Outer Heaven -

Recension: Lady Gaga på Globen

Plats & datum: Ericsson Globe, 8/5

Bäst: Avslutningen med ”Pokerface”, ”Paparazzi” och ”Bad Romance” är bland det mäktigaste jag varit med om på en konsert – någonsin.

Sämst: Skräniga elgitarrsolon kunde vi ha varit utan.

Hur har det kunnat gå så här snabbt? Att på knappt två år gå från i princip okänd till världens största popstjärna, vars futuristiska pop sprängt den magiska 200 miljoner visningar-gränsen i videon till hitsingeln ”Bad Romance”. Men vad är det som fascinerar så mycket med Lady Gaga? Den frågan hinner jag ställa mig flera gånger på vägen till hennes andra Globen-konsert, en resa som kantas av flertalet flickor (och pojkar) som klätt ut sig till sin stora idol. På något sätt så ringar New York-tjejen in vår kulturella samtid genom att hela tiden tänja på gränserna för vad som är acceptabelt, samtidigt som hon hela tiden strävar efter att överträffa sina egna knasigheter.

The Monster Ball Tour lider lite av samma problem som Britney Spears lika påkostade show gjorde ifjol. Med så höga produktionsvärden innebär det att allt måste pausas med jämna mellanrum för att scenen ska byggas om och att Gaga ska utrustas med ännu en spektakulär kreation. Men där Britney mimade sig igenom hela sin konsert och stundtals såg märkligt frånvarande ut så brinner Lady Gaga på ett helt annat sätt. Hon ser ut att älska det hon gör och hon sjunger makalöst starkt. Hon känns spontan i sitt mellansnack och verkar säga vad som faller henne in; det blir brandtal om hennes svenska fans, monster, att vi alla är stjärnor, att du duger som du är samt så grova sexanspelningar att min pappa i stolen bredvid mig blir alldeles röd om kinderna.

Showen beskrivs bäst som en science fiction-musikal, med en något diffus handling där Lady Gaga och hennes dansare måste ta sig förbi diverse motgångar för att nå den omtalade monsterbalen. Det börjar som en porrigare variant av ”Grease” men utvecklas snart till något som skräckregissören David Cronenberg skulle ha kunnat fantisera ihop. Scenen förvandlas under ett nummer till en förvriden version av Central Park och i ett annat till en dekadent metropol med neonskyltar där det bland annat står ”Hot Ass” och ”Sexy Ugly”. Lady Gaga står dock hela tiden i centrum. Den musikaliska popprinsessan framför bland annat den Queen-inspirerade powerballaden ”Speechless” på ett brinnande piano, i ”The Fame” spelar hon på en keytar som ser ut att ha hämtats från en annan planet, hon slåss mot en slags mutantbläckfick under ”Paparazzi” och dedicerar ”Boys Boys Boys” till alla hennes ”Swedish gay boys”. Publikens jubel är nästan hela tiden på tinnitusnivå.

Det borde inte vara möjligt att skaffa sig en sådan kraftfull låtarsenal som Lady Gaga besitter efter endast ett och ett halvt album (beroende lite på hur man räknar) och vid de fåtal tillfällen där materialet sviktar finns det alltid något visuellt godis att titta på. När hon sedan verkligen öser på, som under den hitspäckade avslutningen, så krossar hon verkligen allt motstånd. Vänta några år tills Lady Gaga hunnit ge ut ett par skivor till, så kommer hon i konsertväg med största säkerhet kunna skapa något överjordiskt.

Betyg: 4/5

Låtlista:

Dance In The Dark

Glitter & Grease

Just Dance

Beautiful, Dirty, Rich

Vanity

The Fame

Lovegame

Boys Boys Boys

Money Honey

Telephone