Outer Heaven

Alldeles nyligen så flyttade Mickis äntligen in hos sin pojkvän Robert, vilket självklart skulle firas med en inflyttningsfest. Tyvärr för oss som bor på "fel" sida stan så ligger deras lägenhet i Orminge, vilket blir ett rejält projekt att ta sig an när man kommer från Hässelby som vi gör. Efter tunnelbana till Slussen så väntade ytterligare 30 minuter med buss innan vi var framme. Festen hölls i samma område som där Linus & Bina firade sin gemensamma 25-årsdag, som uppmärksamma läsare kanske kommer ihåg.

Robert och Mickis lägenhet hade en lite ovanlig planlösning, men var jättefin och smakfullt inredd med starkt röda väggar. Gästerna bestod till stor del av samma gäng som jag hängde med under Nyårsafton, blandat med lite säkra kort som Daniel och Bröderna. Det blev en hel del snacksätande, drickande, Kent-diskuterande med Arvid och så dans, förstås. Beroende på vilken låt som spelades från Spotify så var det olika personer på dansgolvet, naturligtvis. Mickis ville i princip BARA lyssna på "Hold It Against Me" med Britney Spears, och jag kan informera den lite skeptiska Erika att låten redan nu känns som en rejäl hit. När det inte dansades så gjorde jag, Linus och Bröderna ett statement när vi bildade "Sura bordet", där man bara fick sitta om man hade något riktigt tråkigt att berätta. Det blev dock snabbt ganska negativ stämning runt det där bordet, så då slutade vi med det.

Att åka stor taxi från Orminge till Hässelby via Slussen klockan 4 på morgonen en lördag kostar för övrigt exakt 961 kronor. Kan vara bra att veta.

I väntan på att slussas ut till Orminge.

 

Liten hatt.

 

Stor hatt.

 

Jennie & Ulrika.

 

Den här tyckte jag var rolig.

 

Ganska lite folk på festen inledningsvis. Mickis kollade om några grannar ville joina.

 

Sura bordet.

 

Skål?

 

Kellys hjältar.

 

Soffmys.

 

"Vem ringer taxin?" Klockan var här bara 22, typ.

 

Coola människor.

 

Jennie hade målat draken i bakgrunden. Mycket vackert!

 

Daniel smyger runt bland festbelysningen.

Det har varit tyst om Sveriges största metalband länge nu. Snart är det tre år sedan In Flames släppte sin senaste skiva, vilket är ett rekordlångt avbrott för Göteborgsgruppen. Mycket beror såklart på bandgrundaren Jesper Strömblads avhopp efter en lång och smärtsam kamp mot sin alkoholism. Det senaste vi hörde från In Flames var i princip när de headlinade Metaltown i Göteborg i somras, innan man aviserade att ett längre avbrott väntade. Men nu börjar det äntligen hända saker.

Någon gång i maj/juni är det nämligen tänkt att bandets tionde platta, med titeln "Sounds Of A Playground Fading", ska släppas. Bandet är i slutfasen av mixningen av albumet, som kommer att bestå av 13 spår och enligt rapporter ska innehålla betydligt mer ren sång från vokalisten Anders Fridén än tidigare. Den kryptiska titeln känns igen från tidigare album som "A Sense Of Purpose" och "Soundtrack To Your Escape", vilket känns tryggt. Mest spännande är väl egentligen hur In Flames kommer att klara av att fylla ut Jesper Strömblads skor, då han var den kanske mest bidragande medlemmen när det gäller låtskrivandet. Men nu behöver vi alltså inte vänta särskilt länge till.

In Flames, som numera får klara sig utan Jesper Strömblad (längst till höger).

Och du trodde att skojbandet Flight Of The Conchords var det enda bandet från Nya Zeeland värt att kolla upp? Fel, fel, fel! Mitt senaste musikförälskelse är låten "Young Blood" av en duo som kallar sig The Naked And Famous, ett namn att hålla ögonen på under 2011. "Young Blood" var den första låten av ett Nya Zeeländskt band att toppa den inhemska singellistan på hela tre år, vilket väl säger en hel del. Det är en sådan där låt som jag kan lyssna på tjugo gånger på raken och ändå bara vilja ha mer av. Fantastiskt vacker video också, ni hittar den HÄR.

The Naked And Famous.

