Outer Heaven

Våren knackar äntligen på dörren, men den här vintern har varit hård, så hård. Vid exakt den här tiden ifjol så spenderades några av Stockholms slaskigaste veckor på andra sidan jordklotet, vilket gjorde min väntan på vårsolen mycket lindrigare och kortare. Nu har jag ett hål i mitt hjärta, och det som skulle kunna fylla det stavas semester på varmare breddgrader.

 

För oss brevbärare (och flera andra yrkesgrupper, såklart) har den här vintern varit den tuffaste någonsin. När det sedan under hela långa årstiden trillat in helt sanslöst vackra vykort från platser långt bort, som Australien, Tanzania, Grekland, Los Angeles, Malaysia, Uruguay, Falun (!) och Sydafrika i postsorteringen på jobbet så har det känts ännu tyngre. Jag vill resa bort – nu!

Nu tycker jag att vi alla slutar upp med det vi håller på med och gör något tillsammans istället! Vad sägs om att hjälpas åt att minska energiutnyttjandet genom att släcka alla lampor klockan halv nio ikväll, tillsammans med cirka 2 miljarder andra runt om i världen? Förra året när Earth Hour gick av stapeln så var jag på Koh Chang i Thailand och tog inte någon större notis vid spektaklet, men när man är på hemmaplan så lär man märka av den gemensamma insatsen på ett helt annat sätt.

 

Självklart ska vi alla hjälpas åt att släcka alla lampor klockan 20:30 ikväll, det är väl det minsta man kan göra för planeten. (Fast tv får man väl fortfarande titta på?)

Kent

 

Plats & datum: Annexet, 25/2

 

Bäst: ”Den Döda Vinkeln”.

Sämst: Mina ”Röd”-favoriter ”Svarta Linjer” och ”Sjukhus” spelas inte ikväll, men däremot de två kommande kvällarna på Annexet. Surt.

 

Det är inte ofta man får vara med om turnépremiärer, men kvällens Kent-konsert på Annexet är just en sådan. Denna spelning följs sedan av tre utsålda kvällar till på samma arena och även en omfattande Sverige-turné, men premiären är speciell då ingen i publiken har någon förhandsinformation att gå på. Bland annat är det spännande att se hur bandets nya sound ska fungera live, då nya skivan ”Röd” är en hänförande blandning av rock, disco, synth och electro. Basisten Martin Sköld skiftar mellan bas och keyboard och vissa äldre låtar, som ”Du Är Ånga”, har stöpts om för att passa in i helheten, men annars låter det mesta som det brukar – det vill säga mycket bra.

 

Premiärnerverna märker man inte så mycket av, förutom att sångaren Jocke Berg glömmer bort ett par textrader. Man sugs dock in i den mörka och synthiga inramningen så mycket att det är lätt att bortse från sådana missar, och visuellt är detta en av bandets snyggaste turnéer. Framförallt singelballaden ”Hjärta” sticker ut - scenen badar i rött och i den känslosamma avslutningen projiceras fotografier på försvunna personer på bildskärmen, som en del i bandets samarbete med tv-programmet ”Efterlyst”.

 

”För många kända låtar, för lite obskyrt!” hör jag ett Kent-fan klaga på tunnelbanan hem efter konserten. Han har rätt i det han säger, men jag ser det absolut inte som något negativt. Endast två låtar från bandets fyra första album bäddar för mycket material från de senaste, bästa skivorna. Man bjuder till och med på ”FF” för första gången på flera år, hiten som i en Aftonbladet-undersökning röstades fram till bandets bästa låt genom tiderna, och det märks att publiken har saknat den. Dessutom vågar bandet trots allt inleda med julsingeln ”På Drift?” som extranummer, vilket i högsta grad får anses som en obskyr historia en kväll som denna.

 

Det går att anmärka på att gamla klassiker som ”Kärleken Väntar” och ”Musik Non Stop” framförs på rutin, att hitsingeln ”Töntarna” bränns av för tidigt samt att bandet numera har det angenäma problemet att förfoga över för många ”måste”-låtar så att tidigare hörnstenar som ”747” numera inte ingår i setlisten. Men självklart är dessa endast parenteser i sammanhanget, där Punks Jump Up-remixen av ”Vy Från Ett Luftslott”, oerhört starka ”Den Döda Vinkeln”, ett forsande gnistregn under crescendot i ”Dom Andra” samt en konsertlokal fylld med flygande pappersfåglar i färgen rött i avslutande ”Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)” står för de mest bestående intrycken.

