Outer Heaven

Ni har säkert hört talas om discobowling, då man bowlar till dunkande musik samt häftiga ljusmönster. Men eftersom vi inte är discograbbar så sökte vi oss till ett ställe på Mariatorget som heter Rock n' Bowl. Istället för discomusik är det - föga oväntat - rockmusik som pumpas ut ur högtalarna, och det finns även stora videoskärmar där man kan distraheras av låtarnas musikvideor. I vanlig ordning så frustrerades jag över mina ojämna förmågor, där strikes och spärrar varvades med pinsamma klotet-rakt-ner-i-rännan-historier. Jag spelade ändå tillräckligt bra för att vinna på vår bana, men man kan alltid bli bättre!

Vi fortsatte sedan på rocktemat och gick tvärs över gatan till Rocks, som trots att klockan var halv elva var helt tomt, sånär som på ett par sysslolösa bartenders. Nog för att man vet att folk gärna försvinner från Stockholm när det är sommartider, men så här tomt kan det väl ändå inte få vara? Allteftersom så fylldes stället på med mer folk, och det blev en helt okej utekväll, men ett tag såg det riktigt illa ut. 

Robin i färd med att bowla loss.

 

Jag efter ännu en icke-strike.

 

Praktiskt med en WC precis bredvid våra banor.

 

Samuels sköna teknik ledde till ett stort antal strikes.

 

Heavy Fucking Metal.

 

Strike på gång?

 

Resultattavlan.

 

Gregerovitch.

 

På Rocks. Fullt drag, som synes.

 

Daniel undrade vad han gett sig in på.

 

Läskig.

 

Rätt glada miner till slut, trots allt.

 

Hm.

 

Lillebror och storebror?

Okej, balkongen är väl inte ny, men tack vare att min kära mamma gjort ett sådant strålande jobb med blommor och liknande så känns det nästan så. Idén fick hon efter att ha sett hur bedrövligt jag tog hand om mina blommor i ett tidigare blogginlägg. Nu ser det så vackert ut att jag vid ett par tillfällen ätit frukost på balkongen och igår kom Daniel och Thomas över och åt hamburgare, drack öl och tittade på fotbolls-VM.

Innan "renoveringen". Ingen munter syn direkt.

 

Yay! Mycket trevligare.

 

Äntligen törs jag bjuda hem folk igen.

Läste nyligen om en skribent som tyckte att under den varma sommaren så finns det inget som svalkar så skönt som kalla kårar. Sagt och gjort tänkte jag, och beställde raskt lite skräckrelaterad litteratur från CDON. Det blev två böcker av den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist, Pappersväggar och Människohamn, samt en novellsamling av H.P Lovecraft kallad At The Mountains Of Madness. Utöver detta spelar jag Playstation3-thrillern Heavy Rain, en spelversion av den klassiska rysaren Seven, skulle man kunna säga. I DVD-spelaren kan man dessutom hitta den dystopiska Vägen samt Alien-ripoffen Pandorum.

Av böckerna har jag börjat med att läsa Pappersväggar, som är en samling noveller signerade ovan nämnde John Ajvide Lindqvist, som slog igenom 2004 med sin debut Låt Den Rätte Komma In, som blev film häromåret. En av historierna handlar om en paparazzifotograf som jagar den perfekta bilden men möter något oväntat, en annan handlar om en kvinna som hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. Ruskigt värre, men historien jag kan relatera mest till är ändå By På Höjden, som handlar om ett höghus i Blackeberg som börjar luta. Kanske inget jag skulle rekommendera till Christian och Isabelle, vars lägenhet på Björnsonsgatan jag för övrigt ska besöka nu på fredag.

Pappersväggar.

Bilden nedanför är tagen på ett fotbollsläger någonstans i Sverige (minns inte vart) med Hässelby SK:s P83-lag. Den inringade killen på övre raden är ingen mindre än jag själv, medan den sex år yngre killen som är inringad på nedre raden är lillebrorsa till en av mina lagkamrater. Numera är han fotbollsproffs i Juventus (för tillfället utlånad till Siena) efter att ha slagit igenom i Brommapojkarna förra året.

