1990 års bästa skivor
Från och med år 1990 tänkte jag dela med mig av mina kommentarer här på bloggen. Jag listar därmed utan större omsvep mina tio favoritskivor från det året, från plats 10 ner till den åtråvärda förstaplatsen.
10. Danzig - Luzifuge
Inte mycket har förändrats med Danzigs sound sedan debuten. Vokalisten Glenn Danzig ylar fortfarande som en olycklig varg, musiken är mörk och bluesinfluerad hårdrock, texterna är ondskefulla. På köpet får man ett knippe riktigt bra kompositioner, där Devil's Plaything står ut som den kanske bästa Danzig-låten någonsin.
9. Iron Maiden - No Prayer For The Dying
Det fastställs ganska snabbt att Iron Maiden inte lyckats matcha mästerverket SSOASS när uppföljaren trögstartar med den tama Tailgunner. Maskineriet fortsätter gå på tomgång i nästa låt, Holy Smoke, och man misstänker nästan att bandet skämtar med oss. Det blir dock raskt bättre i det atmosfäriska titelspåret, och även Public Enema Number One och Hooks In You höjer upp ribban till riktigt acceptabla nivåer, innan tramsiga The Assassin river ner den igen med sin lama text ("I'm the assassin, better watch out!"). No Prayer For The Dying är helt enkelt extremt ojämn, men inte alls så dålig som många påstår.
8. Dive - Where The River Turns To Sea
Minns att jag hörde Captain Nemo på P3 för en herrans massa år sedan, och jag blev så stormförtjust att hela albumet var tvunget att införskaffas med en gång. Det var först nyligen som jag förstod att sångaren Chris Lancelot, som tillsammans med Erik Holmberg utgör duon Dive, är samma person som Enter The Hunt-vokalisten Krister Linder. Likheter mellan banden finns, som den mystiska lyriken, men Dives debutalbum handlar främst om ballader med 80-talstouch, där "ett svenskt Tears For Fears" är den bästa liknelsen jag kan komma på. Från inledande pärlan Overflow och vidare till låtar som The Big One, Monday och The Pilot är det lysande svensk pop med ett helt eget uttryck.
7. The Mission - Carved In Sand
Det tredje studioalbumet med The Mission innehåller allt man kan förvänta sig av bandet, men kanske har deras låtskrivarformel vid det här laget blivit lite för bekant för att man ska beröras på samma starka sätt som med de två föregångarna Gods Own Medicine och Children. Bra låtar saknas dock inte. Den melankoliska arenarockaren Butterfly On A Wheel är enligt mig den bästa låten de skrivit, och här medverkar även andra gotiska älsklingar som Into The Blue, Belief och Deliverance.
6. Megadeth - Rust In Peace
Dave Mustaine får äntligen alla pusselbitarna att passa med Megadeths fjärde, och bästa, album. Rust In Peace är en stilbildande skapelse som visar att Mustaine har en lite annorlunda synvinkel på genren thrash metal än sina gamla vapenbröder i Metallica, och skivan innehåller några av de vassaste riff han knåpat ihop under sin karriär. Sången är fortfarande inte den bästa, men det är också lite av charmen med Megadeth. Den inledande duon Holy Wars... The Punishment Due och Hangar 18 har kommit att bli hörnstenar i bandets liverepertoar, men frågan är om inte Lucretia och Tornado Of Souls är de bästa låtarna på skivan.
5. A-Ha - East Of The Sun, West Of The Moon
Mina främsta minnen från denna skiva var att jag var en aning bekymrad över att en cover (en fin version av Everly Brothers gamla hit Crying In The Rain) så tydligt överglänste A-Has eget material. När jag nu för första gången på flera år lyssnar på skivan igen inser jag att det inte alls stämmer. Här finns faktiskt tillräckligt med kanonspår som gör att albumet står upp riktigt bra mot de tre föregående skivorna i deras diskografi, och den dramatiska East Of The Sun kan mycket väl vara det intressantaste Paul Waaktaar-Savoy skrivit. Bandet har uppenbarligen eftersökt en mer organisk känsla på produktionen, med instrument som saxofon och munspel, och i spår som I Call Your Name får man intrycket av ett band som jammar med varandra. Solot mot slutet av Rolling Thunder skulle med lite god vilja till och med kunna liknas vid ett hårdrockssolo.
