Outer Heaven

Coldplay

Plats & datum: Stadion, 22/8

Bäst: “Lovers In Japan”.

Sämst: Att favoriten “Speed Of Sound” inte spelas gör mig lite ledsen i ögat.

Inför den här konserten hade jag stora funderingar på hur Coldplay skulle handskas med en riktigt stor utomhuskonsert. Bara för att man lyckats sälja ut Globen två kvällar på raken så innebär det inte per automatik att man kan fylla ut en arena av Stockholm Stadions storhet. Men redan när bandet inleder konserten med stämningsfulla introt ”Life In Technicolor” och en ”Violet Hill” som växer så det knakar live, så råder det inget tvivel om att de har publiken på den utsålda Stadion i sin hand.

Coldplay återvänder med en mäktig och påkostad show, som med lite förfining träffar ännu hårdare än den som drabbade Globen för lite drygt ett år sedan, trots att bandet endast släppt EP:n Prospekt’s March sedan sist. Det är små justeringar som gör att helheten blir snäppet starkare, då är det bara att acceptera att min favorit ”Speed Of Sound” väljs bort till förmån för nya ”Glass Of Water”. Annars är det mesta välbekant; det studsar omkring gula ballonger med glitterkonfetti inuti runt hela arenan under ”Yellow”, bandet gör två besök ut i publikhavet för att spela några låtar akustiskt och Chris Martin flörtar lika ohämmat med fansen som alltid.

Några nyheter finns dock, som att Martin får publiken att genomföra vågen med lamporna på sina mobiltelefoner, vilket på ett kolsvart Stadion blir obeskrivligt häftigt. Ingenting man sett förut, direkt. Efteråt spelar de dessutom en fin version av Michael Jacksons ”Billie Jean”, något man inte direkt varit ensamma om den här sommaren, förvisso. Det är i vanlig ordning de stora hitsen som glänser mest; ”Viva La Vida” får ett helt massivt mottagande; ”Fix You” är en bomb som smälls av alldeles för tidigt; ”Lovers In Japan” är en ren och skär konfettifest; ”Politik” hamrar tungt fram sitt budskap och ”The Scientist” är ett mycket värdigt extranummer. Det är nästan så att det stora fyrverkeriet som rundar av tillsammans med ”Life In Technicolor II” känns överflödigt.

När medlemmarna i U2 närmar sig 50-strecket och Madonna bevisligen inte har riktigt koll på hur man genomför riktigt stora spelningar, så känns Coldplay alltmer självklara som arenarockens framtid.

Betyg: 5/5

Låtlista:

Life In Technicolor

Violet Hill

Clocks

In My Place

Yellow

Glass Of Water

Cemeteries Of London

42

Fix You

Strawberry Swing

God Put A Smile Upon Your Face/Talk

The Hardest Part/Postcards From Far Away

Viva La Vida

Lost!

Green Eyes

Death Will Never Conquer

Billie Jean

------------------------------------------------

Politik

Lovers In Japan

Death And All His Friends

------------------------------------------------

The Scientist

Life In Technicolor II

Igår kväll startade det två nya tv-serier på SVT som jag hade tänkt försöka följa. Med tanke på mitt yrke som brevbärare så var det självskrivet att jag skulle kolla in Postadress Manchester (SVT2, 20:00, onsdagar), som följer sex stycken postiljoner på ett postkontor i, just det, Manchester. Serien har beskrivits som "en brittisk dramaserie om män, kärlek och lögner". Låter som vårt postkontor i Ulvsunda i ett nötskal!

Det hade utlovats att serien innehöll en rejäl dos brittisk diskbänksrealism och det lät ju sådär, men Postadress Manchester var en positiv överraskning. Möjligtvis är jag ju inte helt objektiv, för jag tyckte mycket av det roliga bestod i att se hur brittiska brevbärare arbetar. Det sköts t.ex. lite med gummisnoddar och man var oense om vilken radiokanal man skulle lyssna på, vilket känns fullt korrekt. Att nästan alla brevbärarna går till puben efter jobbet tillsammans känns däremot mer tveksamt. Mest noterbart var att det BARA var snubbar som jobbade på brevbärarkontoret, förutom i kafeterian där det (såklart) jobbade ett par tjejer. Nu råkar det visserligen vara så att det bara är manliga brevbärare i Ulvsunda också, men vi är något av ett undantag, på de flesta andra kontor är det ungefär 50/50.

Hursomhelst var det ett spännande första avsnitt och jag tänker definitivt se de resterande fem episoderna. Behöver jag nämna att Postadress Manchester var det hetaste samtalsämnet på jobbet idag?

