Outer Heaven

Förra helgen blev det äntligen av - en utflykt till Kolmårdens djurpark! Det var inte lätt att hitta ett datum som passade de flesta av oss, men jag själv insisterade på att lördagen den 24 juli var det perfekta tillfället. Detta innebar att jag fick stå till svars för det sura regnvädret som just denna dag drog in över landet efter två veckors värmebölja, men det är smällar man får ta. Det blev en riktigt kul dag ändå, med början på resan dit. Jag, Peter & Thomas åkte i samma bil och till soundtracket av Kent, New Order och In Flames diskuterade vi vilka djur som egentligen är coolast. Jag har alltid hävdat att tigern slår allt, men efter att ha upplevt de undersköna snöleoparderna på nära håll är jag inte lika säker längre. 

Som alltid när jag besöker djurparker så infinner sig en liten känsla av vemod när jag ser alla dessa magnifika djur bakom lås och bom. För varje munter delfin så finns det minst en ledsen noshörning som verkar ha tappat livsgnistan helt, vilket gör att man aldrig kan njuta fullt ut. Samtidigt så satsar Kolmården så stenhårt på budskapet att hålla rent i naturen och att stödja arbetet för att skydda utrotningshotade arter att det i slutändan känns som att ändamålet helgar medlen, så att säga. När jag kom hem satte jag således genast in 100 kr i WWF:s naturfond. Det kändes genast lite bättre.

Nu börjar äventyret. (Let the äventyr begin.)

 

En försmak av vad som komma skulle.

 

Calle spelar ett spel där man skulle styra en kula. Tyvärr var det inte särskilt kul(a).

 

Kamel. Dromedarer har bara en puckel, vet ni.

 

På jakt efter de häftigaste djuren.

 

Elefant.

 

Glada miner trots risigt väder.

 

Den svenska savannen.

 

Michael var så glad över att få leda flocken att han missade att Erika smet före.

 

Återförenade!

 

Välkomna till apbyn.

 

Ett litet apskrälle.

 

Till vänster: busig gorilla. Till höger: sur gorilla i gorillashopen.

 

Morten och Anna tog med sig egen mat. Det blev linsröra igen.

 

I delfinariet.

 

Delfinshowen.

 

Sälshowen.

 

Noshörningsshowen.

 

Shere Khan. Kungen av djungeln.

 

Hela gänget tittar ut över Bråviken och längtar hem.

 

Snöleoparder.

 

Anna fotograferar en giraff.

 

Vattenfall.

 

Calle och Greger testar hur tung en zebra är. Inte en riktig zebra förstås, då hade det varit djurplågeri.

Hamnade av en slump hos Über Torso häromdagen, en hemsida som säljer t-shirts med tryck hämtade från populära storfilmer som kommit ut genom åren, från Enter The Dragon (1973) till Avatar (2009). Det roliga med tröjorna är att trycken oftast är hämtade från diverse företag eller affärer i filmerna. Det krävs alltså att man är lite av en cineast för att kunna identifiera dem, med möjligt undantag för Marshmallowmannen i Ghostbusters.

Jag har listat några smakprov från sidan här nedanför. Vilka skulle ni välja? Mina val skulle förmodligen falla på någon av tröjorna från Alien eller Blade Runner, inte bara för att de är två av mina absoluta favoritfilmer utan för att de trycken var coolast.

Fråran är nu om man ska våga lägga en beställning... eller om det är för nördigt?

Tyrell Corp. (Blade Runner)

 

Kobayashi Porcelain (The Usual Suspects)

 

Wayne Enterprises (Batman)

 

Ray's Occult Books (Ghostbusters II)

 

Hattori Hanzo Swords (Kill Bill Volume 1)

 

Weyland-Yutani (Alien)

 

Stay Puft Marshmallow Corporation (Ghostbusters)

 

Stark Industries (Iron Man)

 

Los Angeles Police Dept (Blade Runner)

 

Nakatomi Plaza (Die Hard)

 

Multi-National United (District 9)

 

Montana Management Co. (Scarface)

Kent

Plats & datum: Långholmen, 22/7

Bäst: "Ingenting".
Sämst: "Socker".

