Outer Heaven

En stackars katt som sitter i rullstol, det kan väl inte vara en rolig tillvaro? Wrong! Denna kisse verkar stormtrivas, och att döma av bilderna har han inte några problem att få till det med damerna heller.

 

Dagens tripp till postkontoret bjöd på ett och annat godis, i form av senaste numret av Slitz, nya Kalle Anka (med extrabilagan Farbror Joakims Liv) samt en uppblåsbar hammare. Slitz-tidningen ska Daniel ha, resten av sakerna behåller jag själv så länge.

Dagens fynd.

Det bästa väntade dock på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Linus har nämligen skickat vykort från New York! Så här skriver han:

"Tja! Här i NY är det kokhett och fuktigt, typ 35 grader. Vi åkte samma plan som Will Ferell till London. Vi har hunnit med mycket, bl.a. cyklat genom Central Park, sett Frihetsgudinnan och stadens "skyline" från en färja, Mötley Crüe igår som var grymt och ikväll "Comedy Club". Har stått utanför Lettermans showentré och sett Soupnazis butik (Seinfeld) från turistbuss. Utelivet sådär, mest irländska pubar. Imorrn reser vi till LA. /Linus"

Är inte så lite avundsjuk på den lille rackaren och allt han tar sig för. Törs man hoppas på ett vykort från Los Angeles också?

New York, New York.

I nästan 20 månader har vi väntat på att få träffa Honom igen. Senast var det i Tokyo, men den här gången fick Han komma till oss. Självklart talar jag om Tommy Jansson, Hässelbykillen som för tre år sedan gick i exil för att söka lyckan i Tokyo. Nu var det dags för ett efterlängtat besök i hemlandet, och för att visa att han inte glömt sina rötter så blev första anhalten en boozekväll med mig, Daniel, Peter och Thomas. Många timmar ägnades åt gamla anekdoter på min balkong, det blev ett par omgångar Buzz, en hel del booze och så visade jag & Bröderna vad vi lärt oss i japanska under de åtaliga timmar vi spenderat på Folkuniversitetet de två senaste terminerna. Tommys reaktion lät inte vänta på sig, vilket kan ses i videon längst ner i inlägget.

Nästa dag innebar picknick och festival på en och samma gång, med anledning av gratiseventet Popaganda Parkfestival ute på Djurgården. Tipset fick vi av nyfunne vännen Mia, som tillsammans med kompisen Marina slog följe med oss. Med öl, baguetter, chips, jordgubbar och annat gott som sällskap kollade vi in band som Urban Cone, Azure Blue och Wild At Heart, allt medan solen fyllde parken med värme. Som om detta inte vore nog började Daniel och Tommy inleda en så kallad bromance, vilket var rörande att bevittna. Efteråt var det dags för att möta upp fler vänner bland de svajande palmerna på Debaser Slussens uteservering.

Fotnot: Tommy åker hem till Tokyo den 21 augusti. Vill ni boka en träff så är det bara att mejla.

Tommy kan knappt dölja sin förtjusning över att vara på plats igen.

 

Jag bjöd på toast skagen, vilket Peter inte hade väntat sig.

 

Rökning dödar, även i Japan.

 

Om det finns någon som skulle kunna få mig att börja röka så är det denne stilige man.

 

Våra presenter. Från Tokyo med kärlek.

 

Peter och Thomas fick dela på den här rackaren.

 

Popaganda Parkfestival dagen därpå. Plötsligt började det rycka i Tommys baguett.

 

Skön picknickstämning. Här med bandet Summer Heart.

 

Mia och Marina (& The Diamonds).

 

En studie i njutning.

 

Daniel och Tommy försöker få igång publiken.

 

Malin och Marina, båda väldigt fina i håret!

 

Tommy försöker ta bromancen till nästa nivå genom att visa Daniel ALLT.

 

Vi mötte upp resten av gänget på Debaser Slussen.

 

Tommy kör sin vinnarpose.

 

Daniel berättar om sin och Tommys bromance för tjejerna.

 

Ludde dök upp och ställde genast till med en scen.

 

Gimme five, girls!

