Outer Heaven

Bebisklippet "Charlie Bit My Finger" är sedan några dagar tillbaka inte världens mest sedda YouTube-klipp. Numera håller Lady Gaga rekordet med sin video "Bad Romance", som i skrivande stund har över 188 miljoner visningar. Sanslösa siffror! Om exakt två veckor hoppas jag få se henne live på Globen, om inte något askmoln sätter stopp för Miss Gagas resplaner, det vill säga.

Lady Gaga - "Bad Romance"

Ibland blir allt så fel... även i direktsändningar! Det här haveriet tycker jag mest kan skyllas på den vimsiga reporten Nora Strandberg, som berättar för den förbluffade Elfsborgstränaren Magnus Haglund att hans lag endast tagit 9 poäng på 9 matcher. Problemet är att detta bara är säsongens andra match, resten av matcherna har Strandberg hämtat från förra säsongen, för att få till något slags scoop. Som om ett gäng matcher för flera månader sedan ska kunna fastslå någon slags trend, liksom. Inte konstigt att Haglund ser ut som en fågelholk under hela intervjun.

Ett roligt filmklipp är det iallafall, och precis på slutet känns uttrycket "som om blickar kunde döda" synnerligen användbart.

Elfsborgs tränare Magnus Haglund intervjuas av Nora Strandberg från Canal+.

Fruntimmer i all ära, men vissa kvällar vill man bara umgås med grabbarna, vilket i många fall innefattar shotbrickor, strippor och slagsmål på stan. Fast i just vårt fall så innebar det en lugn och stillsam kväll hemma hos Ahlin i Sundbyberg (Erika var i Helsingborg just denna helgen), med hårdrock och multiplayer i Fifa.

Festen inleddes med ett besök på alkiskrogen Bel Ami i Sundbyberg, där servitören spillde pommes frites över hela vårt bord och sedan inte lyckades få mitt kort att fungera när det var dags att betala. Ahlin fick täcka upp för mig och jag skämdes något oerhört. Sedan var det dags att göra ett snabbt besök på Lidl. Där blev jag tillfrågad av en liten tös och hennes storasyster (?) om jag inte kunde tänka mig att köpa en majblomma, fast det bara är april än så länge. Eftersom jag kände för att vara givmild och hade 50 kronor löst i plånboken så slog jag till på en blomma. "Tack så mycket, det var himla snällt av dig" sa storasystern och gav mig en varm blick. "Äsch då", sa jag och rodnade.

Hemma hos Ahlin dracks det sedan öl, cider och Captain Morgan samtidigt som det lyssnades på olika former av hårdrock, som Judas Priest, In Flames, Katatonia, Porcupine Tree och Opeth. Festens höjdpunkt var dock att flera gäster tagit med sig PS3-kontroller, vilket möjliggjorde en rejäl batalj i PS3-upplagan av Fifa med tre spelare i varje lag. Timmarna höll på att rinna iväg, då plötsligt CJ uppenbarade sig i vardagsrummet. "Jaså, är det här nördhörnan?!" dundrade han och vi anade att det kunde bli bråk. Men till allas lättnad ville CJ bara spela som alla andra och han slog sig ner i soffan och väntade snällt på sin tur. Vilken kille!

Eftersom jag framåt 23-tiden var tvungen att överge sällskapet för att istället åka till Täby och ta hand om min fotskadade flickvän så kunde jag inte vara med till det bittra slutet, men dagen därpå fick jag höra att det varit en lugn tillställning som klingat av stillsamt vid 2-tiden. Bara killar = inget bråk och inget gick sönder. Ett framsteg för mänskligheten, eller vad säger ni?

Kapten Larsson.


Mattias lyssnar på en ny Lost Domain-demo och medgav att det började spritta i benen.


Two proper gents.


Mattias gör reklam för lite kommande Lost Domain-merchandise. Den här kortleken kommer snart dyka upp i en butik nära dig!


Sammy öppnar första ölen.


Peter och (en synnerligen belåten) Thomas anlände till slut, och Larsson anade att festen nu skulle lyfta.


Mycket riktigt blev det genast mer skratt i soffan.


När Calle kom hade vi inget annat val än att koppla in Michaels Playstation3.


Thomas trodde att vi skulle spela Mario Kart och fick en smärre chock när det var Fifa som gällde.


Calle var ett med spelet.


Parker skickar en hälsning till sina fans.


CJ kom in sent och började genast sätta oss andra på plats.

En sockersöt 16-årig kille som sjunger om förlorad kärlek till barnvänlig R&B med doo wop-influenser, till en video inspelad i en bowlinghall som får mig att tänka på nöjespalatset Heron City? Jag borde sky “Baby” som pesten… om det inte vore för faktumet att en bra låt är en bra låt. Sen får Erika säga vad hon vill.

