Lost Domain @ Copperfields
Det har blivit mycket spelningar för Lost Domain denna höst, känns som att vi varit igång varannan helg åtminstone. På fredag är det dags för Riddar Jakob i Jakobsberg, och i lördags var det Copperfields tur att hemsökas av Lost Domain-spöket. Som en del i ett stort MyJam-projekt delade vi scen med banden Solomon Grundies, Artimo och Fredriks band Captain Blackbeard, vilket kändes som ett starkt paket. Mycket riktigt lockades det mycket folk till lokalen, enligt vakterna var det nytt rekord när det gällde besökarantal.
Vår spelning var väl snarare mer kul än bra, vi var sista band ut och det märktes att publiken var ganska mätt. Ett par rätt grova missar av oss i bandet störde också, men när vi kollade igenom en filminspelning av konserten så kändes det helt okej ändå. Sen värmde en av fyllekommentarerna efteråt extra mycket, då en euforisk herre berättade att han sett både Led Zeppelin och Pink Floyd uppträda live - och att detta var lika bra. "Jag är en enkel man, men jag har ett öra för musik", sa han. Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain. Jag gillar det! Undrar förresten om mannen sa samma sak till de andra banden?
Uppmärksamma läsare kanske noterar den lite ovanliga sminkningen jag så snyggt bär upp på bilderna här nedanför. När vi laddade inför konserten i Sundbyberg kände jag att det var dags att ta min scenpersonlighet till nästa nivå, så jag och min medbrottsling Erika experimenterade fram en slags emo-look som var tänkt att ta publiken med storm. Mina vänner såg dock mest förvirrade och skeptiska ut, vilket nog gör detta till en engångsgrej. Om inte publiken vill ha mer, det vill säga.
En kul parentes är att jag trots flera försök med både tvål och vatten inte lyckades tvätta bort sminket morgonen därpå. Egentligen hade jag tänkt gå till affären för att handla, men det fick jag strunta i med rädsla för att bli påhoppad av busgäng som kanske kunde få för sig att jag var dragshowartist. I Hässelby Gård kan man nämligen få det ganska svårt om man ser annorlunda ut, förstår ni. Det fick istället bli en tripp hem till Drivbänksvägen där Linnea ordnade fram sminkborttaggningsmedel. End of story!
Tack som vanligt till den mångsidige Peter Årevik för de vackra livebilderna. Stort tack även till hans bror Thomas som filmade hela konserten, ovärdeligt när man i efterhand ska granska sina missar och jobba på koreografin.
Vår spelning var väl snarare mer kul än bra, vi var sista band ut och det märktes att publiken var ganska mätt. Ett par rätt grova missar av oss i bandet störde också, men när vi kollade igenom en filminspelning av konserten så kändes det helt okej ändå. Sen värmde en av fyllekommentarerna efteråt extra mycket, då en euforisk herre berättade att han sett både Led Zeppelin och Pink Floyd uppträda live - och att detta var lika bra. "Jag är en enkel man, men jag har ett öra för musik", sa han. Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain. Jag gillar det! Undrar förresten om mannen sa samma sak till de andra banden?
Uppmärksamma läsare kanske noterar den lite ovanliga sminkningen jag så snyggt bär upp på bilderna här nedanför. När vi laddade inför konserten i Sundbyberg kände jag att det var dags att ta min scenpersonlighet till nästa nivå, så jag och min medbrottsling Erika experimenterade fram en slags emo-look som var tänkt att ta publiken med storm. Mina vänner såg dock mest förvirrade och skeptiska ut, vilket nog gör detta till en engångsgrej. Om inte publiken vill ha mer, det vill säga.
En kul parentes är att jag trots flera försök med både tvål och vatten inte lyckades tvätta bort sminket morgonen därpå. Egentligen hade jag tänkt gå till affären för att handla, men det fick jag strunta i med rädsla för att bli påhoppad av busgäng som kanske kunde få för sig att jag var dragshowartist. I Hässelby Gård kan man nämligen få det ganska svårt om man ser annorlunda ut, förstår ni. Det fick istället bli en tripp hem till Drivbänksvägen där Linnea ordnade fram sminkborttaggningsmedel. End of story!
Tack som vanligt till den mångsidige Peter Årevik för de vackra livebilderna. Stort tack även till hans bror Thomas som filmade hela konserten, ovärdeligt när man i efterhand ska granska sina missar och jobba på koreografin.
Affischer för eventet satt uppe över nästan hela stan. Bröderna inspekterade.
Soundcheck på Copperfields.
Många sladdar som ska kopplas rätt.
Buddy Holly. Eller var det Holy Buddy?
Michael och Fredrik lastar in utrustning i turnébussen.
Hemma i Sundbyberg, där Erika satt och jobbade med en LD-logotyp.
Rökpaus med Kapten Michael.
Uppladdning med utmärkta Porcupine Tree-DVD:n "Anestethize".
Resultatet av sminksessionen med Erika. Ganska snitsigt!
Lite kramande innan det var dags att åka.
På Copperfields, där Thomas väntat tålmodigt i flera timmar.
Lite stökigt när Linus och Bina bråkade med Daniel.
Go cry in the corner, emokid!
Vår finska favorit dök såklart upp.
Även Kalle och Coolisa var där.
Showtime!
Michael hade problem att se vad han spelade i sina brillor, så ett och annat solo blev fel.
Erika.
Men at work.
Michael blänger på publiken.
Larsy.
Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain.
Michael: "Come closer son, and I shall tell you a tale." Thomas: "Yes, captain."
Rädda Willys
Idag hade jag tänkt åka hem direkt efter att jag slutat jobba klockan 16, men den alltid lika informerade Kenneth drog mig åt sidan och viskade att det var storrea på Willys. Matkedjans Brommabutik stänger nämligen för gott inom ett par dagar (det hade Kenneth läst i reklambladet vi delade ut idag - uppmärksamt!) på grund av dålig försäljning, vilket till stor säkerhet beror på ett tveksamt läge som inte blivit bättre av allt byggdamm från den kommande tvärbanan. För Willys-fans ska man nog alltså inte dra alltför stora växlar av detta och inte sätta igång någon kampanj för att rädda kvar den svenska lågprislivsmedelskedjan, som den ordvitsande rubriken kanske antyder.
Hursomhelst, när vi klev in i butiken stod det snabbt klart att vi inte var de enda som tagit notis om Willys erbjudande. Som skottspolar sprang småbarnsfamiljer mellan hyllorna med vagnar och korgar i högsta hugg för att lägga beslag på de mest eftertraktade varorna. Det kändes nästan som att en tornado var på väg och att alla därför var tvungna att bunkra upp med mat för ett bra tag framöver. "Folk är som djur!" dundrade Kenneth när han upptäckte att brödet han kommit för att köpa redan tagit slut. Och det var inte det enda som folk plockat på sig av. Slutsatsen av en snabb koll i frysdisken var visserligen att majoriteten av stockholmarna inte gillar vare sig blomkål eller fiskgratäng, men i övrigt gapade de flesta av butikshyllorna tomma.
Mina förhoppningar om att kamma hem en läcker oxfilé grusades med andra ord snabbt, men en del andra fynd gjorde jag ändå. Fick nästan en chock när slutsumman för det jag plockat på mig landade på ynkliga 75 pix, det kändes nästan som att shoppa i Thailand (där är det billigt, för dem som inte vet).
Hursomhelst, när vi klev in i butiken stod det snabbt klart att vi inte var de enda som tagit notis om Willys erbjudande. Som skottspolar sprang småbarnsfamiljer mellan hyllorna med vagnar och korgar i högsta hugg för att lägga beslag på de mest eftertraktade varorna. Det kändes nästan som att en tornado var på väg och att alla därför var tvungna att bunkra upp med mat för ett bra tag framöver. "Folk är som djur!" dundrade Kenneth när han upptäckte att brödet han kommit för att köpa redan tagit slut. Och det var inte det enda som folk plockat på sig av. Slutsatsen av en snabb koll i frysdisken var visserligen att majoriteten av stockholmarna inte gillar vare sig blomkål eller fiskgratäng, men i övrigt gapade de flesta av butikshyllorna tomma.