 

X antal lektioner i japanska har lett fram till... detta.

En av de mest spelade låtarna hemma hos mig den här sommaren står den nya och spännande artisten Full Of Keys för. Bakom aliaset döljer sig Stockholmstjejen Anni Bernhard, vars sound för tankarna till idoler som Evanescence, Björk och Depeche Mode.

Singeln "All The Roses" är första smakprovet från debutalbumet som (tyvärr) inte kommer förrän nästa år, men den är så bra att den lär hålla ända till dess. Den mörka musikvideon är inget för de känsliga, men gör mig ändå sugen på att resa till Berlin, där den spelades in.

 

 

Jag är ganska så avundsjuk på Linus. Ett stycke lillebror skickades nämligen till Staterna igår, och nu väntar en veckas semester i först New York, sedan en vecka i Los Angeles. Det blir en resa i rockens tecken. Till att börja med så är hårdrocksbröderna Viktor och Henke med på färden. Dessutom väntar en konsert med Mötley Crüe i New York, sedan en med Journey i Los Angeles. Inte nog med det, vet ni vilken bok Linus har valt som ytterligare resesällskap? Mötley Crües mästerliga rockbiografi The Dirt, förstås. Mot Sunset Strip!

Kanske den bästa rockbiografin jag läst. Om du inte har läst - do it!

Sonisphere '10 är glömt och förlåtet. Vi svor på att aldrig återvända, men en riktigt stabil line-up på ett nytt område till ett föredömligt pris fick oss att ändra oss. Tur var väl det; solen lyste hela långa dagen och festivalen visade sig vara suveränt arrangerad, till skillnad från Metaltown som var en stor besvikelse på det området. Att Heidi och Nathalie följde med gjorde att känslan blev tidiga Sweden Rock & Wacken, och positiv nostalgi är ju aldrig fel.

Lite spridda tankar om Sonisphere '11:

- Man hade lärt sig av misstagen från förra året. I proportion till området så var det alldeles lagom med folk på plats, och att göra ölområdet inne på Söderstadion så enormt eliminerade alla köer och trängsel. Hatten av.

- In Flames strösslade inte sitt framförande med nya låtar, vilket var väntat. Tråkigt på ett sätt, men att nya singeln "Deliver Us" hörde till konsertens absoluta toppnummer ökar bara peppen inför bandets återkomst till Stockholm senare i höst. Den 18 november smäller det.

- Mastodon? Bra på skiva, men live blir det märkligt stillastående och tråkigt. Lite som Opeth.

- Vem orkar med lera och gräs när man kan få asfalt? Stadsfestival ftw.

- Angela Gossow? Grymmaste frontkvinnan någonsin. Och "No Gods, No Masters" kan vara den mest smittande popmetal som Arch Enemy spottat ur sig hittills.

- Av de fyra gånger jag sett Slipknot var detta den allra bästa, mycket tack vare kanonlåtar som "Duality", "Surfacing", "Psychosocial", "People = Shit" samt en helt sjövild publik. För att inte tala om den röda overallen som hängde vid scenen, för att hylla avlidne basisten Paul Gray. Rysningar. 

Heidi tar morgondrinken.

 

Nata och Robyn.

 

Färgglada drinkar är metal!

 

Happy Heidi!

 

"Are you talking to me?"

 

När Larsson tar av sig byxorna vet man att det är en bra fest.

 

På plats vid Globenområdet. Här Mastodon.

 

Old festivalbuddies.

 

Törstig?

 

Heidi vänder Arch Enemy ryggen.

 

Mina favorittjejer.

 

Njuter av solen och passar på att visa upp lite ny Lost Domain-merch.

 

Michael ställer upp för Robin, som en god vän ska göra.

 

En skum fadersfigur.

 

In Flames we trust!

 

Naugthy Nattie!

 

Heidi peppar inför...

 

...de maskerade galningarna i Slipknot!