Kent har alltid varit något av ett unikum; samtidigt som flera av de största musikfestivalerna antingen läggs ner eller går back och andra stora artister tvingas ställa in shower på grund av dålig biljettförsäljning så kan de utan problem sjösätta en sommarturné och spela för fulla hus över hela landet. Långholmen är inget undantag, konserten är utsåld och de som inte fått tag på någon biljett samlas på en klippa bakom ett staket längst bak för att kunna se lite ändå.

Förutsättningarna för en lyckad konsert hade varit goda även utan den nya skivan En Plats I Solen som utannonserades för en dryg månad sedan. Nu får konserten en extra nerv tack vare fantastiska nya låtar som "Gamla Ullevi" och "Ismael", samtidigt som Röd-spåren "Det Finns Inga Ord" och "Ensamheten" (som inte framfördes under turnén i vintras) skänker extra tyngd till den spännande låtlistan.

Även om ljudet svajar lite inledningsvis på grund av blåsten och att basen i "Töntarna" kanske är lite väl tung så har bandet hela tiden publikens fulla stöd, och konserten blir bara bättre ju längre den pågår. Med gnistregnet i "Dom Andra", gamla publikfavoriten "747", sorgliga B-sidan "M" samt konfettifjärilarna i "Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)" blir den en alldeles grandios final, och med den varma julikvällen som fond får jag ytterligare en Kent-klassiker att lägga till samlingen. 

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

Utan Dina Andetag
Det Finns Inga Ord
Skisser För Sommaren
Socker
Ensam Lång Väg Hem
Musik Non Stop
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Gamla Ullevi
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy Från Ett Luftslott
Krossa Allt
Dom Andra
747
---------------------
M
Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Lite häng och öldrickande i Långholmsparken innan konserten.

 

Glada över att äntligen ha hittat en plats i solen.

 

I publikhavet bara minuter innan konsertstarten.

 

Kan bara instämma.

 

Kent!

 

 

 

 

 

 

 

 

Scenen börjar monteras ned och eftersnacket tar vid. Thomas lyssnar intresserat på Daniels recension.

 

En uppfriskande promenad över Västerbron på väg till tunnelbanan.

 

Lite Kent-kuriosa apropå Västerbron: det var här bandet plåtade albumomslaget till skivan Tillbaka Till Samtiden.

Hör och häpna, jag såg faktiskt en del band på årets Getaway Rock Festival. Här kommer lite korta intryck (med betyg 1-5) och bilder från det jag bevittnade.

Raubtier (Betyg: 3)
Käck och väldigt norrländsk Rammstein-pastisch som blir lite enahanda efter ett tag.

Dark Tranquillity (Betyg: 4)
Ett av Sveriges bästa band alla kategorier, men som festivalakt tillåts de inte riktigt spela ut hela sitt register. Skitbra ändå, såklart.

Airbourne (Betyg: 3)
Barnsligt underhållande AC/DC-hommage från Australien med en stor hit i "Diamond In The Rough". Perfekt på en festival som denna. 

Renegade 5 (Betyg: 2)
Tillrättalagd radiorock vars material inte riktigt håller måttet, men räddas till viss mån av spjutspetsarna "Shadows" och "Running In Your Veins".

Megadeth (Betyg: 3)
Helt fantastiska låtar egentligen, men det hjälper inte hela vägen då frontmannen Dave Mustaine är träigare än en pappdocka.

Sonic Syndicate (Betyg: 4)
En helt formidabel spelning som enbart styrker faktumet jag hela tiden påstått: detta är bandet som kommer ta över efter In Flames.

Jorn (Betyg: 2)
Lika kul som Arn - Tempelriddaren, typ.

Degradead (Betyg: 4)
Bara bra låtar, inte en död sekund och en uppblåsbar Barbara-docka utkastad i publiken.  

Mustasch (Betyg: 3)
Småtrevlig raggarmetal att nynna med i under en knapp timme. Sedan brakar "Double Nature" loss och hela festivalen lyfter.