Mina förhoppningar om att kamma hem en läcker oxfilé grusades med andra ord snabbt, men en del andra fynd gjorde jag ändå. Fick nästan en chock när slutsumman för det jag plockat på mig landade på ynkliga 75 pix, det kändes nästan som att shoppa i Thailand (där är det billigt, för dem som inte vet).
Allt detta för bara 75 kronor! Nu behöver jag inte handla på en vecka.
Recension: Volbeat på Hovet
Volbeat
Plats & datum: Hovet, 9/10
Bäst: "Still Counting" och "Fallen".
Sämst: Att mina Volbeat-favoriter "Radio Girl" och "Mr & Mrs Ness" inte får plats i setet.
Volbeat-fenomenet är intressant att analysera. Den enklaste förklaringen är att danskarna tagit ett par välbekanta formler och stöpt om dem till något fräscht, folkligt och innovativt. Ena sekunden känns det som att man medverkar på ett diskotek någon gång på 60-talet, för att helt plötsligt raskt slungas in i 80-talets thrash metal-jungel, med riff inspirerade av akter som Metallica och Anthrax. Att "I Only Wanna Be With You" (mest känd för Dusty Springfields originalversion och 80-talstolkningen av Samantha Fox) helt sömlöst passar in med resten av materialet känns därför helt logiskt.
Senaste Volbeat-skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är deras hittills svagaste och ojämnaste, men live lyfts de bra bitarna fram vilket tillsammans med de största hitsen skapar en riktigt solid låtlista. Allsången i välkända bitar som Johnny Cash-hyllningen "Sad Man's Tongue" och "The Garden's Tale" engagerar hela Hovet, även mig själv som annars har lite svårt för kvartettens mest publikfriande stunder. Mest njuter jag av de hårdaste thrashriffen i oslagbara "Still Counting" samt nya "Evelyn", med förbandet Entombeds L-G Petrov på gästsång.
Ljudet svajar lite emellanåt, men detta vägs upp av frontmannen Michael Poulsen, en makalös sångare vars röst i sina bästa stunder träffar rakt i hjärtat, även hos mig som sitter längst bak i arenan och diggar. Att det är en av rockens mest sympatiska aktörer det rör sig om gör bara att man unnar honom och hans band alla deras framgångar desto mera. Och framgångarna lär inte sluta här, vilket det utsålda Hovet är ett säkert kvitto på. Globen nästa?
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
The Mirror And The Ripper
Maybellene I Hofteholder
Hallelujah Goat
16 Dollars
Heaven Nor Hell
Guitar Gangsters And Cadillac Blood
Soulweeper
Who They Are
Evelyn
Mary Ann's Place
Sad Man's Tongue
We
7 Shots
A Warrior's Call
I Only Wanna Be With You
Pool Of Booze Booze Booza
Still Counting
The Garden's Tale
--------------------------------------
Fallen
Thanks
The Human Instrument
Plats & datum: Hovet, 9/10
Bäst: "Still Counting" och "Fallen".
Sämst: Att mina Volbeat-favoriter "Radio Girl" och "Mr & Mrs Ness" inte får plats i setet.
Volbeat-fenomenet är intressant att analysera. Den enklaste förklaringen är att danskarna tagit ett par välbekanta formler och stöpt om dem till något fräscht, folkligt och innovativt. Ena sekunden känns det som att man medverkar på ett diskotek någon gång på 60-talet, för att helt plötsligt raskt slungas in i 80-talets thrash metal-jungel, med riff inspirerade av akter som Metallica och Anthrax. Att "I Only Wanna Be With You" (mest känd för Dusty Springfields originalversion och 80-talstolkningen av Samantha Fox) helt sömlöst passar in med resten av materialet känns därför helt logiskt.
Senaste Volbeat-skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är deras hittills svagaste och ojämnaste, men live lyfts de bra bitarna fram vilket tillsammans med de största hitsen skapar en riktigt solid låtlista. Allsången i välkända bitar som Johnny Cash-hyllningen "Sad Man's Tongue" och "The Garden's Tale" engagerar hela Hovet, även mig själv som annars har lite svårt för kvartettens mest publikfriande stunder. Mest njuter jag av de hårdaste thrashriffen i oslagbara "Still Counting" samt nya "Evelyn", med förbandet Entombeds L-G Petrov på gästsång.
Ljudet svajar lite emellanåt, men detta vägs upp av frontmannen Michael Poulsen, en makalös sångare vars röst i sina bästa stunder träffar rakt i hjärtat, även hos mig som sitter längst bak i arenan och diggar. Att det är en av rockens mest sympatiska aktörer det rör sig om gör bara att man unnar honom och hans band alla deras framgångar desto mera. Och framgångarna lär inte sluta här, vilket det utsålda Hovet är ett säkert kvitto på. Globen nästa?
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
The Mirror And The Ripper
Maybellene I Hofteholder
Hallelujah Goat
16 Dollars
Heaven Nor Hell
Guitar Gangsters And Cadillac Blood
Soulweeper
Who They Are
Evelyn
Mary Ann's Place
Sad Man's Tongue
We
7 Shots
A Warrior's Call
I Only Wanna Be With You
Pool Of Booze Booze Booza
Still Counting
The Garden's Tale
--------------------------------------
Fallen
Thanks
The Human Instrument
Det gör ont att missa Hurts
Ett av årets mest hajpade band är tveköst brittiska Hurts, vars Depeche Mode-ekande stadiumsynth har fått mig att falla handlöst. Första smakprovet "Better Than Love" lät mycket lovande och genombrottshitten "Wonderful Life" (se videon) var kärlek vid första ögonkastet. När de gjorde sin första Sverigespelning på Popaganda i somras var jag självklart där, och debutalbumet "Happiness" införskaffades direkt när det släpptes.
Hurts består av Manchester-duon Theo Hutchcraft och Adam Andersson. Från början harvade de runt i andra band samtidigt som de var arbetslösa, en situation som höll på att knäcka dem båda. När de bildade Hurts var det för att ge musiken en sista chans. Målet var att kunna lämna gråa Manchester bakom sig för att resa jorden runt och framföra sin musik - ett mål de nu uppnått.
Ikväll spelar Hurts på Debaser Medis i Stockholm, en konsert jag hade sett fram emot länge. Kruxet är att vid samma tidpunkt så spelar ett visst Lost Domain på Copperfields vid Fridhemsplan. Krocken är ounvidklig. Men även om det gör ont att missa Hurts så tröstar jag mig med att chansen att se dem förhoppningsvis kommer snart igen.
Här nedan kommer några bilder från Popaganda i somras. Samtliga bilder är svartvita, då bandets estetik gör sig tveklöst bäst i det formatet.
Hurts består av Manchester-duon Theo Hutchcraft och Adam Andersson. Från början harvade de runt i andra band samtidigt som de var arbetslösa, en situation som höll på att knäcka dem båda. När de bildade Hurts var det för att ge musiken en sista chans. Målet var att kunna lämna gråa Manchester bakom sig för att resa jorden runt och framföra sin musik - ett mål de nu uppnått.
Ikväll spelar Hurts på Debaser Medis i Stockholm, en konsert jag hade sett fram emot länge. Kruxet är att vid samma tidpunkt så spelar ett visst Lost Domain på Copperfields vid Fridhemsplan. Krocken är ounvidklig. Men även om det gör ont att missa Hurts så tröstar jag mig med att chansen att se dem förhoppningsvis kommer snart igen.