Häromdagen var killen i fråga, Albin Ekdahl, gäst i SVT:s VM-studio och pratade om italiensk fotboll. Tanken att lillkillen som delade en chokladkaka med min lillebror Linus på det här fotbollslägret och som ofta följde med sin pappa Lennart (ja, TV4-profilen) och tittade på våra matcher för en massa år sedan numera är proffs i en av Europas största fotbollsligor känns minst sagt svindlande. Jag vill inte ta åt mig alltför mycket av äran, men det är såklart möjligt att han inspirerades av mig och mina fotbollstricks när det begav sig.

Inringad övre raden: Niklas Lundqvist. Inringad nedre raden: Albin Ekdahl.

 

Albin Ekdahl i Juventus-tröjan.

Grattis Viktoria och Daniel! Hoppas det håller. Skönt att vi slapp se något sådant här också:

En brud på rymmen.

Idag gifter sig Viktoria och Daniel, en stor och viktig dag. Själv har jag annat för mig, så jag kommer inte att kunna gå. Däremot var jag, Betty och Rachel ute och sonderade terrängen inför vad som komma skall tidigare i veckan. Hur alla turister ska kunna få plats på de redan trånga kullerstensgatorna i Gamla Stan övergår mitt förstånd, men jag ser fram emot att slippa vara där när det händer. Och jag tycker uppriktigt synd om de som stannar på cafét där vi fikade; en skön turistfälla där bland annat en ynklig glasskula kostade 25 kronor. Hoppas åskådarna tar med sig egna smörgåsar, för det är ingen vild gissning att detta inte är det enda cafét med helt vansinniga priser. Vidare gick vi ner till vattnet där Love 2010 hålls, och kollade att säkerheten ser bra ut inför att ekipaget ska dundra förbi där runt 17:30 ikväll. 

Rachel, bekymrad över de höga priserna.

 

Yay!

 

Betty on the move.

 

På jakt efter snygga matroser.

 

Love 2010.

 

Twinnies! Spot the difference?

För den som inte kan få nog av Final Fantasy så var lördagen den 12 juni full av den om man valde att besöka Konserthuset i Stockholm. Redan klockan 13 i Grünewaldsalen så drog händelserna igång med både musikuppträdanden och föreläsningar som alla kretsade kring det omfattande Final Fantasy-universumet. Till höjdpunkterna hörde hårdrocksbandet Shadowrun, som gjorde sin första och sista spelning just där, vilket kändes väldigt exklusivt. Bland annat körde de en skönt militärisk marschversion av "Cid's Theme", som spöade det mesta som huvudkonserten Distant Worlds II mäktade med senare på kvällen. Var detta det närmaste man kom ett The Black Mages på svensk mark, för övrigt?

Andra höjdpunkter var Final Fantasy: Vocal & Piano Collection, där bland annat David Westerlund ingår, mannen bakom Castlevania-konserten i vintras. Många grymma låtar, som "The Castle" och "Battle On The Big Bridge". Det var även intressant att lyssna till ett panelsamtal där fyra tjejer försökte lyfta fram intressanta frågor kring ämnet Final Fantasy. Att en av tjejerna hade Grim Fandango som favoritspel fick Peter & Thomas att nicka instämmande. Allt avslutades inte förrän kl 16:30, med ett Monkey Kong-gig, där tveksamt ljud tyvärr satte krokben för en annars bra spelning.

Efter en stressig middag på Jensens Böfehus med åtta glada göteborgare så fick vi småspringa till Distant Worlds II. Det var en maffig konsert som nästan var lika bra som den första Distant Worlds, som i mina ögon fortfarande är oöverträffad. Riktigt kul att höra nya låtar som "Prelude" och "Man With The Machine Gun" när mycket av materialet kändes igen från förra gången. Efteråt festade vi på Galways, där den eviga Final Fantasy-frågan vevades om och om igen: vilket spel är egentligen bäst i serien? 

