Vinsta, kräftor & Lost Domain
Lost Domain har på sistone blivit en ganska så flitigt turnerande konstellation. Ena helgen är det fullt ös på en restaurang vid Fridhemsplan, en vecka senare bokas vi som hårt rockande underhållningsakt på en kräftskiva i Vinsta. Det går bra nu.
I Vinsta Industriområde hade vår manager/hyresvärd Orhan och Papa Idman smällt upp ett enormt cirkustält som sedan rymde tre långbord, där kräftor, öl och annat gott dukades upp. Tältet fylldes mestadels av en massa Idman-släktingar, men vi i bandet fick även bjuda in vänner. Det var en riktigt trevlig tillställning, som sedan avrundades med lite livemusik. Två Lost Domain-set blev det, och vi skyfflade om lite i låtlistan på grund av åsikter från publiken. Danny blev till exempel väldigt besviken då vi från början inte skulle framföra "Wealth By Name", låten som han kommit till Vinsta för att få höra. Då lade vi såklart till den på slutet. Allt för fansen!
Stort tack till den pålitliga Peter Årevik för livebilderna.
I Vinsta Industriområde hade vår manager/hyresvärd Orhan och Papa Idman smällt upp ett enormt cirkustält som sedan rymde tre långbord, där kräftor, öl och annat gott dukades upp. Tältet fylldes mestadels av en massa Idman-släktingar, men vi i bandet fick även bjuda in vänner. Det var en riktigt trevlig tillställning, som sedan avrundades med lite livemusik. Två Lost Domain-set blev det, och vi skyfflade om lite i låtlistan på grund av åsikter från publiken. Danny blev till exempel väldigt besviken då vi från början inte skulle framföra "Wealth By Name", låten som han kommit till Vinsta för att få höra. Då lade vi såklart till den på slutet. Allt för fansen!
Stort tack till den pålitliga Peter Årevik för livebilderna.
Nyfikna människor börjar samlas i tältet.
Korg.
Marshall.
Robin taggad, snudd på övertänd.
Larsson tog tillfället i akt och drog sina bästa kräfthistorier.
Cirkus Lost Domain har kommit till stan.
Vinsta by night. Känn pulsen!
Mattias försöker ta kort med linsskyddet på. What a doofus!
En broder och en Danny.
Daniel lekte med maten och jag tvingades ringa hans mamma.
Underbarnet från KTH förärade oss ett besök.
Äntligen - showtime!
Daniel och Michael.
Daniel glömde bort var publiken stod.
Daniel hittade äntligen rätt igen.
Larsson.
Tack för den här gången!
Agnetas hund ger Erika feedback efter spelningen. Hunden gillade "Paradise City" bäst, då det var enda låten han kände till innan.
"Peter." "Ja." "Det är dags för oss att gå hem."
Lite Vinsta-sightseeing på vägen hem.
The Dig
För en tid sedan så gav jag mig i kast med ett spel jag haft i min ägo väldigt länge - PC-klassikern The Dig. Redan för femton år sedan när spelet släpptes testade jag det för första gången, men det är alltså inte förrän nu som jag tagit mig tiden att spela igenom det från början till slut.
Historien tar sin början med att man upptäcker en enprm asteroid på kollisionskurs med Jorden, vilket tvingar tre astronauter att på bästa Armageddon-manér bege sig till rymden för att med hjälp av ett par sprängladdningar avstyra hotet. Robert Patrick (mest känd som den onda roboten T-1000 i Terminator 2: Judgment Day) gör rösten som Boston Low, mannen som leder expeditionen. Under sig har han geologen Ludger Brink samt journalisten (!) Maggie Brink, en dynamisk trio som under mystiska omständigheter hamnar på en främmande och till synes övergiven planet. Nu måste de lösa planetens gåta för att kunna ta sig hem igen.
Idén bakom The Dig kom från början av ingen mindre än regissören Steven Spielberg, som lämnade över konceptet till LucasArts speldivision då manuset ansågs vara alldeles för dyrt och svårt att filmatisera i början av 90-talet. Det är en raffinerad historia som cirkulerar kring så kallade livskristaller, som har förmågan att återuppliva de döda. Den stora frågan blir naturligtvis vilka konsekvenser det skulle få om expeditionen fick med sig livskristallerna tillbaka till Jorden.
The Dig har en oerhört vacker fond bestående av handmålade bilder av spektakulära miljöer, som i sin tur bäddas in av ett atmosfäriskt soundtrack. På minuskontot kan man lägga en handfull extremt frustrerande pussel som borde gjort medlemsskap i Mensa till ett installationskrav, samt att Boston Low ofta rör sig provocerande långsamt i sin jakt på nästa ledtråd. Detta överskuggas dock av den charmiga dialogen, den torra humorn och det dynamiska samspelet mellan Low, Brink och Robbins. Nu när tekniken tagit enorma kliv framåt på senare år så kan man bara hoppas på att Steven Spielberg plockar upp manuset igen, för i The Dig finns potential till en riktigt spännande storfilm.
