Born This Way
En person jag tycker mycket om gav mig en skiva i present nyligen, bara så där. Inte vilken skiva som helst, dessutom... Vi talar om "Born This Way", Lady Gagas nya album, som hos många säkerligen är årets mest emotsedda produkt överhuvudtaget. Personligen älskade jag "The Fame" (båda versionerna) och efter en tre, fyra genomlyssningar törs jag utlova att Gaga har överträffat sig själv med sin nya skiva.
På "Born This Way" radas höjdpunkterna upp, en efter en. Öppningsspåret "Marry The Night" sätter ribban högt genom att vara ett litet mästerverk i sig själv, och ett givet soundtrack till många heta sommarnätter framöver. I ett av de många 80-talsflörtande spåren, "Hair", återfinns den kanske mest klistriga Lady Gaga-refrängen hittills, vilket för övrigt också skulle kunna sägas om både "Scheisse" och "Judas". Personliga favoriten just nu heter "Bloody Mary", en mörk ballad som landar någonstans mellan Depeche Mode-klassikerna "Violator" och "Songs Of Faith And Devotion". Vidare så sticker "Electric Chapel" ut med sitt metalriff som skulle kunnat ha hämtats från Judas Priests "Screaming For Vengeance", samt avslutningslåten "The Edge Of Glory", där ingen mindre än Clarence Clemons från Bruce Springsteens E Street Band levererar ett av sina patenterade saxofonsolon.
Ett 14 låtar långt album innehåller dock lätt material som inte är fullt lika fantastiskt. Att mediokra "Government Hooker" dyker upp redan som spår tre är ett mysterium i sig, likaså varför Lady Gaga valt att spela in den hårresande "Americano", som låter som något som hör hemma i Eurovision Song Contest. Sedan är det väl lite coolt att Queen-legendaren Brian May lirar elgitarr i "Yoü And I", men slutresultatet låter som något Shania Twain skulle ha kasserat.
En aning ojämnt med andra ord, men topparna är så många och höga att man förlåter Lady Gaga för de mindre lyckade ögonblicken. Med "Born This Way" stärker hon sin position som den tveklöst mest intressanta artisten just nu, alla kategorier.
På "Born This Way" radas höjdpunkterna upp, en efter en. Öppningsspåret "Marry The Night" sätter ribban högt genom att vara ett litet mästerverk i sig själv, och ett givet soundtrack till många heta sommarnätter framöver. I ett av de många 80-talsflörtande spåren, "Hair", återfinns den kanske mest klistriga Lady Gaga-refrängen hittills, vilket för övrigt också skulle kunna sägas om både "Scheisse" och "Judas". Personliga favoriten just nu heter "Bloody Mary", en mörk ballad som landar någonstans mellan Depeche Mode-klassikerna "Violator" och "Songs Of Faith And Devotion". Vidare så sticker "Electric Chapel" ut med sitt metalriff som skulle kunnat ha hämtats från Judas Priests "Screaming For Vengeance", samt avslutningslåten "The Edge Of Glory", där ingen mindre än Clarence Clemons från Bruce Springsteens E Street Band levererar ett av sina patenterade saxofonsolon.
Ett 14 låtar långt album innehåller dock lätt material som inte är fullt lika fantastiskt. Att mediokra "Government Hooker" dyker upp redan som spår tre är ett mysterium i sig, likaså varför Lady Gaga valt att spela in den hårresande "Americano", som låter som något som hör hemma i Eurovision Song Contest. Sedan är det väl lite coolt att Queen-legendaren Brian May lirar elgitarr i "Yoü And I", men slutresultatet låter som något Shania Twain skulle ha kasserat.
En aning ojämnt med andra ord, men topparna är så många och höga att man förlåter Lady Gaga för de mindre lyckade ögonblicken. Med "Born This Way" stärker hon sin position som den tveklöst mest intressanta artisten just nu, alla kategorier.
Kommentarer
Postat av: Janne Lundqvist
Bra recension!! Har själv bara lyssnat på cdn via datorn, men skall i morgon kräma på genom stereon! Watch out, neighbours!
Postat av: Mr Sir
Bra recenserat men vad i ligger storheten med Gaga. Berätta för en gammal stofil som undertecknad, som tycker att höjdpunkten i musiken kom med Ice Cubes It was a good day http://youtu.be/QWfbGGZE07M
Trackback