4. Pet Shop Boys - Behaviour
Pet Shop Boys fjärde album Behaviour håller jag nästan lika högt som mästerverket Actually, även om skivan blev deras dittills minst framgångsrika. Kanske beror det på att skivan är så dyster och innehåller så många ballader, där inledande Being Boring direkt sätter tonen. Axel F-mannen Harold Faltermeyer har bidragit med en mycket snygg produktion, som kryddas av att den ena Smiths-halvan Johnny Marr spelar gitarr på två låtar, och helheten är oerhört stark. Bästa låten, den pampiga Jealousy, sparar man till allra sist. Det är för övrigt Robbie Williams favoritlåt med Pet Shop Boys, om ni undrar.
3. Judas Priest - Painkiller
Efter två bleka Judas Priest-album innebar Painkiller en renässans för bandet, och det inledande titelspåret bevisade omedelbart att de hade förmågan att bli tyngre utan att förlora essensen i sitt sound. Amerikanske trummisen Scott Travis är ett suveränt nyförvärv som tillför enormt mycket till den hårda ljudbilden, och i låtar som A Touch Of Evil, Metal Meltdown, Night Crawler och Between The Hammer & The Anvil visar bandet sig från sin bästa sida. Painkiller spelar absolut i samma liga som klassikerna Sad Wings Of Destiny och Screaming For Vengeance och är, åtminstone som det verkar, deras sista oumbärliga platta.
2. Soundtrack - Twin Peaks
Alla som har sett David Lynchs kultserie Twin Peaks lär hålla med om att musiken spelar en central roll i berättandet, och efter att ha tittat igenom hela serien fyra gånger kan jag de flesta av kompositören Angelo Badalamentis melodier utantill vid det här laget. Ändå tröttnar jag aldrig på det isande vackra titelspåret, de ömsom upplyftande ömsom nedtyngande pianoslingorna i Laura Palmer's Theme, eller Julee Cruises sånginsatser. Det är dock de instrumentala spåren som står i fokus, och trots att Badalamenti använder en hel del syntar så har musiken en stark retrokänsla, med drömska och detaljrika arrangemang. Skivan är varierad och innehåller även mörk ambient musik och en hel del jazz, som jag normalt inte klarar av men här blir totalt hänförd av. Detta är en av de mest älskade skivorna jag har i min samling, och lätt det bästa soundtracket någonsin.
1. Depeche Mode - Violator
Violator fångar Depeche Mode i skarven mellan deras elektroniska 80-tal och deras mer rockorienterade 90-tal, och resultatet låter som ett möte mellan maskin och människa. Skitiga bluesriff stångas med tydliga techno- och houseinfluenser, och runt den här tiden skrev Martin Gore så bra låtar att b-sidor som Happiest Girl och Dangerous faktiskt hade gjort skivan ännu starkare. Första singeln Personal Jesus gavs ut ett halvår innan fullängdaren och blev en megasuccé, men på själva albumet finns ännu bättre spår i till exempel World In My Eyes, Enjoy The Silence, The Sweetest Perfection och Clean. Violator sammanfattas bäst som ett mörkt, magiskt mästerverk. Inom sin genre är det fortfarande oöverträffat.
Om någon vecka eller så bör slutresultatet finnas uppe här. På samma hemsida kan man även kolla hur det har gått i tidigare omröstningar. Jag har bidragit med kommentarer från år 1983 och framåt, så om man är nyfiken på vad jag har tyckt och tänkt kan man gå in på det året, trycka CTRL + F och skriva in mitt användarnamn Syntage. Mycket nöje!
Amerikansk fotboll på svensk mark
Det är lite lustigt att jag innan sommaren aldrig hade satt min fot på Zinkensdamm, och nu när hösten så smått har tagit vid har jag varit där hela fyra gånger. Två gånger på konserter (Kent och Lars Winnerbäck) och två gånger på amerikansk fotboll. Det senare beror inte direkt på att jag huxflux blivit amerikansk fotboll-diggare, utan att jag vill se hur det går för kompisen Greger, som är defensive back i Djurgårdens seniorlag.
Matchen var Djurgårdens näst sista match för säsongen och det slutade som det alltid har gjort med seger, den här gången över Uppsala 86ers med 47-7. Om ett par veckor är det kvalmatch som bestämmer om Djurgården går upp i högsta serien eller inte. Matcherna är fortfarande lite för långa för min smak (den här tog väl två och en halv timme inklusive paus) och det blir fler avbrott än i en hockeymatch, men ju mer man lär sig om reglerna och de taktiska möjligheterna desto mer spännande blir det. Sen finns det cheerleaders också. Cherleaders!