Här nedan kommer några bilder från Popaganda i somras. Samtliga bilder är svartvita, då bandets estetik gör sig tveklöst bäst i det formatet.
Hurts - Wonderful Life
101010
Idag är det en speciell dag: den 10:e oktober år 2010. Eller om man så vill: 101010. Ännu mer speciell blir den eftersom Michael fyller 24 år idag. Jag hade tänkt vara fyndig och ringa för att gratulera honom klockan 10:10 imorse, men försov mig och vaknade istället av att Michael ringde mig för att tacka för igår. Jag har nämligen gått händelserna i förväg!
Redan vid halv fyra var jag på plats i Sundbyberg för att hjälpa Erika med förberedelserna inför kalaset som skulle gå av stapeln klockan 18:00. Det var mycket som skulle göras: välkomstdrinkar, skagenröra, kyckling och så en jäkla massa disk! Michael anslöt efter någon timme och när gästerna väl anlände var vi nästan helt klara. Det var mycket folk som kom för att fira Michael, i slutändan tror jag vi blev 22 personer. Det var en riktigt trevlig tillställning och maten var jättegod, som vanligt åt jag så mycket att jag sen inte fick i mig någon tårta.
Jag hade sedan tidigare biljett till Volbeats Hovet-konsert, så vid 20:30 var jag tvungen att avlägsna mig. Konserten var dock värt trippen till Globenområdet, trots att jag satt längst upp i arenan och inte med någon jag kände. Men från min plats hade jag turen att se Viktor och Linus bli stoppade av vakterna när de försökte mygla sig in bland ståplatspubliken, så det var rätt kul ändå. Recension kommer imorgon.
Kvällen lutade åt en blivande klassiker, men allt slutade i förvirring. För min egen del tog det en hel timme att ta mig in till stan eftersom jag var tvungen att vänta på Linus trötta gäng efter konserten slutat. Samtidigt stötte födelsedagsgänget (läs: Robin) på patrull när de försökte komma in på Metropol i Sumpan på grund av allt för tilltagen onykterhet. Spillrorna av gruppen strålade samman vid Anchor, där en lång kö dödade festpeppen. Vissa åkte hem och några andra prövade lyckan vid Harry B James, där kön var om möjligt ännu trögare. Det slutade med att Larsson fick köra hem oss med sin pappas bil. Lite av ett antiklimax alltså, men i övrigt var det definitivt en kväll att minnas.
Redan vid halv fyra var jag på plats i Sundbyberg för att hjälpa Erika med förberedelserna inför kalaset som skulle gå av stapeln klockan 18:00. Det var mycket som skulle göras: välkomstdrinkar, skagenröra, kyckling och så en jäkla massa disk! Michael anslöt efter någon timme och när gästerna väl anlände var vi nästan helt klara. Det var mycket folk som kom för att fira Michael, i slutändan tror jag vi blev 22 personer. Det var en riktigt trevlig tillställning och maten var jättegod, som vanligt åt jag så mycket att jag sen inte fick i mig någon tårta.
Jag hade sedan tidigare biljett till Volbeats Hovet-konsert, så vid 20:30 var jag tvungen att avlägsna mig. Konserten var dock värt trippen till Globenområdet, trots att jag satt längst upp i arenan och inte med någon jag kände. Men från min plats hade jag turen att se Viktor och Linus bli stoppade av vakterna när de försökte mygla sig in bland ståplatspubliken, så det var rätt kul ändå. Recension kommer imorgon.
Kvällen lutade åt en blivande klassiker, men allt slutade i förvirring. För min egen del tog det en hel timme att ta mig in till stan eftersom jag var tvungen att vänta på Linus trötta gäng efter konserten slutat. Samtidigt stötte födelsedagsgänget (läs: Robin) på patrull när de försökte komma in på Metropol i Sumpan på grund av allt för tilltagen onykterhet. Spillrorna av gruppen strålade samman vid Anchor, där en lång kö dödade festpeppen. Vissa åkte hem och några andra prövade lyckan vid Harry B James, där kön var om möjligt ännu trögare. Det slutade med att Larsson fick köra hem oss med sin pappas bil. Lite av ett antiklimax alltså, men i övrigt var det definitivt en kväll att minnas.
Välkomstdrinkar.
Michael stökar i köket.
Sundbyberg bjöd på en brandgul himmel.
Lugnet före stormen.
Gästerna börjar anlända.
Middagsdags med wraps! Robin hugger in.
Den lite tröttare delen av bordet.
Mina trevliga bordsgrannar.
Thomas drog sig undan för att ta en nypa frisk luft... och en öl.
Två rockers som vet hur man posar.
Makalöst att alla fick plats, men det gick!
I vackra Årstaberg i väntan på bättre tider och tvärbanan.
Inför Volbeat-konserten. Utsålt!
NHL-möte mellan Columbus Blue Jackets och San José Sharks på Globen samtidigt.
Eric, Viktor och Limpan.
På väg mot Skärmabrink. Här tar bilderna slut för den här gången, och tur är väl det.
Dansk dynamit
Det har gått undan för Volbeat. Vägen till toppen har varit spikrak, från den kultförklarade debuten för fem år sedan till den sprillans nya skivan "Beyond Hell/Above Heaven" som för andra veckan i rad toppar den svenska albumlistan. Vi såg danskarna uppträda på Sweden Rock Festival både 2008 och 2009, både gångerna drog de mer publik än vad de respektive scenerna egentligen klarade av. När de nu sålt ut Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm har man sedan länge slutat förvånas.
Nya skivan är bra, men som de flesta Volbeat-skivor lite ojämn. Det är snarare när man ser kvartetten uppträda live som man inser varför de är den tveklöst bästa danska exporten sedan Carlsberg.
Nya skivan är bra, men som de flesta Volbeat-skivor lite ojämn. Det är snarare när man ser kvartetten uppträda live som man inser varför de är den tveklöst bästa danska exporten sedan Carlsberg.
Volbeat och nya singeln "Fallen".
The Birthday Massacre
Ett band som tagit upp mycket av min tid på sistone är de kanadensiska synthrockarna i The Birthday Massacre och deras fjärde skiva "Pins And Needles". Jag hade inte hört så mycket mer än deras lilla hit "Red Stars" på radion sedan tidigare, men när jag ombads av skivbolaget att recensera nya plattan för Metal Covenant fick jag en anledning att fördjupa mig i deras sound.
Det är inte många band som verkligen låter unika, men The Birthday Massacre känns definitvt som ett av undantagen. Med ett polerat sound som låter som en frontalkrock mellan Marilyn Manson kring "The Golden Age Of Grotesque" och Depeche Mode anno "Black Celebration" skapar man en riktigt atmosfärisk ljudmatta, som sedan toppas av sköna sångpålägg som får en att dra paralleller till både Paramore och Evanescence. Många bra låtar finns det också på plattan, vilket såklart är det viktigaste. I USA har gruppen på sistone börjat skörda en del framgångar, och nu är det tänkt att Europa också ska tjusas av The Birthday Massacre. Hoppas allt går som planerat - då lär vi snart få chansen att uppleva dem live här i Sverige.
Det är inte många band som verkligen låter unika, men The Birthday Massacre känns definitvt som ett av undantagen. Med ett polerat sound som låter som en frontalkrock mellan Marilyn Manson kring "The Golden Age Of Grotesque" och Depeche Mode anno "Black Celebration" skapar man en riktigt atmosfärisk ljudmatta, som sedan toppas av sköna sångpålägg som får en att dra paralleller till både Paramore och Evanescence. Många bra låtar finns det också på plattan, vilket såklart är det viktigaste. I USA har gruppen på sistone börjat skörda en del framgångar, och nu är det tänkt att Europa också ska tjusas av The Birthday Massacre. Hoppas allt går som planerat - då lär vi snart få chansen att uppleva dem live här i Sverige.