 

Justin Bieber är den nya stora transatlantiska importen som redan slagit igenom på bred front i sitt hemland Kanada och USA, där han till och med sjungit för självaste Barack Obama. Frågan är om han kommer ansluta sig till skaran av artister som är enormt stora på hemmaplan men aldrig riktigt lyckats upprepa bedriften ”on the other side of the pond” (Miley Cyrus, Jonas Brothers, Taylor Swift, m.fl.) eller göra sig ett stort namn här i Europa också? Att ”Baby” misslyckades med att gå in på Tracks nyligen är ett tecken på det förstnämnda, och något säger mig att detta är ett koncept som gör sig bäst i Amerika.

 

Fast man kanske inte ska räkna ut Justin Bieber riktigt ännu? Som Brunchrapporten i P3 rapporterade i veckan så finns det ju till och med en blogg där folk får skicka in bilder på lesbiska personer som liknar Justin Bieber – bara en sådan sak!

Justin Bieber - "Baby"

Våren 2008 gjorde Iron Maiden något unikt, de chartrade sitt eget plan (festligt döpt till ”Ed Force One”) som sedan under 45 dagar flög mellan Indien, Australien, Japan, USA, Mexiko, Sydamerika och slutligen Kanada för att avverka hela 23 stycken konserter. Så många flygmil på så kort tid har inget annat band tidigare samlat på sig. Roligast av allt är att den mångsysslande frontmannen Bruce Dickinson självklart flög planet (som förutom all scenutrustning även innehöll ett gäng lyckligt lottade fans), eftersom han bland mycket annat är pilot när han inte sjunger för världens största heavy metal-band.  

 

Det är en väldigt underhållande dokumentär, särskilt om man som jag också spelar i ett band. Man känner igen sig i förberedelserna och hur bandet pratar om sin spelning efteråt (vad var bra, vad var mindre bra?), även om det såklart är en viss skillnad. Det är till exempel snudd på skrämmande hur fanatiska fansen i Sydamerika är. Flight 666 är annars inte en lika omtumlande musikdokumentär som Metallicas Some Kind Of Monster, där vi fick bevittna hur bandet sakta men säkert rasade ihop inifrån. I Flight 666 blir det aldrig mer dramatiskt än att trummisen Nicko McBrain får en golfboll på handen och riskerar att inte kunna genomföra kvällens show, samt att några av de andra medlemmarna drabbas av jetlag.

 

Istället är det de fantastiska livebilderna från de 23 konserterna under turnén som utgör höjdpunkterna från Flight 666. Bandets framföranden av låtar som ”Moonchild”, ”Heaven Can Wait”, ”Aces High”, ”Wasted Years” och ”Hallowed Be Thy Name” får mig att längta grymt mycket till Sonisphere-festivalen i augusti, då bandet återkommer till Stockholm.

Flight 666 rekommenderas till alla som vill ha en insyn i hur det går till på en av världens mest omfattande turnéer.


I dokumentären får man reda på att gitarristen Janick Gers gillar att hänga på irländska pubar under turnerandet. Bandets senaste Stockholmsvisit var inget undantag.

Efter Hässelby och Näsby så är Sundbyberg stället där jag tillbringar de flesta av mina nätter, numera. Detta beror på att Erikas & Michaels soffa alltid står till mitt förfogande, vare sig det är någon fest som dragit ut på tiden eller om tunnelbanan slutat gå en vardagskväll. Morgonen därpå får jag ibland även frukost på sängen. Visst är det gulligt?

 

Förra veckan överraskade Michael mig med att plocka fram en klassiker ur spelhyllan: Metal Gear Solid. När spelet släpptes till Playstation för tolv år sedan så hyllades det för alla sina revolutionerande idéer, med helt nya narrativa grepp och ett spelsystem som gick ut på att hellre gömma sig för sina fiender än att konfrontera dem. Regissören Hideo Kojima använde sig av filmiska knep och lyckades skapa en iskall spionthriller, som utmärkte sig genom de färgstarka bossarna, den snöiga militärbasen i Alaska där allt utspelade sig, spelhistoriens bästa twist samt ett codec-sound som även lämpade sig ypperligt till att användas som mobilsignal (fråga mig, jag vet).  

 

Det ironiska med MGS är att trots att det ofta beskrivs som ”att spela huvudrollen i en amerikansk actionfilm” så är MGS en av få stora spelserier som inte förvandlats till film ännu. I flera år har det dock ryktats om att spelet skulle vara på väg till vita duken, samtidigt som ingen mindre än Christian Bale ska ha visat intresse för att axla rollen som hjälten Solid Snake. Men om man som film- och spelfantast har de senare årens besvikelser i färskt minne så är det kanske bäst att MGS stannar där det är, det vill säga som ett filmiskt spelmästerverk och inte som ytterligare en sunkig spelfilm.