Historien tar sin början med att man upptäcker en enprm asteroid på kollisionskurs med Jorden, vilket tvingar tre astronauter att på bästa Armageddon-manér bege sig till rymden för att med hjälp av ett par sprängladdningar avstyra hotet. Robert Patrick (mest känd som den onda roboten T-1000 i Terminator 2: Judgment Day) gör rösten som Boston Low, mannen som leder expeditionen. Under sig har han geologen Ludger Brink samt journalisten (!) Maggie Brink, en dynamisk trio som under mystiska omständigheter hamnar på en främmande och till synes övergiven planet. Nu måste de lösa planetens gåta för att kunna ta sig hem igen.
Idén bakom The Dig kom från början av ingen mindre än regissören Steven Spielberg, som lämnade över konceptet till LucasArts speldivision då manuset ansågs vara alldeles för dyrt och svårt att filmatisera i början av 90-talet. Det är en raffinerad historia som cirkulerar kring så kallade livskristaller, som har förmågan att återuppliva de döda. Den stora frågan blir naturligtvis vilka konsekvenser det skulle få om expeditionen fick med sig livskristallerna tillbaka till Jorden.
The Dig har en oerhört vacker fond bestående av handmålade bilder av spektakulära miljöer, som i sin tur bäddas in av ett atmosfäriskt soundtrack. På minuskontot kan man lägga en handfull extremt frustrerande pussel som borde gjort medlemsskap i Mensa till ett installationskrav, samt att Boston Low ofta rör sig provocerande långsamt i sin jakt på nästa ledtråd. Detta överskuggas dock av den charmiga dialogen, den torra humorn och det dynamiska samspelet mellan Low, Brink och Robbins. Nu när tekniken tagit enorma kliv framåt på senare år så kan man bara hoppas på att Steven Spielberg plockar upp manuset igen, för i The Dig finns potential till en riktigt spännande storfilm.
Enclave
Det övertygande framförandet på Getaway Rock i somras gav mersmak, när Sonic Syndicates Europaturné nu landar i Stockholm så tänker jag vara där. Har ägnat eftermiddagen åt att gå igenom Falkenberg-gruppens digra videobibliotek och lyckats slå fast att den gamla balladhiten "Enclave" är låten som ligger mig varmast om hjärtat. Men att sextetten ska framföra den är nog lika osannolikt som att de skulle köra sin Tatu-cover "All About Us", så jag (och ni?) får avnjuta den i videoformat istället.
Sonic Syndicate - "Enclave"
Gör ditt val
Idag är sista chansen att rösta i vad som kallats det viktigaste valet någonsin. Får Fredrik Reinfeldt förnyat förtroende? Åker något parti ur? Kommer SD in i riksdagen? Efter mycket funderande så bestämde jag mig till slut för vilka partier som skulle få mina sympatier, tog på mig min finaste kavaj (eller inte), hämtade upp en sömndrucken Daniel och tågade till Maltesholmsskolan med valkortet i handen.
Mitt första minne från det här med stora och viktiga val kommer från mellanstadiet i Trollbodaskolan, när eleverna i vår klass beordrades sätta ihop egna partier med tillhörande manifest. Jag, Ludvig Nyberg och John Strömberg bildade partiet med det käcka namnet Polkapartiet och ställdes sedan precis som alla andra mot väggen i diverse utfrågningar. Sist av allt fick eleverna rösta på sina favoriter. Polkapartiet slutade tvåa, med en ynka röst mindre än Hässelbypartiet, där de tre sötaste tjejerna i klassen figurerade. Det sved, dels för att tjejerna gick till val med den inte så relevanta hjärtefrågan "Rädda regnskogarna", men även för att jag röstade på dem och därmed sänkte mitt eget parti.
Årets val lär bli en riktig nagelbitare likvärdig en VM-final i fotboll. Valvakorna drar igång 21.00 i SVT och TV4 (jag väljer de förstnämnda) och jag kommer sitta som klistrad. En sista uppmaning till de bloggläsare som inte röstat ännu: gör det!
Mitt första minne från det här med stora och viktiga val kommer från mellanstadiet i Trollbodaskolan, när eleverna i vår klass beordrades sätta ihop egna partier med tillhörande manifest. Jag, Ludvig Nyberg och John Strömberg bildade partiet med det käcka namnet Polkapartiet och ställdes sedan precis som alla andra mot väggen i diverse utfrågningar. Sist av allt fick eleverna rösta på sina favoriter. Polkapartiet slutade tvåa, med en ynka röst mindre än Hässelbypartiet, där de tre sötaste tjejerna i klassen figurerade. Det sved, dels för att tjejerna gick till val med den inte så relevanta hjärtefrågan "Rädda regnskogarna", men även för att jag röstade på dem och därmed sänkte mitt eget parti.