En dryg timme senare var det dags för seriestarten av True Blood (SVT1, 21:00, onsdagar) som skapats av Alan Ball, mannen bakom Six Feet Under. Att döma av pilotavsnittet så håller inte denna vampyrserie lika höga klass som Six Feet Under, vilket delvis beror på ointressanta och ytliga karaktärer (och i vissa fall, som huvudpersonen Sookies bästa kompis Tara, riktigt irriterande) samt att nästan hela första episoden utspelades på en tråkig bar vilket inte kändes särskilt raffinerat. Den bonniga sydstatsdialekten som talas går säkert att stå ut med i längden, dock känns det bara konstigt att Sookie är en slags tankeläsare. Är det helt plötsligt ett avsnitt av Heroes vi tittar på?

Seriens massiva popularitet i USA (HBO:s största succé sedan Sopranos) gör dock att jag inte dömer ut True Blood riktigt ännu, det har ju hänt förut att serier har hämtat sig efter svaga inledningar. Och jag tänker tveklöst hänga med åtminstone till det fjärde avsnittet, då allas vår Alexander Skarsgård i rollen som vikingavampyren Eric Northman (Nordman?) gör entré.

Postadress Manchester - brittisk diskbänksrealism.

...när man tycker att underliga figurer stirrar på en nedifrån diskvattnet. Är det bara jag, eller är det ett trollansikte nere i vasken?!

Lite tidigare den här månaden så var det spelmusikkonsert i Stockholms Konserthus, den första på ett och ett halvt år. Konserten fokuserade på kompositörerna Yoko Shimomura och Chris Hülsbeck, två musiker som jag lyssnat mycket på genom åren. Min uppladdning bestod av att rensa upp bland disken hemma i köket medan jag tog små danssteg till Chris Hülsbecks klassiska Turrican-soundtrack. Grym uppvärmning!

Förra spelmusikkonserten jag var på var den jippobetonade tredje upplagan av Play!, en stundtals plågsam upplevelse som hölls i en opersonlig baskethall. Med Sinfonica är man tillbaka där man hör hemma, i Konserthuset. Det är helt enkelt mer klass här, akustiken är helt enorm (man hör när orkestern vänder notblad, bara en sådan sak!) och det känns tryggt att suveräne Arnie Roth är tillbaka som dirigent. Med Play!-konserterna försöker man alltid blidka alla casual gamers genom att slänga in låtar från de mest populära spelen, men här törs man lita på att publiken har lite koll och att de är intresserade.

Det är helt klart ett lyft jämfört med senaste konserten jag varit på, även om jag på intet sätt tycker att det är Shimomuras eller Hülsbecks bästa låtar som framförs. För att återknyta till Turrican-soundtracket, hur passande vore det inte att använda den orkestrala versionen av "The Great Bath"? Och även om det kanske skulle förstöra stämningen så hade det varit rätt kul om Annika Ljungberg (ex-Rednex) gästade på ledmotivet till rollspelet Legend Of Mana, där hon bisarrt nog medverkar genom att sjunga på svenska (till ett spel som ironiskt nog aldrig släpptes i Sverige). Fast den texten är ganska så pinsam, så det kanske var lika bra att kvaliteten inte fick sig en törn där.

Meet and greet-sekvensen efter konserten är värt ett kapitel i sig. Jag hade egentligen inte tänkt gå, men jag fick en biljett av LEVEL-skribenten Johan Köhn och då är det klart att man passar på. Peter & Thomas köpte sig också ett par biljetter och sen var det bara att ställa sig sist i den långa kön. Det tog längre tid än väntat, eftersom alla ville ha flera prylar signerade, fotografera och konversera med sina idoler. Inte så konstigt kanske, då man betalat en viss summa för kalaset. Äntligen blev det så vår tur, och längst fram satt Arnie Roth. "Always a pleasure, Mr Roth" smörade jag för dirigenten. "Next!" fnös Arnie och fick syn på Johan som intervjuat honom för Spelmusik.net tidigare under dagen. "This is actually a collegue of mine" påpekade Johan, och Arnie blev genast varmare i tonen mot mig: "Well then, how do you do...?" och det där karismatiska leendet dök upp.

Roligast var det när det blev Peter & Thomas tur. Under hela köandet hade de irriterat sig på att tre supernördar som tydligen stått först i kön gått och ställt sig sist igen, för att om möjligt kunna diskutera musiken på fjärde banan i Turrican II (eller något) med Chris Hülsbeck lite mer. När Peter & Thomas sedan fick chansen att prata lite med kompositörerna så dök nördarna upp och spolierade detta, och särskilt Arnie Roth såg besvärad ut när han blev påhoppad en andra gång. "Dessa nördar..." klagade Thomas på t-banan hem. "De saknar inte bara stil, de saknar hyfs också!"

