Outer Heaven

Lördagen var första dagen på min en vecka långa semester, och eftersom det var kanonvarmt så passade det perfekt att vistas utomhus. Det fanns en hel del aktiviteter att ta del av, den huvudsakliga såklart Stockholm Marathon. Jag, Linda, Daniel och tvillingarna inledde tittandet i Rålambshovsparken, ganska nära där några tjejer dansade samba. Efter ett tag så fick jag sms-besked att Peter Olofsson passerat första milen, så då knallade vi upp till Västerbron för att fortsätta spanandet. Någon Peter Olofsson såg vi dock aldrig till, snopet nog, men jag fick senare höra att han gått i mål på den klart godkända tiden 3.35.27. Själv hade han siktat på en tid just runt 3 timmar och 30 minuter-strecket, så det var ju bra uträknat. Till Outer Heavens läsare säger han: "Det var tungt efter 30 km, trötta ben. Men jag höll i."

Efter att vi stått uppe på Västerbron ett tag så gick vi vidare till nästa anhalt, som var Långholmen, där det för sjunde året i rad arrangerades ståupp-festivalen Skrattfest, som är gratis. Där väntade Calle, Larsson, Robin och Samuel på ett lakan med en tetra vin. Trevligt! Det var otroligt varmt, sjukt mycket folk och nästan festivalstämning i luften. Alla komiker körde bara tio minuter vardera, så det var ganska rappt tempo, och med många unga förmågor man inte hört talas om förut. Jonas Gardell var den mest kände som vi lyssnade till. Efter ett tag blev det dock lite svårt att hänga med i historierna, vilket jag gissar beror på vinpimplandet. När sedan hungern började smyga sig på så var det dags att dra vidare till Zinkensdamm och McDonalds.

Sista anhalten för kvällen var ute i Liljeholmen hemma hos Calle, där vi spelade lite spel och drack shots. Den oerhört charmiga perserkatten Rasmus stal dock showen, vilket ni kan se på bilderna här nedan.

Spänd förväntan i t-banan på väg till Thorildsplan.


Några av de första löparna...


...möttes av den här spektakulära frisyren.


Istället för vätskekontroller - dessa fagra damer gav löparna mer energi på andra sätt.


Spaningsuppdrag på Västerbron.


Danny och Linda.


Trötta ben just innan Västerbron, som beskrivits som marans tuffaste etapp.


Vi slappade på Långholmen istället för att springa.


Samuel och Larsson.


Mr. Dream.


Hemma hos Calle, där vi kom och störde Rasmus mitt i middagen.


Calle läste upp lite gamla rim från skoltiden för oss.


Calle med sin allra bästa vän.


Rasmus längtade ut till friheten...


...och Larsson likaså.

För två veckor sedan så genomförde Lost Domain årets åttonde gig, på fritidsgården Klubb Kobra på Söder. Det var inte en bra spelning. Man skulle nästan kunna kalla den usel. Som Erika uttryckte det: "om Expressen hade varit där hade konserten fått en överkorsad geting". Det säger väl det mesta? Vi lyckades dra dit noll personer, vilket visserligen kan skyllas på att vi hade spelat för mycket folk på utestället Sjätte Tunnan lördagen en vecka tidigare, nu handlade det om en söndag kväll på en fritidsgård, med kort varsel. Fansen vallfärdade inte direkt till lokalen, om man säger så. Vi hade dock trott att det skulle vara lite kids på plats i lokalen, men så fort de hade titta klart på kvällens långfilm (The Others) så smet de hem. Spelningen präglades sen av småfel, tekniska missöden och slappt tempo, så den vill vi glömma så fort som möjligt.

Vi roade oss istället med att titta på våra vänner i Erratic, som hade frågat oss om vi ville spela på Klubb Kobra med dem. Därför blir det inga bilder på Lost Domain på scen denna gången, utan endast på Erratic, vars fans stod längst fram och headbangade. Båda två verkade mycket nöjda med konserten. Erratics fronttjej Suss stod för kvällens one-liner från scenen: "Ett meddelande till Lost Domain - vi drog hit mer folk än ni." Ouch!

Robin riggade upp sina trummor.


Full fart på Klubb Kobra en söndagkväll.


Robin spelar gitarr och visar fingret - samtidigt! Erika laddar upp genom att läsa serier.


Erratic, med den bedårande sångerskan Suss.


Suss och Ramen.


Lost Domain såg trötta ut, i synnerhet Daniel.


Erratic bad Michael "Spielberg" Ahlin att föreviga spelningen.  


Suss.