Årets val lär bli en riktig nagelbitare likvärdig en VM-final i fotboll. Valvakorna drar igång 21.00 i SVT och TV4 (jag väljer de förstnämnda) och jag kommer sitta som klistrad. En sista uppmaning till de bloggläsare som inte röstat ännu: gör det!
Daniel på väg till Maltesholmsskolan för att göra sitt val.
God stämning utanför vallokalen.
Ät Gott med Lost Domain
Att döma av rubriken så kanske detta kan framstå som en middagsbjudning, men så är inte fallet. Istället är det namnet på restaurangen där Lost Domain uppträdde igårkväll, som en del i samarbetet med MyJam som äger replokalerna i Vinsta där vi annars håller till. Tillsammans med det Mustasch-doftande hybrisrockbandet Motherbug körde vi två 30-minuters set var och flera av våra bästa vänner dök upp för att titta på oss.
Jag var lite skeptisk innan hur hela evenemanget skulle tas emot, men det gick över all förväntan. Ljudet lät enligt rapporter väldigt bra och alla nya låtar vi premiärspelade gick hem hos publiken. I synnerhet den akustiska balladen "Somehow", som Michael skrev för över två år sedan och som vi av en ren slump bestämde oss för att testa kvällen innan, var oerhört populär och känns som en blivande hörnsten i vår repertoar. Det blev mycket beröm efteråt, det mest rörande var att Robins pappa kom fram till mig och konstaterade att "fan, det här kan ju bli något". Det var i hans garage ute i Bålsta som vi med en helt annan bandsättning tog våra första stapplande steg för vad som känns som åratal sen, och det kändes skönt att få kvitto på att slitet nu kanske börjar ge resultat.
Eftersom Ät Gott stängde redan klockan 22 så drog de flesta i gänget efteråt vidare till puben Copperfields för mer festande och eftersnack. Här kommer lite bilder från spektaklet. Tack till alla som kom och tittade på oss och extra tack till den förträfflige Peter Årevik för bilderna från vår spelning.
Jag var lite skeptisk innan hur hela evenemanget skulle tas emot, men det gick över all förväntan. Ljudet lät enligt rapporter väldigt bra och alla nya låtar vi premiärspelade gick hem hos publiken. I synnerhet den akustiska balladen "Somehow", som Michael skrev för över två år sedan och som vi av en ren slump bestämde oss för att testa kvällen innan, var oerhört populär och känns som en blivande hörnsten i vår repertoar. Det blev mycket beröm efteråt, det mest rörande var att Robins pappa kom fram till mig och konstaterade att "fan, det här kan ju bli något". Det var i hans garage ute i Bålsta som vi med en helt annan bandsättning tog våra första stapplande steg för vad som känns som åratal sen, och det kändes skönt att få kvitto på att slitet nu kanske börjar ge resultat.
Eftersom Ät Gott stängde redan klockan 22 så drog de flesta i gänget efteråt vidare till puben Copperfields för mer festande och eftersnack. Här kommer lite bilder från spektaklet. Tack till alla som kom och tittade på oss och extra tack till den förträfflige Peter Årevik för bilderna från vår spelning.
Larsson godkänner lokalen.
Soundcheck under ledning av demonproducenten Dave Castillo till vänster.
Middag och öl innan det var dags för spelning.
Dannemannen.
Sidar agerade inkastare och gjorde ett beundransvärt jobb.
Bina och Linus.
"Förbandet" Motherbug.
Larsson gör sig redo för sitt livs viktigaste spelning.
Larsson sjöng starkare än på mycket länge.
Heidi ställer en fråga till Michael mitt under spelningen.
Michael tackar högre makter för att spelningen blev så lyckad.
Copperfields, denna gång utan Depeche Mode-soundtrack, men helt ok ändå.
Heidi och den mycket sympatiske Erik.
På väg mot tunnelbanan och whiskeyprovning i Sundbyberg.
Recension: Ozzy Osbourne på Globen
Ozzy Osbourne
Plats & datum: Ericsson Globe, 7/9
Bäst: "Shot In The Dark", "Crazy Train" och "Paranoid".
Sämst: Balladen "Road To Nowhere" känns blek inklämd mellan Sabbath-kolosserna "War Pigs" och "Into The Void".
Sällan har jag gått på konsert med lägre förväntningar än inför Ozzy Osbourne-spelningen i Globen i tisdags. Med det rent ut sagt bedrövliga skivsläppet "Scream" samt den ökända fiaskospelningen från Hultsfredsfestivalen i åtanke kändes det klokt att tona ner förväntningarna, vilket kanske är en anledning till att konserten är en positiv överraskning. Direkt i rivstarten "Bark At The Moon" märks det att huvudpersonen är otroligt taggad och spelsugen, vilket genast smittar av sig på den utsålda arenan.