Jag hade inte med mig något skivomslag att få signerat (Hülsbeck signerade dock Turrican-soundtracket åt mig förra gången han var i stan) så jag nöjde mig med att be alla tre att skriva en kråka på programmet istället. Resultatet kan beskådas nedan.

Ett stinkande diskberg blir så mycket lättare att handskas med när man har ett (signerat) Turrican-soundtrack till hands.


Temat för konserten var grönt, som synes.


Johan hade skrivit texterna till programmet. Peter & Thomas läste noggrant.


Våra vänner från Göteborg: Tobias, Johan och Alexander (som inte var med på noterna när bilden togs).


Kungliga Filharmonikerna under ledning av Arnie Roth.


Shimomura, Hülsbeck och Roth får blommor efteråt.


Konserten var så bra att Tobias var tvungen att sitta kvar länge för att smälta det han sett.


Meet and greet. Johan får sina prylar signerade.


"Men varför sa du inte att du kände Johan?" Arnie Roth skiner upp.


Yoko Shimomura var hett villebråd för alla unga fanboys.


Chris Hülsbeck också, fast kanske inte av samma anledning.


Det roliga med Hülsbeck är att hans pose ser exakt likadan ut på varje bild. Man skulle kunna ställa dit en pappfigur och ingen skulle märka någon skillnad.


Thomas försöker prata med Hülsbeck. Till höger kommer en av nördarna och stör.


Peter ska just börja prata med Hülsbeck när hans uppmärksamhet riktas åt annat håll.


En bedrövad Peter inser att han har sumpat sin chans.


Så här fint ser programmet ut när det är signerat.

I fredags bjöd CJ och Isabel in till festligheter i sin underbara lägenhet i Blackeberg. Den ligger på 8:e våningen med utsikt över tunnelbanan, så det är nästan så att man får svindel när man står ute på balkongen. Värdparet har nyligen varit i Turkiet, och där hade det handlats en vattenpipa. Jag har inte rökt sådant sedan jag var i Thailand förra året och hade egentligen inte tänkt göra det nu heller, men CJ insisterade och då gör man som han säger. Jag fick också testa på att röka cigarr, vilket jag inte tyckte var sådan stor skillnad mot att röka cigaretter. Den stora skillnaden var väl att små bitar av cigarren lossnade och hamnade i munnen. Fresh!

I mitt inlägg om festen vi hade hemma hos oss så poängterade jag att det är lite extra svettigt att stå som värd, med tanke på grannar och ömtåliga prylar i lägenheten. Detta var inget som CJ bekymrades av, han festade hårdast av alla och stökigast blev det när han och Larsson skulle sjunga Singstar-duett till Deep Purple-klassikern "Smoke On The Water". När CJ fick feeling så drog han av sig skärpet och började svinga det över huvudet, och sedan sa det bara "KLATSCH!!" när Larsson träffades i ansiktet. Det var inget som CJ bekymrades av, han fortsatte sjunga som ingenting hänt och det hela kulminerade i att han slängde upp chipsskålen i luften så att det flög chips överallt. Sedan åkte dammsugaren fram och festen fortsatte. Isabel berättade dock att ett par dagar efteråt så hittar hon fortfarande chipssmulor lite här och var...
 

Vi var först på plats. Peter slog sig ner bredvid vattenpipan.


Danny bara njöt.


Finbesök från London, Jenny och Darren.


Danny Star i sitt esse.


"När jag blir stor vill jag bli som du, storebror!" Daniel, full av beundran inför Robin.


Larsson visar upp sin känsliga sida.


CJ och Ava plockar fram cigarrerna, därav skratten.


Karl-Alfred?


Konstiga människor!


Det gulliga värdparet såg till att alla trivdes.


Och så kommer alla känslorna på en och samma gång...


Festen rivstartar på nytt. Daniel begraver ansiktet i händerna.


Tove och Erika log artigt åt tokigheterna.


Efterfest på perrongen. Spökhuset i bakgrunden är Blackebergs brevbärarkontor. Brrrr!

Kompisen Anna tyckte att det var på tiden att jag började twittra, så nu finns jag där också. Twitter är ett slags bloggande, fast i väldigt komprimerad form. För mig som kan bli rätt långrandig i mina blogginlägg så känns det som en liten utmaning att bara ha 140 tecken att leka med, men även ganska uppfriskande. Och om jag nu har några stalkers därute (I doubt it) så är det här ett ypperligt verktyg för dem att hålla reda på vad jag gör om dagarna. Om jag nu uppdaterar som jag ska, det vill säga.

