. Helt okej.
Robin blev bästa kompis med min kusin Marcus (tvåa från höger) och hans gäng, som oväntat dök upp.
Moderskärlek i olika miljöer
Vid strandkanten.
I Afrika.
I Indien.
I havet.
På Lidls kundparkering.
Saker jag stör mig på i jobbet
* Hurtiga kommentarer i stil med: "Jag vill inte ha några räkningar, brevbärarn'!" var väl lite småkul de hundra första gångerna man hörde dem, men efter ett tag blir man mest bara deprimerad.
* Kommentarer som "Har du några kärleksbrev till mig?" tappar också lite av sin lyster när man får höra dem säkert en gång om dagen.
* Helt okända människor som kommer fram utanför sin port utan att presentera sig och frågar om man har några brev till dem. "Och vem f*n är du?" skulle jag svara, om jag inte vore så väluppfostrad.
* Gamla tanter som inte hört talas om färdtjänst, utan tycker att det är de postanställdas jobb att åka och handla åt dem när deras plastpåsar (exempelvis) har tagit slut. "Köp dina egna j*vla påsar", som Larsson skulle ha sagt.
* Folk som står och stirrar surt när man hälsar glatt utanför eller i deras port. Mentalsjukhuset nästa?
* Och värst av allt; de som inte orkar gå den korta biten till sopnedkastet med sitt avfall utan istället tycker att deras grannar (och brevbärarna) ska få uppleva hur vidrigt deras soppåsar luktar genom att ställa skräpet utanför dörren. Ni är dåliga människor.
Det var nog allt jag hade att komma med för tillfället, i övrigt trivs jag jättebra på mitt jobb. Åtminstone på sommaren.
Djurgården - Mjällby
Djurgården har efter ett par tuffa säsonger ett hyfsat spännande lag på gång i år, även om spelet kanske inte rosat marknaden så här långt. Matchen mot nykomlingen Mjällby var väldigt jämn och kanske inte helt välspelad, men enligt Robert visade järnkaminerna upp sitt bästa spel hittills och det säger väl en del om hur säsongen sett ut. Att stå i klacken var helt klart en stämningshöjare. Hejaramsorna var inte alltid av det snällaste slaget (en av de mildaste var en improviserad ramsa om en av Mjällbyspelarnas frisyrer) men jag drogs med i ståhejet och sjöng för full hals. Robert hade inte mycket till övers för motspelarna, utom hetsporren Tobias Grahn då denne kastat slängkyssar mot AIK:s klack tidigare under säsongen, vilket enligt Robban gör Grahn till en ypperlig framtidsvärvning för Djurgården. "Skada alla deras spelare, utom Grahn förstås!" gastade han till Djurgårdsspelarna.
Matchen såg länge ut att sluta mållöst, men mot slutet kom Djurgårdsforwarden Kennedy Igboananike upp fint på ett inlägg och nickade in segermålet. Eftersom värsta konkurrenten AIK samtidigt förlorade sin match så var stämningen på topp i klacken, och det kunde inte ens ett gäng kyliga regnskurar ändra på.
Järnkaminerna.
Mickis hade dresscoden under kontroll.
Linus sjöng med i klackens hejaramsor så gott han kunde.
Farlig hörna.
Hoppborgen, med en del besvikna barn vid sidan om.
En del regn emellanåt, men DIF är bäst när det åskar och regnar!
Andra halvlek och det börjar skymma.
Djurgården vann och kammade hem tre sköna poäng.
Drip Drop
Safura - "Drip Drop"
Kalas i Saltsjö-Boo
Själva lokalen ekade av fritidsgårdskänsla och mellanstadiedisco, med popcorn, ballonger, blandskivor (inte Spotify!), ett halvtomt dansgolv och till en början rätt så blyga kids. Sabinas syster Mikaela hade även gjort bål, och det konstaterades snabbt att jordgubbarna innehöll mest alkohol. Förutom Sabinas vänner dök Linus olika kompisgäng upp vilket gjorde att det delades upp olika fraktioner och mot slutet blev lite onödigt stökigt, men på det hela var det en trivsam tillställning som var värt den långa resan.