Svårt att inte lägga märke till vad som spelades på Konserthuset denna dag.

 

Föreläsning om spelmusik. Intressant, även om jag redan visste det mesta. *skryt*

 

Kulturskolans egen syntgrupp, med det spexiga namnet CP80.

 

Panelsamtal om Final Fantasy. Intressant frisyr till vänster!

 

Final Fantasy Vocal & Piano Collection.

 

På Jensens Böfehus innan konserten. Hungern börjar sprida sig.

 

Final Fantasy VII - det bästa spelet i serien, om ni frågar mig - var hedersgäst vid bordet.

 

Bland det värsta Thomas vet är att behöva stressdricka sin öl. Men på Jensens var han så illa tvungen.

 

Orkestern.

 

Yuna från Final Fantasy X-2 ställde gärna upp på en bild.

 

På Galways efter konsertern. Här Nova och Tobias.

 

Time for tequila.

 

Beskt, tyckte David.

 

David lyckades efter flera försök med det klassiska tricket att flippa upp ölunderlägget i luften. Johan helt klart nöjd i bakgrunden.

Fotbolls-VM är i full gång, en tredjedel av gruppspelet är avklarat och alla lag har spelat minst en match. Hittills tycker jag inte VM bjudit på så mycket uppseendeväckande förutom vuvuzelas och målsnåla matcher, även om det funnits ljusglimtar: VM:s första mål av sydafrikanen Tshabalala (skönt namn!) som gick rakt upp i krysset, Tysklands totalfotboll anförda av stjärnskottet Mesut Özil och Schweiz skrällseger mot Spanien, som jag dock hoppas tar sig vidare ändå. Sedan har vi förstås den stora snackisen: England-keepern Robert Greens supertavla mot USA. Har ni inte sett eländet ännu så finns det att beskåda i legoversion här nedanför.

USA - England i legotappning.

Idag är det åter dags att slå sig ner i bänkraderna på Konserthuset för ett evenemang med tv-spel som tema. Inte bara en konsert förresten, utan flera stycken. Alla med musik från den bästa och mest episka spelserien av dem alla - Final Fantasy. Sommar och Konserthuset med spelmusik känns numera mer som regel än undantag för min del, och jag blir så nostalgisk att jag lite snabbt måste gå igenom samtliga spelmusikkonserter jag varit på.

PLAY! A Video Game Symphony (14/6-2006)

Första riktiga spelmusikkonserten med orkester på svensk mark blev en sådan publikmässig succé att arrangörerna började sälja biljetter även till genrepet. Uppmärksamhet från morgontidningar som DN och SvD, presskonferenser, speltidningsreportage (min pappa blev intervjuad av Super PLAY), möten med kompositörerna efteråt med tillhörande autografjakt i all ära, men det mest magiska var att äntligen få höra låtar från spelserier som The Legend Of Zelda, Final Fantasy, Metal Gear Solid och Super Mario Bros i det här forumet.

Definierande ögonblick: Extranumret "One-Winged Angel" är numera stapelvara på spelmusikkonserter. Men på den allra första konserten blev mottagandet så överväldigande att publiken fick höra den inte bara en utan två gånger.

Betyg: 4/5


PLAY! A Video Game Symphony II (2/6-2007)

Med nyhetens behag bortblåst så hade Kungliga Filharmonikerna och arrangörerna bakom PLAY lite högre krav på sig den här gången. Och med facit i hand lyckades de inte riktigt leva upp till förväntningarna, även om "Shadow Of The Colossus" och ett mullrande "Castlevania"-medley fortfarande sitter kvar i minnet. Helhetsintrycket drogs istället ner av en märklig låtlista, bristande dramaturgi och "Dancing Mad"-avslutningen med det malplacerade hårdrocksbandet Machinae Supremacy.