Förra veckan gjorde jag en George Costanza och flyttade hem till mina föräldrar igen. Det beror inte på att jag har blivit arbetslös eller något, utan för att min lägenhet håller på att stambytas just nu. Linda har jag tagit med mig, tillfällig adressändring är kirrad (gratis dessutom, för mig som jobbar på Posten) och DN avbeställd. Det här har inneburit en del stora förändringar, den främsta att jag nu tvingas leva under samma tak som den här mannen:

Lite övriga plus och minus som jag har noterat under dagarna som gått.

+ Det finns Canal+, vilket betyder att jag kan frossa i sport och långfilmer.

+ Det finns diskmaskin och tvättmaskin.

+ Mamma lagar maten (det var i för sig inget jag skötte innan heller, men ändå...)

+ Jag får umgås med Gizmo mycket mer än tidigare.

+ Kylen är alltid välfylld. Godis och chips finns det gott om, dessutom.

+ Pappa låter mig låna bilen då och då.

- Ingen tunnelbanestation i närheten betyder att det blir till att åka buss igen.

- Längre avstånd till jobbet innebär mindre tid att sova om mornarna.

- Pappa gillar att spela hög musik om dagarna samt att knäppa på radioapparater, även i de rum han inte befinner sig i.

- När man vant sig vid platt-tv så känns familjens gamla vardagsrums-tv ganska mossig och liten i jämförelse.

Som ni ser så tar det goda ut det onda med ganska ordentlig marginal, och det ska nog inte vara några problem att härda ut den här perioden fram till 20 juli, då stambytet ska vara klart. Mer betraktelser kommer längre fram.

Igår var det inflyttningsfest i Sundbyberg, på Albygatan 127 närmare bestämt. Det var Erika och Ahlin som stod som värdpar, och tillställningen samlade folk från lite här och var. Det var mycket folk på plats, som mest räknade jag till 38 personer plus en liten bebis, vilket kan tyckas mycket i lägenhet som är 64 kvadratmeter stor. Men det var trevligt och mestadels god stämning, det enda smolket i bägaren var att handfatet brakade i golvet efter lite tumult i badrummet, men ingen kom i alla fall till skada (åtminstone fysiskt - psykiskt är en annan historia). Eftersom detta inte är någon Gossip Girl-blogg så hänger vi inte ut några personer, utan jag lägger upp lite fina mingelbilder istället.

Jag och en något bortkommen Robinson.


Linnea var på sportigt humör och klädde sig därefter.


Tjejerna höll till i köket...


...och killarna i hallen.


Jag i samspråk med värdinnan.


Linnea och Johanna.


Linus släntrade in sent och började spexa direkt.


Robin posar loss, Calle hakar på till höger.


Jag pratade med en cowgirl och Thomas tjuvlyssnade spänt.


En sofistikerad rocker.


Linus försökte kommunicera med sin flickvän Sabina.


Daniel fick nog av all uppståndelse och ville mest bara vara ifred.


Ett parti Jenga fick mig att längta tillbaka till Thailand, trots att Thomas vann.

Ikväll är det åter igen dags för final i Eurovision Song Contest. Med Schweiz underbara Coldplay-flört "The Highest Heights" utslagen i semifinalen så går mina sympatier nu till Ukraina. Deras bidrag "Shady Lady" med Ani Lorak var fjolårets bästa och i år gillar jag alltså Svetlana Loboda och hennes "Be My Valentine! (Anti-Crisis Girl)". Och vilket nummer sen! Sexigt och vulgärt så det förslår, och för mig som tillbringat ett par riktigt trista timmar på Kievs extremt gråa och ospännande flygplats nyligen känns det helt otänkbart att det är samma nation det handlar om. Fast det är klart, flygplatser och nattklubbar är ju en ganska långsökt jämförelse... men ändå!

I övrigt så har Norge ett småtrevligt bidrag (deras bästa på evigheter) och frågan är om Alexander Rybak pallar för favorittrycket och sopar hem alltsammans. Även om jag som sagt föredrar Ukraina så har jag inga problem med en Norge-vinst, i synnerhet eftersom det skulle innebära ett avbrott från de senare årens totala östdominans i tävlingen. Andra bidrag jag gillar är Turkiets höftrullande artist Hadise, Islands vackra ballad, AySel & svenske Arash duett för Azerbaijan, Albaniens egensinniga discopop och Grekland, vars sommardoftande låt känns som tävlingens dark horse.

Sverige, då? Vi slutar på en trettonde plats (kanske kan vi avancera några placeringar om man lyckas förbättra ljudet, som lät katastrofalt i semifinalen). Medan jag väntar på att tävlingen ska börja om två timmar så tänker jag titta på den snuskigt snygga videon till Ukrainas bidrag om och om igen, och det tycker jag ni också ska göra.