Det råder ingen tvekan om att Ozzy vet vad publiken vill ha - och att han tänker ge dem det. Senaste singeln "Let Me Hear You Scream" stökas snabbt undan till förmån för en väl avvägd historielektion med några av Black Sabbaths bästa låtar varvat med Ozzys egen karriär, med betoning på albumen "Blizzard Of Ozz" och "No More Tears". Zakk Wylde-ersättaren och Sverigebekantingen Gus G gör ett bra jobb utan att ta för stor plats, samtidigt som bandet känns väldigt samspelt.
Sett till uppseendeväckande effekter är det inte direkt Rammstein-klass på showen, om man säger så. Det är Ozzy, bandet, en högtrycksspruta som ståplatspubliken och vakterna får smaka på med jämna mellanrum... men inte så mycket mer än så. Det går visserligen att argumentera för att The Prince Of Darkness är en specialeffekt i sig själv. Att en till synes ganska skröplig 61-åring bär på så mycket energi och spelglädje är förbluffande i sig, ibland blir det till och med för mycket när vissa låtar bitvis gastas sönder av den till synes övertände Ozzy som kräver att hela Globen ska klappa med.
Det vilda hoppandet på scen tar dock ut sin rätt. Efter en mäktig "Shot In The Dark" kommer en illa tajmad paus, kamouflerad som ett jam och ett till synes ändlöst trumsolo, för att Ozzy ska få en andningspaus. Och så var det ju det här med rösten... Inledningsvis låter den övertygande, men gradvis mattas den av och i "No More Tears" är det direkt plågsamt att ta del av Ozzys oförmåga att träffa de högsta tonerna. Sedan kan man diskutera hur mycket man egentligen får fuska med förinspelad sång, som i det mest tydliga exemplet "I Don't Want To Change The World" där det i refrängen låter som det är tre Ozzys som sjunger.
Finalen är ändå stark nog för att rädda helhetsintrycket. Det är rörande att höra allsången till "Mama, I'm Coming Home", samtidigt som klassikernas klassiker "Paranoid" förtjänstfullt sätter punkt. Känslan när man lämnar Globen är - oväntat nog - att det inte känns omöjligt att man kommer att få se Ozzy på scen i Sverige igen.
Betyg: 3 av 5
Låtlista:
Bark At The Moon
Let Me Hear You Scream
Mr. Crowley
I Don't Know
Fairies Wear Boots
Suicide Solution
War Pigs
Road To Nowhere
Into The Void
Shot In The Dark
Rat Salad + gitarrsolo + trumsolo
Iron Man
Killer Of Giants
Fire In The Sky
No More Tears
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
----------------------------------------
Mama, I'm Coming Home
Paranoid
Plats & datum: Ericsson Globe, 7/9
Bäst: "Shot In The Dark", "Crazy Train" och "Paranoid".
Sämst: Balladen "Road To Nowhere" känns blek inklämd mellan Sabbath-kolosserna "War Pigs" och "Into The Void".
Sällan har jag gått på konsert med lägre förväntningar än inför Ozzy Osbourne-spelningen i Globen i tisdags. Med det rent ut sagt bedrövliga skivsläppet "Scream" samt den ökända fiaskospelningen från Hultsfredsfestivalen i åtanke kändes det klokt att tona ner förväntningarna, vilket kanske är en anledning till att konserten är en positiv överraskning. Direkt i rivstarten "Bark At The Moon" märks det att huvudpersonen är otroligt taggad och spelsugen, vilket genast smittar av sig på den utsålda arenan.
Det råder ingen tvekan om att Ozzy vet vad publiken vill ha - och att han tänker ge dem det. Senaste singeln "Let Me Hear You Scream" stökas snabbt undan till förmån för en väl avvägd historielektion med några av Black Sabbaths bästa låtar varvat med Ozzys egen karriär, med betoning på albumen "Blizzard Of Ozz" och "No More Tears". Zakk Wylde-ersättaren och Sverigebekantingen Gus G gör ett bra jobb utan att ta för stor plats, samtidigt som bandet känns väldigt samspelt.
Sett till uppseendeväckande effekter är det inte direkt Rammstein-klass på showen, om man säger så. Det är Ozzy, bandet, en högtrycksspruta som ståplatspubliken och vakterna får smaka på med jämna mellanrum... men inte så mycket mer än så. Det går visserligen att argumentera för att The Prince Of Darkness är en specialeffekt i sig själv. Att en till synes ganska skröplig 61-åring bär på så mycket energi och spelglädje är förbluffande i sig, ibland blir det till och med för mycket när vissa låtar bitvis gastas sönder av den till synes övertände Ozzy som kräver att hela Globen ska klappa med.