 

Betyg: 4/5

 

Låtlista:

 

Taxmannen

Berlin

Du Är Ånga

Töntarna

Sundance Kid

Hjärta

Den Döda Vinkeln

LSD, Någon?

Musik Non Stop

Idioter

OWC

FF

Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)

Ingenting

Vy Från Ett Luftslott

Krossa Allt/Dom Andra

--------------------------------------------

På Drift?

Kärleken Väntar

Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Schlagerlåtarna tar fortfarande upp en stor del av min MP3-spelares gigabytes, fast sakta men säkert börjar lite ny och fräsch musik dyka upp. En artist jag nyligen fått upp ögonen för är Adam Lambert, som kom tvåa i senaste omgången av amerikanska Idol. Första gången jag hörde hans senaste låt ”Whataya Want From Me” på radion trodde jag faktiskt att det var Sverige-vinnaren Erik Grönwalls nya singel, men så är inte fallet även om deras riviga rockröster är ganska lika. Eftersom både Lambert och Grönwall sjungit Queen-låtar på sina respektive Idol-tävlingar var jag inte helt fel ut ändå, faktum är att det vid ett tillfälle ryktades om att Adam Lambert skulle bli Queens nye frontman sedan Paul Rodgers sa upp sig för en tid sedan.

 

”Whataya Want From Me” är skriven av Max Martin tillsammans med Pink, men då låten ratades till hennes senaste album så gick den till Adam Lambert istället. Tur för honom, då det har blivit hans hittills största framgång. Inte så konstigt, det är en grym låt som säkert skulle ha fungerat bra även med Pink bakom mikrofonen, men som Adam Lambert helt klart gjort till sin egen skapelse. Och ännu en gång kan man konstatera att det ofta är Idol-tvåorna det går bäst för, vilket inte bara våra svenska stjärnor Darin och Amanda Jensen är exempel på.

Här kommer en cool bild från vår senaste fotosession med Lost Domain, hämtad från vår bandblogg. Erika har fixat & trixat så att vi ser ut att vara hämtade från en tecknad film. Mest påminner den mig om den skruvade Keanu Reeves-filmen A Scanner Darkly. Ser ni likheterna?

Larsson, Erika och jag försöker göra en nyinspelning på A Scanner Darkly, kanske?


Originalet, med Keanu Reeves och Winona Ryder i huvudrollerna.

Schlagerfesten går mot sitt slut efter sex intensiva veckor, där jag tyvärr missat hälften av programmen. Jag är nöjd med startfältet på det stora hela. Dock känns det som att media mest fokuserat på det negativa (så är det givetvis alltid, men i synnerhet det här året) och basunerat ut svarta rubriker som att tittarsiffrorna rasat och att tittarna inte ringer in och röstar lika mycket. Att tv-siffrorna sviktat är inte så mycket att säga om, man kan inte öka varje år och ett visst vinterspel kan ju ha påverkat tittarna.

 

Häromdagen tillägnade självaste Debatt ett helt program åt att diskutera faktumet att Melodifestivalen inte varit lika ”het” i år. I all sin tramsighet var programmet rätt underhållande, då bland andra Bert Karlsson skyllde på att det kvoterats in för många olika genrer och att detta på något sätt skulle ha haft negativ inverkan på själva tävlingen. Men att låtarna skulle vara sämre just i år håller jag inte alls med om. Vill minnas att jag skrev något liknande vid samma tid ifjol, att det varit väldigt mycket skräp i deltävlingarna men att det till slut blivit en riktigt slagkraftig final med en väldigt oviss utgång. Även om jag gärna sett att både Crucified Barbara och Alcazar nått finalen för att höja spänningen ytterligare.

