Den slutgiltiga fantasin
Idag, den 9 mars, släpps ett av de mest emotsedda tv-spelen någonsin i Europa, Final Fantasy XIII. Jag har väntat ivrigt ända sedan jag såg en helt sanslöst snygg trailer av spelet i självaste Sony-byggnaden i Tokyo-stadsdelen Ginza i höstas, och nu är det äntligen här. De första recensionerna av spelet har inte varit lika översvallande positiva som vi är vana vid när det gäller Final Fantasy-titlar, men spelet är inhandlat och jag tänker ge det en ärlig chans. Det var över ett år sedan jag klarade ett tv-spel senast och jag har längtat efter en värld att verkligen förlora mig i.
Det första spelet i Final Fantasy-serien släpptes redan 1987 och var egentligen tänkt att bli regissören Hironobu Sakaguchis allra sista spel, ”den slutgiltiga fantasin”. Men helt oväntat blev spelet en massiv succé och resulterade i flera uppföljare. Här nedan listar jag mina allra varmaste Final Fantasy-minnen i ingen särskild ordning.
Final Fantasy XIII-logotypen. 
Lightning, hjältinnan i Final Fantasy XIII.
Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsus magnum opus och min inkörsport till spelmusikens underbara värld.
Kärlek i rymden
Det åttonde spelet i serien har temat kärlek, och huvudpersonerna Squall och Rinoa får äntligen varandra i ett rymdskepp mot slutet av spelet. De kramar varandra till tonerna av det smöriga ledmotivet ”Eyes On Me” och inget skulle längre vara sig likt.
Aeris dör
Utan tvekan det mest omskakande jag varit med om i ett tv-spel är när allas vår älskade vitmagiker i del sju dödas av spelets antagonist Sephiroth. Jag var så förkrossad att jag var tvungen att spela om sekvensen igen medan min mamma satt med och tittade.
Bästa. Skurken. Någonsin.
Final Fantasy VII-hypen
Alla, och då menar jag alla, spelade Final Fantasy VII när det kom. Hade man ingen Playstation fick man spela det hos någon som hade det, om man ville hänga med i snacket på skolgården: ”Har du kommit till Gold Saucer ännu?” ”Vem är egentligen Zack?” ”Stämmer det att man kan återuppliva Aeris?” ”Har ni hört att Toddy och hans kompisar tror att huvudpersonens namn uttalas Claude istället för Cloud? *himlar med ögonen*”
Jordens undergång
Final Fantasy VI är inte som andra tv-spel. Halvvägs in i spelet drabbas man av en fasansfull katastrof och världen går under. Resten av äventyret får man ta sig fram i post-apokalyptiska miljöer som man inte direkt var van vid sedan tidigare. Kartan har ritats om och spelreglerna har ändrats.
Tidus försvinner
Inledningsvis stör man sig på hans tjatiga röst och gnälliga stil, men huvudkaraktären Tidus växer allt eftersom och när han i slutscenen suddas ut för att återvända till sin egen värld så måste jag erkänna att jag fick något i ögat.
Bästa vänner
När jag och min dåvarande bästis Ludde började spela Final Fantasy VI hade vi ingen aning om vad som väntade. Inte så konstigt att vi blev helt skogstokiga när det visade sig att man kunde namnge huvudkaraktärerna efter egna önskemål. Självklart tog vi uppgiften på allvar och döpte de 14 spelbara karaktärerna efter våra allra bästa vänner.
Attacken på Dollet
Final Fantasy-serien kryllar av häftiga och storslagna krigsscener som får fältslagen i Sagan om Ringen-trilogin att verka futtiga och ointressanta. Attacken på ön Dollet i början av Final Fantasy VIII är häftigast.
Världen utanför
De första timmarna i Final Fantasy VII tillbringas i den dystopiska metropolen Midgar, men när man väl lyckas bryta sig ut ur stadens murar och ser oändliga möjligheter breda ut sig över världskartan så inser man att äventyret bara har börjat.