All Ends (Betyg: 2)
Dubbeltjejfrontat band som kändes lovande för ett par år sedan, men som nu mest verkar famla i mörkret efter långt uppehåll och medlemsbyten.

Motörhead (Betyg: 3)
Motörhead är alltid Motörhead. Så även ikväll.

Deathstars (Betyg: 3)
Mycket rutinerat liveband vars show jag kan lite väl utantill vid det här laget. Dags för nya låtar snart?

Crucified Barbara (Betyg: 4)
En mycket positiv överraskning i den heta sommarvärmen, i synnerhet med Melodifestival-låten "Heaven Or Hell" och gamla singeln "Playing The Game". Hade de spelat sin bästa låt "Dark Side" hade det varit ännu tyngre. 

Engel (Betyg: 2)
Bra ös från både band och publik lyckas nästan kamouflera faktumet att gruppen inte riktigt samlat ihop tillräckligt med starka låtar ännu.

The Haunted (Betyg: 3)
Stabil liveakt som sällan överraskar vare sig positivt eller negativt.

Europe (Betyg: 4)
Ett band som på gamla dagar låter bättre än någonsin, perfekt blandning mellan gammalt och nytt.

Slash (Betyg: 4)
Lysande avslutning på festivalen med höjdpunkter från Slashs gedigna karriär och en gästsångare i Myles Kennedy som utklassar töntige Axl Rose.

Dark Tranquillity.

 

Airbourne.

 

Renegade 5.

 

Megadeth.

 

Sonic Syndicate.

 

Sonic Syndicate.

 

'

Sonic Syndicate.

 

Sonic Syndicate.

 

Degradead.

 

Mustasch.

 

All Ends.

 

Deathstars.

 

Deathstars.

 

Engel.

 

Crucified Barbara.

 

The Haunted.

 

Europe.

 

Slash.

Festivaler har för min del alltid handlat om att upptäcka, lära känna, bli välbekant med och slutligan gå vidare från. Hultsfredsfestivalen (RIP) gav jag fem år innan jag gick över till Sweden Rock Festival, som jag nu efter fyra år känner att jag är färdig med. Om Getaway Rock Festival blir min nya favoritfestival de kommande åren återstår att se, men det kunde i alla fall inte ha börjat mycket bättre.

Mycket spelar in att jag helt ledsnat på det här med att bo i tält, därför kom lägenheten Linus hyrt av en jobbarkompis (för bara 150 kr per man!) som en skänk från ovan. En rask promenad från centrum där lägenheten låg, längs med Gävleån och rakt in i festivalområdet tog inte mer än 20 minuter, orkade man inte gå fanns det taxi för bara 100 kronor. Själva området runt Gasklockorna var smått briljant, med samtliga tre scener (två utomhus, en inomhus) väldigt nära varandra och flera barområden strategiskt utplacerade. Även om det var festivalens jungfruår så var det inte direkt första gången för arrangörerna, vilket märktes hela tiden.

Bandmässigt var det en perfekt avvägning mellan brutalhårt och melodiöst, gammalt och nytt, smalt och stort. Istället för att som en viss annan festival i Sölvesborg låta två absurt stora bokningar äta upp budgeten för resten av line-upen, fördelades den här istället klokt över hela startfältet, toppat med tre lagom stora headliners i Megadeth, Motörhead och Slash.

På förhand hade mycket handlat om att det var ett så kallat hårdrockskrig mellan Getaway Rock och Rockweekend, som hölls samtidigt i Söderhamn ett tiotal mil norrut längs med E4:an. Det blev inte mycket till krig, GRF sålde samtliga sina biljetter och kunde räkna in dubbelt så många besökare som Rockweekend, vilket kanske inte förvånar med tanke på deras lama Sweden Rock-kopia till line-up. En förkrosssande seger för GRF således, och festivalledningen har redan utannonserat att det blir en ny festival samma helg nästa år.

En liten sammanfattning:

Bäst med festivalen: Arrangemanget, området, ljudet, vädret, alla trevliga besökare.

Sämst med festivalen: Dåligt matutbud, dyrt i baren.

Bästa festivalmaten: Viltkebab.

Sämsta festivalmaten: Langos.