 

Eric Saade har favorittippats (bland annat av the lovely Erika) och han har det klart häftigaste numret plus det mest fördelaktiga startnumret, men Anna Bergendahl har bästa låten. Frågan är hur långt det räcker. Mina tips:

 

1. Anna Bergendahl – This Is My Life

2. Salem Al Fakir – Keep On Walking

3. Timoteij – Kom

4. Eric Saade – Manboy

5. Darin – You’re Out Of My Life

6. Peter Jöback – Hollow

7. Andreas Johnson – We Can Work It Out

8. Pernilla Wahlgren – Jag Vill Om Du Vågar

9. Jessica Andersson – I Did It For Love

10. Ola – Unstoppable

Min favorit.

Idag, den 9 mars, släpps ett av de mest emotsedda tv-spelen någonsin i Europa, Final Fantasy XIII. Jag har väntat ivrigt ända sedan jag såg en helt sanslöst snygg trailer av spelet i självaste Sony-byggnaden i Tokyo-stadsdelen Ginza i höstas, och nu är det äntligen här. De första recensionerna av spelet har inte varit lika översvallande positiva som vi är vana vid när det gäller Final Fantasy-titlar, men spelet är inhandlat och jag tänker ge det en ärlig chans. Det var över ett år sedan jag klarade ett tv-spel senast och jag har längtat efter en värld att verkligen förlora mig i.

 

Det första spelet i Final Fantasy-serien släpptes redan 1987 och var egentligen tänkt att bli regissören Hironobu Sakaguchis allra sista spel, ”den slutgiltiga fantasin”. Men helt oväntat blev spelet en massiv succé och resulterade i flera uppföljare. Här nedan listar jag mina allra varmaste Final Fantasy-minnen i ingen särskild ordning.

 

Final Fantasy XIII-logotypen.


Lightning, hjältinnan i Final Fantasy XIII.

Terra’s Theme

 

Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsus magnum opus och min inkörsport till spelmusikens underbara värld.

 

Kärlek i rymden

 

Det åttonde spelet i serien har temat kärlek, och huvudpersonerna Squall och Rinoa får äntligen varandra i ett rymdskepp mot slutet av spelet. De kramar varandra till tonerna av det smöriga ledmotivet ”Eyes On Me” och inget skulle längre vara sig likt.

 

Aeris dör

 

Utan tvekan det mest omskakande jag varit med om i ett tv-spel är när allas vår älskade vitmagiker i del sju dödas av spelets antagonist Sephiroth. Jag var så förkrossad att jag var tvungen att spela om sekvensen igen medan min mamma satt med och tittade.

 

Kefkas skratt

 

Bästa. Skurken. Någonsin.

 

Final Fantasy VII-hypen

 

Alla, och då menar jag alla, spelade Final Fantasy VII när det kom. Hade man ingen Playstation fick man spela det hos någon som hade det, om man ville hänga med i snacket på skolgården: ”Har du kommit till Gold Saucer ännu?” ”Vem är egentligen Zack?” ”Stämmer det att man kan återuppliva Aeris?” ”Har ni hört att Toddy och hans kompisar tror att huvudpersonens namn uttalas Claude istället för Cloud? *himlar med ögonen*”

 

Jordens undergång

 

Final Fantasy VI är inte som andra tv-spel. Halvvägs in i spelet drabbas man av en fasansfull katastrof och världen går under. Resten av äventyret får man ta sig fram i post-apokalyptiska miljöer som man inte direkt var van vid sedan tidigare. Kartan har ritats om och spelreglerna har ändrats.  

 

Tidus försvinner

 

Inledningsvis stör man sig på hans tjatiga röst och gnälliga stil, men huvudkaraktären Tidus växer allt eftersom och när han i slutscenen suddas ut för att återvända till sin egen värld så måste jag erkänna att jag fick något i ögat.

 

Bästa vänner

 

När jag och min dåvarande bästis Ludde började spela Final Fantasy VI hade vi ingen aning om vad som väntade. Inte så konstigt att vi blev helt skogstokiga när det visade sig att man kunde namnge huvudkaraktärerna efter egna önskemål. Självklart tog vi uppgiften på allvar och döpte de 14 spelbara karaktärerna efter våra allra bästa vänner.