Det vilda hoppandet på scen tar dock ut sin rätt. Efter en mäktig "Shot In The Dark" kommer en illa tajmad paus, kamouflerad som ett jam och ett till synes ändlöst trumsolo, för att Ozzy ska få en andningspaus. Och så var det ju det här med rösten... Inledningsvis låter den övertygande, men gradvis mattas den av och i "No More Tears" är det direkt plågsamt att ta del av Ozzys oförmåga att träffa de högsta tonerna. Sedan kan man diskutera hur mycket man egentligen får fuska med förinspelad sång, som i det mest tydliga exemplet "I Don't Want To Change The World" där det i refrängen låter som det är tre Ozzys som sjunger.
Finalen är ändå stark nog för att rädda helhetsintrycket. Det är rörande att höra allsången till "Mama, I'm Coming Home", samtidigt som klassikernas klassiker "Paranoid" förtjänstfullt sätter punkt. Känslan när man lämnar Globen är - oväntat nog - att det inte känns omöjligt att man kommer att få se Ozzy på scen i Sverige igen.
Betyg: 3 av 5
Låtlista:
Bark At The Moon
Let Me Hear You Scream
Mr. Crowley
I Don't Know
Fairies Wear Boots
Suicide Solution
War Pigs
Road To Nowhere
Into The Void
Shot In The Dark
Rat Salad + gitarrsolo + trumsolo
Iron Man
Killer Of Giants
Fire In The Sky
No More Tears
I Don't Want To Change The World
Crazy Train
----------------------------------------
Mama, I'm Coming Home
Paranoid
Linus och farsan, den här kvällen med lite fantasilösa val av t-shirts.
Getaway Rock-gänget äntligen återförenade!
Lite Sällskap
Det är inte många program som får mig att slå mig ner frivilligt i tv-soffan numera, men när Filip & Fredriks nya show Lite Sällskap har premiär i Kanal 5 klockan 22 ikväll så gör jag ett undantag. Har inte riktigt fastnat för duons senaste tv-shower Vem Kan Slå Filip & Fredrik och Söndagsparty med Filip & Fredrik, men detta verkar snarare ha samma ton som oslagbara 100 Höjdare och deras senaste bok Tårtgeneralen. Upplägget går ut på att Filip & Fredrik följer fyra personer i Värmland som inte haft så stor lycka med det här med att dejta, men nu ska få hjälp med att finna "lite sällskap".
Jag träffade ena halvan i duon, Fredrik Wikingsson, på Hultsfredsfestivalens backstageområde för ganska många år sedan, innan killarna hade slagit igenom på allvar. Har inget fotobevis på händelsen, så jag snyltar bland min systers bilder istället.
Jag träffade ena halvan i duon, Fredrik Wikingsson, på Hultsfredsfestivalens backstageområde för ganska många år sedan, innan killarna hade slagit igenom på allvar. Har inget fotobevis på händelsen, så jag snyltar bland min systers bilder istället.
Mer Popaganda
Här kommer mer Popaganda-relaterat, som fick strykas från förra inlägget på grund av platsbrist.
Lite noteringar:
- Shout Out Louds har sjukt många fans.
- Att hitta på skojiga ordlekar om Familjen är roligare än att lyssna på bandets musik. Typ "Du är med oss nu, skit i Familjen!" eller "Jag pallar inte med Familjen just nu."
- Hurts gör sig bra i färg, men ännu bättre i svartvitt.
- Detta måste vara den första festivalen jag varit på där de flesta av besökarna är tjejer. Men man ska väl inte klaga?
- Även popsnören gillar det här med flottiga langos. Majestätiskt långa köer hela festivalen.
- Superhippa Hot Chip består mestadels av nördiga gubbar och ölmagar. Men deras hit "One Life Stand" kan nog ha varit hela Popagandas höjdpunkt. Sjukt dansant!
- Festivaler blir så mycket trevligare med simbassänger, pingisbord och uppblåsbara badankor. Något för t.ex. Sweden Rock Festival att ta efter?
- Poliserna på plats (båda två) kan inte haft särskilt mycket att göra, mer än att möjligtvis schasa bort några hipsters från kolonilotterna utanför festivalområdet. Oerhört gemytlig och bra stämning.
Passar även på att lägga upp lite svartvita och "konstnärliga" bilder.
Lite noteringar:
- Shout Out Louds har sjukt många fans.
- Att hitta på skojiga ordlekar om Familjen är roligare än att lyssna på bandets musik. Typ "Du är med oss nu, skit i Familjen!" eller "Jag pallar inte med Familjen just nu."
- Hurts gör sig bra i färg, men ännu bättre i svartvitt.
- Detta måste vara den första festivalen jag varit på där de flesta av besökarna är tjejer. Men man ska väl inte klaga?
- Även popsnören gillar det här med flottiga langos. Majestätiskt långa köer hela festivalen.
- Superhippa Hot Chip består mestadels av nördiga gubbar och ölmagar. Men deras hit "One Life Stand" kan nog ha varit hela Popagandas höjdpunkt. Sjukt dansant!
- Festivaler blir så mycket trevligare med simbassänger, pingisbord och uppblåsbara badankor. Något för t.ex. Sweden Rock Festival att ta efter?