Bittrast: "Facebook, det är för Stockholmare". Sagt av sur norrlänning utanför festivalområdet.

Snålast: Jag, som tagit med mig Findus-mat för att slippa betala för dyrt festivalkrubb. Nu fanns det bara ugn i lägenheten så det blev bökigare än jag trott, vilket gjorde att man ofta stod med en viltkebab i handen om kvällarna ändå.

Surast: Att jag missade Meshuggah och Raised Fist.

Bästa t-shirt: Die Facebook Die!

Slarvigast: Linus, som släpade med sig sina hemnycklar in på festivalområdet - och tappade dem. De återfanns några dagar senare, som tur var. Linus hälsar att han inte lärt sig någon läxa av det inträffade.

Den eviga frågan: "Hur kunde jag bli så packed igår?" Henrik sågar sig själv.

Mest självkritisk: "Jag har alltid sett mig själv som en trevlig kille. Men kanske är det så att man varit ett svin hela tiden?" Viktor kommer till insikt.

Här kommer det bästa av det bästa i bildväg. Nästa inlägg: banden.

Jag och farsan stannade vid Dragon Gate för att tanka.

 

Lägenheten vi hyrde var väldigt fin och städad...

 

...tills de här tre invaderade den.

 

Vi träffade Linus gamla pluggkompis Mäki på festivalområdet.

 

Inne på barområdet gällde det att visa sig hård. Äta eller ätas!

 

Let me hear you scream!

 

Vi stötte på Big Lunk lite här och var.

 

Dans inne på barområdet var populärt.

 

Alltid med en cider i handen.

 

Det ballar ur!

 

Damerna som Viktor och Henrik träffade.

 

Det börjar skymma.

 

Oerhört lyxigt med en rejäl frukost varje morgon.

 

Linus lyckades tappa bort sina hemnycklar på festivalen. Man undrar varför.

 

Drömkillen (här med kebabsås runt munnen, dock).

 

Gävligt vackert.

 

Viktor med sin nya bekantskap: Slaveboy!

 

Linus var inte i skick att promenera till festivalområdet. Det fick bli färdtjänst.

 

Bröderna Brothers.

 

Tre amigos.

 

Utsikt från vår balkong klockan tre på morgonen.

 

Pappa fyllde år och fick den här presenten av oss. Han passade på att rikta ett ultimatum till alla challengers därute: "Slå mig om ni kan".

 

Ett par öl i solnedgången sista kvällen.

 

Solen går ner över Gasklockan och Europe-publiken.

Slash har spelat färdigt och festivalen är slut för den här gången.

På TGI Fridays känns det alltid som fredag, även fast det är söndag. Så var i alla fall känslan för min del igår när vi besökte restaurangen i Kungsträdgården, vilket kanske har att göra med att min semester just dragit igång. Daniel däremot skulle upp tidigt och jobba dagen därpå, så för honom kändes det ändå som ännu en deppig söndag. Det hela får mig att tänka på den sköna Simpsons-parodin då gula familjen är på Itchy & Scratcy Land och besöker matstället TGI McScratchys. Där är alla dagar som Nyårsafton, vilket får vissa av de anställda att inte orka leva mer. "We've got another jumper at TGI McScratchys!" ropas det ut i vakternas högtalarsystem.

Det var hursomhelst trevligt att besöka TGI Fridays, även om vi inte åt någon god hamburgare som senast jag var här med Linus, Robert och Mickis. Höjdpunkten med kvällen blev istället att prata med Bettys och Rachels kompis Ida och ställa frågor om hennes jobb som flygvärdinna. Hennes värsta flygögonblick var när hennes plan krockade med stor fågel uppe i luften, men annars var det mest roliga saker hon berättade. Visste ni till exempel att kabinpersonalen kan plocka fram handbojor ifall passagerarna skulle bli för stökiga?

Daniel var iskall till en början, men snart skulle han smälta.

 

Proppmätt och belåten.

 

Lite internationellt bordsbesök i form av finske Ilkka och grekiske Costas.

 

Ida och Betty.

 

Betty Boop.

 

Efter två öl var Daniel sitt vanliga glada jag igen.