På väg till festen med kartan i hand.
Kryssen markerar busshållplatser, ringen betyder fest.
Daniel tog hand om kartan, gammal orienterare som han är.
En fin kväll att gå vilse på landet.
Vi hittade rätt till slut. Här Linnea och två ballonger.
Three Kings.
Det spetsade bålet.
Lajni.
Bröderna spexar till det.
Trollbodaskolans mellanstadiediscon all over again.
Kelly och Mickis.
Patricia visar sitt finaste leende, medan Sabina sätter i halsen.
Detta är ölen som gäller i år, sägs det.
Tomma ölflaskor, tomma blickar.
Tjejsnack i baren.
Vinberg får en idé.
Linus & Niklas.
Rökpaus med Danny.
Fribrottning mellan Vinberg och Tom.
Skojbråket urartar nästan, då Viktor griper in.
Peter och Mickis tar det lugnt inne i pentryt.
Linus och Kelly analyserar festen efteråt.
Recension: Lady Gaga på Globen
Plats & datum: Ericsson Globe, 8/5
Bäst: Avslutningen med ”Pokerface”, ”Paparazzi” och ”Bad Romance” är bland det mäktigaste jag varit med om på en konsert – någonsin.
Sämst: Skräniga elgitarrsolon kunde vi ha varit utan.
Hur har det kunnat gå så här snabbt? Att på knappt två år gå från i princip okänd till världens största popstjärna, vars futuristiska pop sprängt den magiska 200 miljoner visningar-gränsen i videon till hitsingeln ”Bad Romance”. Men vad är det som fascinerar så mycket med Lady Gaga? Den frågan hinner jag ställa mig flera gånger på vägen till hennes andra Globen-konsert, en resa som kantas av flertalet flickor (och pojkar) som klätt ut sig till sin stora idol. På något sätt så ringar New York-tjejen in vår kulturella samtid genom att hela tiden tänja på gränserna för vad som är acceptabelt, samtidigt som hon hela tiden strävar efter att överträffa sina egna knasigheter.
The Monster Ball Tour lider lite av samma problem som Britney Spears lika påkostade show gjorde ifjol. Med så höga produktionsvärden innebär det att allt måste pausas med jämna mellanrum för att scenen ska byggas om och att Gaga ska utrustas med ännu en spektakulär kreation. Men där Britney mimade sig igenom hela sin konsert och stundtals såg märkligt frånvarande ut så brinner Lady Gaga på ett helt annat sätt. Hon ser ut att älska det hon gör och hon sjunger makalöst starkt. Hon känns spontan i sitt mellansnack och verkar säga vad som faller henne in; det blir brandtal om hennes svenska fans, monster, att vi alla är stjärnor, att du duger som du är samt så grova sexanspelningar att min pappa i stolen bredvid mig blir alldeles röd om kinderna.
Showen beskrivs bäst som en science fiction-musikal, med en något diffus handling där Lady Gaga och hennes dansare måste ta sig förbi diverse motgångar för att nå den omtalade monsterbalen. Det börjar som en porrigare variant av ”Grease” men utvecklas snart till något som skräckregissören David Cronenberg skulle ha kunnat fantisera ihop. Scenen förvandlas under ett nummer till en förvriden version av Central Park och i ett annat till en dekadent metropol med neonskyltar där det bland annat står ”Hot Ass” och ”Sexy Ugly”. Lady Gaga står dock hela tiden i centrum. Den musikaliska popprinsessan framför bland annat den Queen-inspirerade powerballaden ”Speechless” på ett brinnande piano, i ”The Fame” spelar hon på en keytar som ser ut att ha hämtats från en annan planet, hon slåss mot en slags mutantbläckfick under ”Paparazzi” och dedicerar ”Boys Boys Boys” till alla hennes ”Swedish gay boys”. Publikens jubel är nästan hela tiden på tinnitusnivå.