- Poliserna på plats (båda två) kan inte haft särskilt mycket att göra, mer än att möjligtvis schasa bort några hipsters från kolonilotterna utanför festivalområdet. Oerhört gemytlig och bra stämning.
Passar även på att lägga upp lite svartvita och "konstnärliga" bilder.
Popaganda
Min jakt på nya festivaler i sommar stannade inte vid Getaway Rock och Sonisphere. Popaganda är dock ingen ny festival i ordets rätta bemärkelse även om det var premiär för mig. Första gången festivalen hölls var redan 2002 på Universitetet i Stockholm, men de senaste tre åren har det varit Eriksdalsbadet vid Skanstull som varit spelplatsen.
Första dagen var det inte så våldsamt mycket jag och Danny ville se, utan det var mest en väntan på att Robyn skulle börja spela vid 22-tiden. Vi fördrev tiden med att bekanta oss med festivalområdet och hänga med Linneas crew i parken strax utanför. Några av Linnets kompisar, som till exempel Tobias, hade inte ens festivalarmband men var där ändå för att ta del av stämningen (och alkoholen). Pratade länge och väl med Tobias om BEAT Café, vikten av att hälsa på tunnelbanan, Donkey Kong Country och varför det är så mycket pang-pang i slutet av den i övrigt alldeles utmärkta Inception, till den grad att jag missade halva Ellie Gouldings set. Inte okej, Tobias! Robyn avslutade dock kvällen formidabelt, men detta var som sagt bara festivalens första dag...
Dag två kändes dock inledningsvis lite mer avslagen och bitter än den första. The Sound Of Arrows missades t.ex. nästan helt för att jag och Danny åt cheeseburgare uppe i parken istället. Ångesten började smyga sig på, men räddades upp av de omtalade britterna i Hurts som gjorde sin första Sverigespelning. Mycket bra, även om jag behöver lyssna in mig på plattan för att avgöra om hypen håller. Efter ytterligare parkhäng och McDonaldsbesök så var det dags för Hot Chip, som faktiskt drog lika mycket folk som Robyn. Det var en riktigt trevlig upplevelse att besöka Popaganda, vädret var fint och alla man pratade med extremt tillmötesgående. Festivalen blev utsåld och därmed känns det inte helt omöjligt att det blir ett Popaganda på samma ställe även nästa år. Until then...
Första dagen var det inte så våldsamt mycket jag och Danny ville se, utan det var mest en väntan på att Robyn skulle börja spela vid 22-tiden. Vi fördrev tiden med att bekanta oss med festivalområdet och hänga med Linneas crew i parken strax utanför. Några av Linnets kompisar, som till exempel Tobias, hade inte ens festivalarmband men var där ändå för att ta del av stämningen (och alkoholen). Pratade länge och väl med Tobias om BEAT Café, vikten av att hälsa på tunnelbanan, Donkey Kong Country och varför det är så mycket pang-pang i slutet av den i övrigt alldeles utmärkta Inception, till den grad att jag missade halva Ellie Gouldings set. Inte okej, Tobias! Robyn avslutade dock kvällen formidabelt, men detta var som sagt bara festivalens första dag...
Dag två kändes dock inledningsvis lite mer avslagen och bitter än den första. The Sound Of Arrows missades t.ex. nästan helt för att jag och Danny åt cheeseburgare uppe i parken istället. Ångesten började smyga sig på, men räddades upp av de omtalade britterna i Hurts som gjorde sin första Sverigespelning. Mycket bra, även om jag behöver lyssna in mig på plattan för att avgöra om hypen håller. Efter ytterligare parkhäng och McDonaldsbesök så var det dags för Hot Chip, som faktiskt drog lika mycket folk som Robyn. Det var en riktigt trevlig upplevelse att besöka Popaganda, vädret var fint och alla man pratade med extremt tillmötesgående. Festivalen blev utsåld och därmed känns det inte helt omöjligt att det blir ett Popaganda på samma ställe även nästa år. Until then...
Dags för nya scoop.
Danny tittar på Jonathan Johansson.
Parkhäng utanför festivalområdet.
"Eh, och vem är du?"
Julia, Tobias, Danny, Linnea, Jessica & Emily. The crew.
Linnea posar och ser Ellie Goulding - samtidigt!
På jakt efter en ny stil.
Tobias utfärdar en förbannelse.
Robyn.
Dag 2 och Danny har inte fått nog än.
Scared yet, Dannyboy?
Solen skiner på Popaganda och Eriksdalsbadet.
Ett dopp, någon?
Ankan frågade om vi hade lipsyl, men vi sa nej.
Shout Out Louds.
Danny njuter av de sista solstrålarna för i år (?).
Ute i parken, där Tobias stör fåglarnas husefrid. Fåglarna ringde störningsjouren.
Linnea upptäcker en ny cidersort och blir så här glad!
Mycket förväntningar och sms:ande inför Hot Chip.