The Birthday Massacre-gänget, med sångerskan Chibi i spetsen.
The Birthday Massacre med nya singeln "In The Dark".
Postbaggar
"Something is rotten in the state of Ulvsunda..."
Något luktar illa i vår kyl på Posten, så till den grad att vår matmor Sari kände sig nödsakad att sätta upp en lapp om ärendet och i samma veva utannonsera en stor utrensning. Allt gammalt ska bort; läckande juiceförpackningar, bortglömda matlådor, ruttna päron - you name it! Det är inte första gången som vårt kylskåp drabbas av obehagliga dofter, senast var stanken så grym att det luktade mögel i hela köket. Det visade sig vara vår chef Grossman som lagrat en gammal gädda i kylen och sedan glömt bort den.
För den som inte är så känslig för det här med äckliga mathistorier på Posten så finns det mer att berätta. När jag som ung brevbärarnovis just inlett min karriär på Posten i Hässelby så hade kontoret enorma problem med ohyra i köket. Små skalbaggar dök upp precis överallt i både kylen och bakom skåpluckorna, utan att någon kunde förklara varifrån de kom. Några baggar skickades in för analys hos Anticimex, som aldrig tidigare stött på något liknande. Förmodligen hade baggarna stormtrivts i den grisiga miljön som brevbärarnas osunda kostvanor skapat åt dem och ur detta muterats fram till någon sorts superbagge. När man kom till jobbet på måndagen och öppnade en skåplucka möttes man alltid av samma syn: säkert ett 40-tal avlidna postbaggar. De hade festat på smulorna tills de dött.
De första dagarna på kontoret i Hässelby var jag inte särskilt medveten om hur utbrett problemet var. Jag kom dit en dag med endast ett paket filmjölk till lunch, vilket kändes lite torftigt. Ovanpå kylskåpet stod ett gäng flingpaket, som jag antog fanns där för alla att ta av. Lyckligt ovetande strösslade jag filen generöst med cornflakes och tog ett par tuggor. Det smakade krispigt och gott. När jag sedan rörde om i filen så uppenbarade sig en handfull postbaggar som låg och flöt runt förnöjt. Jag åt inte av flingorna några fler gånger. Än idag vet jag inte om jag fick några baggar i mig, men det lär väl visa sig om några år isåfall, när mutationen bryter sig ut.
Något luktar illa i vår kyl på Posten, så till den grad att vår matmor Sari kände sig nödsakad att sätta upp en lapp om ärendet och i samma veva utannonsera en stor utrensning. Allt gammalt ska bort; läckande juiceförpackningar, bortglömda matlådor, ruttna päron - you name it! Det är inte första gången som vårt kylskåp drabbas av obehagliga dofter, senast var stanken så grym att det luktade mögel i hela köket. Det visade sig vara vår chef Grossman som lagrat en gammal gädda i kylen och sedan glömt bort den.
För den som inte är så känslig för det här med äckliga mathistorier på Posten så finns det mer att berätta. När jag som ung brevbärarnovis just inlett min karriär på Posten i Hässelby så hade kontoret enorma problem med ohyra i köket. Små skalbaggar dök upp precis överallt i både kylen och bakom skåpluckorna, utan att någon kunde förklara varifrån de kom. Några baggar skickades in för analys hos Anticimex, som aldrig tidigare stött på något liknande. Förmodligen hade baggarna stormtrivts i den grisiga miljön som brevbärarnas osunda kostvanor skapat åt dem och ur detta muterats fram till någon sorts superbagge. När man kom till jobbet på måndagen och öppnade en skåplucka möttes man alltid av samma syn: säkert ett 40-tal avlidna postbaggar. De hade festat på smulorna tills de dött.
De första dagarna på kontoret i Hässelby var jag inte särskilt medveten om hur utbrett problemet var. Jag kom dit en dag med endast ett paket filmjölk till lunch, vilket kändes lite torftigt. Ovanpå kylskåpet stod ett gäng flingpaket, som jag antog fanns där för alla att ta av. Lyckligt ovetande strösslade jag filen generöst med cornflakes och tog ett par tuggor. Det smakade krispigt och gott. När jag sedan rörde om i filen så uppenbarade sig en handfull postbaggar som låg och flöt runt förnöjt. Jag åt inte av flingorna några fler gånger. Än idag vet jag inte om jag fick några baggar i mig, men det lär väl visa sig om några år isåfall, när mutationen bryter sig ut.
Lappen som Sari satte upp.
Langar med en bild på tvärbanebygget utanför vårt kök. Rälsen är lagd.
Brolle Idol
Brolle Jr har aldrig gjort några större avtryck på mig, hans två hitlåtar "Playing With Fire" och "Heartbreak City" från 2002 var rätt skapliga, men annars har det inte funnits någon större anledning till att engagera sig. Detta verkar Brolle själv ha insett, kanske därför han rippar den gamla idolen (?) Billy Idol rakt av på sin senaste singel, för att få till en diskussion? För även om det kanske inte finns några direkta melodistölder i "Anything She Wants" så är hela låtuppbyggnaden så genant uppenbar att det inte går att komma undan var inspirationen ligger. Vilket får en att dra upp den gamla eviga frågan: var går gränsen för plagiat?
Brolle Jr - "Anything She Wants"
Billy Idol - Rebel Yell
Motas målar
Brorsans polare Peter Motas (en gång i självaste AIK) spelar numera i Enskede IK som trygg högerback. Mot Smedby gjorde han ett riktigt drömmål som lyckligtvis fångades på film. Se och njut av äkta Hässelbytakter.
Motas målar!
Brorsan och Motas i samspråk efter dennes match (i Väsby Utd-tröjan) på Grimsta IP år 2008.
Recension: Sonic Syndicate på Klubben
Sonic Syndicate
Bäst: "Aftermath", "Denied" och, i all sin enfaldhet, "Turn It Up".
Sämst: Att min högra lins trillar ut precis innan konserten.
De har kallats för In Flames arvtagare ända sedan genombrottet med andra skivan "Only Inhuman" för tre år sedan, och åtminstone jag är övertygad vid det här laget. Redan i somras så imponerades jag av Sonic Syndicates förmåga att hantera stora scener och publikskaror, när de nu lägger Fryshuset och Klubben för sina fötter höjs pulsen ytterligare några snäpp. Det utmärkta nya albumet "We Rule The Night" gör definitivt inte showen mindre slagkraftig och låter nu sextetten lägga till hits som "Burn This City", "My Own Life" och kommande singeln "Turn It Up" till repertoaren.
Jag har nog inte hört något Sonic Syndicate-fan som föredrar nyförvärvet Nathan J Biggs framför originalsångaren Roland Johansson, men på livescenen kliver han fram som något av en ledare för bandet, samtidigt som han sjunger starkt och klart. Gruppen var kända för att ge järnet på scenen redan innan han anslöt ifjol, men nu är det om möjligt ännu mer energiskt. Målet verkar vara att ingen i publiken ska stå stilla, ingen får ha tråkigt.
I avslutningsnumret "Jack Of Diamonds" händer något jag inte tidigare sett på en konsert. På begäran av bandet så delar publikhavet på sig för att skapa en så kallad wall of death, där åhörarna sedan springer och kastar sig mot varandra. Inget unikt för en metalkonsert, men sedan hoppar Biggs och hans lika deffade vokalistkollega Richard Sjunnesson ner på scengolvet och väljer varsin sida (se videon nedan). Ett kul och ganska modigt grepp som får Rammsteins livbåtsutflykter att blekna en aning.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
We Rule The Night
Beauty And The Freak
Rebellion In Nightmareland
Flashback
Revolution, Baby!
Heart Of Eve
Powershift
My Own Life
Plans Are For People
Aftermath
Denied
Break Of Dawn
------------------------
Burn This City
Turn It Up
Jack Of Diamonds
Bäst: "Aftermath", "Denied" och, i all sin enfaldhet, "Turn It Up".