Det borde inte vara möjligt att skaffa sig en sådan kraftfull låtarsenal som Lady Gaga besitter efter endast ett och ett halvt album (beroende lite på hur man räknar) och vid de fåtal tillfällen där materialet sviktar finns det alltid något visuellt godis att titta på. När hon sedan verkligen öser på, som under den hitspäckade avslutningen, så krossar hon verkligen allt motstånd. Vänta några år tills Lady Gaga hunnit ge ut ett par skivor till, så kommer hon i konsertväg med största säkerhet kunna skapa något överjordiskt.
Betyg: 4/5
Låtlista:
Dance In The Dark
Glitter & Grease
Just Dance
Beautiful, Dirty, Rich
Vanity
The Fame
Lovegame
Boys Boys Boys
Money Honey
Telephone
Brown Eyes
Speechless
So Happy I Could Die
Monster
Teeth
Alejandro
---------------------------
Pokerface
Paparazzi
Bad Romance
Ozzy Osbourne i höst (hoppas jag)
Den 7 september är det tänkt att Ozzy Osbourne – aktuell med kommande albumet ”Scream” – ska uppträda på Globen här i Stockholm. Jag har biljett, men är ändå inte säker på att jag får se Ozzy när det väl är dags. Senast The Prince Of Darkness var aktuell för Stockholm som soloartist var 2003, vilket spolierades då han råkade ut för en allvarlig fyrhjulingsolycka (!) och fick ställa in sin turné. Man vet aldrig vad Ozzy Osbourne kan ställa till med, men det känns ändå värt att köpa en biljett, karln fyller ju trots allt 62 i år och detta kan bli sista chansen att få höra klassiker som ”Crazy Train”, ”Bark At The Moon” och ”No More Tears” i liveformatet. Låt oss hoppas att han tar det lugnt i sommar och håller sig borta från fyrhjulingar och annat farligt.
"Slow Down" - en underskattad och bortglömd liten Ozzy-pärla.
Valborg hos Malmborg
Valborgsmässoafton anses väl generellt vara den främsta festkvällen av dem alla, så då måste man självklart ha något roligt planerat. Våra planer att beskåda majbrasan på Riddarholmen inne i stan ströks dock i sista stund på grund av brist på engagemang, då det kalla vårvädret avskräckte mer än det lockande. Istället åkte vi direkt hem till Anna Malmborg och hennes pojkvän Morten i Kristineberg, där det var Valborgsfest. Beklagligt nog så saknades Larsson, som drabbats av jetlag efter att ha kört från Göteborg till Stockholm på bara en dag, men annars var de flesta av de bästa på plats. Det var en trevlig tillställning, lite väl trevlig tyckte en av grannarna som röt åt Ahlin i trapphuset att hålla ”fjortisfesten inomhus”. Vi trodde spelet var slut när ytterligare en granne ringde på dörren framåt midnatt, men det visade sig att hon bara vill bomma en cigg. Skön stil!
Resten av kvällen ägnades mest åt att värma händerna vid den artificiella majbrasan, uppleva livsfarliga Dirty Dancing-hopp, Spotify-battla med Michael ”Old School” Ahlin, se Anna & Lisa dansa till Daft Punk, diskutera isländska askmoln med väderexperten Samuel och – såklart – gosa med Totoro.
Calle värmer sig vid majbrasan. 
Danny. 
Nobody puts Sammy in the corner! 
Svårt att komma överens om låtvalen när det finns Spotify.
Anna och Mortens inköpslista. 
Parker. 
Ahlin ger Morten fotmassage. Vad skulle Erika säga om det här? 
"Okej Peter, jag tar emot dig!"
Dirty Dancing-hoppet havererar nästan, men Ahlin reder upp situationen i allra sista sekunden. 
Svettig men lycklig efter det lyckade stuntet. 
Lisa och Daniel på dansgolvet. 
Anna med sin älskade Totoro.
Rasmus – en katt med klös
Förra helgen var jag hemma hos Calle i Liljeholmen. Vi åt lyxig middag bestående av oxfilé, stekt potatis och BBQ-sås (jag kan fortfarande känna smaken mellan fingrarna!) och spelade FIFA 2010 (Calle vann två matcher, jag en) på den nya 50 tummaren, där det även är tänkt att vi ska kolla på Champion’s League-finalen om ett par veckor. Den stora orsaken att jag var där var dock Calles kissemiss Rasmus, en helt oemotståndlig liten krabat som jag numera utnämnt till Världens Coolaste Katt. Under tidigare besök har Rasmus flytt fältet när jag uppenbarat mig, men nu kom han fram och hälsade flera gånger. Jag besvarade kärleken med en serie bilder som jag nu publicerar här på bloggen. Visst är han söt?