Tack för den här gången Popaganda, vi ses nästa år!
Fotboll, fotboll, fotboll!
Fotboll, fotboll, fotboll! Jag vet att jag låter som Berts pappa, men kan inte låta bli att bli överdrivet exalterad nu när det åter är dags för Sverige att spela fotboll i tävlingssammanhang. VM blev inte riktigt samma sak när vi inte fick vara med och leka, men nu är det dags att ta nya tag med ny förbundskapten och flera nya spelare i startelvan. Ungern blir sannerligen ingen lätt match, men just nu tror jag inte på något annat än seger.
Det enda tråkiga med att EM-kvalet drar igång är att Allsvenskan gör en paus just när Djurgården är inne i ett stim med tre raka segrar och vittring på Europaspel. Senaste hemmamatchen - som dock spelades på Råsunda istället för Stadion - såg jag tillsammans med mina DIF-kamrater Linus, Mickis och Robert. IFK Göteborg stod för motståndet och här är bilderna:
Det enda tråkiga med att EM-kvalet drar igång är att Allsvenskan gör en paus just när Djurgården är inne i ett stim med tre raka segrar och vittring på Europaspel. Senaste hemmamatchen - som dock spelades på Råsunda istället för Stadion - såg jag tillsammans med mina DIF-kamrater Linus, Mickis och Robert. IFK Göteborg stod för motståndet och här är bilderna:
Häng i Solna Centrum innan matchen.
Robert hade glömt bort vem jag var. Synd.
Står man i klacken får man hjälpa till när det vankas tifo. Heja!
That's one sour ape!
Den lilla Göteborgsklacken längst bort i hörnet var anledningen till att detta ansågs vara en högriskmatch.
Järnkaminerna.
Halvtidspaus, solen skiner och DIF leder med 1-0!
DIF drar ifrån med 2-0 och då mår man så här bra!
Segern firas med en påse nötter, öl och lite starksprit.
Dagens skörd på hallmattan...
...var tyvärr inte lika rolig som igår. Seså, ned i pappersinsamlingen med dig!
Vid Vansinnets Berg
Nyligen stod det klart att regissören Guillermo Del Toro hoppar av den problemföljda filmatiseringen av J.R.R. Tolkiens The Hobbit, föregångaren till Sagan Om Ringen-trilogin. Det dröjde dock inte länge innan han avslöjade att han istället kommer att ta sig an en annan litteraturklassiker, nämligen skräckmästaren H.P. Lovecrafts At The Mountains Of Madness (Vid Vansinnets Berg) från 1931. Vid sin sida kommer Del Toro att ha ingen mindre än Avatar-skaparen James Cameron, som i rollen som producent bland annat kommer att överse 3D-effekterna.
Som av en händelse hade jag precis läst ut boken när nyheterna om filmatiseringen dök upp. Novellen följer en expedition till Antarktis som stöter på främmande livsformer begravda under isen, vilket blir startskottet för en rad otäcka och brutala episoder som avslöjar saker om planetens dolda arv - saker som människan aldrig borde ha fått vetskap om. Del Toro har försökt filmatisera Vid Vansinnets Berg tidigare utan framgång, och cynikern i mig säger att det är James Camerons namn som nu gör att filmbolaget Dreamworks vågar. Först blev jag lite tveksam till Camerons inblandning, tänkte han försöka pilla i manuset och lägga till barnslig Avatar-humor? Men sedan uttalade sig Guillermo Del Toro och hans beskrivning till varför projektet varit trögstartat gav mig ro igen: "Det kommer att bli väldigt dyrt att göra, samtidigt som att det är en våldsam historia utan något lyckligt slut."
Det enda negativa är att vi får vänta länge på filmversionen av Vid Vansinnets Berg. Inspelningarna börjar först nästa sommar och biopremiär blir det inte förrän år 2012.
Som av en händelse hade jag precis läst ut boken när nyheterna om filmatiseringen dök upp. Novellen följer en expedition till Antarktis som stöter på främmande livsformer begravda under isen, vilket blir startskottet för en rad otäcka och brutala episoder som avslöjar saker om planetens dolda arv - saker som människan aldrig borde ha fått vetskap om. Del Toro har försökt filmatisera Vid Vansinnets Berg tidigare utan framgång, och cynikern i mig säger att det är James Camerons namn som nu gör att filmbolaget Dreamworks vågar. Först blev jag lite tveksam till Camerons inblandning, tänkte han försöka pilla i manuset och lägga till barnslig Avatar-humor? Men sedan uttalade sig Guillermo Del Toro och hans beskrivning till varför projektet varit trögstartat gav mig ro igen: "Det kommer att bli väldigt dyrt att göra, samtidigt som att det är en våldsam historia utan något lyckligt slut."
Det enda negativa är att vi får vänta länge på filmversionen av Vid Vansinnets Berg. Inspelningarna börjar först nästa sommar och biopremiär blir det inte förrän år 2012.