Definierande ögonblick: Spelbranschens coolaste katt - Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka - dyker upp i ormskinnsjacka och river av ett elgitarrsolo till sin egen "Theme Of Laura". Bra? Tveksamt. Hårdrock i Konserthuset? Hell yeah!

Betyg: 3/5


Joystick 2.0 (8-9/11-2007)

Jag missade första Joystick-konserten, men till uppföljaren tog jag mig ner ända till Malmö för att bevittna min första spelmusikkonsert utanför Stockholm. En stor sak gjordes av att man inte tänkt använda sig av några videoskärmar som PLAY! alltid gjort, då musiken ansågs vara bra nog att stå på egna ben. En spretig men intressant låtlista med personliga favoriter som Suikoden gjorde det till en minnesvärd konsert, även om man ständigt brottades med uppenbara problem med tempot, då konferenciern och arrangören Orvar Säfström (känd från Filmkrönikan) gärna pratade länge och väl mellan låtarna.

Definierande ögonblick: Orvar tillägnar fantastiska "Fear Of The Heavens" från Secret Of Mana till eldsjälen Johan Köhn, som jag känner genom hemsidan Spelmusik.net. Stort.

Betyg: 3/5


Distant Worlds: Music From Final Fantasy (4/12-2008)

En hel konsert tillägnad enbart Final Fantasy dök upp redan för två ett och ett halvt år sedan, med Arnie Roth (dirigenten från PLAY!) och Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset. Skulle det bli segt med musik enbart från en och samma kompositör och spelserie? Svaret på den frågan blev ett rungande NEJ. Med en omfångsrik serie som Final Fantasy finns det oändligt med material att plocka från, och arrangörerna lyckades få till den där perfekta blandningen mellan storslaget och finstämt. Den specialinbjudna Final Fantasy-kompositören Nobuo Uematsu hade all rätt att känna sig stolt.

Definierande ögonblick: Det oannonserade extranumret "Terra's Theme", förmodligen Uematsus starkaste komposition någonsin. Som sedan följdes av hans näst bästa: "One-Winged Angel". Konserthuset har nog inte kokat så mycket sedan Bruce Springsteen uppträdde här 1975.

Betyg: 5/5


PLAY! A Videogame Symphony III (19/3-2009)

Efter ett års uppehåll gjorde PLAY! comeback i Stockholm - fast i Annexet och med en tjeckisk orkester. Det fanns fog för att vara skeptisk. Med undermålig akustik i en opersonlig baskethall, tråkiga och förutsägbara låtval utan något nytt till fansen samt en klart jippobetonad stämning var det här en konsert man helst av allt vill glömma.

Definierande ögonblick: Flera tusen spelmusikfans tappar hakorna - i negativ bemärkelse - när maskotarna Mario, Sonic och Crash Bandicoot uppenbarar sig på scenen under konsertens inledning.

Betyg: 1/5


Sinfonia Drammatica (4/8-2009)

Efter det senast magplasket med PLAY! tog det ett tag innan man åter blev sugen på att höra spelmusik live. Att Sinfonia Drammatica arrangerades i Konserthuset med mysdirigenten Arnie Roth vid taktpinnen kändes tryggt, men skulle material med enbart de inte så namnkunniga kompositörerna Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura räcka för att locka till sig publiken? Det skulle ju inte ens finnas videoskärmar att titta på! Lyckligtvis skulle det inte vara några problem att fylla Konserthuset och även om låtmaterialet kanske inte innehöll några av kompositörernas vassaste alster så passade låtarna Kungliga Filharmonikerna som handen i handsken. En mycket värdig tillställning.

Definierande ögonblick: Faktumet att Rednex-sångerskan Annika Ljunberg inte dyker upp och sjunger under ledmotivet till Legend Of Mana definierar känslan av att man här hade lite högre ambitioner än folket bakom senaste PLAY!-konserten.