Some pics for you all:
Klockan slår, klockan slår, Djurgårn' gjorde mål!
Larsson och Calle hejar båda på AIK, men det syntes inte idag...
Linus följde också med.
Hut hut!
Greger och en motståndare har en privat uppgörelse.
Killen med bollen kommer om typ två sekunder slås i marken.
Cheerleaders!
Vi bytte sida i halvtid för att kunna se Greger bättre.
Vädret var kanon, men Larsson tog inga risker.
Matchhjälten (nåja) efteråt.
Arn-premiär på andra sidan gatan
Sen åt vi middag på vår favoritrestaurang Bamboo Palace. Tvärs över gatan hölls en kändispremiär för nya Arn-filmen på Rigoletto. Två hästar och några män i skägg var på plats, och röda mattan var såklart utrullad. Jag fick följa med pappa på kändispremiären av Mission: Impossible en gång när jag var 13 år gammal. Kom ihåg att Dolph Lundgren och Hasse Aro var där, och efter filmen fick vi åka buss ut till någon herrgård som Bindefeld eller någon annan festfixare tagit över. Där var det något fyllo som skrek åt mig så att jag blev rädd. Filmen var bra i alla fall, tyckte jag.
Recension: The Dark Knight
Filmen har jämförts med mästerverk som Gudfadern 2 och Heat, och det är inga dumma jämförelser, men själv tänkte jag mest på Rymdimperiet Slår Tillbaka. The Dark Knight är framförallt dystrare än Batman Begins, med ett slut som praktiskt taget tigger om en uppföljare, och skurkarna känns alltid mer intressanta än den inte fullt lika coola hjälten. Enda tillfället då The Dark Knight går ner sig lite är när Bruce Wayne (i likhet med Peter Parker i Spider-Man 2) börjar tvivla på om han verkligen behövs och funderar på att lägga superhjältekostymen på hyllan, trots att det är ganska uppenbart att han i slutändan ändå ska bli Batman igen.
Intrigen gör flera överraskande vändningar, och actionscenerna är något av det maffigaste man skådat. Explosionerna verkligen känns i magen, och man har undvikit att använda CGI-effekter. Gotham City (som spelas av Chicago) har en större och viktigare roll än i Batman Begins, trots att Batman i en sekvens som påminner en del om Mission: Impossible gör en tillfällig avstickare till Hong Kong, och skådespelarensemblen är magnifik.
Det bästa har jag sparat till sist, nämligen Heath Ledger. Han lyckas vara både skrämmande och fantastiskt rolig när han (med en make-up som får honom att se ut som en mer vanställd Brandon Lee från The Crow) närmast raderar ut Jack Nicholsons komiska porträtt av Jokern från första Batman-filmen från 1989. Han visar sidor av sig själv som man aldrig hade kunnat ana genom att verkligen bli ett med karaktären, med allt vad det innebär. Tyvärr blev hans livs roll som bekant hans sista, vilket gör hans död ännu mer tragisk. Nu får vi aldrig veta hur han hade gått vidare efter den här prestationen.
Betyg: 5/5
Heath Ledger i rollen som Jokern.
"Hard day at the office, dear?"
Min semester är slut för den här gången, och i måndags började jag på Posten igen. Skönare första vecka kunde man ha fått - brevvolymerna börjar öka igen, vi går runt på en person mindre än vanligt just nu, vädret har varit riktigt ostabilt och bjudit på flera skurar, etc. Torsdagen var överlägset värst. Var på hyfsat gott humör när jag ställde mig på min post (...) klockan sex på morgonen, men när jag ganska snabbt insåg att det här skulle bli en övertidsdag (först klockan fyra på eftermiddagen fick jag gå hem) så sjönk mungiporna. Jag blev så arg att jag kraschade en av våra bilar (bildbevis nedan).
Ett ljus i mörkret är att jag äntligen fått börja använda vår omtalade elcykel, som har ett påbyggt batteri som gör att man får en extra skjuts när man trampar. Ovärdeligt när cykeln är tungt lastad och man har många uppförsbackar framför sig. Jag träffade The Mikeman ute på rundan och fick chansen att visa upp min turbofart, jag tror han blev åtminstone lite imponerad. Om jag någon gång ställer upp i det årliga Post-Trampet så blir det med den cykeln.