När jag vaknar brukar alltid Michael sitta och vaka över mig. How sweet!


Erika reagerar alltid likadant när hon hittar mig halvnaken i soffan på morgonen.


Metal Gear Solid.


Dr. Naomi Hunter i samspråk med allas vår Solid Snake.

Häromkvällen var det konsert på Cirkus ute på Djurgården, med Stockholms stoltheter Opeth. Jag har tidigare sett dem på stora scener i Tyskland och Småland, samt på små intima rockklubbar här hemma, och måste helt klart säga att det senare är att föredra. Cirkus landar väl lite däremellan, det är förmodligen Stockholms finaste konsertställe men kanske samtidigt lite i största laget för Opeth. Eftersom det var 20-årsjubileum så framfördes hela deras klassiska ”Blackwater Park”-skiva under första halvan, sedan spelade man en låt från varje album man gett ut, från 1995 års ”Orchid” till 2008 års ”Watershed”.

 

Efter konserten blev det taxi till Pub Anchor, där det denna kväll var hårdrockskaraoke. Lagom till att vi klev in så var det en snubbe som framförde Judas Priests gamla goding ”Turbo Lover” på ett (med karaokemått mätt) sådant gräsligt sätt att Ahlin, som är ett stort Priest-fan, flög i taket. När det väl blev hans tur att sjunga så greppade han mikrofonen, sa några väl valda ord till ”Turbo Lover”-mannen (som dock redan hunnit lämna lokalen) och morrade sig sen igenom Megadeths ”Symphony Of Destruction”. När vi senare såg ”Turbo Lover”-mannen på 7-11 ville Ahlin mucka gräl, men som den pacifist jag är så lyckades jag avstyra konfrontationen.

 

Här kommer lite bilder.

Nathalie åkte upp från Hultsfred för att kunna gå på konserten.


Erik deklarerade att festen nu var igång.


Opeth!


Mikael Åkerfeldt.


Erik funderar över vilket betyg han ska sätta på konserten. 


Nathalie och Ahlin väntar spänt på omdömet.


På The Anchor efteråt. Ahlin väntar på sin tur att äntra scenen.


Ahlin skäller på "Turbo Lover"-mannen.


Sedan drog han igång själv med "Symphony Of Destruction".


Snack i rökrutan efteråt.

Lightning.

Tretton timmar in i Final Fantasy XIII så tänkte jag vara vänlig nog att dela med mig av tretton av mina intryck av ett av årets största spel.

 

I – Final Fantasy har aldrig känts mer Star Wars. Vilket i det här fallet är helt och hållet positivt!

 

II – Karaktärsgalleriet är sympatiskt och röstskådespeleriet håller världsklass. Men varför envisas Vanille med att porrfilmstöna i nästan varje scen hon är med i?

 

III – Jag har nog aldrig spelat ett lika vackert spel. Sekvensen där Breshasjön fryser till is är så snygg att man tappar hakan, till exempel.

 

IV – Striderna i de tidigare FF-spelen har alltid varit ett nödväntigt ont på vägen mot något större. I Final Fantasy XIII är striderna roligast i hela spelet, tack vare ett suveränt kampsystem där man genom att skifta mellan olika yrken och förmågor lägger grunden för snabba segrar.

 

V – Kompositören Masashi Hamazu har skrivit ett soundtrack som påminner om det i föregångaren – fast bättre. Särskilt bosstemat knäcker.

 

VI – Städerna, världskartan och affärerna saknas inte alls så mycket som jag befarat. Tempot är perfekt avvägt som det är.

 

VII – Fang kan mycket väl vara den läckraste karaktären som någonsin figurerat i ett Final Fantasy-spel. Synd bara att hennes röst är så osexig.

 

VIII – Varför inkludera ett nöjesfält i spelet om det inte finns några minispel? What a rip-off!

 

IX – Hjältinnan Lightning känns som en reinkarnerad Cloud Strife. Alla som spelat del sju i serien vet vad det innebär.

 

X – Leona Lewis ledmotiv ”My Hands” påminner inte så lite om en viss Beyonce-låt. Fast sämre inspirationskällor kan man ju ha?

 

XI – Handlingen är åtminstone bitvis engagerande, till skillnad från den intetsägande storyn i del tolv.