Sämst: Att min högra lins trillar ut precis innan konserten.
De har kallats för In Flames arvtagare ända sedan genombrottet med andra skivan "Only Inhuman" för tre år sedan, och åtminstone jag är övertygad vid det här laget. Redan i somras så imponerades jag av Sonic Syndicates förmåga att hantera stora scener och publikskaror, när de nu lägger Fryshuset och Klubben för sina fötter höjs pulsen ytterligare några snäpp. Det utmärkta nya albumet "We Rule The Night" gör definitivt inte showen mindre slagkraftig och låter nu sextetten lägga till hits som "Burn This City", "My Own Life" och kommande singeln "Turn It Up" till repertoaren.
Jag har nog inte hört något Sonic Syndicate-fan som föredrar nyförvärvet Nathan J Biggs framför originalsångaren Roland Johansson, men på livescenen kliver han fram som något av en ledare för bandet, samtidigt som han sjunger starkt och klart. Gruppen var kända för att ge järnet på scenen redan innan han anslöt ifjol, men nu är det om möjligt ännu mer energiskt. Målet verkar vara att ingen i publiken ska stå stilla, ingen får ha tråkigt.
I avslutningsnumret "Jack Of Diamonds" händer något jag inte tidigare sett på en konsert. På begäran av bandet så delar publikhavet på sig för att skapa en så kallad wall of death, där åhörarna sedan springer och kastar sig mot varandra. Inget unikt för en metalkonsert, men sedan hoppar Biggs och hans lika deffade vokalistkollega Richard Sjunnesson ner på scengolvet och väljer varsin sida (se videon nedan). Ett kul och ganska modigt grepp som får Rammsteins livbåtsutflykter att blekna en aning.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
We Rule The Night
Beauty And The Freak
Rebellion In Nightmareland
Flashback
Revolution, Baby!
Heart Of Eve
Powershift
My Own Life
Plans Are For People
Aftermath
Denied
Break Of Dawn
------------------------
Burn This City
Turn It Up
Jack Of Diamonds
Vinsta, kräftor & Lost Domain
Lost Domain har på sistone blivit en ganska så flitigt turnerande konstellation. Ena helgen är det fullt ös på en restaurang vid Fridhemsplan, en vecka senare bokas vi som hårt rockande underhållningsakt på en kräftskiva i Vinsta. Det går bra nu.
I Vinsta Industriområde hade vår manager/hyresvärd Orhan och Papa Idman smällt upp ett enormt cirkustält som sedan rymde tre långbord, där kräftor, öl och annat gott dukades upp. Tältet fylldes mestadels av en massa Idman-släktingar, men vi i bandet fick även bjuda in vänner. Det var en riktigt trevlig tillställning, som sedan avrundades med lite livemusik. Två Lost Domain-set blev det, och vi skyfflade om lite i låtlistan på grund av åsikter från publiken. Danny blev till exempel väldigt besviken då vi från början inte skulle framföra "Wealth By Name", låten som han kommit till Vinsta för att få höra. Då lade vi såklart till den på slutet. Allt för fansen!
Stort tack till den pålitliga Peter Årevik för livebilderna.
I Vinsta Industriområde hade vår manager/hyresvärd Orhan och Papa Idman smällt upp ett enormt cirkustält som sedan rymde tre långbord, där kräftor, öl och annat gott dukades upp. Tältet fylldes mestadels av en massa Idman-släktingar, men vi i bandet fick även bjuda in vänner. Det var en riktigt trevlig tillställning, som sedan avrundades med lite livemusik. Två Lost Domain-set blev det, och vi skyfflade om lite i låtlistan på grund av åsikter från publiken. Danny blev till exempel väldigt besviken då vi från början inte skulle framföra "Wealth By Name", låten som han kommit till Vinsta för att få höra. Då lade vi såklart till den på slutet. Allt för fansen!
Stort tack till den pålitliga Peter Årevik för livebilderna.
Nyfikna människor börjar samlas i tältet.
Korg.
Marshall.
Robin taggad, snudd på övertänd.
Larsson tog tillfället i akt och drog sina bästa kräfthistorier.
Cirkus Lost Domain har kommit till stan.
Vinsta by night. Känn pulsen!
Mattias försöker ta kort med linsskyddet på. What a doofus!
En broder och en Danny.
Daniel lekte med maten och jag tvingades ringa hans mamma.
Underbarnet från KTH förärade oss ett besök.
Äntligen - showtime!
Daniel och Michael.
Daniel glömde bort var publiken stod.
Daniel hittade äntligen rätt igen.
Larsson.
Tack för den här gången!
Agnetas hund ger Erika feedback efter spelningen. Hunden gillade "Paradise City" bäst, då det var enda låten han kände till innan.
"Peter." "Ja." "Det är dags för oss att gå hem."
Lite Vinsta-sightseeing på vägen hem.
The Dig
För en tid sedan så gav jag mig i kast med ett spel jag haft i min ägo väldigt länge - PC-klassikern The Dig. Redan för femton år sedan när spelet släpptes testade jag det för första gången, men det är alltså inte förrän nu som jag tagit mig tiden att spela igenom det från början till slut.
Historien tar sin början med att man upptäcker en enprm asteroid på kollisionskurs med Jorden, vilket tvingar tre astronauter att på bästa Armageddon-manér bege sig till rymden för att med hjälp av ett par sprängladdningar avstyra hotet. Robert Patrick (mest känd som den onda roboten T-1000 i Terminator 2: Judgment Day) gör rösten som Boston Low, mannen som leder expeditionen. Under sig har han geologen Ludger Brink samt journalisten (!) Maggie Brink, en dynamisk trio som under mystiska omständigheter hamnar på en främmande och till synes övergiven planet. Nu måste de lösa planetens gåta för att kunna ta sig hem igen.
Idén bakom The Dig kom från början av ingen mindre än regissören Steven Spielberg, som lämnade över konceptet till LucasArts speldivision då manuset ansågs vara alldeles för dyrt och svårt att filmatisera i början av 90-talet. Det är en raffinerad historia som cirkulerar kring så kallade livskristaller, som har förmågan att återuppliva de döda. Den stora frågan blir naturligtvis vilka konsekvenser det skulle få om expeditionen fick med sig livskristallerna tillbaka till Jorden.
The Dig har en oerhört vacker fond bestående av handmålade bilder av spektakulära miljöer, som i sin tur bäddas in av ett atmosfäriskt soundtrack. På minuskontot kan man lägga en handfull extremt frustrerande pussel som borde gjort medlemsskap i Mensa till ett installationskrav, samt att Boston Low ofta rör sig provocerande långsamt i sin jakt på nästa ledtråd. Detta överskuggas dock av den charmiga dialogen, den torra humorn och det dynamiska samspelet mellan Low, Brink och Robbins. Nu när tekniken tagit enorma kliv framåt på senare år så kan man bara hoppas på att Steven Spielberg plockar upp manuset igen, för i The Dig finns potential till en riktigt spännande storfilm.
Historien tar sin början med att man upptäcker en enprm asteroid på kollisionskurs med Jorden, vilket tvingar tre astronauter att på bästa Armageddon-manér bege sig till rymden för att med hjälp av ett par sprängladdningar avstyra hotet. Robert Patrick (mest känd som den onda roboten T-1000 i Terminator 2: Judgment Day) gör rösten som Boston Low, mannen som leder expeditionen. Under sig har han geologen Ludger Brink samt journalisten (!) Maggie Brink, en dynamisk trio som under mystiska omständigheter hamnar på en främmande och till synes övergiven planet. Nu måste de lösa planetens gåta för att kunna ta sig hem igen.