Vakna läsare inser förstås att detta inte är mitt verk (vi har ju ingen snö i Stockholm just nu).
Top of the Pops
Efter det följde Olssons Studio och det var däremot ingen hit. En slags talkshow som bara bestod av babbel, och stackars Lisa Miskovsky som var inbjuden som gäst såg mest ut att vilja åka därifrån. Känns skönt att konstatera att man kan gå och lägga sig klockan 21:30 utan att missa något.
The one and only - André Pops.
Recension: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Lars Winnerbäck
Plats & datum: Zinkensdamm, 9/8
Bäst: "Dom tomma stegen" och "Om du lämnade mig nu"
Sämst: Extranummerna saknar power.
Det usla svenska sommarvädret är ingen optimal uppladdning, men lagom till att vi anländer till Zinkensdamm så lättar molnen en aning. Lars Winnerbäck har en hel drös uppvärmningsakter med sig, vilket är praktiskt då jag känner att jag inte har någon större koll på vad som gäller på den svenska popscenen just nu. Min syster har hypat Markus Krunegård till vansinne, och till viss del förstår jag henne när hans band uppträder. "Jag är en vampyr" är en strålande poplåt, och det är respekt att använda Enyas "Book Of Days" som intro. Miss Li blir dock riktigt jobbig efter typ fem sekunder, och det är svårt att greppa att det är samma person som sjunger duett så vackert på "Om du lämnade mig nu".
Jag är inte alls insatt i Lars Winnerbäcks diskografi och har ingen direkt aning om vad som väntar. Singlarna känner man ju igen, men den folkmusikanstrukna senaste skivan Daugava är det enda albumet jag hört i sin helhet. Just den skivan var en positiv överraskning, därför är det lite synd att inte fler låtar därifrån spelas, som hiten "Innan mörkret faller" eller min favorit "Jag har väntat på ett regn". Det är genomgående de snabba visorna med keltiska influenser som får igång publiken, som har hjälpt till att sälja ut Zinkensdamm till sista biljetten. Winnerbäck säger att han troligtvis aldrig spelat inför så många åskådare (19 000 stycken) förut, och det verkar som att de flesta kan varenda textrad utantill. Imponerande!
Det låter genomgående bra om bandet, men Winnerbäck är definitiv ingen naturlig entertainer, och för en oinvigd som jag själv finns det några sega passager. Till exempel hör inte någon av låtarna som sparats till extranummer till de jag gillade bäst, och även delar av publiken känns lite avvaktande mot slutet (men det kanske beror på trötthet). Intressant nog så hade mamma, familjens stora expert på Winnerbäck, en del synpunkter på låtlistan.
På det hela var det dock en riktigt trevlig konsert. Jag blev kanske inte Lars Winnerbäck-fantast över en natt, men jag förstår mer och mer varför han är så populär.
Betyg: 3/5
Låtlistan:
Mareld
Dom tomma stegen
Stockholms kyss
Farväl Jupiter
Dom sista drömmarna
Söndermarken
Och det blåser genom hallen
Elegi
Om du lämnade mig nu (med Miss Li)
Tvivel
Jag fattar ingenting
Hugger i sten
Elden
Dunkla rum
Åt samma håll
Solen i ögonen
--------------------------------------------
Strimmor
Kom
Kom ihåg mig
--------------------------------------------
För dig
Du hade tid
--------------------------------------------
Hjärter Dams sista sång
OS är igång
När jag var liten så brukade jag titta rätt intensivt de 2-3 första dagarna på OS, innan jag tröttnade och gick ut och arrangerade egna olympiska spel med mina tävlingssugna kompisar. Det lär väl inte bli aktuellt nu, men dessvärre lär det inte bli så mycket tittande detta OS på grund av de jobbiga sändningstiderna. Det blir att lita till Andre Pops och hans OS-sammandrag om kvällarna. De grenarna jag kommer att följa mest blir förutsägbart nog damfotbollen och friidrotten, men det roliga med OS är ju å andra sidan att det finns möjlighet att se sådant som inte sänds så ofta annars, som bågskytte, pingis, landhockey, gymnastik, beachvolley eller simhopp. Dock finns det också en hel del grenar som jag tycker är så trista att jag får lust att kasta mig utför balkongen, nämligen segling, boxning och alla ridsporter.