 

XII – Den lilla chocobon som byggt bo i karaktären Sazhs afrokrull (!) stjäl gång på gång showen i rollen som comic relief-karaktär. Den namnlösa kycklingen borde definitivt tillåtits ta ännu mer plats, kanske borde den till och med tilldelats huvudrollen?

 

XIII – Med mina 13 timmar på relativt kort tid trodde jag att jag skulle ha en bra chans att slutföra spelet före mina ärkefiender Peter & Thomas. Sen fick jag höra att de med sina över 70 timmar redan klarat spelet. ”Det finns dock mycket kvar att göra”, hälsar de till Outer Heaven.

Fang.

Leona Lewis - "My Hands".

Rammstein

 

Plats & datum: Ericsson Globe, 20/2

 

Bäst: Låten med världens tyngsta gitarriff, såklart – ”Sonne”.

Sämst: Ståplats hade inte varit fel.

 

Man kan kalla det tyska industrimetallbandet Rammstein för mycket, men knappast för subtila. Innan öppningsnumret ”Rammlied” dundrar igång på Globen så bryter man sig igenom scenväggen med slägga och svetslåga, i otäcka Josef Fritzl-historien ”Wiener Blut” regnar det babydockor i mängder ner från taket, under ”Ich Tu Dir Weh” (”Jag Gör Dig Illa”) så tvingas keyboardisten Christian Lorenz ner i ett stålbadkar där han senare dränks i flytande gnista av vokalisten Till Lindemann och i porrnumret ”Pussy” sitter denne på en gigantisk penisattrapp som sprutar skum över ståplatspubliken. Det är nästa så att man misstänker att bandet skrivit dessa låtar enbart för att kunna framföra dem live på så morbida och sjuka sätt som möjligt.  

 

Rammstein har alltid varit ett band som blickat framåt, inte bakåt. Samtliga låtar utom två från senaste skivan ”Liebe Ist Für Alle Da” framförs, medan de två föregående skivorna lite pliktskyldigt endast representeras med en låt vardera. Det är egentligen bara de fyra hitsen från bandets magnum opus ”Mutter” och självklara ”Du Hast” som står för de välbekanta inslagen under Rammsteins konserter numera, resten är nytt och fräscht. Rammstein har ambitionerna att konstant utmana sig själva, vilket säkerligen är en starkt bidragande orsak till att publiken aldrig tröttnar på detta mäktiga skådespeleri.

 

Spelningarna med Rammstein jag haft lyckan att bevittna har alltid tillhört de mest spektakulära man sett, men här lyckas de faktiskt toppa sig själva. Oftast är elementet eld inblandat på ett eller annat sätt. Som mest slående exempel kan man nämna det tokiga fan (läs: stuntman) som stormar scenen under ”Benzin” och sedan eldas upp av Lindemann, eller avslutande ”Engel” då frontmannen gör entré iförd ett par enorma änglavingar. Som sedan brinner upp, såklart. Det är nästan så att Christian Lorenz givna utflykt bland ståplatspubliken med sin uppblåsbara flotte under extranumret ”Haifisch” bleknar i jämförelse.

 

”Liebe Ist Für Alle Da” är kanske inte en av de bästa Rammstein-skivorna, men i liveformatet spelar det inte så stor roll. Bandet har så stora ekonomiska muskler och resurser att man på ren råstyrka gör det här till årets i särklass mäktigaste hårdrocksupplevelse. Bara en sådan sak som att eldflammorna i ”Sonne” känns ända upp till oss högst upp på läktaren i arenan gör det värt entrépengen.

 

Betyg: 4/5

 

Låtlista:

 

Rammlied

B******

Waidmann’s Heil

Keine Lust

Weisses Fleisch

Feuer Frei

Wiener Blut

Frühling In Paris

Ich Tu Dir Weh

Liebe Ist Für Alle Da

Benzin

Links 2-3-4

Du Hast

Pussy

-----------------------------

Sonne

Haifisch

Ich Will

-----------------------------

Engel

Ja, jag vet att det är bara är april, men ändå… hur ska någon låt kunna toppa ”Fireflies” av Owl City? Inte nog med att låten är helt fantastisk, jag älskar även den nostalgiskt skimrande pojkrumsvideon. Finast är den lilla roboten som dyker upp med jämna mellanrum, bland annat efter 2 minuter och 19 sekunder. Jag hade faktiskt en liknande leksaksrobot när jag var liten. Kanske man skulle ge sig upp på vinden och leta reda på den?

 

Owl City tog sin början när Minnesota-grabben Adam Young drabbades av sömnlöshet och istället för att sova började göra musik om nätterna i sina föräldrars källare. Undrar om han då hade en aning om att han ett par år senare skulle spela in en singel vars video redan har över 13 miljoner visningar på YouTube?