 

"Thank God it's Friday! Or was it Sunday?"

 

Hm.

VM är slut sedan en vecka, nu är jag redo att leverera mina tankar om detta slutspel. VM fick mycket kritik för de inledningsvis tråkiga matcherna och att flera domartabbar blev avgörande. Själv håller jag till viss del med, men känner ändå att det fanns många ljusglimtar att lyfta fram. Tysklands totalfotboll ser jag själv som den stora behållningen och jag unnade dem verkligen ett VM-guld, även om ett brons inte direkt är fel det heller. Maradonas presskonferenser var en annan höjdpunkt, liksom alla nya stjärnor som slog igenom: Özil, Gyan, Müller, Honda, Neuer, m.fl.

På Posten stod jag som arrangör för ett VM-tips där det gällde att tippa rätt i så många matcher som möjligt. Själv visade jag mig inte vara någon mästertippare överhuvudtaget, mina totala slutsegrare Brasilien åkte ut i kvarten medan min tilltänkta skyttekung Wayne Rooney inte mäktade med ett enda mål. Pinsamt! Desto bättre gick det för Robert och Hasse, som både lyckades med bedriften att få fram Spanien och Holland i finalen. Båda tippade dessutom Spanien som segrare, men Hasse hade lite fler rätt sedan tidigare och vann med två futtiga poäng. Riktigt imponerande bedrift av båda två, det ska verkligen erkännas.

VM i övrigt:

Wow: Kan egentligen nämna båda Tysklands storsegrar mot Australien och England här, men 4-0 mot Argentina smäller ändå lite högre. VM:s roligaste och mest fartfyllda drabbning.

Zzz: Algeriet - Slovenien kändes på pappret som VM:s tråkigaste match. Så blev det också.

Konstigast: Att England trots sin smått bedrövliga insats gick upp en placering på FIFA:s världsrankning. Vilket skämt.

Största stjärnan: Diego Maradona.

Största pajasen: Frankrikes coach Raymond Domenech.

Snyggast: Givoanni Van Bronckhorst drömträff mot Uruguay i semifinalen.

Fulast: Nigel de Jongs karatespark i bröstet på Xabi Alonso i finalen var väl inte det snyggaste man sett, direkt.

Största flopparna: Christiano Ronaldo, Wayne Rooney, Didier Drogba, Robert Green, Italien, Frankrike

Sedan hör det ju till traditionen att ta ut sin egen VM-elva, det vill säga ett slags dreamteam med VM:s största profiler. Här är därför min VM-elva:

Målvakt: Neuer (TYS)

Backar: Lucio (BRA) - Pyuol (SPA) - Tulio Tanaka (JAP)

Mittfältare: Robben (HOL) - Müller (TYS) - Schweinsteiger (TYS) - Xavi (SPA) - Özil (TYS)

Forwards: Forlan (URU) - Villa (SPA) - Tevez (ARG)

Slutligen, lite bilder från le grande finale, där ett helt gäng vänner tog sig ut till Hässelby för att bevittna årets största sporthändelse hemma hos mig. Varmt blev det, men ändå väldigt trevligt.

Uppsnack på balkongen.

 

Greger fyllde år och firade genom att våldgästa min tillställning.

 

Linnea såg sin första och sista fotbollsmatch för i år. Det räcker bra så, tycker hon.

 

De rara tvillingarna!

 

Peter satt som fastnaglad vid tv:n.

 

Linnea, Daniel och en spanjor.

 

Daniel hamnade på avbytarbänken på grund av sitt dåliga humör.

 

Spanien vann till slut med 1-0. Peter drömmer redan om finalen i VM 2014.

De senaste dagarnas värmebölja saknar motstycke i svensk sommarhistoria, känns det som. Häromdagen var det varmare i Stockholm än i mitt kära Bangkok - svindlande! Nu när jag har semester så klagar jag dock inte, om det inte vore för en liten detalj: repningarna. Då gamla replokalen i Roslagstull låg belägen ett par våningar under jord så höll det sig alltid relativt svalt där nere, till skillnad från nya stället i Vinsta som olägligt nog saknar AC-installation, vilket gör det närmast olidligt att vistas där under längre perioder. Jag skulle nästan vilja säga att värmen dödar kreativiteten då det knappt går att andas i vårt lilla utrymme som sex bandmedlemmar ska dela på luften i. Därför blir jag lite sval inombords när jag tittar på Erikas bilder från gamla replokalen, där det trots allt finns en del fina minnen att se tillbaka på.