Det satt långt inne, men Lost Domain är vidare i Emergenza Festival och klara för semifinal i slutet av mars. Vår plan hade hela tiden varit att inte satsa stenhårt på biljettförsäljning redan i första omgången, utan att på ren viljestyrka ta oss vidare ändå och gå in mer för att sälja biljetter i en eventuell semifinal. Planen lyckades, om än via wild card, men lite flyt ska man ju ha också.

Själv spelningen gick bra, det var världspremiär för nya låten "Into Oblivion", Erika hann med ett klädbyte och inga allvarliga missar noterades. Dock ska det påpekas att jag svettades kopiöst under scenbelysningen, då jag stod med en läderjacka på under hela uppträdandet. Men vad gör man inte för konsten? Vi gick på scenen redan klockan 21, så resten av tiden ägnades åt att mingla med folk vi kände, kolla in de andra banden och dricka öl med våra logekamrater i metalbandet Concealed Asylum, som sedan tog hem hela spelet.

Vill som vanligt rikta ett stort tack till alla vänner som kom och hejade, och ett extra tack till den omåttlige Peter Årevik som tog alla fina livebilder.

Vår loge backstage.

 

Gullmarsplan.

 

Ahlin bad om en snabb klippning innan det var dags att uppträda.

 

De välartikulerade pojkarna i Concealed Asylum, som sedan kammade hem segern.

 

Lost Domain!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi ger oss själva en välförtjänt applåd.

 

Publikmingel efteråt.

 

Mikeman flexar musklerna.

 

De tappra som stannade till det bittra slutet.

Jag hade gärna gått på Grammisgalan i måndags, eller åtminstone sett den på tv. Dock var det ingen kanal som tyckte att det kändes värt att belysa fjolårets musikaliska höjdpunkter, vilket är lite konstigt när det sänds idrottsgalor, fotbollsgalor, Guldbaggegalor och Kristallgalor typ varannan vecka, känns det som. Nåväl, det var flera stjärnor som beträdde röda mattan under galan, bland annat Maria Säfstrand och Mr. Lunkan, som bilden nedan visar. Mest glad över alla priser som delades ut blev jag för övrigt av Watains vinst i den klart tuffaste kategorin: Årets Hårdrock.

Till vänster: Mary och Lunkan. I mitten: Those Dancing Days.

Jag är normalt inte så mycket för att fira min egen födelsedag, allt blir så upphaussat och för det mesta blir man besviken. För att slippa så mycket ansvar som möjligt så tilldelades min gamle kumpan Micke Strand rollen som festfixare - och han gjorde det alldeles strålande. Efter lite fördrinkar hos Mikeman så blev det brakmiddag på Brommaplan-restaurangen Sorbon, där jag beställde en oxfilé toast. På den efterföljande festen hos Mikeman anslöt bland annat två tjejer, Cecilia och Rebecca, som utmärkte sig genom att vara döva. Det gick dock mycket bättre än man kunde tro att konversera med dem, då tjejerna hade med sig varsitt anteckningsblock för att kunna prata med oss andra. Praktiskt att kolla igenom dessa anteckningar morgonen därpå, ett slags protokoll över vem som sa vad.

In på småtimmarna blev det två taxibilar in till City och partybåten Patricia, ett ställe som är känt för ett åldersmässigt ganska brett klientel. Själv hade jag inte ens fått av mig jackan vid garderoben innan en dam frågade om jag och hon inte skulle "gå någonstans". Jag stod och velade lite, innan damen kom på sig själv ("Nej men gud, vad håller jag på med?") blev alldeles röd i ansiktet och försvann. Det var hursomhelst en riktigt bra kväll på Patricia, vi träffade några gamla kompisar, dansade och hade trevligt. Ett rykte säger att Peters kväll slutade med en kölhalning, men det är inget jag väljer att gräva särskilt djupare i.

Vi kan avslutningsvis konstatera att jag inte blev någon medlem i den ökända 27-klubben. XXVIII and counting!

Red-light district.

 

Lugnet före stormen.

 

Glada miner på Sorbon.

 

Brotherhood of Steel.

 

Cecilia och Danny.

 

Mikeman och Årevikarna.

 

Snuskgubbar.

 

Peter och Robin.

 

Heidi dök upp och föll direkt för Mikemans charm.

 

Peter träffade en gammal klasskamrat på Patricia och hade såklart en hel del att berätta.