 

Attacken på Dollet

 

Final Fantasy-serien kryllar av häftiga och storslagna krigsscener som får fältslagen i Sagan om Ringen-trilogin att verka futtiga och ointressanta. Attacken på ön Dollet i början av Final Fantasy VIII är häftigast.

 

Världen utanför

 

De första timmarna i Final Fantasy VII tillbringas i den dystopiska metropolen Midgar, men när man väl lyckas bryta sig ut ur stadens murar och ser oändliga möjligheter breda ut sig över världskartan så inser man att äventyret bara har börjat.

Nej, det här kommer inte att bli en sådan där blogg som redovisar hur den privata tvättningen går, däremot är det en sak som har plågat mig en del som jag känner bör tas upp. Varför är det så att när folk sätter upp arga lappar i tvättstugan så handlar det nästan alltid om att ta bort luddet från torktumlaren? Det är ju detta som är roligast med hela tvättproceduren! Det ger en bra känsla att kunna krama ihop allt ludd till en liten grå boll och sedan i hemlighet spara det till framtiden. Om några tvättstunder så hoppas jag kunna ha samlat på tillräckligt med ludd för att sticka min alldeles egna lusekofta.

Where the magic happens.


Ludd!

Inatt går Oscarsgalan av stapeln, men för er som inte orkar sitta uppe kan läsa min lista här nedan med en gång istället och redan nu få reda på vilka 2009 års bästa filmer var.

 

1. Inglourious Basterds

 

Den kom till slut, filmen om nazistjägare under andra världskriget som Quentin Tarantino tog över tio år på sig att skriva manus till. Det visade sig vara värt all väntan, dialogen (som framförs på engelska, tyska, franska och italienska) håller stundtals briljant klass och här finns flera scener som känns som omedelbara klassiker. QT’s bästa sedan Pulp Fiction.

 

2. Avatar

 

Den största filmen någonsin har sina brister, men historien om marinsoldaten Jake Sully som på planeten Pandora kommer i kontakt med lokalbefolkningen Na’vi som står på randen till krig mot de invaderande människorna är ändå så medryckande och stark att det inte går att stå emot. Aldrig någonsin tidigare har vi kunnat se något så storslaget på bio.

 

3. Revolutionary Road

 

En betydligt mer lågmäld historia än Avatar, men precis lika omtumlande. Äktenskapet blir inte alltid som man tänkt sig, vilket gestaltas mycket trovärdigt av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, som ett drygt decennium efter genombrottet med Titanic visar att de är två av sin generations bästa skådespelare.

 

4. District 9

 

Peter ”Sagan om Ringen” Jackson producerade den här historien om illegala aliens (bokstavligt talat) i Johannesburg som sätter sig på tvären när de tvingas flytta. Säregen blandning av filmer som E.T, Flugan och Black Hawk Down, som är underhållande rakt igenom och mot slutet faktiskt riktigt gripande.

 

5. Baksmällan

 

Årets komedisuccé får en uppföljare nästa år, men att toppa denna misslyckade och smått kaotiska svensexa i Las Vegas lär bli mycket svårt. Scenen där Mike Tyson sjunger till Phil Collins ”In The Air Tonight” är inget man glömmer bort i första taget.

 

6. Watchmen

 

Länge sades det att Alan Moores ikoniska serietidningsäventyr Watchmen inte kunde filmatiseras. Mot alla odds så har regissören Zack Snyder lyckats samla ihop en ensemble som får den smått otroliga omskrivningen av historien där USA vann Vietnamkriget tack vare superhjältar till något helt trovärdigt.

 

7. Star Trek

 

Den extremt lyckade omstarten av ett gammalt tröttkört franchise hade garanterat varit årets science fiction vilket annat år som helst… fast nu satte ju ett gäng blåa rymdindianer stopp för det. Nya Star Trek lär dock aldrig hamna i Avatars skugga, här finns gott om fyndiga idéer och intressanta karaktärer att utveckla till en eventuell uppföljare.

 

8. Moon

 

Duncan Jones (ingen mindre än David Bowies son) har regisserat den här väldigt lågmälda och nyskapande science fiction-thrillern om en ensam (?) astronaut som utvinner mineraler från månen. Sam Rockwell gör sitt livs roll i vad som lite förvirrande kan beskrivas som ”en 2001 för 2000-talet”.