I över ett år har vi pratat om det. Den här sommaren blev det äntligen av. Jag talar om pilkastning hos the one and only Kenneth, tillsammans med ett gäng andra postisar och ex-postisar. Med undantag från Peter Olofson så var detta samma gäng som gav sig ut på den ökända Helsinki-kryssningen ifjol, så det var ett kärt återseende. Eftersom Kenneths maka Carina också satt med på verandan så kunde inte alla minnen luftas, men dem kan man läsa om HÄR istället.

Nå, pilkastningen. Förr i tiden så nyttjades alltid luncherna till att tävla i den ädla sporten dart, men på sistone har det blivit väldigt dåligt med den varan. Därför ordnade vi den här tillställningen, och självklart följde allas smeknamn med från postkontoret. När jag kastar pil kallas jag för Niklazer The Blazer (för att mina pilar viner fram genom luften som laserstrålar, eller något), Robban kallas för Pingvinen (för hans konstiga och ryckiga rörelser innan han kastar), Kenneth kallas för Kenneth, osv osv... Tyvärr var Robban outstanding denna kväll och vann i princip alla omgångar, ett dåligt betyg för oss andra postisar. Kanske var vi andra för fulla, medan Robban bara låtsades dricka?

Framåt småtimmarna tog Kenneth mig under armen och viskade i mitt öra: "Kom. Det är dags nu." Jag hann bli en aning orolig medan han ledde ner mig till källaren, men det visade sig - gudskelov - att Kenneth bara ville visa sin spelhörna. Bedårande! Där sitter han alltså, när barnen gått och lagt sig, och dödar terrorister i Battlefield 2. "Det är det bästa jag vet", sa Kenneth med något glimrande i blicken. Det var dags att tacka för sig och gå hem.

Robban och Gunnars.

 

Mr Sir och Hasse.

 

Kenneth mådde oförskämt bra.

 

Kastning med Kenneth.

 

Vem drar till sig mest småkryp - flugdödaren eller Kenneth?

 

Spelhörnan.

 

Bästa spelet just nu, enligt Kenneth - Duke Nukem Forever.

 

Kenneth öppnar fönstret och gastar att alla måste gå hem.

I episod 6 av "Tommy Filmar Niklas och Emilio Tittar På" så har Tommy och Emilio knappt hunnit smälta ett biobesök med den nya JJ Abrahams-blockbustern Super 8, Tommy jämför den hypade serien The Killing med Twin Peaks, Niklas och Emilio är oense om Priest, Tommys koreanska flickvän Seolhee kommer in och stör podcasten, vi dissekerar den nya Mission: Impossible-trailern och Tommy berättar varför tjocka barn är så roliga. Trailerquizet visar sig vara en svår nöt att knäcka...

Lyssnar på podcasten gör man HÄR.

Ny filmposter bjuder vi dessutom på!

Onsdagen bjöd på en efterlängtad återkomst för Lost Domain till Stockholms populäraste (?) rockklubb Harry B James. Två år sedan var det vi var där och visade upp oss, så det var på tiden. Först hade vi ett födelsedagsbarn i Heidi, vilket firades lite stillsamt hos Nathalie innan spelningen. Jag gav Heidi en present i form av biografin om Dave Mustaine, sångare i bandet Megadeth som är Sverigeaktuella med The Big 4 (läs mer i föregående inlägg). Hon blev mäkta belåten, som ni ser på bilderna.

Väl på Harry B James blev vi i bandet bjudna på hamburgertallrik samt läsk - drinkbiljetterna delades ut först efter vi hade spelat, ganska förståeligt så här i efterhand. Några som hade masat sig dit var The Mikeman (som även han fyllde år), vår gamle vapenbroder Calle (med ny flickvän) samt min gamla klasskompis Angelica (som tagit med sig ett fan ända från Thailand!). Strax innan showtime så dök mitt näsblod - som gäckat mig de senaste veckorna - upp och hotade att förstöra festen, men lite näsdukar avstyrde situationen. Det blev med andra ord ingen Debaser Medis-specialeffekt den här gången, utan spelningen fortlöpte smärtfritt.