 

Även jag träffade lite vänner från förr.

 

Jag kan inte teckenspråk och Rebecca kan varken höra eller tala. Men vi kom bra överens ändå.

 

Peace.

 

Mikeman plays it cool.

 

Vy över ett dansgolv.

 

Morgonen därpå... inte lika mycket drag.

I torsdags kväll så skulle jag och Larsson som vanligt gå hem från replokalen i Vinsta. Efter bara några meter dök det upp en man som med ett lurigt leende på läpparna frågade: "Är ni godissugna, pojkar?" Det hela skulle ha kunnat bli obehagligt, om det inte vore för att mannen i fråga var Robins pappa som undrade om vi kunde hjälpa till att tömma hans godis/Warhammer/porslinsbutik på just godis, då de nu håller på att flytta till nya lokaler. Jag och Larsson fick varsin påse och spade, lämnades ensamma och ombads stänga dörren om oss när vi var klara.

En av mina stora drömmar har alltid varit att gå lös på en godisbutik á la Pippi Långstrump, som med en enda guldpeng i princip köpte en hel affär med sötsaker åt sina vänner Tommy och Annika. Det här blev till något liknande, med skopor i händerna stormade jag och Larsson fram och började tömma affären på de allra läckraste bitarna. Larsson tänkte ekonomiskt och tog sikte på både sockerfria tuggummin och syltburkar, medan jag själv lyssnade till hjärtat och traskade fram till lakritsavdelningen. Det blev tablettaskar, klubbor, halsband, chokladbitar och annat mumsigt innan vi kände att det fick vara nog.

Där gick vi alltså hemåt, med två välfyllda godispåsar. Jag grävde djupt och fick upp ett godistefat, med sådant där surt pulver i. Till min besvikelse smakade det dock inte riktigt lika gott som jag minns det. Drömmen uppfylldes försent.

Om ni är sugna på lösgodis kan ni köpa det av mig. 99 kr/kg!

En av filmerna jag ser mest fram emot under 2011 är för ovanlighetens skull en remake. Det som skiljer The Girl With The Dragon Tattoo från andra remakes är att den här har alla möjligheter att förbättra originalet, som när man hårdrar det faktiskt inte var mer än en svensk dussindeckare. Nu sitter den fenomenale David Fincher i regissörsstolen, samtidigt som Trent Reznor (Nine Inch Nails) ska stå för soundtracket - ett koncept som fungerade ganska så hyfsat i 2010 års bästa film The Social Network. En annan person som medverkar i den filmen (fast i en väldigt liten roll) är Rooney Mara, och nu har de första bilderna på hennes Lisbet Salander dykt upp. Och hon ser riktigt jävla tuff ut.

Hård, hårdare, Lisbet.

1. HEAVY RAIN



Spelskaparen David Cages mål med Heavy Rain var att göra ett spel som kunde mäta sig med de bästa filmerna när det gäller manus och berättande. Han har bara lyckats halvvägs, men det kommer han ändå väldigt långt med. Heavy Rain må vara föråldrat i sitt eviga användande av quick time events, dock är den Seven-liknande historien om pappan som försöker leta rätt på sin kidnappade son så plågsam och tärande att man inte kan undgå att engageras. Här finns intressanta försök att porträttera vardagslunk såväl som de allra svåraste valen i livet, och spelaren tvingas hela tiden vara på sin vakt, för när det är Game Over så är spelet verkligen slut på riktigt. David Cage är inte framme vid sitt mål ännu, men mycket i Heavy Rain pekar på att han kommer att nå dit en dag.

2. RED DEAD REDEMPTION



Ett Grand Theft Auto i Vilda Västern? Precis så bör Red Dead Redemption beskrivas, och mer behöver egentligen inte sägas. Alla bra och mindre bra element från Rockstars tidigare spel finns närvarande även här, men vet man med sig att man gillar konceptet och samtidigt har alla Sergio Leones spaghettiwesterns i filmhyllan så är det verkligen inget att orda om. Köp!

3. ENSLAVED



Alex Garland (manusförfattaren till filmer som 28 Dagar Senare och The Beach) har gjort en modern tolkning av den kinesiska gamla sagan Journey To The West, med Andy Serkis (Gollum i Sagan Om Ringen) i huvudrollen. Höga produktionsvärden med andra ord, och då Enslaved levererar även i själva spelmomenten känns detta som årets stora överraskning, även om lånen från Uncharted-serien ibland kommer lite väl tätt.

