Outer Heaven

En person jag tycker mycket om gav mig en skiva i present nyligen, bara så där. Inte vilken skiva som helst, dessutom... Vi talar om "Born This Way", Lady Gagas nya album, som hos många säkerligen är årets mest emotsedda produkt överhuvudtaget. Personligen älskade jag "The Fame" (båda versionerna) och efter en tre, fyra genomlyssningar törs jag utlova att Gaga har överträffat sig själv med sin nya skiva.

På "Born This Way" radas höjdpunkterna upp, en efter en. Öppningsspåret "Marry The Night" sätter ribban högt genom att vara ett litet mästerverk i sig själv, och ett givet soundtrack till många heta sommarnätter framöver. I ett av de många 80-talsflörtande spåren, "Hair", återfinns den kanske mest klistriga Lady Gaga-refrängen hittills, vilket för övrigt också skulle kunna sägas om både "Scheisse" och "Judas". Personliga favoriten just nu heter "Bloody Mary", en mörk ballad som landar någonstans mellan Depeche Mode-klassikerna "Violator" och "Songs Of Faith And Devotion". Vidare så sticker "Electric Chapel" ut med sitt metalriff som skulle kunnat ha hämtats från Judas Priests "Screaming For Vengeance", samt avslutningslåten "The Edge Of Glory", där ingen mindre än Clarence Clemons från Bruce Springsteens E Street Band levererar ett av sina patenterade saxofonsolon.

Ett 14 låtar långt album innehåller dock lätt material som inte är fullt lika fantastiskt. Att mediokra "Government Hooker" dyker upp redan som spår tre är ett mysterium i sig, likaså varför Lady Gaga valt att spela in den hårresande "Americano", som låter som något som hör hemma i Eurovision Song Contest. Sedan är det väl lite coolt att Queen-legendaren Brian May lirar elgitarr i "Yoü And I", men slutresultatet låter som något Shania Twain skulle ha kasserat. 

En aning ojämnt med andra ord, men topparna är så många och höga att man förlåter Lady Gaga för de mindre lyckade ögonblicken. Med "Born This Way" stärker hon sin position som den tveklöst mest intressanta artisten just nu, alla kategorier.

 

 

 

Glasvegas

Plats & datum: Annexet, 19/5

Bäst: "Daddy's Gone" och "Geraldine".
Sämst: Lite nonchalant till en början.

Skotska Glasvegas blev stjärnor över en natt för tre år sedan, då de släppte sin unisont hyllade debutskiva. Uppföljaren har dröjt; sångaren James Allen har tvingats ta itu med sina drogproblem, man har rekryterat en ny trummis i svenska Jonna Löfgren och dessutom tagit tid på sig med att spela in sin andra skiva med demonproducenten Flood, känd för sina produktioner åt band som Depeche Mode och U2. Kritiken för "Euphoric Heartbreak" har varit blandad, men ingen kan förneka att det finns flera spår på albumet som passar som handsken för de större arenorna. 

Starten är dock ganska trevande, snudd på seg. Trots färska kanonlåtar som "The World Is Yours" och "Shine Like Stars" vill det inte riktigt lossna, delvis på grund av den avvaktande publiken men också för att frontmannen ser snudd på ointresserad ut. Vissa textrader sluddras fram, vilket känns väldigt onödigt när vokalisten har ett sådant sensationellt röstregister. Vändningen kommer i favoritlåten från nya skivan, den 80-talsflörtande balladen "Whatever Hurts You Through The Night", som växer till en koloss live. James Allen sjunger ut på riktigt för första gången under kvällen, ljustavlan blinkar "GLASVEGAS" och rysningarna börjar leta sig fram under tröjan.

Nya, fantastiska bitar som "Euphoria, Take My Hand" i all ära, men det är i de gamla låtarna som Glasvegas når sin fulla potential. Publiken sjunger med i varje textrad i stadiumvältare som "Geraldine", "Ice Cream Van" och "Go Square Go", till den grad att James Allen ser uppriktigt rörd ut. Just när man tror att det inte kan bli bättre så kommer kvällens höjdpunkt i form av avslutningen, en makalöst stor och sorglig "Daddy's Gone", som ekar kvar i huvudet hela vägen hem genom Stockholmsnatten.

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

Pain Pain, Never Again
The World Is Yours
You
It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry
Shine Like Stars
Whatever Hurts You Through The Night
Lonesome Swan
Heartbreaker
Euphoria, Take My Hand
Geraldine
Ice Cream Van
Go Square Go
------------------------------------------
Flowers And Football Tops
S.A.D. Light
Lots Sometimes
Daddy's Gone

 

 

 

 

En av världens största och bästa spelserier - The Legend Of Zelda - fyller 25 år i år, vilket magasinet Level uppmärksammar med 32 sidor om just Zelda-serien. Jag ska inte vara sämre, utan utser härmed mina tre Zelda-favoriter.