 

 

 

Ganska nyligen så var det en stor dag för Calle, då han flyttade till sin alldeles egna lägenhet. Jag och Larsson kände att vi inte hade råd att missa en sådan happening, så vi bad att få hjälpa till. Med bilen från Larssons firma körde vi i skytteltrafik mellan gamla lägenheten i Liljeholmen till nya boendet i Midsommarkransen tills allt saker kommit med. Som tack för hjälpen bjöd Calle på lunch och även på matchen Argentina-Tyskland, som visade sig bli en riktig höjdare, åtminstone för oss som hejar på Tyskland.

Lite senare på kvällen gick jag och Betty till Koh Pangan, en thailändsk restaurang på Söder, känd för sin extremt ambitiösa interiör. Jag har varit där en gång tidigare, för 12 år sedan. Jag kommer ihåg, för vi såg Rädda Menige Ryan på bio efteråt. Nu har jag dock efter två Thailandsbesök lite att jämföra med, och det måste sägas att restaurangen fått till de flesta detaljerna. Som de våldsamma oväder som med jämna mellanrum dyker upp med dånande effekter och gör så att alla lampor släcks. Även den närmast tropiska och fuktiga värmen kändes igen från den thailändska regnskogen, men frågan är om det var meningen.

Sista anhalten denna händelserika dag var krogen Engelen som är belägen i Gamla Stan. Engelen har ett rykte om sig att vara en slags motsvarighet till Östermalms Saluhall, där flertalet välbärgade kvinnor i övre medelåldern går runt och väljer bland det finaste och färskaste lammköttet. Riktigt så farligt var det inte, det var väl bara Morten som råkade lite illa ut, då en kvinna klämde på honom och flåsade "Du är het!". Jobbigt var det däremot att stället var så packat med folk! Detta var dock kul för Anna, som uppträdde med sitt band på Engelens scen. Efter ett tag konstaterade hon uppifrån scenen att det var väldigt varmt, vilket fick Larsson att gapa "Take it off!". Ett par gubbar tittade ilsket åt Larssons håll och jag fruktade att det skulle delas ut en portion kokt stryk, men Anna drog till med en avväpnande kommentar och showen kunde fortsätta.

Jag och Larsson var på plats tidigt, men var ändå pigga och taggade.

 

Rasmus orkade inte hjälpa till.

 

På väg från Liljeholmen till Midsommarkransen.

 

Somliga hjälpte till lite mindre än andra.

 

Välförtjänt lunch på ett alkishak i Midsommarkransen.

 

Calle bjöd på maten. Det tackar vi för.

 

Så här ljus och fin är Calles lägenhet!

 

Köket gillades skarpt.

 

När vi var klara såg vi Argentina-Tyskland. Trist för Larsson att det gick som det gick.

 

Detta var förmodligen bästa matchen i hela VM, men Calle var upptagen med annat.

 

Otroligt skönt att bara sitta och glo på folk runt Medis.

 

Vår bordsfågel.

 

Koh Pangan är ett av Bettys favoritställen, vilket kanske syns.

 

Fin lykta.

 

Annas band showar loss på Engelen.

 

Daniel i ny, fluffig frisyr.

 

Anna Banana & Betty Spaghetti.

 

"Pay up, Larsson."

 

Daniel med kompisen Hanna.

När jag åker och hälsar på Betty i Täby så känns det alltid skönt att komma bort från allt i 165-land, nästan som att resa ut på landet. Betty blir ofta arg när jag kallar Täby för "landet", för om sanningen ska fram är det ungefär lika långt in till city härifrån som det är från Hässelby. Men eftersom Täby är på andra sidan stan för mig så är det känslan man får, dessutom finns här vackra promenadstråk, golfbanor, slott, gröna fält, vatten... Allt detta finns ju för övrigt i Hässelby också, så det är bäst att jag slutar skriva innan jag dribblar bort mig ännu mer. Vi tar lite bilder istället, från en somrig dag förra veckan.  