Owl City - "Fireflies"

Jag har hunnit bo i min lägenhet på Vindruvsbacken i ett par år nu, men ändå har jag aldrig tagit någon större notis om vilka andra typer av människor som huserar i min byggnad. När jag kom hem i onsdags efter en natt i Sundbyberg och såg brevbäraren komma ut från en port på min gata så kunde jag naturligtvis inte motstå frestelsen att fråga om jag inte kunde få hjälpa till och dela ut breven i min egen port? Brevbäraren log och förklarade att detta självklart gick bra, så jag tog postbunten och gav mig iväg. Din post avslöjar mer än vad du tror om dig själv, vare sig det gäller vykort från andra sidan jordklotet, brev från Kronofogden, Se & Hör-tidningar, etc. Och som Seinfeld-brevbäraren Newman uttrycker det: ”Kontrollerar man posten, så kontrollerar man informationen.” Hör ni det, kära grannar? Jag vet vilka ni är.

 

PS. Det kändes smått surrealistiskt att dela ut post i sin egen byggnad, men tyvärr hade jag inga brev till mig själv. En liten besvikelse, faktiskt. DS.  

Jag frågade om jag kunde få dela ut min egen post. Brevbäraren bara log.

Våren knackar äntligen på dörren, men den här vintern har varit hård, så hård. Vid exakt den här tiden ifjol så spenderades några av Stockholms slaskigaste veckor på andra sidan jordklotet, vilket gjorde min väntan på vårsolen mycket lindrigare och kortare. Nu har jag ett hål i mitt hjärta, och det som skulle kunna fylla det stavas semester på varmare breddgrader.

 

För oss brevbärare (och flera andra yrkesgrupper, såklart) har den här vintern varit den tuffaste någonsin. När det sedan under hela långa årstiden trillat in helt sanslöst vackra vykort från platser långt bort, som Australien, Tanzania, Grekland, Los Angeles, Malaysia, Uruguay, Falun (!) och Sydafrika i postsorteringen på jobbet så har det känts ännu tyngre. Jag vill resa bort – nu!

Nu tycker jag att vi alla slutar upp med det vi håller på med och gör något tillsammans istället! Vad sägs om att hjälpas åt att minska energiutnyttjandet genom att släcka alla lampor klockan halv nio ikväll, tillsammans med cirka 2 miljarder andra runt om i världen? Förra året när Earth Hour gick av stapeln så var jag på Koh Chang i Thailand och tog inte någon större notis vid spektaklet, men när man är på hemmaplan så lär man märka av den gemensamma insatsen på ett helt annat sätt.

 

Självklart ska vi alla hjälpas åt att släcka alla lampor klockan 20:30 ikväll, det är väl det minsta man kan göra för planeten. (Fast tv får man väl fortfarande titta på?)

Kent

 

Plats & datum: Annexet, 25/2

 

Bäst: ”Den Döda Vinkeln”.

Sämst: Mina ”Röd”-favoriter ”Svarta Linjer” och ”Sjukhus” spelas inte ikväll, men däremot de två kommande kvällarna på Annexet. Surt.

 

Det är inte ofta man får vara med om turnépremiärer, men kvällens Kent-konsert på Annexet är just en sådan. Denna spelning följs sedan av tre utsålda kvällar till på samma arena och även en omfattande Sverige-turné, men premiären är speciell då ingen i publiken har någon förhandsinformation att gå på. Bland annat är det spännande att se hur bandets nya sound ska fungera live, då nya skivan ”Röd” är en hänförande blandning av rock, disco, synth och electro. Basisten Martin Sköld skiftar mellan bas och keyboard och vissa äldre låtar, som ”Du Är Ånga”, har stöpts om för att passa in i helheten, men annars låter det mesta som det brukar – det vill säga mycket bra.

 

Premiärnerverna märker man inte så mycket av, förutom att sångaren Jocke Berg glömmer bort ett par textrader. Man sugs dock in i den mörka och synthiga inramningen så mycket att det är lätt att bortse från sådana missar, och visuellt är detta en av bandets snyggaste turnéer. Framförallt singelballaden ”Hjärta” sticker ut - scenen badar i rött och i den känslosamma avslutningen projiceras fotografier på försvunna personer på bildskärmen, som en del i bandets samarbete med tv-programmet ”Efterlyst”.

 

”För många kända låtar, för lite obskyrt!” hör jag ett Kent-fan klaga på tunnelbanan hem efter konserten. Han har rätt i det han säger, men jag ser det absolut inte som något negativt. Endast två låtar från bandets fyra första album bäddar för mycket material från de senaste, bästa skivorna. Man bjuder till och med på ”FF” för första gången på flera år, hiten som i en Aftonbladet-undersökning röstades fram till bandets bästa låt genom tiderna, och det märks att publiken har saknat den. Dessutom vågar bandet trots allt inleda med julsingeln ”På Drift?” som extranummer, vilket i högsta grad får anses som en obskyr historia en kväll som denna.