Om en liten stund: fotboll på Hässelby Gård med Yodas mannar.
Ikväll: Lars Winnerbäck-konsert på Zinkensdamm.
Bloggar jag gillar #3
Tommy och jag växte upp tillsammans på Drivbänksvägen, och från den första gången han slog mig i Street Fighter II förstod jag att han hade potential att bli något stort. Här fanns äntligen en värdig motståndare - a man worth killing. Vi har hittat på en hel del kul grejer genom åren, bland annat bjöd jag med honom till Hultsfredsfestivalen år 2002 (då festivalen fortfarande var het). Fem år senare bjöd Tommy tillbaka genom att ordna mig ett gig tillsammans med Anton Körberg i ett redan klassiskt avsnitt av Rock & Roll TV i Kanal Lokal.
Tomyo Tokyo är en närmast oumbärlig blogg för den som är intresserad av Japan, eller för den delen bara vill titta på jäkligt snygga bilder. Det berättas bland annat om hur det går med Tommys DJ-karriär, hans pluggande, vilka arkadspel som gäller (just nu: Silent Hill Arcade) och vilka utflykter som är bra. Mt. Fuji är tydligen en riktig höjdare (i dubbel bemärkelse, hoho...) som ni kan se på bilden nedan.
Grattis, Tommy-san!
Wacken-lera
Min video:
Recension: Grand Theft Auto IV
Det har lyfts till skyarna världen över och kallats det bästa spelet någonsin, men jag var på förhand lite skeptisk. Har aldrig riktigt kunnat instämma i hyllningarna som GTA-serien till Playstation 2 åtnjutit, och tyckte att senaste stationära delen San Andreas introducerade ett par riktigt dumma spelmoment. Men hör och häpna, GTA4 står upp mot hypen och håller hela vägen igenom! Det är seriens klart bästa spel hittills, mest tack vare för att kontrollen har genomgått en radikal förändring, men även för att handlingen engagerar för första gången på allvar. Där de tidigare delarnas hjältar mest känts som tomma ark så har Niko Bellic en personlighet, och hans historia berör verkligen.
Att gå in i eldstrider är inte längre en plåga utan riktigt underhållande, och bilfysiken har även den förändrats till det bättre. Det har också blivit lättare att navigera, och jag har ingen aning om hur jag klarat mig utan GPS:n förut i GTA-serien, liksom utan att åka taxi till destinationerna. Visst finns det också frustrerande spelmoment och en del onödiga transportsträckor, plus att ett par uppdrag för mycket går ut på att döda någon gängledare i ett bovnäste, för att sedan fly undan polisernas blåljus. Men sådana brister är så mycket lättare att bortse från nu.
Musiken i GTA är som vanligt ett kapitel i sig. Soundtracket till GTA4 är seriens största och bästa hittills, med allt från mysig electronica och svängig disco till skön gangsterrap och pumpande techno. Min personliga favorit blev föga förvånande frekvensen 97,8 och Liberty Rock Radio, med låtar som "The Seeker" med The Who, "Heaven And Hell" med Black Sabbath, "Edge Of Seventeen" med Stevie Nicks, "Fascination" med David Bowie, "Jailbreak" med Thin Lizzy och - alltså, herregud - "Mama" med Genesis (typ den sjunde bästa låten som någonsin skrivits, eller något). Har även lyssnat en del på Vladivostok FM, där DJ:n är ingen mindre än Eurovision Song Contest-vinnaren Ruslana, och hennes vinnarlåt "Wild Dances" finns såklart med.
Där jag i de tidigare GTA-spelen mest skyndat mig igenom uppdragen för att bli klar med spelet så tar jag här min tid i Liberty City för att uppleva allt vad staden har att erbjuda. Jag kör streetrace, bowlar med mina vänner, går på strippklubb, flyger helikopter, stjäl bilar åt den galne Brucie, kör taxi, går på dejt, shoppar kläder och surfar på nätet till tonerna av Jean Michel Jarres avslappnande "Oxygene IV". Bland annat.
När jag klarar spelet efter lite drygt 40 timmar så har jag bara kommit upp i 66 procent. Det finns massvis kvar att slutföra innan allt är klart. Nu låter jag Niko Bellic vila ett par veckor, sedan återupptas jakten på 100 procent. För att krydda till det lite extra så tävlar jag mot min gode vän Post-Linus om att vara först med att klara ALLT. Om typ ett år kan jag berätta vem av oss som vann.