 

9. Benjamin Buttons Otroliga Liv

 

Många paralleller till Forrest Gump har gjorts om denna märkliga historia om en man (Brad Pitt) som åldras baklänges och får ta del av många intressanta livsöden. Helt makalösa specialeffekter och en mycket gripande kärlekshistoria ligger till grund för David Finchers långa men engagerande film.

 

10. Paranormal Activity

 

Årets skräcksensation gjordes för nästan inga pengar alls men lyckades skrämma upp biobesökare över hela världen. När jag såg den i Tokyo i höstas trodde jag att det bara var en dussinskräckis om ett par som hemsöks av en demon, men det hela är så skickligt gjort att man obönhörligen naglas fast i berättelsen. Jag glömmer den aldrig.

Hypocrisy + Scar Symmetry

 

Plats & datum: Klubben, 4/3

 

Bäst: Scar Symmetrys avslutande nummer ”The Illusionist” är smått fenomenal melodidöds.

Sämst: Vi får vänta förgäves på Hypocrisy-hiten ”Scrutinized”.

 

Scar Symmetry

 

Att påstå att Scar Symmetry skuggar giganter som In Flames och Dark Tranquillity skulle vara att överdriva, men de släppte trots allt en av de bättre hårdrocksskivorna jag hörde ifjol och samtidigt har de växt (i dubbel bemärkelse) sedan jag såg dem live senast. Då förre sångaren Christian Älvestam fick sparken för att inte varit dedikerad nog tog man in två ersättare, Robert Karlsson (growl) och Lars Palmqvist (skönsång). Dessa gör ett klart godkänt jobb och ger verkligen järnet, dock är det svårt att låta bli att tänka på att Älvestam klarade båda dessa uppgifter helt galant på egen hand.

 

Bandet startar piggt, men tvingas arbeta i motvind då majoriteten av åhörarna uppenbarligen är här för att se Hypocrisy. Detta gör att det bitvis känns lite avslaget i lokalen, samtidigt som det går att ha synpunkter på att inga låtar från första (och fortfarande bästa) albumet ”Symmetric In Design” inkluderats i setlisten.

 

Betyg: 3/5

 

Hypocrisy

 

Peter Tägtgren har medvetet låtit Hypocrisy vila under några år för att fokusera på popmetallbandet Pain, så det kanske inte är så konstigt att det har hunnit byggas upp en hel del förväntan när han gör comeback med projektet som hålls mycket högt i renodlade dödsmetallkretsar runtom i världen. När bandet drar igång med ”Valley Of The Damned” uppstår det omgående en rejäl mosh-pit som får Klubben att skaka, och efterhand blir det även handgemäng till den grad att vakterna nästan måste ingripa.

 

Det låter genomgående bra om bandet, även om jag själv gläds mest åt de mer lättillgängliga låtarna från karriärens senare fas, som ”Eraser” och ”Let The Knife Do The Talking”. Tonvikten har dock lagts på publikfavoriterna som Hypocrisy slog igenom med i mitten av 90-talet, vilket är lite synd för egen del då jag bara hört de tre senaste skivorna. De mest hängivna fansen verkar mycket nöjda, men själv får jag halvvägs in i konserten extremt ont i fötterna vilket får setet att verka längre än vad det är, och allteftersom står jag mest och väntar på att det hela ska ta slut.

 

Betyg: 3/5

 

Låtlista Hypocrisy

 

Valley Of The Damned

Hang Him High

Fractured Millenium

Adjusting The Sun

Eraser

Pleasure Of Molestation / Osculum Obscenum / Penetralia

Apocalypse / The Fourth Dimension

Killing Art

A Coming Race

Let The Knife Do The Talking

Weed Out The Weak

Fire In The Sky

--------------------------------------

The Final Chapter

Warpath

Roswell ‘47

 

Låtlista Scar Symmetry

 

The Iconoclast

Morphogenesis

Noumenon And Phenomenon

Pitch Black Progress

Mind Machine

Deviate From The Form

Ascension Chamber

Retaliator

The Illusionist