 

Det går att anmärka på att gamla klassiker som ”Kärleken Väntar” och ”Musik Non Stop” framförs på rutin, att hitsingeln ”Töntarna” bränns av för tidigt samt att bandet numera har det angenäma problemet att förfoga över för många ”måste”-låtar så att tidigare hörnstenar som ”747” numera inte ingår i setlisten. Men självklart är dessa endast parenteser i sammanhanget, där Punks Jump Up-remixen av ”Vy Från Ett Luftslott”, oerhört starka ”Den Döda Vinkeln”, ett forsande gnistregn under crescendot i ”Dom Andra” samt en konsertlokal fylld med flygande pappersfåglar i färgen rött i avslutande ”Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)” står för de mest bestående intrycken.

 

Betyg: 4/5

 

Låtlista:

 

Taxmannen

Berlin

Du Är Ånga

Töntarna

Sundance Kid

Hjärta

Den Döda Vinkeln

LSD, Någon?

Musik Non Stop

Idioter

OWC

FF

Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)

Ingenting

Vy Från Ett Luftslott

Krossa Allt/Dom Andra

--------------------------------------------

På Drift?

Kärleken Väntar

Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Schlagerlåtarna tar fortfarande upp en stor del av min MP3-spelares gigabytes, fast sakta men säkert börjar lite ny och fräsch musik dyka upp. En artist jag nyligen fått upp ögonen för är Adam Lambert, som kom tvåa i senaste omgången av amerikanska Idol. Första gången jag hörde hans senaste låt ”Whataya Want From Me” på radion trodde jag faktiskt att det var Sverige-vinnaren Erik Grönwalls nya singel, men så är inte fallet även om deras riviga rockröster är ganska lika. Eftersom både Lambert och Grönwall sjungit Queen-låtar på sina respektive Idol-tävlingar var jag inte helt fel ut ändå, faktum är att det vid ett tillfälle ryktades om att Adam Lambert skulle bli Queens nye frontman sedan Paul Rodgers sa upp sig för en tid sedan.

 

”Whataya Want From Me” är skriven av Max Martin tillsammans med Pink, men då låten ratades till hennes senaste album så gick den till Adam Lambert istället. Tur för honom, då det har blivit hans hittills största framgång. Inte så konstigt, det är en grym låt som säkert skulle ha fungerat bra även med Pink bakom mikrofonen, men som Adam Lambert helt klart gjort till sin egen skapelse. Och ännu en gång kan man konstatera att det ofta är Idol-tvåorna det går bäst för, vilket inte bara våra svenska stjärnor Darin och Amanda Jensen är exempel på.

Här kommer en cool bild från vår senaste fotosession med Lost Domain, hämtad från vår bandblogg. Erika har fixat & trixat så att vi ser ut att vara hämtade från en tecknad film. Mest påminner den mig om den skruvade Keanu Reeves-filmen A Scanner Darkly. Ser ni likheterna?

Larsson, Erika och jag försöker göra en nyinspelning på A Scanner Darkly, kanske?


Originalet, med Keanu Reeves och Winona Ryder i huvudrollerna.

Schlagerfesten går mot sitt slut efter sex intensiva veckor, där jag tyvärr missat hälften av programmen. Jag är nöjd med startfältet på det stora hela. Dock känns det som att media mest fokuserat på det negativa (så är det givetvis alltid, men i synnerhet det här året) och basunerat ut svarta rubriker som att tittarsiffrorna rasat och att tittarna inte ringer in och röstar lika mycket. Att tv-siffrorna sviktat är inte så mycket att säga om, man kan inte öka varje år och ett visst vinterspel kan ju ha påverkat tittarna.

 

Häromdagen tillägnade självaste Debatt ett helt program åt att diskutera faktumet att Melodifestivalen inte varit lika ”het” i år. I all sin tramsighet var programmet rätt underhållande, då bland andra Bert Karlsson skyllde på att det kvoterats in för många olika genrer och att detta på något sätt skulle ha haft negativ inverkan på själva tävlingen. Men att låtarna skulle vara sämre just i år håller jag inte alls med om. Vill minnas att jag skrev något liknande vid samma tid ifjol, att det varit väldigt mycket skräp i deltävlingarna men att det till slut blivit en riktigt slagkraftig final med en väldigt oviss utgång. Även om jag gärna sett att både Crucified Barbara och Alcazar nått finalen för att höja spänningen ytterligare.