På Twitter kan man även hålla reda på vad andra personer gör, kända som lite mindre kända. Än så länge följer jag, förutom Anna, "Entourage"-skådisen Jeremy Piven, supermodellen Kim Kardashian och farsan. Om du har en twitter-sida som jag borde följa så är det bara att plita ner i adressen bland kommentarerna. Seså, var inte blyga nu! Länken till min Twitter finns till höger här på bloggen också, om ni skulle glömma bort adressen: www.twitter.com/NiklasLundqvist. Twittra på!

Idag åkte Tommy, Seolhee och Eun Seon tillbaka till Japan, och inget blir sig längre likt. Vi såg dock till att träffa dem alla i lördags kväll, då tjejerna lagade en riktig festmåltid åt oss hemma hos Peter. Tommy var på bröllop under en stor del av kvällen, så jag, Danny, Peter, Thomas och Fredrik fick använda våra språkliga kunskaper så gott det gick. Men koreanskorna visade sig ha snappat upp en del under tiden de varit här (fraser som "två tummar upp" användes bland annat) och Fredrik kan lite japanska efter all anime han sett genom åren, så det gick bra att mötas halvvägs.

Det var ingen vanlig måltid, utan tjejerna (som förberett maten ända sedan klockan tre på eftermiddagen) hade lagat till värsta buffén, nästan i paritet med den man kan äta på Bamboo Palace på Kungsgatan här i Stockholm. Det var glasnudlar, kimchi, pulgogi, kimpa, m.m. och det var helt makalöst gott. Starkt var det stundtals också, så några av oss blev röda i ansiktet och fick tårar i ögonen. Jag, som dessutom ofta blir rätt snorig av stark mat, höll såklart på att göra bort mig igen då jag tog lite hushållspapper för att torka mig om nosen. "Nej!" väste Fredrik. "Att snyta sig vid matbordet är bland det mest oartiga man kan göra i Japan!" När jag berättade detta för Linda så påpekade hon att det är väldigt oartigt att göra så i vilket land man än befinner sig. Låter rimligt. I vilket fall så fick jag springa ut på toaletten varje gång jag skulle snyta mig, och det blev några gånger.

Sedan spelade vi lite tv-spel, vilket är ett bra hjälpmedel när man inte kan prata så mycket med varandra. Mycket Rock Band blev det givetvis, men även nya Wii Sports Resort gick varmt. Särskilt pingisen var sjukt kul! Någon gång under kvällen anslöt Tommy också. Han introducerade en japansk dricklek som gick ut på att alla satt runt bordet och beroende på om man höll upp en eller noll tummar så fick man dricka ur ett glas som stod mitt på bordet. Tänker inte gå in mer på hur reglerna gick till, det viktigaste var att glaset var fyllt med all möjlig dricka beroende på vem som bestämde: whiskey, öl, äppelvin, cider, Foot Of Africa-vin, etc. Det kunde bli riktigt vidriga cocktails, men det var bara att se glad ut och dricka. Nu i efterhand så ser jag ju det ohygieniska (så här i influensatider) i att alla åtta drack ur samma glas, och kanske kan det vara en bidragande orsak till att jag dagen därpå kände mig lite krasslig och nu är hemma från jobbet på grund av en rejäl förkylning. Men det är smällar man får ta.

Den dråpligaste under kvällen var när Fredrik försvann en längre tid någon gång fram på småtimmarna, utan att någon egentligen la märke till det. Jag var rädd att han hade smitit hem utan att säga hej då, men så var inte fallet, visade det sig. Snart plingade det nämligen till i Peters mobiltelefon. Sms:et, som kom från badrummet, löd: "Haha... toapappret är slut."

Det blev en lång kväll, koreanskorna somnade i soffan medan jag och Peter spelade pingis. Jag skulle ha kunnat fortsätta lira i flera timmar, om inte Peter undrat om jag ville testa solosporten bågskytte istället, vilket var ett lite artigare sätt att säga att "nu får du fan spela själv." Klockan sex på morgonen gick vi hem, och det var lite vemodigt att säga adjö till Tommy och tjejerna. Men det ska inte dröja alltför länge innan vi ses nästa gång, och då blir det förhoppningsvis i Tokyo.

Eun Seon och Seolhee lagar till festmåltiden.


Danny Star var på plats. Men hade ni förväntat er något annat?


Buffén. Min favorit var rätten längst ner, kimpa. Tydligen en koreansk variant av sushi.