Idén bakom The Dig kom från början av ingen mindre än regissören Steven Spielberg, som lämnade över konceptet till LucasArts speldivision då manuset ansågs vara alldeles för dyrt och svårt att filmatisera i början av 90-talet. Det är en raffinerad historia som cirkulerar kring så kallade livskristaller, som har förmågan att återuppliva de döda. Den stora frågan blir naturligtvis vilka konsekvenser det skulle få om expeditionen fick med sig livskristallerna tillbaka till Jorden.
The Dig har en oerhört vacker fond bestående av handmålade bilder av spektakulära miljöer, som i sin tur bäddas in av ett atmosfäriskt soundtrack. På minuskontot kan man lägga en handfull extremt frustrerande pussel som borde gjort medlemsskap i Mensa till ett installationskrav, samt att Boston Low ofta rör sig provocerande långsamt i sin jakt på nästa ledtråd. Detta överskuggas dock av den charmiga dialogen, den torra humorn och det dynamiska samspelet mellan Low, Brink och Robbins. Nu när tekniken tagit enorma kliv framåt på senare år så kan man bara hoppas på att Steven Spielberg plockar upp manuset igen, för i The Dig finns potential till en riktigt spännande storfilm.
Enclave
Det övertygande framförandet på Getaway Rock i somras gav mersmak, när Sonic Syndicates Europaturné nu landar i Stockholm så tänker jag vara där. Har ägnat eftermiddagen åt att gå igenom Falkenberg-gruppens digra videobibliotek och lyckats slå fast att den gamla balladhiten "Enclave" är låten som ligger mig varmast om hjärtat. Men att sextetten ska framföra den är nog lika osannolikt som att de skulle köra sin Tatu-cover "All About Us", så jag (och ni?) får avnjuta den i videoformat istället.
Sonic Syndicate - "Enclave"
Gör ditt val
Idag är sista chansen att rösta i vad som kallats det viktigaste valet någonsin. Får Fredrik Reinfeldt förnyat förtroende? Åker något parti ur? Kommer SD in i riksdagen? Efter mycket funderande så bestämde jag mig till slut för vilka partier som skulle få mina sympatier, tog på mig min finaste kavaj (eller inte), hämtade upp en sömndrucken Daniel och tågade till Maltesholmsskolan med valkortet i handen.
Mitt första minne från det här med stora och viktiga val kommer från mellanstadiet i Trollbodaskolan, när eleverna i vår klass beordrades sätta ihop egna partier med tillhörande manifest. Jag, Ludvig Nyberg och John Strömberg bildade partiet med det käcka namnet Polkapartiet och ställdes sedan precis som alla andra mot väggen i diverse utfrågningar. Sist av allt fick eleverna rösta på sina favoriter. Polkapartiet slutade tvåa, med en ynka röst mindre än Hässelbypartiet, där de tre sötaste tjejerna i klassen figurerade. Det sved, dels för att tjejerna gick till val med den inte så relevanta hjärtefrågan "Rädda regnskogarna", men även för att jag röstade på dem och därmed sänkte mitt eget parti.
Årets val lär bli en riktig nagelbitare likvärdig en VM-final i fotboll. Valvakorna drar igång 21.00 i SVT och TV4 (jag väljer de förstnämnda) och jag kommer sitta som klistrad. En sista uppmaning till de bloggläsare som inte röstat ännu: gör det!
Mitt första minne från det här med stora och viktiga val kommer från mellanstadiet i Trollbodaskolan, när eleverna i vår klass beordrades sätta ihop egna partier med tillhörande manifest. Jag, Ludvig Nyberg och John Strömberg bildade partiet med det käcka namnet Polkapartiet och ställdes sedan precis som alla andra mot väggen i diverse utfrågningar. Sist av allt fick eleverna rösta på sina favoriter. Polkapartiet slutade tvåa, med en ynka röst mindre än Hässelbypartiet, där de tre sötaste tjejerna i klassen figurerade. Det sved, dels för att tjejerna gick till val med den inte så relevanta hjärtefrågan "Rädda regnskogarna", men även för att jag röstade på dem och därmed sänkte mitt eget parti.
Årets val lär bli en riktig nagelbitare likvärdig en VM-final i fotboll. Valvakorna drar igång 21.00 i SVT och TV4 (jag väljer de förstnämnda) och jag kommer sitta som klistrad. En sista uppmaning till de bloggläsare som inte röstat ännu: gör det!
Daniel på väg till Maltesholmsskolan för att göra sitt val.
God stämning utanför vallokalen.
Ät Gott med Lost Domain
Att döma av rubriken så kanske detta kan framstå som en middagsbjudning, men så är inte fallet. Istället är det namnet på restaurangen där Lost Domain uppträdde igårkväll, som en del i samarbetet med MyJam som äger replokalerna i Vinsta där vi annars håller till. Tillsammans med det Mustasch-doftande hybrisrockbandet Motherbug körde vi två 30-minuters set var och flera av våra bästa vänner dök upp för att titta på oss.
Jag var lite skeptisk innan hur hela evenemanget skulle tas emot, men det gick över all förväntan. Ljudet lät enligt rapporter väldigt bra och alla nya låtar vi premiärspelade gick hem hos publiken. I synnerhet den akustiska balladen "Somehow", som Michael skrev för över två år sedan och som vi av en ren slump bestämde oss för att testa kvällen innan, var oerhört populär och känns som en blivande hörnsten i vår repertoar. Det blev mycket beröm efteråt, det mest rörande var att Robins pappa kom fram till mig och konstaterade att "fan, det här kan ju bli något". Det var i hans garage ute i Bålsta som vi med en helt annan bandsättning tog våra första stapplande steg för vad som känns som åratal sen, och det kändes skönt att få kvitto på att slitet nu kanske börjar ge resultat.
Eftersom Ät Gott stängde redan klockan 22 så drog de flesta i gänget efteråt vidare till puben Copperfields för mer festande och eftersnack. Här kommer lite bilder från spektaklet. Tack till alla som kom och tittade på oss och extra tack till den förträfflige Peter Årevik för bilderna från vår spelning.
Jag var lite skeptisk innan hur hela evenemanget skulle tas emot, men det gick över all förväntan. Ljudet lät enligt rapporter väldigt bra och alla nya låtar vi premiärspelade gick hem hos publiken. I synnerhet den akustiska balladen "Somehow", som Michael skrev för över två år sedan och som vi av en ren slump bestämde oss för att testa kvällen innan, var oerhört populär och känns som en blivande hörnsten i vår repertoar. Det blev mycket beröm efteråt, det mest rörande var att Robins pappa kom fram till mig och konstaterade att "fan, det här kan ju bli något". Det var i hans garage ute i Bålsta som vi med en helt annan bandsättning tog våra första stapplande steg för vad som känns som åratal sen, och det kändes skönt att få kvitto på att slitet nu kanske börjar ge resultat.
Eftersom Ät Gott stängde redan klockan 22 så drog de flesta i gänget efteråt vidare till puben Copperfields för mer festande och eftersnack. Här kommer lite bilder från spektaklet. Tack till alla som kom och tittade på oss och extra tack till den förträfflige Peter Årevik för bilderna från vår spelning.
Larsson godkänner lokalen.
Soundcheck under ledning av demonproducenten Dave Castillo till vänster.
Middag och öl innan det var dags för spelning.
Dannemannen.
Sidar agerade inkastare och gjorde ett beundransvärt jobb.
Bina och Linus.
"Förbandet" Motherbug.
Larsson gör sig redo för sitt livs viktigaste spelning.
Larsson sjöng starkare än på mycket länge.
Heidi ställer en fråga till Michael mitt under spelningen.
Michael tackar högre makter för att spelningen blev så lyckad.
Copperfields, denna gång utan Depeche Mode-soundtrack, men helt ok ändå.
Heidi och den mycket sympatiske Erik.