4. FINAL FANTASY XIII



Det måste sägas direkt; mitt största problem med Final Fantasy XIII är den intetsägande och banala storyn. Antingen har spelmakarna Square Enix tappat all den fingertoppskänsla som gjorde exempelvis del sex och sju i serien så enormt gripande, eller så är det jag som numera har väldigt svårt att engagera mig i extremt japanskt berättade historier om kampen mellan gott och ont. Lyckligtvis finns här andra kvaliteter, som den sanslöst vackra grafiken och ett stridssystem som känns som framtiden för hela RPG-genren. Och att jag la ner nästan 60 timmar på spelet säger väl något, om inte annat. 

5. ANGRY BIRDS



Ett klassiskt koncept i nya kläder som verkar ha trollbundit en hel iPhone-generation. Klart välförtjänt dock, för även om Angry Birds är spelens svenniga svar på Ullared och Idol så är det här en alldeles utmärkt introduktion till spelens underbara värld. Try it - you'll like it. 

Titlar jag velat testa men inte hunnit spela ännu: Mass Effect 2, Deadly Premonition, Fallout: New Vegas, Super Mario Galaxy 2, Gran Turismo 5, Starcraft II, Alan Wake, Call Of Duty: Black Ops, Donkey Kong Country Returns

Sugen på lite kristen och symfonisk metal från Finland? Isåfall tycker jag att du ska kolla upp bandet HB och låten "The Jesus Metal Explosion", som jag snubblade över tidigare idag. Efter en halv minut var jag nära att stänga av, då det är ganska mycket som känns tveksamt med detta. Det dåliga uttalet, det lite ostiga soundet, de kåpförsedda bandmedlemmarna som påminner om sektmunkarna i Resident Evil 4, det intetsägande bandnamnet, textrader som "Jesus, you're so good to me"... Men så kommer refrängen - och den är ruggigt effektiv.

Det är nästan så att jag blir lite orolig över mitt eget sinnestillstånd efter att ha lyssnat på "The Jesus Metal Explosion" sisådär tio gånger på raken - håller jag på att bli hjärntvättad till att bli en god kristen? Ska man omvända så många vilsna själar som möjligt så är ju detta det optimala sättet, snarare än att skicka några torra representanter från Jehovas Vittnen som knackar på dörren.

Tycker för övrigt att HB skulle vara en utmärkt representant för Finland i Eurovision Song Contest. Det gick som bekant helt okej senast man skickade ett hårdrocksgäng som smög in kristna referenser i sin metal.

HB - kristen, symfonisk metal från vårt kära grannland.

 

HB - "The Jesus Metal Explosion"

1. THE SOCIAL NETWORK



En film om hur Mark Zuckerberg skapade det sociala netvärket Facebook, med popidolen Justin Timberlake i rollen som Napster-mannen Sean Parker? Hade kunnat bli hur dåligt som helst, om det inte vore för den viktiga detaljen att Aaron Sorkin (Vita Huset) skrivit manuset och att demonregissören David Fincher – mannen som inte vet hur man gör dåliga filmer - stod bakom kameran. The Social Network är nästan kusligt precis i sina beskrivningar av vår samtid, vilket ramas in av ett suggestivt soundtrack av Nine Inch Nails-mannen Trent Reznor och en sagolikt bra prestation av Jesse Eisenberg i rollen som Zuckerberg. The Social Network är vår generations svar på 80-talsklassikern Wall Street.

2. INCEPTION



Regissören och manusförfattaren Christopher Nolan fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Väl mastiga The Dark Knight var ett steg tillbaka, men med Inception är han på rätt spår igen, mycket tack vare Leonardo DiCaprio i huvudrollen, ett filosofiskt manus samt svindlande specialeffekter. Sista tredjedelen är lite för utdragen för sitt eget bästa, men i övrigt är detta en blivande klassiker värd att uppleva igen och igen.

3. SCOTT PILGRIM VS THE WORLD



Äntligen – en film om tv-spel som inte suger! Scott Pilgrim Vs The World är dock inte din vanliga adaption av något framgångsrikt spelfranchise, snarare en hyllning till allt som gör tv-spel roligt och med en helt oemotståndlig Michael Cera i titelrollen. Alla hysteriska infall och referenser duggar så tätt att det är helt omöjligt att ta in allt, men det lockar bara till en andra titt. Och ännu fler lär det bli.