Promenad på väg ner till vattnet. Betty helt klart peppad.

 

Näsby Slott - kanske inte det pampigaste man sett.

 

Betty glad ändå. Vidare ner mot vattnet!

 

Betty kollar temperaturen med stortån. För kallt den här gången.

 

Yay!

Roslags Näsby Trafikplats, navet som allt i Täby kretsar kring.

 

På väg till Mörby Centrum. Många bussar att välja på, som synes.

Man vet aldrig riktigt var man har Kent. Bara sju månader efter sitt senaste album Röd så kommer En Plats I Solen, med tio sprillans nya låtar. Ett hafsverk som slängts ut snabbt för att skapa buzz kring bandets sommarturné, eller ytterligare en väl genomarbetad Kent-skiva att lägga till deras digra diskografi? Det visar sig bli det senare alternativet.

Jag har lyssnat på En Plats I Solen säkert ett tjugotal gånger vi det här laget, och även om det garanterat inte rör sig om ett mästerverk i klass med exempelvis Tillbaka Till Samtiden eller Du & Jag Döden så är det en mycket stark skiva som utklassar det mesta jag hört i år. Det elektroniskt dystra från Röd har tonats ner till förmån för en luftigare ljudbild och skivan har ett somrigt skimmer över sig, vilket alltså inte enbart yttrar sig i det paradisaktiga omslaget. Många av kompositionerna ekar av stora 80-talsnamn som Ratata, Human League samt Simple Minds, och känns som en perfekt skiva att lyssna på medan man sitter och dricker vin på balkongen en het julikväll.

Med första singeln "Gamla Ullevi" (som med sin karnevalstämning hade varit given som Sveriges låt i fotbolls-VM om vi bara haft ett bättre landslag) har bandet dessutom ett riktigt ess i rockärmen som gör mig beredd att revidera uppfattningen om att årets låt har skrivits av Owl City.

En Plats I Solen.

 

Kent blev nyligen det andra svenska bandet (efter ABBA) som förärades ett eget Singstar. Med spelet kom den här lappen, som man såklart skulle sätta upp i sin trappuppgång på releasedagen. Om sedan störningsjouren dök upp så betalade Sony böterna. Roligt marknadsföringsknep!

 

 

"Gamla Ullevi".

Årets Midsommarafton var väldigt befriad från traditioner som dans runt stången, sill & potatis, blommor under huvudkudden, etc. Istället åt vi en utsökt oxfilé som Calle så vänligt bjöd på, och åkte sedan till Blackeberg där CJ och Bella hade bjudit till fest. Jag tyckte att deras höghus på Björnsonsgatan lutade en aning (se inlägget En Skräckens Sommar) men klev ändå in, och det behövde jag inte ångra. Det blev en trevlig kväll med kära vänner, som bäst sammanfattas med en serie bilder.

Det bor en liten rockstjärna i oss alla.

 

Tveksam förfest.

 

På plats i Blackeberg. CJ förklarar vad som gäller.

 

På balkongen. Samuel tycker att Lisa är dum. Taskigt av den annars så milde Sammy.

 

Bella med kompisen Martina.

 

Calle tar upp VM:s största snackis: vuvuzelorna.

 

Bella i samspråk med Larsson.

 

Ahlin smakar på whiskeyn. Till vänster: en svårt solbränd Erika.

 

Daniel med favoritplattan.

 

Thomas. Till höger: hans midsommarnattsdröm?

 

En dans som bara en man kan.

 

Lisa och Bella testar Singstar.

 

Jag och Danson.

 

Ibland vill man bara röka pipa med sin flickvän.

 

Solen går upp och det är dags att gå hem. Till vänster ser vi Kista Tower.

Hultsfredsfestivalen är död, länge leve Hultsfred!