"För sista gången Peter, kliv ner från sängen!"


Jag kan tänka mig att det är rätt oartigt att ta bilder när folk har munnen full med mat också.


Wii Sports Resort. Daniel var "the bad guy" som alla ville slå.


The Don och Fredriko, mannen med det imponerande hårsvallet.


Tommy kom sent och gick direkt till Peters DVD-samling för att inspektera. Här med filmen "Dumplings".


Rock Band. Eun Seon frågade varför jag var så duktig på gitarr, men sög så mycket på att spela trummor. Inte vet jag!


Tjejerna sa att av alla de träffat på sin Sverige-resa så var vi dem de tyckte bäst om. Gulligt!


Fredrik tog till sig av berömmet.


Naw, dags att gå hem och lägga sig? <3

Jag fixade till några av mina bilder från homecoming-partyt förut genom att göra om dem till svartvita med lite fräsiga effekter, och visade sen upp dem för Danny, som efter två terminer på Kulturama är något av en mästare på det här med fotografering. Alla bilder dömdes dock ut som amatörmässiga och fick tummen ner, utom just den här bilden nedan, som Danny tyckte såg ut som en reklamaffisch för japanska cigaretter. Ett bra betyg! Kanske man skulle ge sig in i reklambranschen istället?

Cigaretter och Danny.

I fredags hade vi fest hemma hos oss på Vindruvsbacken. Det har vi inte haft sedan Nyårsafton för ett och ett halvt år sedan, så det var verkligen på tiden. En bidragande orsak till att vi hade den just nu var att fira att Tommy är hemma igen, även om det bara är för en kort stund. Han var något av en hedersgäst, tillsammans med Seolhee och Eun Seon, såklart. Sedan kom det en hel del folk till, det roligaste var att samtliga från det gamla Drivbänksgänget närvarade. Det blev i slutändan så mycket folk att vi fick öppna både fönster och balkongdörr för att det överhuvudtaget skulle gå att andas inne i vår fullproppade 2:a.

Innan festen så konstaterade jag och Linda att de vi litade mest på var Daniel, Peter och Thomas - de tre gentlemännen som alltid brukar hålla sig i skinnet. Självklart var det så att alla närvarande skötte uppgiften att dricka med måtta hur elegant som helst - utom just Daniel och Peter. Kanske var det den familjära stämningen som gjorde att de släppte loss lite extra mycket? I de lugnaste vatten...

När man anordnar en fest av det här slaget så känns det som att man inte riktigt kan släppa loss själv, för man har ju ett visst ansvar gentemot grannar och sådant, plus att man inte gärna vill att något ska sönder. Det spilldes en del (vilket märks på att vissa delar av lägenheten har biografklistrigt golv) men det får man såklart räkna med. Jag kände mig lite som en dörrvakt när jag gick runt och spanade efter potentiella bråkstakar framåt småtimmarna. "Den där killen ska ut!" sa jag till alla på balkongen om Danny som satt och skrek/skrattade högt för sig själv i soffan... men jag övertalades att låta honom stanna kvar. För Peter fanns det däremot ingen räddning, och som enda gäst tvingades han lämna festen i förtid. Hängandes över Linda och Thomas så dansade han hemåt, både tacksamt lycklig över en rolig kväll och samtidigt sorgsen över att allt måste ta slut... Bitterljuvt, var ordet.

The king has returned...


...and he brought some friends!


Skönt med gamla Drivbänkshjältar i lyan. Här Jocke och Fredrik Stålbrand.


"Vem fan...?" Yoda avbruten mitt i en djup konversation med Linus, som ser ganska sliten ut trots att festen just börjat.


Balkonhäng med Linda och allas vår Calle.


Daniel började tidigt visa upp störiga och negativa tendenser.


Lost Domain-medlemmarna Larsson och Erika förde med sig en välbehövlig dos rock n' roll till bostaden.


The host.


Up close and personal with Erika. Tyvärr fastnade inte hennes coola Freddie Mercury-väst på bild, men men...


Koreanskorna visade sig vara väldigt duktiga på Rock Band.


Linnea och Lisa i köket.


Kusin Freja på spexhumör.


Eun Seon sträcker ut tungan.


Jocke var bäst av alla på trummorna... men så är han trummis på riktigt också.


Jag sjöng "Maps" av Yeah Yeah Yeahs och gjorde en klart duglig insats.


Linus: "Hörru, ska man inte sluta dricka när man är på topp?" Peter: "Jag har just börjat."


Calle och Peter var oskiljaktiga, tills Peter var tvungen att gå hem.


Tobias var besviken över att det inte fanns några New Order-låtar med i spelet. Jag också.