4. THE ROAD



Att The Road inte är någon feel good-film är väl årets understatement. Snarare är detta något av det mest deprimerande, mörkaste och dystraste man skådat på film, men historien om mannen och hans son som i en postapokalyptisk värld försöker överleva mot alla odds är så tung att det inte går att värja sig. För den som inte kan få nog rekommenderas även Cormac McCarthys litterära förlaga, som är om möjligt ännu starkare.

5. TOY STORY 3



En tredje film om de levande leksakerna - hela elva år efter del två i serien - kändes minst sagt onödig på pappret. Men med facit i hand så är Toy Story 3 bäst i serien, tro det eller ej. Pixar har väntat på exakt rätt tillfälle för att avsluta trilogin om de levande leksakerna, och resultatet är både gripande, roligt och väldigt spännande från början till slut.

6. MONSTERS



En av årets riktiga sleeper-hits har inte kommit till Sverige ännu, men är verkligen värd att vänta på. Två unga människor vandrar genom en zon infekterad av utomjordingar för att ta sig från Mexiko till USA, en resa som inte direkt slutar som man förväntar sig. Årets mest hisnande kärlekshistoria.

7. SHUTTER ISLAND



2010 var med facit i hand ännu ett starkt år för Leonardo DiCaprio, som mer och mer känns som en av de största skådespelarna den här generationen. Inception må ha fått ett starkare genomslag, men Shutter Island har andra kvaliteter värda att upptäcka. När Leo för fjärde gången gången samarbetar med regissören Martin Scorsese blir resultatet en mycket tät thriller, gammaldags gjord fast på ett bra sätt, med många fina Hitchcock-stämningar.

8. THE FANTASTIC MR. FOX



Väldigt lekfull och mysig tolkning av den klassiska Roald Dahl-sagan, här gjord av indiehjälten Wes Anderson med stop motion-teknik. Fantastiskt röstskådespeleri av bland andra George Clooney, Meryl Streep och Jason Schwartzman gör historien om räven som hamnar i luven på tre elaka bönder både rolig och levande.

9. KICK-ASS



Årets kanske mest oväntade hit känns som den ultimata superhjältefilmen – fast ändå inte. Tanig nörd beslutar sig för att klä sig i trikåer och stoppa skurkar, med ganska oväntade följder. Om Quentin Tarantino regisserat Spider-Man hade slutresultatet kanske sett ut ungefär som i den ultravåldsamma färgexplosionen Kick-Ass.

10. CATFISH



Om man försöker bortse från den extremt missvisande trailern så är detta ett ypperligt bevis på att dokumentärer/mockumentärer (här om en man som efter flera månader äntligen tar mod till sig att åka och träffa sin Facebook-flickvän) kan vara extremt spännande och oförutsägbara. Uppgjort eller äkta? Tittaren avgör.

Senast jag stod på ett par skidor var för fem år sedan, inspirerad av Sveriges framgångar i vinter-OS i Vancouver. Nu var jag tillbaka på Viksjö golfbana, tillsammans med Linus, Viktor och Henke. Skidorna och stavarna som vi fått låna av pappa såg ut att komma från Gustav Vasas tid, men höll ändå hela loppet. Dock var det sisådär med vallningen, samtidigt som snöovädret som dök upp efter en halvtimme gjorde sitt bästa för att blåsa igen alla spår och sätta stopp för vår framfart. Humöret höll sig ganska bra dock, även hos Linus som snabbt bevisade varför han kanske inte är någon man skulle sätta in som fjärde gubbe i en skidstafett. Viktor visade dessutom att takterna från Getaway Rock i somras fortfarande satt i, då han hittade en söt tjej i skidspåret att prata lite med. Good times!

Linus tog hand om vallningen. Sen kunde han inte skylla på någon annan när det gick dåligt.

 

Viktor - redo att ta hela skidspåret i sin famn.

 

Henke ledsnade på sin dåliga valla efter halva tiden och bad om att få byta.

 

Linus hamnade på efterkälken.

 

Linus närmar sig.

 

Ganska glad kille, trots allt.