1. The Legend Of Zelda: A Link To The Past (1991)



En förfinad och mer linjär version av upplägget i det allra första spelet, men den här gången med två världar (en ljus och en mörk) som hjälten Link kunde resa mellan. Den största styrkan i spelet ligger inte i den närmast perfekta kontrollen, den fantastiska musiken, de färgstarka bossarna (magikern Agahnim är en favorit) eller storyn, utan i detaljrikedomen i miljöerna. Att Nintendo lyckats få platser som Kakariko Village, Lost Woods, Death Mountain, m.fl. att kännas så levande är en triumf i sig. Den ordvitsande titeln är ytterligare ett plus.

2. The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time (1998)



Kanske det mest emotsedda spelet någonsin när det släpptes. Det första Zelda-spelet till N64 tog serien in i den tredje dimensionen, vilket ledde till större frihet och mer hemligheter än någonsin att söka upp. Uppmärksammade detaljer inkluderade bland annat möjligheten att rida till häst, samtidigt som instrument (bland annat titelns okarina) spelade en viktig roll. Kommer i en nyversion till Nintendos nya bärbara konsol 3DS senare i år.

3. The Legend Of Zelda (1986)



En banbrytande klassiker när det släpptes, och fortfarande intressant. Spelskaparen Shigeru Miaymoto tänkte tillbaka på sin barndoms utforskande i grottor och skogar på den japanska landsbygden, och bestämde sig för att göra ett spel kring detta. Spelets alla palats (förutom den sista) går att klara i vilken ordning man vill, samtidigt som Hyrule är rikt på hemliga passager och gångar. Ledmotivet är dessutom smått legendariskt.

Fotnot: Allt har dock inte alltid stått helt rätt till i Hyrule. Ett exempel är Nintendos outsourcing av sitt kanske mest älskade varumärke till Philips för deras konsol CD-i, vilket resulterade i de två horribla spelen Link: The Faces Of Evil och Zelda: The Wand Of Gamelon. Och för att inte tala om den tecknade serien (se klippet nedan), där Link låter som en amerikansk snorunge på gnälligt humör. Kanske är detta anledningen till att han aldrig pratat i spelen?

Excuse me, Princess!

Förändringarnas vindar blåser inom det Statliga Postverket; tjänster försvinner, nya tillkommer, personal roterar mellan arbetsplatser och chefer byts ut. Ulvsunda är givetvis inget undantag. När Grossman och Post-Linus slutade så lämnades i princip kontoret åt de resterande brevbärarna - tanken är att alla ska hjälpas åt med allt. Inte helt lätt alla gånger, i synnerhet när det finns två starka individer som båda tycker att de vet bäst hur ett postkontor ska drivas. Jag talar givetvis om de älskvärda karaktärerna Kamel och Kenneth, som på sistone styrt upp en slags maktkamp mellan varandra. Ibland med inte helt schyssta knep, som darttavlan här nedanför är ett tydligt bevis på. Men i krig och kärlek är ju allt tillåtet, right? 

Fredagen bjöd på ännu en oväntad dag vid Universitetet. Förmiddagen ägnades åt att gräva gropar ute vid Stora Skuggan, för att kunna ta jordartsprover. Hittar man exempelvis postglacial lera så vet man att jorden man gräver i låg under Högsta Kustlinjen. De som hade på sig gummistövlar fick dessutom traska ut i ett träsk för att ta prover med en så kallad "ryssborr", som utan problem kan gräva flera meter under jordytan. Jag hade dock inga lämpliga stövlar, så jag tog en gubblur på gräsmattan så länge.

Höjdpunkten kom efter lunch, då klassen återsamlades vid Bergianska trädgården. Det är ett slags enormt växthus med flera olika rum, där syftet varit att återskapa temperaturen och vegetationen på exotiska platser som Sydafrika, Kalifornien, Australien, m.fl. Som grädden på moset gick det att beskåda den omtalade jätteblomman som tagit 16 år på sig att blomma ut, vilket känns extra långt med tanke på att blomningen bara pågår i två dagar. Mest känd är blomman annars för att stinker as - ett knep för att locka till sig insekter och andra smådjur.

I detta tropiska klimat skulle vi sedan under ett par timmar gå runt och lösa uppgifter kring de olika sektionerna i trädgården. Hettan berörde mig dock inte det minsta; att strosa runt i miljöer som för tankarna till storfilmer som "Avatar" och "The Lost World" slår vilken föreläsningssal som helst med hästlängder.

Nyinspelningen av "Resan Till Jordens Medelpunkt" inleds.

 

En lätt nervös Kaye och Ami.

 

Let's put a smile on that face!

 

Ensam i skogen.

 

Tjejerna visar hur det går till.

 

Åhman och Solander, den senare peppad inför årets rävjakt.

 

Emil och Ami.

 

Lunchen intogs i Observatorielunden, bland Handelsstudenterna. Åhman var misstänksam mot allt och alla.