På väg mot tunnelbanan och whiskeyprovning i Sundbyberg.
Recension: Ozzy Osbourne på Globen
Ozzy Osbourne
Plats & datum: Ericsson Globe, 7/9
Bäst: "Shot In The Dark", "Crazy Train" och "Paranoid".
Sämst: Balladen "Road To Nowhere" känns blek inklämd mellan Sabbath-kolosserna "War Pigs" och "Into The Void".
Sällan har jag gått på konsert med lägre förväntningar än inför Ozzy Osbourne-spelningen i Globen i tisdags. Med det rent ut sagt bedrövliga skivsläppet "Scream" samt den ökända fiaskospelningen från Hultsfredsfestivalen i åtanke kändes det klokt att tona ner förväntningarna, vilket kanske är en anledning till att konserten är en positiv överraskning. Direkt i rivstarten "Bark At The Moon" märks det att huvudpersonen är otroligt taggad och spelsugen, vilket genast smittar av sig på den utsålda arenan.
Det råder ingen tvekan om att Ozzy vet vad publiken vill ha - och att han tänker ge dem det. Senaste singeln "Let Me Hear You Scream" stökas snabbt undan till förmån för en väl avvägd historielektion med några av Black Sabbaths bästa låtar varvat med Ozzys egen karriär, med betoning på albumen "Blizzard Of Ozz" och "No More Tears". Zakk Wylde-ersättaren och Sverigebekantingen Gus G gör ett bra jobb utan att ta för stor plats, samtidigt som bandet känns väldigt samspelt.
Sett till uppseendeväckande effekter är det inte direkt Rammstein-klass på showen, om man säger så. Det är Ozzy, bandet, en högtrycksspruta som ståplatspubliken och vakterna får smaka på med jämna mellanrum... men inte så mycket mer än så. Det går visserligen att argumentera för att The Prince Of Darkness är en specialeffekt i sig själv. Att en till synes ganska skröplig 61-åring bär på så mycket energi och spelglädje är förbluffande i sig, ibland blir det till och med för mycket när vissa låtar bitvis gastas sönder av den till synes övertände Ozzy som kräver att hela Globen ska klappa med.
Det vilda hoppandet på scen tar dock ut sin rätt. Efter en mäktig "Shot In The Dark" kommer en illa tajmad paus, kamouflerad som ett jam och ett till synes ändlöst trumsolo, för att Ozzy ska få en andningspaus. Och så var det ju det här med rösten... Inledningsvis låter den övertygande, men gradvis mattas den av och i "No More Tears" är det direkt plågsamt att ta del av Ozzys oförmåga att träffa de högsta tonerna. Sedan kan man diskutera hur mycket man egentligen får fuska med förinspelad sång, som i det mest tydliga exemplet "I Don't Want To Change The World" där det i refrängen låter som det är tre Ozzys som sjunger.
Finalen är ändå stark nog för att rädda helhetsintrycket. Det är rörande att höra allsången till "Mama, I'm Coming Home", samtidigt som klassikernas klassiker "Paranoid" förtjänstfullt sätter punkt. Känslan när man lämnar Globen är - oväntat nog - att det inte känns omöjligt att man kommer att få se Ozzy på scen i Sverige igen.
Betyg: 3 av 5
Låtlista:
Bark At The Moon
Let Me Hear You Scream
Mr. Crowley
I Don't Know
Fairies Wear Boots
Suicide Solution
War Pigs
Road To Nowhere
Into The Void
Shot In The Dark
Rat Salad + gitarrsolo + trumsolo
Iron Man
Killer Of Giants
Fire In The Sky
No More Tears
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
----------------------------------------
Mama, I'm Coming Home
Paranoid
Plats & datum: Ericsson Globe, 7/9
Bäst: "Shot In The Dark", "Crazy Train" och "Paranoid".
Sämst: Balladen "Road To Nowhere" känns blek inklämd mellan Sabbath-kolosserna "War Pigs" och "Into The Void".
Sällan har jag gått på konsert med lägre förväntningar än inför Ozzy Osbourne-spelningen i Globen i tisdags. Med det rent ut sagt bedrövliga skivsläppet "Scream" samt den ökända fiaskospelningen från Hultsfredsfestivalen i åtanke kändes det klokt att tona ner förväntningarna, vilket kanske är en anledning till att konserten är en positiv överraskning. Direkt i rivstarten "Bark At The Moon" märks det att huvudpersonen är otroligt taggad och spelsugen, vilket genast smittar av sig på den utsålda arenan.
Det råder ingen tvekan om att Ozzy vet vad publiken vill ha - och att han tänker ge dem det. Senaste singeln "Let Me Hear You Scream" stökas snabbt undan till förmån för en väl avvägd historielektion med några av Black Sabbaths bästa låtar varvat med Ozzys egen karriär, med betoning på albumen "Blizzard Of Ozz" och "No More Tears". Zakk Wylde-ersättaren och Sverigebekantingen Gus G gör ett bra jobb utan att ta för stor plats, samtidigt som bandet känns väldigt samspelt.
Sett till uppseendeväckande effekter är det inte direkt Rammstein-klass på showen, om man säger så. Det är Ozzy, bandet, en högtrycksspruta som ståplatspubliken och vakterna får smaka på med jämna mellanrum... men inte så mycket mer än så. Det går visserligen att argumentera för att The Prince Of Darkness är en specialeffekt i sig själv. Att en till synes ganska skröplig 61-åring bär på så mycket energi och spelglädje är förbluffande i sig, ibland blir det till och med för mycket när vissa låtar bitvis gastas sönder av den till synes övertände Ozzy som kräver att hela Globen ska klappa med.
Det vilda hoppandet på scen tar dock ut sin rätt. Efter en mäktig "Shot In The Dark" kommer en illa tajmad paus, kamouflerad som ett jam och ett till synes ändlöst trumsolo, för att Ozzy ska få en andningspaus. Och så var det ju det här med rösten... Inledningsvis låter den övertygande, men gradvis mattas den av och i "No More Tears" är det direkt plågsamt att ta del av Ozzys oförmåga att träffa de högsta tonerna. Sedan kan man diskutera hur mycket man egentligen får fuska med förinspelad sång, som i det mest tydliga exemplet "I Don't Want To Change The World" där det i refrängen låter som det är tre Ozzys som sjunger.
Finalen är ändå stark nog för att rädda helhetsintrycket. Det är rörande att höra allsången till "Mama, I'm Coming Home", samtidigt som klassikernas klassiker "Paranoid" förtjänstfullt sätter punkt. Känslan när man lämnar Globen är - oväntat nog - att det inte känns omöjligt att man kommer att få se Ozzy på scen i Sverige igen.
Betyg: 3 av 5
Låtlista:
Bark At The Moon
Let Me Hear You Scream
Mr. Crowley
I Don't Know
Fairies Wear Boots
Suicide Solution
War Pigs
Road To Nowhere
Into The Void
Shot In The Dark
Rat Salad + gitarrsolo + trumsolo
Iron Man
Killer Of Giants
Fire In The Sky
No More Tears
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
----------------------------------------
Mama, I'm Coming Home
Paranoid
Linus och farsan, den här kvällen med lite fantasilösa val av t-shirts.
Getaway Rock-gänget äntligen återförenade!
Lite Sällskap
Det är inte många program som får mig att slå mig ner frivilligt i tv-soffan numera, men när Filip & Fredriks nya show Lite Sällskap har premiär i Kanal 5 klockan 22 ikväll så gör jag ett undantag. Har inte riktigt fastnat för duons senaste tv-shower Vem Kan Slå Filip & Fredrik och Söndagsparty med Filip & Fredrik, men detta verkar snarare ha samma ton som oslagbara 100 Höjdare och deras senaste bok Tårtgeneralen. Upplägget går ut på att Filip & Fredrik följer fyra personer i Värmland som inte haft så stor lycka med det här med att dejta, men nu ska få hjälp med att finna "lite sällskap".