När 2010 gick in i 2011 så kände jag att jag ville hitta på något helt nytt och fräscht. Det fick, lite oväntat, bli en fest i en scoutstuga (!) ute i Stockholmsförorten Sollentuna. Först var det dock finmiddag hos Linus och Sabina i Vällingby. Det lustiga var att det var tre syskonpar (The Lundqvist, The Svanfeldts and The Ledders) och två par på middagen - vilket inte är så bisarrt som det låter. Värdarna hade hursomhelst gjort ett oklanderligt jobb med middagen; hasselbackspotatis, fläskfilé och - bäst av allt - kantarellsås. Efter ett par tequilashots var det dags att hoppa på bussen till Sollentuna för att ta sig till den omtalade stugan.

Efter lite tumult i Sollentuna Centrum - där vi mötte upp en moloken Arvid - så kom vi äntligen fram till festligheterna. Temat för festen var "överdrivet", vilket jag inte hade informerats om. Eftersom jag är så överdrivet cool så kom jag in ändå, och peppen inför tolvslaget kunde börja. Det dracks, tumwrestlades, spexades, dansades, sjöngs och så var det slutligen dags att räkna in det nya året tillsammans med de andra gästerna.

Hemresan blev tyvärr en smärre katastrof för min del. Till att börja med var bussen som vi skulle ta från scoutstugan ända in till city helt smockfull när den äntligen dök upp, så det blev till att klämma sig in i mitten och hoppas på det bästa. Linus och Sabina gjorde det enda vettiga och hoppade av i Sollentuna Centrum och tog taxi sista biten, när jag sedan gick av bussen och började irra runt vid S:t Eriksplan var de redan hemma i Vällingby. Det hade jag kunnat leva med, om det inte vore så att jag sedan somnade på t-banan när vi nästan var framme, för att sedan vakna på samma tåg på väg in till stan igen. Hoppas att jag inte blev antastad medan jag sov. Hemfärden började runt halv fyra och inte förrän klockan sex låg jag i min egen säng igen, men på något sätt var det ändå värt besväret. Hur toppar man detta till nyårsafton 2011/2012?

Robert äter snacks. Innan middagen. Ajaj.

 

Avatar-drinkar. James Cameron hade varit stolt.

 

Vår egen Gordon Ramsey, fast utan vredesutbrotten.

 

Cava. Det var här det började gå utför.

 

De skötsamma (?) storasyskonen.

 

När middagen var avklarad ville Linus visa sina nya moves.

 

Robert dansade ut på balkongen för att röka, fast att jag bad honom att låta bli.

 

Robert visar Linus hur en slipsknut ska göras.

 

Tequila-shots för att härda ut den långa bussresan till Sollentuna.

 

Partydjur!

 

Tre tjejer och en glad Linus, lyckligt ovetande om att han dirigerat oss till fel busshållplats. Han fick betala en taxi åt allihopa när vi sen missade bussen.

 

Robert i snålblåsten.

 

Äntligen framme vid scoutstugan. Mickis helt utmattad.

 

Jennie tumwrestlas med en man klädd helt i vitt.

 

Crazy Arvid och Mickis.

 

Temat för festen var "överdrivet". Som synes.

 

Omgivningarna gav mig kalla kårar.

 

Här ringde vi och änderna in det nya året. Klart minnesvärt.

 

Snön föll tungt och blött.

 

Dags att gå in igen?

Swedish House Mafia är kollektivet som fram till nu mestadels opererat under radarn, men som hela tiden varit megastjärnor i DJ-världen. Ifjol fick de sitt breda genombrott, mycket tack vare låtar som "One" och "From Miami To Ibiza", och nu kommer dokumentären där vi får följa de tre världen över. Det åks till Miami, London, Bogotá, Bryssel, Ibiza, Dubai och flera andra ställen, samtidigt som vi får ta del av händelser som Steve Angellos bråk med Paris Hilton och när de tre skriver sin megahit "One".

Jag är som jag tidigare påpekat en sucker för rockdokumentärer som denna, i synnerhet när huvudpersonerna är tre partyglada svenskar utan några tydliga tecken på självdistans. Beskrivningen "Spinal Tap for the acid house generation" är verkligen helt klockren, med den viktiga skillnaden att Spinal Tap var på låtsas - Swedish House Mafia är på riktigt. Men det finns i alla fall något genuint underhållande med att se Axwell försöka stöta på några amerikanska partytjejer i en hiss, Sebastian Ingrosso sucka över inkompetenta journalister samt Steve Angello skryta över Paris Hilton-incidenten. Dokumentären är smakfullt filmad i svartvitt och bitvis hysteriskt rolig.