Tobbe, Emily och Coster hjälps åt att ta ton.


Seolhee bakom trummorna.

Madonna

Plats & datum: Ullevi, 8/8

Bäst: "Give It 2 Me".

Sämst: "Human Nature".

För alla svenskar på plats på Ullevi under denna lördag är det här ett väldigt speciellt tillfälle - det är Madonnas första konsert på svensk mark på hela 19 år. För Madonna själv är detta bara en spelning i mängden. Låtlistan ser exakt likadan ut som den har gjort på hela hennes världsturné, men kanske det är dumt att ändra på ett vinnande koncept, då Sticky & Sweet Tour är världens mest inkomstbringande turné för en soloartist någonsin? Fast ett par meningar om sin mångåriga frånvaro från vårt avlånga land kunde hon ändå ha kostat på sig, istället för kommentarer som att svenskar är "ett sexuellt folk som gillar vodka".

Madonna har alltid varit en artist som legat i frontlinjen när det gäller att utveckla sig, och hon vägrar att stå still även när det gäller hennes liveshower. I princip inga nummer framförs i sina originalversioner, utan det är houseremixer och folkmusikarrangemang till höger och vänster. Ibland missar man tyvärr målet totalt, "Into The Groove" känns t.ex. extremt energifattig samtidigt som jag inte riktigt kan se poängen med hela partiet med zigernarbandet på scenen. Låtlistan känns dessutom stundtals onödigt svår och krånglig. Jag har visserligen alltid gillat när artister inte gör det så lätt för sig och håller tillbaka med publikfavoriterna, men är det inte bara dumdristigt att inte framföra en sådan på förhand given dansfest som den ABBA-samplade "Hung Up", här i Sverige och allt?  

Sticky & Sweet Tour är en ojämn historia, som dock tänder till rejält emellanåt. Senaste Madonna-skivan Hard Candy är på intet sätt helgjuten, men enligt min mening ändå hennes bästa sedan tio år gamla Ray Of Light, och singlarna från senaste skivan - Justin Timberlake-duetten "4 Minutes", fina "Miles Away" och supertunga avslutningen "Give It 2 Me" - hör alla till showens höjdpunkter. När sedan gamla dunderhits som "Like A Prayer" och "Holiday" (med en snygg Michael Jackson-hyllning mitt i låten) tilldelas riktigt passande arrangemang så inser man också hur mycket bättre showen kunde ha blivit med lite mer fingertoppskänsla.

Betyg: 3/5

Låtlista:

Candy Shop

Beat Goes On

Human Nature

Vogue

Into The Groove

Holiday

Dress You Up

She's Not Me

Music

Devil Wouldn't Recognize Me

Spanish Lesson

Miles Away

La Isla Bonita/Lela Pala Tute

Doli Doli

You Must Love Me

4 Minutes

Like A Prayer

Frozen

Ray Of Light

Give It 2 Me

Den här helgen har varit rätt knasig, och tagit slut väldigt fort. På fredagskvällen hade vi hemmafest här på Vindruvsbacken, och direkt när vi fått ut de sista gästerna vid halv tre-snåret (Linus stannade en timme till, men han räknas inte) så började vi städa undan och diska. Klockan tio på lördagens morgon skulle nämligen jag, Linda, mamma och pappa åka ner till Göteborg för att se en viss Madonna, så det var skönt att kunna stöka undan allt innan vi åkte bort. Av förklarliga skäl kunde jag sen sova bort en stor del av bilresan. Skönt!

Vi bodde inte på något hotell, utan farsan hade ordnat så att vi fick sova hos en av hans kompisar, Piffen. Denne har en enorm erfarenhet inom musikbranschen, där han gjort lite allt möjligt. Rummet som vi fick låna hyr han i vanliga fall ut till band som spelar in skivor i In Flames studio (han är även In Flames chaufför) och i den här lägenheten har gamla storheter som Saxon och nykomlingar som Degradead hållit till innan oss. Piffen har även hängt med obskyra artister som Jimi Hendrix och Led Zeppelin, en hyfsad parentes att ta med i sitt CV om man känner för det.

Både jag och mamma blev smått chockade när Piffen - en ärrad rocker med tatueringar överallt - öppnade dörren rökandes en cigarett, och sedan började visa oss runt i hans 3:a. Lägenheten var inredd som en rockklubb; det var udda prylar och signerade musikaffischer precis överallt ("Jag är lite av en samlare", förklarade Piffen) och det hängde även ytterligare ett gäng rockers i hans vardagsrum, som var jättetrevliga (så där som Göteborgare ofta är). Linda var hur cool som helst med hela situationen, och pappa var nästan barnsligt förtjust i valet av övernattningsplats. Piffen berättade även att anledningen till att han gillar Lunkan så mycket är att "han är lika skadad som jag själv". Sanna ord!