Efteråt stannade vi till stängningsdags, och eftersom det var en vardag så kunde vi glömma tunnelbanan. Istället kom Maria på att vi kunde ha efterfest hos henne i Kristineberg - och att vi skulle gå dit. Det var en vacker promenad, visade det sig, men när vi väl kom till efterfesten var jag så trött att jag skulle kunnat somna. Så var inte fallet för Larsson, som just hade börjat. Det skulle visa sig bli en kväll som går till historieböckerna... men det är en annan historia.

Så här glad blev Heidi över sin present.

 

Kalaset.

 

Heidi försöker förklara för Michael varför en biografi om Dave Mustaine är så intressant.

 

Daniel taggar till i logen.

 

Flera vänner dök upp. Här Calle med flickvän.

 

Calles bälte var också på plats.

 

Robin dunkar igång showen.

 

Michael hänger på.

 

Det var varmt, så Erika körde med den mest lämpliga klädseln. Publiken gillade det!

 

Jag hade det lite varmare.

 

Ös!

 

Daniel växer till en starkare basist för varje spelning vi gör. Imponerande!

 

Erika tar en utflykt upp på ett av borden.

 

Larsson smälte när spelningen var avklarad.

 

En lång vandring hem. En och annan paus var befogad.

 

Stockholm i mitt hjärta, typ.

 

Michael blev arg mot slutet.

 

Det var öppen bar hos Maria. Larsson tog för sig och resten är historia, som man säger.

 

Jag och Daniel var förståndiga och stannade bara till klockan 7 på morgonen.

Tidigare i veckan blev jag erbjuden gratisbiljett till fredagens Iron Maidens spelning på Ullevi i Göteborg. Även fast de är ett formidabelt liveband så tackade nej, med motiveringen att jag nyligen varit en vecka i Göteborg och att jag sett Maiden otaliga gånger tidigare. Om erbjudandet däremot hade gällt Metallicas konsert på samma arena två dagar senare (detta är en historisk metalhelg i Sverige, förstår ni) så hade jag däremot hoppat högt av glädje och tackat ja på studs. Ullevi-konserten år 2004 är förmodligen fortfarande den bästa spelningen jag bevittnat och endast en dåre skulle tacka nej till en möjlig repris på det. Att jag inte fick tag i biljetter svider dock inte lika mycket sedan det avslöjades att SVT skulle sända hela spektaklet live, vilket måste ses som årets kulturgärning och äntligen en vettig anledning till att betala tv-licensen.

Detta är dessutom inte vilken Metallica-konsert som helst. Med sig har de sina kollegor i Slayer, Megadeth och Anthrax, vilket utgör epitetet The Big 4. Uttrycket myntades på 80-talet, när samtliga dessa thrashmetalband stod på randen till ett stort genombrott. Alla fick mycket riktigt kommersiella succéer. Till dags dato har Anthrax sålt 10 miljoner album, Slayer cirka 15 miljoner och Megadeth cirka 25 miljoner. Metallica stod dock i en klass för sig, de har sålt över 100 miljoner album världen över, vilket gör det ganska uppenbart att detta egentligen är en Metallica-konsert med ovanligt stora förband. Riktigt speciellt lär det bli först under Metallicas slutnummer "Am I Evil", när medlemmar ur samtliga band ställer sig på scenen samtidigt för att framföra den aktade covern.

Som uppladdning inför konserten lyssnar jag på väl valda delar ur Metallicas diskografi, och främst på låtar som "Creeping Death", "Battery", "Until It Sleeps", "One", "Enter Sandman", "For Whom The Bell Tolls", "Blackened", "Sad But True", "Harvester Of Sorrow", "Fade To Black", "Nothing Else Matters" och "Master Of Puppets". Får vi höra dem ikväll, tro?

Start klockan 18:00 i SVT.

Det konstigaste med artisten Pains nya skiva "You Only Live Twice" är inte att den heter som en James Bond-film. Inte heller att han gör en cover på en Sonic Syndicate-låt. Eller att det dyker upp lite väl uppenbara lån från kollegor som Slipknot ("Dirty Woman"), Rammstein ("We Want More") eller Ennio Morricone (titelspåret).

Nej, det konstigaste är den lilla bebisen som syns tillsammans med Pain på alla promobilder. Vad är grejen?