Trots ovanstående divalater kan jag inte låta bli att tycka om grabbarna i Swedish House Mafia. Som när Steve Angello i filmens sista scen helt självsäkert förklarar att "inom ett halvår kommer alla i hela världen veta vilka Swedish House Mafia är". Hybris eller inte, men jag gillar personer som vågar tänka stort.

Sebastian Ingrosso, Steve Angelo, Axwell.

 

Trailern till Take One.

En av de bästa sakerna med julen är att man får träffa släktingar som man annars inte ser så ofta, i detta fallet släkten på pappas sida. På grund av en C-uppsats så kunde tyvärr inte Max närvara, samtidigt som Linus smet tidigt till en bowlingmatch, men annars var alla samlade. Detta inkluderade såklart katterna Zingo, Twister och Nasse, som förgyllde närvaron. Bland annat genom att visa sig vara beroende av mynta, ett slags "kattknark", men även genom att snarka (Nasse) och prata i sömnen (Zingo). I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, med oerhört god mat samt flera Premier League-matcher på raken på tv.

Mamma och pappa tog bästa platsen, den bredvid granen.

 

Freja, Linnea och Lisa.

 

Eva visar upp att Nasse faktiskt fått hår på magen.

 

Katter överallt!

 

Trötter.

 

Släkten.

 

Jag fick ont i magen av all god mat. "Gör det ont här?" frågade Nasse och kände efter med tassen.

 

Go to bed. Santa be here soon.

 

Zingo gör ett gästspel.

 

Pappa spökar ut sig. Är han inte lik en kraftigare Buzz Lightyear?

Precis som förra året tycker jag att Nyårsafton är ett alldeles utsökt tillfälle att lista mina favoritlåtar från året som gått, så här kommer listan i sin helhet, för er som inte hängde med via Twitter. Spotify-länken hittar ni här.

01. Marina And The Diamonds - "I Am Not A Robot"
02. Soilwork - "Let This River Flow"
03. Hurts - "Stay"
04. Robyn - "Hang With Me"
05. Korallreven - "The Truest Faith"
06. Dark Tranquillity - "Dream Oblivion"
07. Snow Patrol - "Just Say Yes"
08. I Blame Coco - "Selfmachine"
09. Oskar Linnros - "Genom Eld"
10. James Yuill - "First In Line"
11. Carpark North - "Cancer"
12. Bring Me The Horizon - "It Never Ends"
13. Rihanna - "Te Amo"
14. Tove Styrke - "Million Pieces"
15. Erik Hassle - "Taken (Still In My Blood)"
16. MIA - "Xxxo"
17. Hot Chip - "One Life Stand"
18. Owl City - "Fireflies"
19. Johnossi - "Dead End"
20. Eminem feat. Rihanna - "Love The Way You Lie"
21. Crashdiet - "Chemical"
22. Monarchy - "The Phoenix Alive"
23. Katy Perry - "Teenage Dream"
24. Avenged Sevenfold - "Fiction"

Vinnaren.

Jag fyller år bara tre veckor efter julafton, vilket sved ganska ordentligt när man var yngre och presenter var viktigare än både familj och vänner. Det bästa hade ju varit att skilja på julafton och födelsedagen så mycket som möjligt, för att i sin tur slippa vänta så länge på nästa presentskörd. Dock fanns det ju barn man kände som fyllde år på självaste julafton eller i anknytning och som man därmed tyckte ännu mer synd om. Larsson var ett av de barnen.

Den här juldagen såg vi dock till att fira pojken ordentligt, genom att först bege oss ut till Midsommarkransen där Calle ordnat till förfest med Captain Morgan och skaldjurspaté. Förfesten gjorde dock som förfester ofta gör, nämligen drog ut på tiden, vilket gjorde att vi kom ut alldeles för sent. Galways skulle just stänga när vi kom dit, så det fick bli Dovas vid Fridhemsplan en timme innan de också skulle stänga. "Räddningen" kom i form av Robin som insisterade på att alla skulle åka hem till efterfest hos honom i Åkeshov, i en lägenhet som såg ut ungefär som tredje världskriget skulle kunna se ut. Ingen julstädning där, inte.

Robin ute i Midsommarkransen.