Betyg: 4/5


Castlevania - The Concert (19/2-2010)

Castlevania-seriens repertoar innehåller så mycket dramatik att en spelning med en hel orkester på Konserthuset borde ha varit en seger från början till slut, och även om det stundtals blixtrar till som i det magnifika NES-medleyt så märks det att resurserna varit begränsade. Konserthuset har bedårande nog inretts som om det vore Halloween och visst smittas man ibland av spelglädjen uppe på scenen, men det är uppenbart att vissa arrangemang sviktar, att det blir några utdragna orgel/pianosolon för mycket samt att ett par låtval känns onödigt smala. Och att börja gasta ostig dialog från spelen uppe på scenen känns lite väl studentikost för min smak.

Definierande ögonblick: Som inledning bärs konferenciern David Westerlund in på scenen av två förvridna tjänare - i en kista! Utklädd som Dracula blänger han ilsket på publiken och konserten kan börja.

Betyg: 2/5

Spelmusik.net på besök i Malmö inför Joystick 2.0 hösten 2007. Från vänster: David, Johan & jag.

I veckan fyllde Erika 23 somrar, och det skulle naturligtvis firas med släkt och vänner i Sundbyberg. Det var ett strålande väder och glada miner när det grillades kött, serverades två vackra tårtor, diskuterades om gårdagens IKEA-spelning, med mera.

Om någon undrar över den suspekta rubriken så finns det ett svar. Eller rättare sagt - en fråga. Framåt småtimmarna plockades nämligen det roliga sällskapsspelet Jeopardy! fram och det delades in lag med två personer i varje. Larsson fick dock klara sig utan någon partner. Hade han hamnat i ett tvåmannalag hade kanske medtävlaren lyckats sätta stopp för tokigheterna som sedan skulle följa, när den avgörande kategorin var "Saker som sticks" och påståendet något i stil med "blandad biart från Sydamerika". Larsson satte sina 100 kronor på... havsborre! Detta förbluffade samtliga deltagare, kanske mest Larsson själv som trodde att han var segern på spåren.

Själva tävlingen tog istället lag Niklas/Thomas hem två gånger av två möjliga (skryt, skryt). Det hela fick mig för övrigt att tänka på den festliga sketchen från Varan-TV som jag inkluderat längre ner i inlägget. "Glöm inte att svaret ska ställas som en fråga!"

Släkt och vänner samlade vid långborden.

 

Den vackra tårtan som Erika bakat alldeles själv.

 

Delar av familjen Ahlin.

 

Grillning är ett av Peters stora intressen, därför var han så här glad över att få medverka.

 

Grillmästarna.

 

Goda tider.

 

När det blev kallt drog vi oss inåt.

 

Om ni undrar något om havsborrar är det bara att fråga denne man.

 

Jag var med och spelade Yatzy för första gången. Mathias vann.

 

Resten kollade på en Iron Maiden-konsert.

 

Jeopardy! Här programledaren Mathias Härenstam.

 

Svaret som ingen hade väntat sig.

Varan-TV.

Spelningen vi gjorde på Sundbybergs Vårmarknad var med facit i hand en mindre katastrof, mestadels på grund av uselt ljud och stressiga omstädigheter. Timlönen kunde man dock inte klaga på, då vi fick riktigt bra betalt för knappt 20 minuters speltid. På IKEA Barkarbys personalfest där vi stod för underhållningen en dryg vecka senare bestod betalningen i en middag samt lite drinkbiljetter, och då gjorde vi om inte vår bästa så åtminstone vår roligaste spelning någonsin. Ironiskt, inte sant?

Innan spelningen så fick vi i bandet (utom jag själv, som kom lite senare) hjälpas åt att bygga upp och inreda scenen. Sedan gick vi mest runt med våra besökarpass och kollade in lite hur det ser ut bakom kulisserna på IKEA Barkarby. Vid 20-tiden så drog äntligen festligheterna igång, med välkomstdrinkar och middagsbuffé bestående av bland annat grillad lax och kyckling. Själva festandet var inte så vilt som IKEA-personalfesterna är ökända för, vi slapp några slagsmål och fylleriet var måttligt, även om After Dark-numret som tog vid efter oss inte kändes särskilt rumsrent.