 

Eric Saade har favorittippats (bland annat av the lovely Erika) och han har det klart häftigaste numret plus det mest fördelaktiga startnumret, men Anna Bergendahl har bästa låten. Frågan är hur långt det räcker. Mina tips:

 

1. Anna Bergendahl – This Is My Life

2. Salem Al Fakir – Keep On Walking

3. Timoteij – Kom

4. Eric Saade – Manboy

5. Darin – You’re Out Of My Life

6. Peter Jöback – Hollow

7. Andreas Johnson – We Can Work It Out

8. Pernilla Wahlgren – Jag Vill Om Du Vågar

9. Jessica Andersson – I Did It For Love

10. Ola – Unstoppable

Min favorit.

Idag, den 9 mars, släpps ett av de mest emotsedda tv-spelen någonsin i Europa, Final Fantasy XIII. Jag har väntat ivrigt ända sedan jag såg en helt sanslöst snygg trailer av spelet i självaste Sony-byggnaden i Tokyo-stadsdelen Ginza i höstas, och nu är det äntligen här. De första recensionerna av spelet har inte varit lika översvallande positiva som vi är vana vid när det gäller Final Fantasy-titlar, men spelet är inhandlat och jag tänker ge det en ärlig chans. Det var över ett år sedan jag klarade ett tv-spel senast och jag har längtat efter en värld att verkligen förlora mig i.

 

Det första spelet i Final Fantasy-serien släpptes redan 1987 och var egentligen tänkt att bli regissören Hironobu Sakaguchis allra sista spel, ”den slutgiltiga fantasin”. Men helt oväntat blev spelet en massiv succé och resulterade i flera uppföljare. Här nedan listar jag mina allra varmaste Final Fantasy-minnen i ingen särskild ordning.

 

Final Fantasy XIII-logotypen.


Lightning, hjältinnan i Final Fantasy XIII.

Terra’s Theme

 

Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsus magnum opus och min inkörsport till spelmusikens underbara värld.

 

Kärlek i rymden

 

Det åttonde spelet i serien har temat kärlek, och huvudpersonerna Squall och Rinoa får äntligen varandra i ett rymdskepp mot slutet av spelet. De kramar varandra till tonerna av det smöriga ledmotivet ”Eyes On Me” och inget skulle längre vara sig likt.

 

Aeris dör

 

Utan tvekan det mest omskakande jag varit med om i ett tv-spel är när allas vår älskade vitmagiker i del sju dödas av spelets antagonist Sephiroth. Jag var så förkrossad att jag var tvungen att spela om sekvensen igen medan min mamma satt med och tittade.

 

Kefkas skratt

 

Bästa. Skurken. Någonsin.

 

Final Fantasy VII-hypen

 

Alla, och då menar jag alla, spelade Final Fantasy VII när det kom. Hade man ingen Playstation fick man spela det hos någon som hade det, om man ville hänga med i snacket på skolgården: ”Har du kommit till Gold Saucer ännu?” ”Vem är egentligen Zack?” ”Stämmer det att man kan återuppliva Aeris?” ”Har ni hört att Toddy och hans kompisar tror att huvudpersonens namn uttalas Claude istället för Cloud? *himlar med ögonen*”

 

Jordens undergång

 

Final Fantasy VI är inte som andra tv-spel. Halvvägs in i spelet drabbas man av en fasansfull katastrof och världen går under. Resten av äventyret får man ta sig fram i post-apokalyptiska miljöer som man inte direkt var van vid sedan tidigare. Kartan har ritats om och spelreglerna har ändrats.  

 

Tidus försvinner

 

Inledningsvis stör man sig på hans tjatiga röst och gnälliga stil, men huvudkaraktären Tidus växer allt eftersom och när han i slutscenen suddas ut för att återvända till sin egen värld så måste jag erkänna att jag fick något i ögat.

 

Bästa vänner

 

När jag och min dåvarande bästis Ludde började spela Final Fantasy VI hade vi ingen aning om vad som väntade. Inte så konstigt att vi blev helt skogstokiga när det visade sig att man kunde namnge huvudkaraktärerna efter egna önskemål. Självklart tog vi uppgiften på allvar och döpte de 14 spelbara karaktärerna efter våra allra bästa vänner.

 

Attacken på Dollet

 

Final Fantasy-serien kryllar av häftiga och storslagna krigsscener som får fältslagen i Sagan om Ringen-trilogin att verka futtiga och ointressanta. Attacken på ön Dollet i början av Final Fantasy VIII är häftigast.

