Nominerade till Podradiopriset
Varje år så anordnar den digitala byrån Daytona en omröstning som kallas Svenska Podradiopriset. I år är det extra speciellt, då vår kära podcast är nominerad i hela fyra klasser! Vi är nominerade i kategorierna "Bästa kultur och nöje", "Bästa amatörkanal", "Bästa originalkanal" och "Bästa svenska kanal", där vi tävlar mot idoler som Filip & Fredrik, Loading Live, Har du inte sett den? och Obiter Dictum. Fram till 30 september kan man rösta HÄR!
Andra nyheter är att vår RSS havererade eftersom det var alldeles för många nedladdningar (kul!), vilket gjorde att vi bytte till en ny, som med fördel hittas HÄR. Dessutom finns det numera en HEMSIDA där allt finns i mp3-form, bra för folk som aldrig fattat grejen med iTunes. I samma veva kortade vi ner podcastnamnet till Tommy Filmar Niklas & Emilio - mer kortfattat och inte lika associerat med snuskigheter.
Efter crossover-avsnittet med Har du inte sett den? så har vi dessutom hunnit med att spela in två nya episoder. Programförklaringarna lyder som följer:
I episod 10 så bjuder vi på recensioner av Red State och Paul, Tommy har sett hela The Fast & The Furious-serien och Niklas berättar om när han mötte en bister Ron Pearlman (Hellboy) i Älvsjö för en massa år sedan. Dessutom: trailerquiz med talande hundar och katter!
I episod 11 har vi en intensiv diskussion kring The Chemical Brothers inblandning i indiethrillern Hanna, Niklas får åter hopp om svensk film efter att ha sett Apflickorna, vi skickar en passning till Har du inte sett den?-gänget, Tommy ber sin flickvän om snus i direktsändning och så frågar vi oss varför svenska filmtitlar är så svårbegripliga.
Andra nyheter är att vår RSS havererade eftersom det var alldeles för många nedladdningar (kul!), vilket gjorde att vi bytte till en ny, som med fördel hittas HÄR. Dessutom finns det numera en HEMSIDA där allt finns i mp3-form, bra för folk som aldrig fattat grejen med iTunes. I samma veva kortade vi ner podcastnamnet till Tommy Filmar Niklas & Emilio - mer kortfattat och inte lika associerat med snuskigheter.
Efter crossover-avsnittet med Har du inte sett den? så har vi dessutom hunnit med att spela in två nya episoder. Programförklaringarna lyder som följer:
I episod 10 så bjuder vi på recensioner av Red State och Paul, Tommy har sett hela The Fast & The Furious-serien och Niklas berättar om när han mötte en bister Ron Pearlman (Hellboy) i Älvsjö för en massa år sedan. Dessutom: trailerquiz med talande hundar och katter!
I episod 11 har vi en intensiv diskussion kring The Chemical Brothers inblandning i indiethrillern Hanna, Niklas får åter hopp om svensk film efter att ha sett Apflickorna, vi skickar en passning till Har du inte sett den?-gänget, Tommy ber sin flickvän om snus i direktsändning och så frågar vi oss varför svenska filmtitlar är så svårbegripliga.
En typisk inspelningsdag med Emilio och Tommy.
Blueberry Nation
Jag har ett soloprojekt! Efter alla år i Lost Domain, där jag mest verkat i det dolda, kände jag att det var dags att pröva vingarna på egen hand. Den meriterade producenten Danny Star kontaktades, en tid bokades i hans studio på Maltesholmsvägen och ut kom en låt som jag döpte till "Human Geography". En synthig liten sak med episka ambitioner. Mina influenser är främst elektroniska pionjärer som Vangelis och moderna popgrupper som M83, men intressant nog så drog mina spelintresserade vänner istället referenser till apikonen Donkey Kong (Thomas), den tyske kompositören Chris Hülsbeck (Johan Köhn) och "något gammalt science fiction-spel" (Tommy).
Läsare som inte hört låten får gärna bilda sig en egen uppfattning HÄR.
Bandnamnet Blueberry Nation har för övrigt ingen direkt djup mening, mer än att det har en rolig innebörd om man översätter namnet till svenska. Utöver "Human Geography" så är fler låtar på gång, så håll utkik!
Läsare som inte hört låten får gärna bilda sig en egen uppfattning HÄR.
Bandnamnet Blueberry Nation har för övrigt ingen direkt djup mening, mer än att det har en rolig innebörd om man översätter namnet till svenska. Utöver "Human Geography" så är fler låtar på gång, så håll utkik!
Skivomslaget.
Popaganda 2011
Det blev Popaganda i år igen. Det känns som en tradition som kommer att hålla i sig många år, när man firar sommaren en sista gång med nya och gamla vänner, samt flera bra band.
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Daniel gör något man bör undvika!
Parker och London Kid.
Is Tropical, bra brittiskt band.
Julia och Linnea i samspråk.
Mörkret sänker sig över Popaganda.
Linnea visar hur en äkta Lundqvistare posar.
Arcade Fire!
När brödernas alkohol blev stulen fick det bli Dr Pepper resten av festivalen.
Those Dancing Days!
Årets bild från Popaganda, kan vi väl säga.
Daniel bjuder på en smak av Japan.
Parkliv med Tobys gäng.
Camp Niklas, som jag ödmjukt döpte vår lägerplats till.
Martin gör ett gästinhopp, till Linneas stora förtjusning.
Till slut blev suget för stort för Thomas, som återfanns inne i ölområdet.
Darkwing.
Lykke Li avslutar festivalen.