Det allra bästa med lägenheten var att den låg så centralt. Det räckte med att man klev utanför dörren så stod man på Folkungagatan och tittade rakt på Ullevi! Eftersom Piffen rekommenderat matstället La Vecca så åt vi middag där, sedan strosade vi runt i solskenet kring Avenyn, Heden och hamnen, innan det var dags att gå på själva konserten. Efteråt så ville vi inte riktigt gå och lägga oss (mest för att mamma trodde att det skulle vara fullt festande i lägenheten) så då gick vi till Scandic Crown så att vi kunde dricka lite öl, cider och varm choklad. När vi väl gick hem så var det en hyfsat lugn efterfest, så det var ingen större fara för mammas nerver. Hon vaknade visserligen mitt i natten av att Piffen och pappa spelade golf utanför vårt rum, men själv sov jag bättre än på länge.   

Det är inte utan att man känner sig lite Madonna-hjärntvättad efter en helg som denna, medan jag körde bilen hem idag så hann vi till exempel lyssna på hela fem stycken Madonna-album, och därför passar jag på att lista mina absoluta Madonna-favoriter här nedanför. Tre av låtarna framfördes igår. Kolla upp om ni har missat något av dessa mästerverk!

1. Live To Tell (från True Blue)

2. Holiday (från Madonna)

3. Frozen (från Ray Of Light)

4. Papa Don't Preach (från True Blue)

5. Like A Prayer (från Like A Prayer)

6. Cherish (från Like A Prayer)

7. Like A Virgin (från Like A Virgin)

8. The Power Of Good-Bye (från Ray Of Light)

9. Jump (från Confessions On A Dance Floor)

10. Rain (från Erotica)

Recension och bilder från konserten kommer i morgon, tills vidare får ni hålla till godo med lite blandat godis i bildform från Göteborgshelgen i övrigt.

Vårt rum hos Piffen. Mamma undrade vad hon gett sig in på.


Dödskallar var det bärande temat. En riktigt spooky mask uppe till vänster också!


Piffen och Puffen.


En örn.


Piffen berättade stolt att han inte fått ett klagomål från grannarna på hela 18 år. Kanske har den vadderade dörren underlättat?


Efter bara några steg från lägenheten så stod vi här. Centralt var ordet.


Vi kollade lite fotboll på en av Hedens alla gräsplaner.


Strosande på Avenyn.


Turistbåten "Paddan" på väg att krascha in i en bunt ovetande solbadare.


Hamnen.


Paul Oakenfold värmde upp Ullevipubliken.


Lite filosoferande på Scandic Crown efter konserten.


Ullevi by night.

Förra veckan blev jag förnedrad av Post-Linus i två raka set när vi spelade tennis i Alvik. Idag kom hämnden. Med en helt annan pondus klev jag in och vann matchen med siffrorna 6-3, 3-6, 6-1. En viss skillnad mot förra gången, och Post-Linus medgav att det kändes som att möta en helt ny motståndare. Till viss del berodde nog segern på att jag var kyligare i mitt spel, men förmodligen även på den nya tennisracketen som jag köpte igår på Intersport för 700 spänn. Post-Linus hade nya tennisskor, men det hjälpte alltså inte den här gången. Jag är fortfarande långt ifrån nöjd med mitt spel, men det gick ju klart bättre den här gången och imorgon kan jag hålla huvudet högt inför tjejerna på jobbet, som höll tummarna för mig idag.

Nu är jag sjukt stum i både benen och armarna, men snart ska jag hoppa på tuben och ta mig till Åkeshov där Yoda och hans mannar har kallat till fotbollsmatch... Won't somebody please stop me!?



 

Med den här racketen tog jag min första seger - Techno Pro 6.

I fredags efter jobbet så var det dags för en aktivitet som jag inte sysslat med på väldigt många år, nämligen tennis. Spelplanen var Salkhallen i Alvik och på andra sidan nätet stod Post-Linus, som visade sig vara en svår nöt att knäcka. Det var väl inte ett möte i klass med exempelvis Federer mot Nadal, men det var i alla fall jäkligt kul att spela, och det var ju huvudsaken.