I tisdags meddelades det att Hultsfredsfestivalen ställs in, bara en vecka innan festivalen skulle gå av stapeln. Man hade behövt sälja 13 000 biljetter för att nå break even, men nu hade man bara sålt 5000. Ett enormt stort tapp för en festival som för bara fem år sedan nådde sin topp med nästan 32 000 besökare. Jag känner verkligen med arrangörerna Rockparty som grät efter att de tvingats ta det tunga beslutet, samtidigt som jag tycker jättesynd om kommunens invånare, sommarjobbare som nu står utan jobb samt de som köpt biljett för dyra pengar som de nu förmodligen inte ens får tillbaka. 

Hultsfredsfestivalen var länge ensam i sitt slag i Sverige, och den ökade konkurrensen är självklart en av de stora anledningarna till konkursen. Men även de senare årens ospännande bandbokningar samt den hopplösa placeringen ute i en avkrok i Småland utan vettiga förbindelser måste nämnas som bovar i dramat. Kanske viktigast av allt är att kidsen inte tycker att Hultsfredsfestivalen känns särskilt cool längre. För deras föräldrar och storasyskon var det här festivalen som la grunden för allt vi har om somrarna numera, men de har av naturliga skäl inga känslomässiga band till Hultsfred utan söker sig till det som känns hetast just nu. Och om man som en ungdomsinriktad musikfestival inte har kidsen på sin sida - då är det kört.

Jag har många fina minnen från mina fem festivalår (2000, 2001, 2002, 2005, 2006). Här drack jag till exempel min första starköl, vilket blev en bitter upplevelse på grund av den äckliga smaken och att Micke Finnermark skvallrade för pappa. Här stapplade jag nyfiket omkring på det mytomspunna backstageområdet, där jag såg Jocke Berg på nära håll och skakade hand med In Flames-sångaren Anders Fridén. Minns även när jag och Tommy delade ut öronproppar utanför den grisiga campingen på uppdrag av Vitaminic, samt när jag, Linus & Danny låg och frös i vårt tält medan vi väntade på att den försenade hiphop-divan Snoop Dogg skulle uppenbara sig i den iskalla juninatten.

Slutligen, mina tre konserthöjdpunkter från festivalen:

1. Soilwork (Teaterladan, 2006)
De två första dagarna av 2006 års upplaga kändes trots band som Opeth och Within Temptation mest som uppvärmning inför den melodiska dödsavslutningen som lördagkvällen bjöd på: Soilwork och In Flames på scen direkt efter varandra! Förstnämnda band gjorde Hultsfredspremiär i Teaterladan, och kön ringlade lång utanför innan konserten. Men jag och Daniel hade bestämt innan att vi skulle komma långt fram, så vi klättrade in över ett två meter högt räcke och närmast kravlade fram till scenen under insläppet. Själva konserten var både spektakulär och sagolik, med crowdsurfers överallt och ett Soilwork i högform. Mitt livs svettigaste 45 minuter.

2. In Flames (Hawaii-scenen, 2006)
Direkt efter att Soilwork slutat spela sprang vi som tokiga mot Hawaii-scenen, dit vi extremt andfådda hann fram precis när introt till "The Quiet Place" drog igång. Resten var en sanslöst påkostad midnattsshow som fullständigt utklassade de finska Eurovision-vinnarna Lordi på den lite mindre Pampas-scenen strax efteråt, vars pyroteknik kändes som kinapuffar i jämförelse med bomberna som In Flames detonerade under sin spelning.

3. System Of A Down (Hawaii-scenen, 2005)
Sista (?) System Of A Down-spelningen på svensk mark sågades ganska hårt i pressen dagen därpå, på grund av lökigt ljud och loja bandmedlemmar. Men vid den här tiden var jag så nere med SOAD att jag inte brydde mig nämnvärt, då och där kändes det som den bästa spelningen någonsin. Lyssnar inte lika mycket på bandet idag, även om jag fortfarande tycker att "Toxicity" är ett av de bästa hårdrocksalbumen från 2000-talet. 

Bubblare: Rammstein, New Order, Kent, Primal Scream, Tomas Rusiak, The Ark, Slipknot

Linus och jag tar ett dopp i sjön Hulingen på campingområdet 2005.