Snälla brevbärare
De postanställda i Hässelby delar inte bara ut brev, de tar även reda på vilka av deras kunder som är sjukskrivna och ser till att trösta de drabbade med små "krya på dig"-lappar. Här nedan ser ni ett exempel som jag fick med posten idag. Världsklass!
En samling med Simpsons
När man är långtidssjukskriven med halsfluss händer det att man blir uttråkad. Att spela Fallout 3, kolla gamla Grattis Världen-avsnitt på YouTube, lyssna på nya Birthday Massacre-skivan och försöka hänga med i Val 2010-utfrågningen på SVT fungerar ett tag, men håller inte förevigt. Vad gör man då? Jo, samlar ihop alla sina Simpsons-prylar och tar en bild på dem, såklart! Resultatet kan skådas här nedan. (Tack till den eminente Peter Årevik för att jag fick låna shotglasen!)
Recension: The Ark på Gröna Lund
The Ark
Plats & datum: Gröna Lund, 19/8
Bäst: "Absolutely No Decorum" och "Calleth You, Cometh I".
Sämst: Utöver "Superstar" känns de nya låtarna bleka i sammanhanget.
"Ni får nu vara beredda på att det är ett band på dekis vi kommer att få se ikväll", säger Erikas pappa när vi närmar oss Gröna Lund. Han syftar på att The Arks planerade konsert på Långholmen nyligen fick ställas in på grund av dålig biljettförsäljning, vilket föranledde denna nesliga flytt ut till Djurgården och en show som är klart bantad på låtar jämfört med tidigare stopp på turnén.
Han har också en poäng när det gäller frågan om bandet skulle vara lika vitalt idag som för, sig, fem år sedan. Nya skivan har inte riktigt satt sig hos mig och att döma av responsen inte hos stora delar av publiken heller, ska man hårdra det så är det bara "Superstar" av In Full Regalia-låtarna som står upp mot det gamla materialet. Nu gör detta i slutändan inte så mycket, då The Ark förfogar över en låtkatalog rik på hits och allsångsfavoriter. Bandet ser till att klämma ut det mesta av låtar som "It Takes A Fool To Remain Sane", "Absolutely No Decorum" och "Prayer For The Weekend", och i avslutande "Calleth You, Cometh I" är allsången så mäktig att det är omöjligt att värja sig.
Med bra låtar kommer man väldigt långt, med en dessutom väldigt snygg show visuellt sett och en Ola Salo som sprudlar av energi så kommer man dessutom upp på nivåer som få andra svenska band klarar av.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Take A Shine To Me
Clamour For Glamour
The Worrying Kind
Father Of A Son
Superstar
Have You Ever Heard A Song
Prayer For The Weekend
It Takes A Fool To Remain Sane
Absolutely No Decorum
------------------------------------
The Hygiene Squad
One Of Us Is Gonna Die Young / Forever Young
Calleth You, Cometh I
Plats & datum: Gröna Lund, 19/8
Bäst: "Absolutely No Decorum" och "Calleth You, Cometh I".
Sämst: Utöver "Superstar" känns de nya låtarna bleka i sammanhanget.
"Ni får nu vara beredda på att det är ett band på dekis vi kommer att få se ikväll", säger Erikas pappa när vi närmar oss Gröna Lund. Han syftar på att The Arks planerade konsert på Långholmen nyligen fick ställas in på grund av dålig biljettförsäljning, vilket föranledde denna nesliga flytt ut till Djurgården och en show som är klart bantad på låtar jämfört med tidigare stopp på turnén.
Han har också en poäng när det gäller frågan om bandet skulle vara lika vitalt idag som för, sig, fem år sedan. Nya skivan har inte riktigt satt sig hos mig och att döma av responsen inte hos stora delar av publiken heller, ska man hårdra det så är det bara "Superstar" av In Full Regalia-låtarna som står upp mot det gamla materialet. Nu gör detta i slutändan inte så mycket, då The Ark förfogar över en låtkatalog rik på hits och allsångsfavoriter. Bandet ser till att klämma ut det mesta av låtar som "It Takes A Fool To Remain Sane", "Absolutely No Decorum" och "Prayer For The Weekend", och i avslutande "Calleth You, Cometh I" är allsången så mäktig att det är omöjligt att värja sig.
Med bra låtar kommer man väldigt långt, med en dessutom väldigt snygg show visuellt sett och en Ola Salo som sprudlar av energi så kommer man dessutom upp på nivåer som få andra svenska band klarar av.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Take A Shine To Me
Clamour For Glamour
The Worrying Kind
Father Of A Son
Superstar
Have You Ever Heard A Song
Prayer For The Weekend
It Takes A Fool To Remain Sane
Absolutely No Decorum
------------------------------------
The Hygiene Squad
One Of Us Is Gonna Die Young / Forever Young
Calleth You, Cometh I