 

Daniel dricker för att bedöva smärtan.

 

Festfixaren.

 

Huvudpersonen.

 

Tjejhörnan.

 

Good times.

 

Calles julgran.

 

Alla drog vidare ut på stan... men Robin stannade kvar.

 

Vi hamnade på Dovas. Billig öl!

 

Thomas har nog aldrig varit så glad som på Dovas.

 

Peter lite mer sansad än sin bror.

 

Efterfest i Åkeshov. Här Kalle med den kanske äckligaste grogg jag sett.

 

Daniel höll sig till kaffe. Gott så.

 

Robin spillde en massa på golvet. Lillebror fick torka upp.

Det blev en fin jul, i år också. Linnea flögs in från London, Linus åkte från Vällingby och jag kom från Hässelby Strand, vilket gjorde att vi kunde samla hela familjen under ett och samma tak. Vi ruckade självklart inte på några traditioner, dagen började med en sedvanlig julfrukost (jag fick mandeln i gröten!) som sedan följdes av en iskall promenad ner till Berghamns Brygga för att mata änder. Det var inga fåglar där alls i år, så vi gjorde det bästa av situationen och kastade alla brödsmular vi hade på isen.

Sedan blev det julfika hos mormor och morfar. Som vanligt med sjukt många sorters kakor och så tårta på det. Alldeles för sött för en salt kille som jag själv, och då hoppade mormor ändå över att göra glass med fruktsallad i år. Resten av tiden hos mormor och morfar spenderades med att lyssna på morfars vilda anekdoter, som den om när han sprang mellan gårdarna för att slicka på sillen(!), men historien som fångade mig mest i år kom faktiskt från mormor. Hon berättade att jag och Linus var helt tokiga i plättar när vi var små, och den enda som vi kände som hade en panna för att steka plättar i var just mormor. En gång när Linus var där själv så fick han plättar, sen när det var dags att gå hem frågade han mormor om han inte kunde få med sig lite plättar hem, "så att Niklas kunde få också". Väldigt rörande, även om risken såklart fanns att min slipade lillebror bara sa så och sen åt upp plättarna själv.

Väl hemma på Drivbänksvägen blev det Kalle Anka, julmat, en dokumentär om Cirkus Maximus (wtf?) och sedan klappöppning. Jag fick näst flest julklappar (slagen endast av Linus) och några av de bästa var en jättesnygg second hand-skjorta från London, Avatar på Bluray, en ugnsform, Fallout: New Vegas och nya albumet med Machinae Supremacy. Efteråt åkte Linus till Huddinge för att fortsätta firandet, medan resten av oss drog igång ett filmmaraton. Efter Toy Story 3 så tyckte dock mamma att det fick räcka, sen tackade Linnea för sig efter Kick-Ass, så till slut var det bara jag och pappa kvar som såg den tre timmar långa versionen av Avatar från början till slut. Klockan halv fyra gick jag och la mig, lite ledsen över att det nu var ett helt år kvar till nästa julafton. 

Ice Ice Baby.

 

Nere vid Berghamns brygga för att göra en god gärning.

 

Jag ville ta lite fina familjebilder. Onödigt, tyckte mamma.

 

Schyssta Twin Peaks-vibbar hemma hos mormor och morfar.

 

Through the looking glass.

 

Farsan inväntar klartecken för att få hugga in på tårtan.

 

Farsan och morbror Peter jämför appar.

 

Denna skapelse gjorde jag åt mormor & morfar för många år sedan. Still going strong!

 

Ingen vidare stämning här, inte.

 

Mormor drar en historia.

 

Det blev en gran och lite klappar i år också.

 

Nu kan Linus äntligen blanda drinkar som sin stora hjälte: Färjan-Håkan. Årets julklapp?

 

Yes, om ni missat detta så vill jag uppmärksamma folk på att Lost Domain har en ny hemsida, med adressen lostdomain.se. Sidan är fortfarande under uppbyggnad, men redan nu går det exempelvis att läsa om vad alla medlemmar tycker och tänker om olika saker. Visste ni till exempel att Erika gillar späckhuggare, att Michaels favoritalbum är Judas Priest-plattan "Screaming For Vengeance" och att Daniels värsta mardröm är att scenen ska kollapsa medan Lost Domain står på den? På sidan finns också en del nya bilder vi tog förra veckan, som den här nedanför.