Rasmus! <3
Bus med kameralinsen. 
Rasmus tar emot utmärkelsen Världens Coolaste Katt. 
Trött efter all uppståndelse.
En jakt på minnen i Spånga
Förra helgen bjöd min gamle högstadiekompis Mikeman in mig på fest i Spånga. Det visade sig bli en kväll i nostalgins tecken, en jakt på minnen som på sistone fått stå tillbaka för nyare och fräschare intryck. Med mig på resan hade jag Daniel och Larsson.
Det hela tog sin början hos Mikemans kompis Helena, som precis som jag bor i Hässelby Strand. Jättefin och ljus lägenhet, som för Daniels del tyvärr också innehöll alldeles för stora mängder alkohol. Resan vidare till festen i Spånga blev lång och svår för Danny, vilket kulminerade i en incident som involverade en papperskorg och ett gäng småbrudar.
Framme vid festen blev det inte mycket lättare. Husvärden såg inte särskilt glad ut när vi kom, och inte blev det bättre när han fick syn på Daniel. ”Den där killen måste ut!” sa han, och jag tog på mig ansvaret att sätta grabben på en buss hem och eventuellt inkassera lite kreddpoäng hos värden. Det gick inte riktigt som jag tänkt, istället för busshållplatsen gick vi en omväg till min gamle gymnasiekompis Mickster, som slog följe med oss tillbaka till festen. Husvärden såg måttligt road ut över Daniels återkomst, men Mickster körde sitt sedvanliga ”smooth talk” och Daniel fick stanna tills vidare. Jag hade kunnat vara kvar där hela kvällen och bara pratat gamla minnen med Mickster, men resten av det otåliga sällskapet ville vidare till partybåten Patricia. Vi sa adjö till husvärden (som bittert konstaterade att ”det var roligt tills någon fick för sig att ta med sig en dyngfull kompis”) och kastade oss sedan in i två taxibilar med destination Slussen.
Patricia är ett av Stockholms populäraste uteställen, men dessvärre också ett av de dyraste. ”Bjud mig på en drink!” krävde Mickster och jag kände hur det sved till i plånboken. Det var ändå ganska trevligt, tills vi försökte beställa en nachostallrik. Larsson gjorde nämligen något man inte ska göra: han knäppte med fingrarna åt en servitris som blev mycket arg och förklarade att ”så där gör man bara inte.” Larsson försökte förklara sig, men servitrisen bara vände på klacken och gick, varpå vi med spänning satt och gissade om hon skulle komma tillbaka med en tallrik nachos eller en vakt. Det blev det förstnämnda, och vi åt i tysthet. Sen kände vi att det fick räcka och begav oss hemåt, jag själv med något nostalgiskt skimrande i blicken. Det är roligt att träffa gamla kompisar. Synd att det bara inträffar typ vartannat år.
Förfest i Hässelby Strand. 
The man, the myth, the legend... Mikeman.
Vi klämde in ett snabbt besök till London. (Kredd till Larsson som kom på den här bildtexten.)
Larsson trivdes i soffan med Linnéa och Helena. 
Daniel drack för mycket och föll i golvet. Folk skyndade till för att se hur det gick. 
Larsson var som vanligt helt oförstående. 
Daniel stod för underhållningen på bussresan till Spånga. 
Men in black. 
På väg till hispan med Crazy Danny. 
Framme vid festen i Spånga. Good times! 
En kär gammal vän gjorde comeback... The Mickster! 
Daniel lovade att ta det lugnt, men kom tillbaka från köket med en besynnerlig fläck på tröjan. 
Too many smokes, man? 
Vimmeldags på Patricia - båten som aldrig stänger (åtminstone inte förrän kl 5). 
Linnéa och Larsson solar sig uppe på däck.
