Outer Heaven

Ozzy Osbourne

Plats & datum: Ericsson Globe, 7/9

Bäst: "Shot In The Dark", "Crazy Train" och "Paranoid".
Sämst: Balladen "Road To Nowhere" känns blek inklämd mellan Sabbath-kolosserna "War Pigs" och "Into The Void".

Sällan har jag gått på konsert med lägre förväntningar än inför Ozzy Osbourne-spelningen i Globen i tisdags. Med det rent ut sagt bedrövliga skivsläppet "Scream" samt den ökända fiaskospelningen från Hultsfredsfestivalen i åtanke kändes det klokt att tona ner förväntningarna, vilket kanske är en anledning till att konserten är en positiv överraskning. Direkt i rivstarten "Bark At The Moon" märks det att huvudpersonen är otroligt taggad och spelsugen, vilket genast smittar av sig på den utsålda arenan.

Det råder ingen tvekan om att Ozzy vet vad publiken vill ha - och att han tänker ge dem det. Senaste singeln "Let Me Hear You Scream" stökas snabbt undan till förmån för en väl avvägd historielektion med några av Black Sabbaths bästa låtar varvat med Ozzys egen karriär, med betoning på albumen "Blizzard Of Ozz" och "No More Tears". Zakk Wylde-ersättaren och Sverigebekantingen Gus G gör ett bra jobb utan att ta för stor plats, samtidigt som bandet känns väldigt samspelt.

Sett till uppseendeväckande effekter är det inte direkt Rammstein-klass på showen, om man säger så. Det är Ozzy, bandet, en högtrycksspruta som ståplatspubliken och vakterna får smaka på med jämna mellanrum... men inte så mycket mer än så. Det går visserligen att argumentera för att The Prince Of Darkness är en specialeffekt i sig själv. Att en till synes ganska skröplig 61-åring bär på så mycket energi och spelglädje är förbluffande i sig, ibland blir det till och med för mycket när vissa låtar bitvis gastas sönder av den till synes övertände Ozzy som kräver att hela Globen ska klappa med.

Det vilda hoppandet på scen tar dock ut sin rätt. Efter en mäktig "Shot In The Dark" kommer en illa tajmad paus, kamouflerad som ett jam och ett till synes ändlöst trumsolo, för att Ozzy ska få en andningspaus. Och så var det ju det här med rösten... Inledningsvis låter den övertygande, men gradvis mattas den av och i "No More Tears" är det direkt plågsamt att ta del av Ozzys oförmåga att träffa de högsta tonerna. Sedan kan man diskutera hur mycket man egentligen får fuska med förinspelad sång, som i det mest tydliga exemplet "I Don't Want To Change The World" där det i refrängen låter som det är tre Ozzys som sjunger.  

Finalen är ändå stark nog för att rädda helhetsintrycket. Det är rörande att höra allsången till "Mama, I'm Coming Home", samtidigt som klassikernas klassiker "Paranoid" förtjänstfullt sätter punkt. Känslan när man lämnar Globen är - oväntat nog - att det inte känns omöjligt att man kommer att få se Ozzy på scen i Sverige igen.

Betyg: 3 av 5

Låtlista:

Bark At The Moon
Let Me Hear You Scream
Mr. Crowley
I Don't Know
Fairies Wear Boots
Suicide Solution
War Pigs
Road To Nowhere
Into The Void
Shot In The Dark
Rat Salad + gitarrsolo + trumsolo
Iron Man
Killer Of Giants
Fire In The Sky
No More Tears
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
----------------------------------------
Mama, I'm Coming Home
Paranoid

Linus och farsan, den här kvällen med lite fantasilösa val av t-shirts.

 

Getaway Rock-gänget äntligen återförenade!