 

Världen utanför

 

De första timmarna i Final Fantasy VII tillbringas i den dystopiska metropolen Midgar, men när man väl lyckas bryta sig ut ur stadens murar och ser oändliga möjligheter breda ut sig över världskartan så inser man att äventyret bara har börjat.

Nej, det här kommer inte att bli en sådan där blogg som redovisar hur den privata tvättningen går, däremot är det en sak som har plågat mig en del som jag känner bör tas upp. Varför är det så att när folk sätter upp arga lappar i tvättstugan så handlar det nästan alltid om att ta bort luddet från torktumlaren? Det är ju detta som är roligast med hela tvättproceduren! Det ger en bra känsla att kunna krama ihop allt ludd till en liten grå boll och sedan i hemlighet spara det till framtiden. Om några tvättstunder så hoppas jag kunna ha samlat på tillräckligt med ludd för att sticka min alldeles egna lusekofta.

Where the magic happens.


Ludd!

Inatt går Oscarsgalan av stapeln, men för er som inte orkar sitta uppe kan läsa min lista här nedan med en gång istället och redan nu få reda på vilka 2009 års bästa filmer var.

 

1. Inglourious Basterds

 

Den kom till slut, filmen om nazistjägare under andra världskriget som Quentin Tarantino tog över tio år på sig att skriva manus till. Det visade sig vara värt all väntan, dialogen (som framförs på engelska, tyska, franska och italienska) håller stundtals briljant klass och här finns flera scener som känns som omedelbara klassiker. QT’s bästa sedan Pulp Fiction.

 

2. Avatar

 

Den största filmen någonsin har sina brister, men historien om marinsoldaten Jake Sully som på planeten Pandora kommer i kontakt med lokalbefolkningen Na’vi som står på randen till krig mot de invaderande människorna är ändå så medryckande och stark att det inte går att stå emot. Aldrig någonsin tidigare har vi kunnat se något så storslaget på bio.

 

3. Revolutionary Road

 

En betydligt mer lågmäld historia än Avatar, men precis lika omtumlande. Äktenskapet blir inte alltid som man tänkt sig, vilket gestaltas mycket trovärdigt av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, som ett drygt decennium efter genombrottet med Titanic visar att de är två av sin generations bästa skådespelare.

 

4. District 9

 

Peter ”Sagan om Ringen” Jackson producerade den här historien om illegala aliens (bokstavligt talat) i Johannesburg som sätter sig på tvären när de tvingas flytta. Säregen blandning av filmer som E.T, Flugan och Black Hawk Down, som är underhållande rakt igenom och mot slutet faktiskt riktigt gripande.

 

5. Baksmällan

 

Årets komedisuccé får en uppföljare nästa år, men att toppa denna misslyckade och smått kaotiska svensexa i Las Vegas lär bli mycket svårt. Scenen där Mike Tyson sjunger till Phil Collins ”In The Air Tonight” är inget man glömmer bort i första taget.

 

6. Watchmen

 

Länge sades det att Alan Moores ikoniska serietidningsäventyr Watchmen inte kunde filmatiseras. Mot alla odds så har regissören Zack Snyder lyckats samla ihop en ensemble som får den smått otroliga omskrivningen av historien där USA vann Vietnamkriget tack vare superhjältar till något helt trovärdigt.

 

7. Star Trek

 

Den extremt lyckade omstarten av ett gammalt tröttkört franchise hade garanterat varit årets science fiction vilket annat år som helst… fast nu satte ju ett gäng blåa rymdindianer stopp för det. Nya Star Trek lär dock aldrig hamna i Avatars skugga, här finns gott om fyndiga idéer och intressanta karaktärer att utveckla till en eventuell uppföljare.

 

8. Moon

 

Duncan Jones (ingen mindre än David Bowies son) har regisserat den här väldigt lågmälda och nyskapande science fiction-thrillern om en ensam (?) astronaut som utvinner mineraler från månen. Sam Rockwell gör sitt livs roll i vad som lite förvirrande kan beskrivas som ”en 2001 för 2000-talet”.

 

9. Benjamin Buttons Otroliga Liv

 

Många paralleller till Forrest Gump har gjorts om denna märkliga historia om en man (Brad Pitt) som åldras baklänges och får ta del av många intressanta livsöden. Helt makalösa specialeffekter och en mycket gripande kärlekshistoria ligger till grund för David Finchers långa men engagerande film.

 

10. Paranormal Activity

 

Årets skräcksensation gjordes för nästan inga pengar alls men lyckades skrämma upp biobesökare över hela världen. När jag såg den i Tokyo i höstas trodde jag att det bara var en dussinskräckis om ett par som hemsöks av en demon, men det hela är så skickligt gjort att man obönhörligen naglas fast i berättelsen. Jag glömmer den aldrig.