Betyg: 5 av 5
Wacken-bilder
Ahlins rara flickvän Erika fick stanna hemma.
Resan var lång och seg, så Ahlin satt mest och dagdrömde.
Kristianstads-Martin och Ahlin på färjan över till Tyskland.
Vårt tält! Våra finländska tjejer var dock inte så förtjusta i flaggan.
Larsson tog en tripp in till byn.
Brudarna på väg in till festivalområdet, och de dricker inte saft direkt.
Nathalie blev utmanad på duell av hjälten från Secret of Monkey Island-spelen.
Heidi trånar efter Bruce Dickinson?
Vi var mycket nöjda med Iron Maiden.
Kusin Max visar upp sitt senaste verk.
Kön till bajamajorna. Jippi.
'Camp Sweden.
Det började regna, men Larsson brydde sig inte.
Gyttjebrottning. Heidi tittar förskräckt på.
Festivalen har skördat sitt första offer.
Heidi och Niklas (med en suspekt krigsmålning) innan vi såg Soilwork.
Soilworks sångare Speed Stridh i högform!
Mycket folk ville se Soilwork.
Så här vackra var vi efter konserten.
Så här ska det se ut!
Nathalie tog studenten på Wacken.
De tre vise männen gick på festival.
The best of the best.
Wacken-rapport
Blev dock genast på bättre humör när vi kom fram till själva festivalen och ett strålande väder. Vid ankomsten fick man först sitt armband, och sedan en påse med lite smått och gott, inklusive ett regnskydd, en kondom, klistermärken, osv. Regnskyddet visade sig bli användbart då det kom ett gäng störtskurar under fredagen och lördagen. Jag, Ahlin, Larsson och Heidi hjälptes åt att sätta upp tältet medan Nathalie (sällskapets primadonna) gick och duschade. Nattie såg man inte så mycket av till och från sedan, men vi andra hängde ihop ganska bra.
Hur gick det då med mina tyska? Inte så bra, de tyskarna jag snackade med pratade alldeles för snabbt och för sluddrigt. Mitt trick att hålla konversationen vid liv var att helt oväntat börja rabbla tyska fotbollsspelare som Michael Ballack eller Phillip Lahm ("sehr gut player!") och det fungerade mestadels bra. Annars kan man alltid vända sig till språkfantomen Heidi-Maria Toikkanen om man behöver hjälp. Tjejen pratar finska, svenska, engelska och spanska flytande - och även lite tyska!
Överhuvudtaget var det - tvärtemot vad jag läst på förhand - riktigt bra organisation kring festivalen. Det enda minuset var väl att vatten inte fanns att tillgå på samma sätt som till exempel på Sweden Rock, och det kändes ganska sniket av arrangörerna att ta betalt för något som borde vara gratis. Att man själv inte hittar så bra känns mest som det berodde på ens oerfarenhet av Wacken, snarare än förvirrande skyltningar. Som när jag och Heidi hand i hand försökte hitta hem efter Iron Maiden-konserten på en becksvart camping, och jag råkade trilla ner i ett vattenfyllt dike, och självklart drog stackars Heidi med i fallet. Strax efteråt försökte jag leka Super Mario genom att hoppa över ett liknande dike, men det slutade med att jag rasade omkull mitt framför ett gäng amerikanska besökare som konstaterade att "woah, that shit is dangerous!".
Bandmässigt såg jag flera bra grejer. Iron Maiden, Soilwork och Nightwish utmärkte sig bäst, men även The Haunted, Mustasch, At The Gates och Killswitch Engage gjorde mycket bra ifrån sig. Lordi skippade vi tyvärr. Hemresan blev klart behagligare, vi körde filmmaraton så alla rockers satt snälla och tittade på storverk som Chuck Norris-rullen The Delta Force. Själv sneglade jag lite på Hostel II och Napoleon Dynamite, men läste annars mest Mötley Crüe-biografin The Dirt så mycket jag orkade. Bussresan hem tog "bara" 17 och en halv timme, och jag lyckades slumra till i cirka 30 minuter.
Kort sagt var det ett riktigt äventyr att vara på Wacken Open Air för första gången, och vi får väl se om det blir fler gånger. Mer bilder kommer snart!