Jag hyrde ett racket som var helt okej, och även om servarna var långt ifrån klockrena så blev det i alla fall stundtals rätt så bra slag från baslinjen. Det kändes ganska jämnt till en början, men jag hade aldrig riktigt kylan att sätta dit de avgörande bollarna, och Linus plockade hem gem efter gem. Ibland blixtrade jag till, men allt som oftast lyste orutinen igenom. I flera lägen när det bara var att placera bollen för att vinna poängen så åkte den istället upp på läktaren, och det var tur att matchen inte spelades inför publik. Linus konstaterade att jag inte utnyttjade min fördel när det gällde konditionen, så det får jag jobba på till nästa gång. Den här gången krossades jag nämligen fullständigt.

Slutresultatet skrevs till: Geijer - Lundqvist 6-1, 6-1. Vilken förnedring!

Jag har dock inte gett upp, utan redan nästa vecka ska vi spela igen, och då kommer det absolut gå bättre. Min taktik inför nästa möte är att se till att Linus får springa mer, att attackera oftare vid nätet och att inte slå så många skitslag i avgörande lägen.

Post-Linus spelade stundtals briljant.


Jag var kaxig innan matchen, men Linus fick snabbt tyst på mig.


Servarna måste helt klart bli bättre till nästa gång.


Linus vann, dock inte utan att bli rejält svettig först.

I torsdags kväll flögs han in till Stockholm under största hemlighetsmakeri, inte ens hans egen familj visste om att han skulle komma redan på torsdagen. Vi talar givetvis om Tommy, som bott i Japan i ett och ett halvt år och nu är tillbaka i Sverige för en kort session. Tommy är (för den som inte vet) en av mina bästa och äldsta vänner, som hängt med ända från den gamla goda Drivbänkstiden, men det är inte främst hans ankomst det här inlägget ska behandla, utan snarare en koreansk tjej som kom kvällen dessförinnan. Anledningen till att jag var en av de få initierade som kände till Tommys tidiga ankomst var att jag och Linda fått det ärofyllda uppdraget att ta hand om hans vän Seolhee, som anlände med en tidigare flight. Hon pratar nästan ingen engelska, och eftersom Linda har en kandidat i koreanska så sa det sig självt att Seolhee skulle övernatta hos oss.

Halv elva på onsdagskvällen körde jag och Linda in mot Arlanda, och jag tänkte lite på den klassiska Seinfeld-episoden "The Airport" när George pratar om att det inte finns något mer tillfredsställande än att genomföra "den perfekta hämtningen" (the perfect pick-up). Vi fick vänta lite väl länge på Seolhee på flygplatsen för att hämtningen ska räknas om perfekt, men efter ett tag fick vi syn på henne i alla fall, och efter några trevande koreanska fraser från Lindas håll (det lossnade när vi kom hem till en lite lugnare miljö) så bar det av hemåt.

Efter att inte ha somnat förrän vid 2-tiden så var det segt att gå upp vid 6 för att åka till jobbet, men som tur var så kunde Linda vara hemma och ta hand om koreanskan. De åkte in till stan och kollade runt lite (jag snor lite av Lindas bilder från stadsvandringen) och när de kom hem så gick vi alla tre ner till svinkalla Maltesholmsbadet och kollade läget, sen gick vi och handlade och sedan var det middag. Jag tyckte att det var lite väl tyst vid matbordet så jag babblade på om jobb och sådant till Linda, medan Seolhee satt tyst och åt. Sedan berättade Linda att man inte beter sig så i Korea, där sitter man tyst och äter med respekt för den som har lagat maten, så jag hoppas att hon inte tyckte att jag var jätteoartig som satt och höll låda under måltiden. Efter maten fick jag en present av Seolhee, en skiva med finska hårdrocksbandet Sonata Arctica, med ursäkten att "det inte finns så mycket hårdrock i Korea". Men jag tyckte att det var en jättegullig present! Sedan såg vi på Världarnas Krig med Tom Cruise (fråga mig inte varför) och sedan såg tjejerna den koreanska komedin Guns & Talks.

Strax innan 23-tiden så kom Tommy och den andra koreanskan Eun Seon med taxi till Vindruvsbacken. Då blev det mer presenter, jag fick ett spelsoundtrack medan Linda fick styluspennor till sin Nintendo DS, grönt te och en festlig engångskamera. Sedan skjutsade jag sällskapet sista biten hem till Porsvägen, och det lilla äventyret var över för den här gången. Mer uppdateringar kring deras Sverigevisit kommer garanterat att följa. 

Sightseeing i Stockholm. (Foto: Linda)


Glad koreanska! (Foto: Linda)


NK. (Foto: Linda)


Inte direkt badväder nere vid Maltesholmsbadet.


Reklam för Final Fantasy-konsert här nere, av alla ställen! Vad säger Johan om det?