I lördags genomförde Lost Domain sitt första gig någonsin som ensam publikmagnet, här fanns inga andra band eller tävlingsmoment att gömma sig bakom, bara vi, våra låtar och lite covers. Spelplatsen var Sjätte Tunnan, ett ställe i Gamla Stan som lätt skulle kunna misstas för att vara ett medeltidsmuseum om det inte varit för all alkohol som flödade i lokalen. "Var det roligt att spela för lajvarna? Slog de tärning om det skulle applådera eller inte?" frågade Peter Olofsson i ett syrligt sms dagen därpå, men faktum är att det knappt var några gycklare eller pirater där överhuvudtaget, vilket berodde på att det hölls någon medeltidsfest på andra sidan stan samma kväll. Framförallt Linnea var mycket besviken över detta, men själv var jag mest glad över att slippa ta emot låtönskningar med piratanknytning.

Spelningen höll dock på att gå om intet för vår 17-årige basist Daniel. Tidigare under dagen hade han varit med och riggat upp grejerna samt soundcheckat utan problem, men nu när han försökte ta sig in vid halv tio på kvällen så stötte han på patrull. En rekonstruktion följer här nedanför:

Vakt: Ursäkta, kan jag få se legitimation?

Daniel: Men jag ska spela här ikväll.

Vakt: Det tror jag säkert, men jag vill ändå se legitimation.

Daniel: Jag har ingen, men jag ska spela här ikväll.

Vakt: Okej, hur gammal är du då?

Daniel: 17. Men alltså seriöst, jag ska spela här ikväll.

Vakt: (trött) Jaja, okej, men då vill jag inte se att du dricker något.

Tur att Daniel var tuff nog att stå på sig, men han får banne mig ta och fylla år snart så att vi kommer in på klubbar av det här slaget utan att behöva släpa med oss någon målsman. Väl på plats så gick vi runt och hälsade på lite folk, såsom Tobbe, tvillingarna, Dannyboy, Rengfeldt, Jessica, farsan, Nathalie, m.fl. Sen var det gametime!

Spelningarna delades upp i två separata set, med en Cornelius-cover ("Grimasch Om Morgonen") inbakad i setet och en UFO-cover ("Doctor, Doctor") som extranummer. Det gick bra även om det var noll medhörning, och helt främmande människor stod långt fram och diggade, samtidigt som ett par stycken kom fram och ville berömma oss efteråt. Roligast var snubben som påstod att han hade tänkt importera en dansk festival till Sverige, och att det nu bara var själva marken som saknades. Tydligen var Lost Domain precis ett sådant band han letat efter, vilket bara var en av komplimangerna som han strödde över Larsson. Några av hans kommentarer: "Alltså, det är inte ofta jag står och diggar till musik med bara ett glas vatten i handen..." eller "Det finns band... och så finns det BAND. Ni är ett BAND!!"

Sjätte Tunnan kallar oss för Hard Rocks' Finest - det är bara att tacka och ta emot.


Mycket folk på plats för att se det omtalade bandet.


Glöm inte att tvätta händerna före maten!


Little Lajni.


En stressad Janne hann bara se första setet.


Vår gamla sångerska Nathalie förärade oss ett besök.


Min flickvän Linda stöttar mig i vått och tort!


Allas vår Robin.



...och bröderna gillade vad de hörde!


Ahlin och Daniel.


En av våra Rockkarusellen-kompisar från Alphabetical kom för att titta.


Larsson fick svara på många frågor av mannen med komplimangerna - och jag kunde bara njuta.


Det har viskats om att det spökar på Sjätte Tunnan. Här är bildbeviset.


En oerhört belåten tvilling.


Danny blev riven på kinden av Linnea och visade stolt upp sitt ärr.

Shoppingen, ja. Den genomförs med fördel på MBK Center, eller som det hette innan man insåg att namnet var för krångligt för att turister skulle hitta dit, Mahboonkrong. Vid ett tillfälle testade vi ett annat varuhus, Siam Paragon (där Siam Ocean World låg, ni vet), som även om det var snäppet större inte alls hade samma charm, snarare var det dyrt och glesbefolkat. Nej, MBK ska det vara, trångt och svettigt! Sju våningar med över 2000 olika affärer, det är inget man tittar igenom på en förmiddag. Snarare skulle det behövas en hel vecka för att inte missa något.