Jag träffade ena halvan i duon, Fredrik Wikingsson, på Hultsfredsfestivalens backstageområde för ganska många år sedan, innan killarna hade slagit igenom på allvar. Har inget fotobevis på händelsen, så jag snyltar bland min systers bilder istället.
Jag träffade ena halvan i duon, Fredrik Wikingsson, på Hultsfredsfestivalens backstageområde för ganska många år sedan, innan killarna hade slagit igenom på allvar. Har inget fotobevis på händelsen, så jag snyltar bland min systers bilder istället.
Mer Popaganda
Här kommer mer Popaganda-relaterat, som fick strykas från förra inlägget på grund av platsbrist.
Lite noteringar:
- Shout Out Louds har sjukt många fans.
- Att hitta på skojiga ordlekar om Familjen är roligare än att lyssna på bandets musik. Typ "Du är med oss nu, skit i Familjen!" eller "Jag pallar inte med Familjen just nu."
- Hurts gör sig bra i färg, men ännu bättre i svartvitt.
- Detta måste vara den första festivalen jag varit på där de flesta av besökarna är tjejer. Men man ska väl inte klaga?
- Även popsnören gillar det här med flottiga langos. Majestätiskt långa köer hela festivalen.
- Superhippa Hot Chip består mestadels av nördiga gubbar och ölmagar. Men deras hit "One Life Stand" kan nog ha varit hela Popagandas höjdpunkt. Sjukt dansant!
- Festivaler blir så mycket trevligare med simbassänger, pingisbord och uppblåsbara badankor. Något för t.ex. Sweden Rock Festival att ta efter?
- Poliserna på plats (båda två) kan inte haft särskilt mycket att göra, mer än att möjligtvis schasa bort några hipsters från kolonilotterna utanför festivalområdet. Oerhört gemytlig och bra stämning.
Passar även på att lägga upp lite svartvita och "konstnärliga" bilder.
Lite noteringar:
- Shout Out Louds har sjukt många fans.
- Att hitta på skojiga ordlekar om Familjen är roligare än att lyssna på bandets musik. Typ "Du är med oss nu, skit i Familjen!" eller "Jag pallar inte med Familjen just nu."
- Hurts gör sig bra i färg, men ännu bättre i svartvitt.
- Detta måste vara den första festivalen jag varit på där de flesta av besökarna är tjejer. Men man ska väl inte klaga?
- Även popsnören gillar det här med flottiga langos. Majestätiskt långa köer hela festivalen.
- Superhippa Hot Chip består mestadels av nördiga gubbar och ölmagar. Men deras hit "One Life Stand" kan nog ha varit hela Popagandas höjdpunkt. Sjukt dansant!
- Festivaler blir så mycket trevligare med simbassänger, pingisbord och uppblåsbara badankor. Något för t.ex. Sweden Rock Festival att ta efter?
- Poliserna på plats (båda två) kan inte haft särskilt mycket att göra, mer än att möjligtvis schasa bort några hipsters från kolonilotterna utanför festivalområdet. Oerhört gemytlig och bra stämning.
Passar även på att lägga upp lite svartvita och "konstnärliga" bilder.
Popaganda
Min jakt på nya festivaler i sommar stannade inte vid Getaway Rock och Sonisphere. Popaganda är dock ingen ny festival i ordets rätta bemärkelse även om det var premiär för mig. Första gången festivalen hölls var redan 2002 på Universitetet i Stockholm, men de senaste tre åren har det varit Eriksdalsbadet vid Skanstull som varit spelplatsen.
Första dagen var det inte så våldsamt mycket jag och Danny ville se, utan det var mest en väntan på att Robyn skulle börja spela vid 22-tiden. Vi fördrev tiden med att bekanta oss med festivalområdet och hänga med Linneas crew i parken strax utanför. Några av Linnets kompisar, som till exempel Tobias, hade inte ens festivalarmband men var där ändå för att ta del av stämningen (och alkoholen). Pratade länge och väl med Tobias om BEAT Café, vikten av att hälsa på tunnelbanan, Donkey Kong Country och varför det är så mycket pang-pang i slutet av den i övrigt alldeles utmärkta Inception, till den grad att jag missade halva Ellie Gouldings set. Inte okej, Tobias! Robyn avslutade dock kvällen formidabelt, men detta var som sagt bara festivalens första dag...
Dag två kändes dock inledningsvis lite mer avslagen och bitter än den första. The Sound Of Arrows missades t.ex. nästan helt för att jag och Danny åt cheeseburgare uppe i parken istället. Ångesten började smyga sig på, men räddades upp av de omtalade britterna i Hurts som gjorde sin första Sverigespelning. Mycket bra, även om jag behöver lyssna in mig på plattan för att avgöra om hypen håller. Efter ytterligare parkhäng och McDonaldsbesök så var det dags för Hot Chip, som faktiskt drog lika mycket folk som Robyn. Det var en riktigt trevlig upplevelse att besöka Popaganda, vädret var fint och alla man pratade med extremt tillmötesgående. Festivalen blev utsåld och därmed känns det inte helt omöjligt att det blir ett Popaganda på samma ställe även nästa år. Until then...
Första dagen var det inte så våldsamt mycket jag och Danny ville se, utan det var mest en väntan på att Robyn skulle börja spela vid 22-tiden. Vi fördrev tiden med att bekanta oss med festivalområdet och hänga med Linneas crew i parken strax utanför. Några av Linnets kompisar, som till exempel Tobias, hade inte ens festivalarmband men var där ändå för att ta del av stämningen (och alkoholen). Pratade länge och väl med Tobias om BEAT Café, vikten av att hälsa på tunnelbanan, Donkey Kong Country och varför det är så mycket pang-pang i slutet av den i övrigt alldeles utmärkta Inception, till den grad att jag missade halva Ellie Gouldings set. Inte okej, Tobias! Robyn avslutade dock kvällen formidabelt, men detta var som sagt bara festivalens första dag...
Dag två kändes dock inledningsvis lite mer avslagen och bitter än den första. The Sound Of Arrows missades t.ex. nästan helt för att jag och Danny åt cheeseburgare uppe i parken istället. Ångesten började smyga sig på, men räddades upp av de omtalade britterna i Hurts som gjorde sin första Sverigespelning. Mycket bra, även om jag behöver lyssna in mig på plattan för att avgöra om hypen håller. Efter ytterligare parkhäng och McDonaldsbesök så var det dags för Hot Chip, som faktiskt drog lika mycket folk som Robyn. Det var en riktigt trevlig upplevelse att besöka Popaganda, vädret var fint och alla man pratade med extremt tillmötesgående. Festivalen blev utsåld och därmed känns det inte helt omöjligt att det blir ett Popaganda på samma ställe även nästa år. Until then...
Dags för nya scoop.
Danny tittar på Jonathan Johansson.
Parkhäng utanför festivalområdet.
"Eh, och vem är du?"
Julia, Tobias, Danny, Linnea, Jessica & Emily. The crew.
Linnea posar och ser Ellie Goulding - samtidigt!
På jakt efter en ny stil.
Tobias utfärdar en förbannelse.
Robyn.
Dag 2 och Danny har inte fått nog än.
Scared yet, Dannyboy?
Solen skiner på Popaganda och Eriksdalsbadet.
Ett dopp, någon?
Ankan frågade om vi hade lipsyl, men vi sa nej.
Shout Out Louds.
Danny njuter av de sista solstrålarna för i år (?).
Ute i parken, där Tobias stör fåglarnas husefrid. Fåglarna ringde störningsjouren.
Linnea upptäcker en ny cidersort och blir så här glad!
Mycket förväntningar och sms:ande inför Hot Chip.
Tack för den här gången Popaganda, vi ses nästa år!