Själva spelningen startade runt 22-tiden och gick som en dans. Jag har nog aldrig känt mig så lugn inför ett gig, vilket berodde på minutiösa förbedelser från vår del och en publik som garanterat skulle vara lite rund under fötterna och väldigt mottaglig för livemusik. Tre egna låtar varvades med fem stycken covers (inklusive en duett i låten "Dead Ringer For Love", där Erika var Cher och Larsson agerade Meat Loaf) och ett klädombyte från Erikas sida. Det blev succé från början till slut och publiken ville aldrig sluta ropa "En gång till!". Låt oss nu bara hoppas att vi ännu inte nått toppen på vår karriär.

Låtlistan från IKEA-giget:

Weak
Living In America (The Sounds)
Paradise City (Guns N' Roses)
Johnny B Goode/Dead Ringer For Love (Chuck Berry/Meat Loaf)
Hot N' Cold (Katy Perry)
Fight For Your Right To Party (Beastie Boys)
27
----extranummer----
Century Rain

Uppbyggnaden av scenen.

 

Den snitsigt inredda matsalen.

 

Vi hann klämma in en lunch i kafeterian innan festen drog igång.

 

Sabina & Linus dök upp för att önska oss lycka till.

 

Nöjda grabbar, med vikarierande ljudteknikern Lars Ahlin längst till höger.

 

Vid 20-tiden kom de första gästerna och intog välkomstdrinken.

 

Middagsbuffé.

 

Gametime! Michael klappar igång publiken.

 

Erika i sin första scenutstyrsel...

 

...som hon halvvägs bytte ut mot den här outfiten.

 

Erika solar sig i stjärnglansen.

 

De showande gitarristerna gjorde ingen besviken.

 

Michael under ett av sina komplicerade solon.

 

Erika manar på publiken.

 

Larsson gjorde ett kanonjobb på sin kant.

 

Efteråt var det dags att håva in beröm från åskådarna.

 

Även om Lost Domain-bannern fortfarande hängde på scenen så hade vi inget med den här delen av showen att göra, och tur var väl det!

 

Party like a rockstar.

Matsalen. Spana in godisautomaten till höger!

 

Sugna på att börja repa.

 

Ett av rummen där det fortfarande byggs för fullt.

 

Denna korridor ska så småningom vara fylld med replokaler.

 

Dags att stuva in grejerna.

 

Erika hjälper till på sitt eget lilla vis.

 

Larsson in action!

 

Daniel, den coola basisten.

 

Utanför replokalen. Ahlin är otålig och vill åka hem.

 

Precis utanför entrén står en båt med det här vackra namnet. Jag tar det som ett gott omen.

OBS: Detta inlägg rekommenderas inte till känsliga personer och/eller trädgårdsmästare!

Häromdagen såg jag och Danny den småmysiga B-skräckisen The Ruins, om ett gäng amerikanska turister som går vilse i den mexikanska djungeln och hamnar i ett heligt tempel som bebos av - ni gissade rätt - köttätande växter! Filmen fick mig att fundera över hur mina blommor skulle reagera om de plötsligt blev lite mer handelskraftiga i sitt agerande mot mig. Förmodligen ganska argsint, då jag överhuvudtaget är extremt dålig på att komma ihåg att vattna blommor (se bildbevis nedan). En katt skulle jag säkert kunna ta hand om, då den skriker när den är hungrig. Men växter kan inte göra så mycket väsen av sig, vilket är orsaken till att mina blommor drastiskt minskat i antal den senaste tiden. En stackare står stolt kvar, vilket mest beror på att Danny brukar vattna den när han hälsar på. Betty föreslog att jag skulle skaffa en garderobsväxt, eftersom de i huvudsak tar hand om sig själva. Men med mitt usla facit skulle jag förmodligen ta död på den också.

Är man rädd för köttätande växter rekommenderas inte denna skräckfilm.

 

The last of its kind.

 

En sorglig historia som jag gömmer undan på min balkong.