På MBK kan man köpa mobiler, spel, andra elektroniska prylar... men främst är det ju olika klädesplagg som gäller. Märkeskläder som i vanliga fall är svindyra säljs här för en relativt billig peng, vilket förstås beror på att det mesta är kopior. Men om man inte bryr sig om sådant så finns det enorma mängder fynd att göra. Sedan har vi det här med prutningen. Det är inget jag personligen är särskilt bekväm med (mest av rädsla för att jag ska göra bort mig) och sedan känns det kanske inte så angeläget att bråka om 100 bath hit och dit ("Yes, där tjänade jag sju spänn!"). Men i vissa butiker förväntas man nästan pruta och då är det bara att hänga på.

I år gjorde jag så att jag försökte ta med mig så minimalt med kläder från Sverige som möjligt, för att sedan ha mer plats i resväskan för nyinköpta grejer. Andra tog detta ett steg längre - Erika, Ahlin och Calle köpte nya väskor på MBK som de sedan stuvade ner alla prylar i. Hursomhelst, detta köpte jag, utan att inkludera presenter:

*Sju t-shirts (varav tre med skatermärket DC, vilket är konstigt - jag är ju inte skejtare!)

*Ett par jeans

*Två par boxershorts

*Två skjortor (en kortärmad, en långärmad)

*Ett par tajta shorts (som är för avslöjande för att jag ska få ha dem ute bland folk för Linda)

*Ett par Converse-dojor

*Två par solglasögon (they break so easily)

*En jacka

*En Hugo Boss-parfym

*Ett slarvpar skor (som jag slängde innan jag åkte hem - de luktade as) 

*Lite nya spel och ett nytt minneskort till min PSP

Den sista grejen var det mest olagliga jag gjorde under Thailandsresan. För bara 500 baht så fick jag min PSP modifierad (vilket betyder att man kan lägga in roliga prylar på minneskortet) samt att killen slängde in lite nya spel på köpet. Nu spelar jag visserligen bara Ridge Racer och Lumines på min PSP, men ändå. Piratkopior finns det för övrigt drösvis med, som exempel kan nämnas att den nya storfilmen X-Men Origins: Wolverine visades på biovåningen högst upp på MBK samtidigt som den gick att få tag på som piratkopia lite här och var i varuhuset.

Pinsammast blev det när jag skulle försöka hitta någon bra present till Linda. Efter lite samrådande med Calle så kom vi fram till att en thailändsk skolflickeuniform skulle vara en småfräck och rolig sak att ge bort. Detta krävde att jag fick ge mig in i ett litet stånd där thailändska tjejer provade ut uniformer, vilket kändes lite obekvämt. När jag äntligen tagit mod till mig och köpt en skjorta och en kjol märkte jag att ett gäng tjejer stod och fnissade åt mig. "They're not for me!" ropade jag och tog avstånd från kläderna, och blev ännu mer utskrattad. Men den kan jag bjuda på, då Linda blev jättenöjd med presenten.

Utanför Siam Paragon.


Larsson: "Öh, kan jag låna några baht av dig, Niklas...?"


Det blev ingen ny Lamborghini, men väl den här roliga tröjan på MBK. Det bästa är att den speglar Larssons personlighet alldeles perfekt!


Arkadspel fanns det en hel del av på MBK. Virtua Cop 3 gick varmt.


Officer Calle, coming to arrest you!


Bästa sättet att kasta bort 10 baht: spela Ghost Squad. Antingen var det fel på spelet eller så var jag och Larsson kassa. Vilket som så dog vi direkt.


Vi analyserade spelandet över kaffe och bulle på Dunkin' Donuts.


Erika dök upp bland reahyllorna.


Larssons favoritbutik.


En belåten Larsson (efter ett besök på Kukkik, kanske?). Greger däremot visade tydligt sin avsky.

En dag då det var riktigt kvavt och varmt i Bangkok så beslutade vi oss för att pröva lyckan på egen hand, till fots. Målet: Grand Palace. Vi såg ju det omtalade palatset från våra hotellrumsfönster, så hur svårt kunde det vara? Svårare än väntat skulle det visa sig, särskilt eftersom Erika frågade i receptionen efter vägbeskrivningen till Golden Palace, vilket krånglade till situationen. Nu skickades vi istället raka vägen till Golden Mount, vilket ju inte var planen från början. Alla sex knallade tappert iväg, trots att reseguiden avråder från att bege sig runt Bangkok till fots. Det är inte så svårt att förstå varför, då övergångsställen lyser med sin frånvaro och trafiken är tät i båda riktningar. Alla avgaser och den kvava luften gör dessutom att konditionen tryter snabbare än vanligt.

Långpromenaden tog sin början.


Vi korsade floder...


...vi såg palmer...


...och hamnade helt fel. Hur gick detta till?


Vi beslutade oss för att utforska Golden Mount istället. Jag tog täten.


En liten staty vakade över vår resa.


Calle begrundar utsikten.


En ung tjej på järnvägsspåret. Såg farligt ut.