 

Ett litet fotostopp innan vi anlände till Bergianska.

 

Många vackra blommor. Hit måste jag gå med min mor någon dag.

 

Den utdelade uppgiften resulterade i en del skeptism.

 

Hettan i Kalifornien-rummet var mastig, vilket blev för mycket för vissa. Längst till vänster har ett litet barn kollapsat över en bänk, t.ex.

 

Jag och den omtalade Amorphophallus Titanum - blomman som stinker död grävling.

 

Welcome to the jungle.

 

Professorn.

Efter det rungande gensvaret på pilotavsnittet av Tommy Filmar Niklas så spelade vi raskt in två avsnitt till.

I episod 2 möter vi en bakfull Niklas som ändå lyckas leverera en acceptabel recension av Red Riding Hood, Tommy gillar Scream 4 men hatar Sofia Coppolas Somewhere, vi minns vår gemensamma barndomsidol John Candy, Tommy välkomnar Arnold Schwarzeneggers återkomst till filmduken med Terminator 5 och hinner dessutom med att blanda ihop Twins och Junior. Utöver detta så blir det åter trailerquiz och två musikinslag.

Episod 3 är helt tillägnad superhjältar, med anledning av att sommaren präglas av storfilmer som baseras på serietidningar. Därför bjuder vi in vår gemensamma vän Emilio Spinetti, som agerar konsult och superhjälteexpert. Det mest uppseendeväckande med avsnittet är att jag helt uppenbarligen har missat hur roligt det här med serietidningar verkar vara. Ta bara en titt på kostymerna som karaktärerna Wonder Woman, Emma Frost och Psylocke bär nedan. Nu förstår man varför Emilio började läsa dessa tidningar som 14-åring.

Avsnittet i övrigt: Emilio avslöjar att bioaktuella Green Lantern har ett mörkt förlutet (han är pedofil!), Tommy upprörs av de hiskeliga biobiljettspriserna i Sverige, jag namedroppar Mr. Freeze som favoritskurk och blir utskrattad, Emilio berättar varför han har sett X-Men 41 stycken gånger, Tommy rapar diskret i micken (lyssna runt 17:05), Emilio erkänner att han inte lyssnar på vår podcast, Tommy undrar varför alla superhjältar envisas med att använda mantlar, vi utnämner Stålmannen till den tråkigaste superhjälten någonsin och Emilio ger mig en rejäl match i trailerquizet.

Lyssna på avsnitten HÄR.

Wonder Woman.

 

Emma Frost.

 

Psylocke.

 

Bioaktuella Green Lantern har ett tveksamt förflutet.

 

Amon Amarth

Plats & datum: Tyrol, 14/5

Bäst: "Twilight Of The Thunder God".
Sämst: Det hade varit häftigt att höra senaste albumet i sin helhet.

Det var länge sedan ett band körde över mig till den grad som Amon Amarth på Tyrol i lördags. Det har gått att skönja stor potential vid de tidigare tillfällen jag bevittnat Tumba-kvintetten live, men det är först nu, 19 år och 8 album in i karriären, som alla bitar faller på plats. Den brandgula och enorma backdropen sätter tonen direkt, och själva konserten lever upp till förväntningarna.

Vikingar och gudar är på tapeten igen med tanke på biopremiären av blockbustern Thor, men denne bleknar fullständigt i jämförelse med Johan Hegg, Amon Amarths självklare frontman. Scennärvaron är total; mellansnacket är roligt; growlet är mäktigt. Inledningsvis är besvikelsen stor över att senaste skivan "Surtur Rising" inte framförs i sin helhet som under den amerikanska vändan av turnén, men blotta åsynen av "Skäggis" och hans mannar gör att alla sura miner raskt suddas bort.

Kvintteten har ett stort knippe vikingahits att framföra och gör ett bra jobb med att sprida ut repertoaren över hela karriären. Visst saknas favoriter som "Cry Of The Blackbirds" och "Valhall Awaits Me", och visst kan man tycka att "Death In Fire" förtjänar mer än att framföras som del i ett medley, men det är blott noteringar i mariginalen. Jämte In Flames är Amon Amarth Sveriges bästa liveband alla kategorier, och betygsfemman är inte långt borta.

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

War Of The Gods
With Oden On Our Side
Destroyer Of The Universe
Masters Of War
Live For The Kill
Guardians Of Asgaard
Doom Over Dead Man
Slaves Of Fear
God, His Son And Holy Whore
Varyags Of Miklagaard
For Victory Or Death
Victorious March/Gods Of War Arise/Death In Fire
---------------------------------------------------------
Twilight Of The Thunder God
Runes To My Memory
The Pursuit Of Vikings

 

 

 

 

Ikväll är det final i Eurovision Song Contest, men jag ser desto mer fram emot en annan musiktävlings final. Lördagen den 4 juni klockan 18:05 står nämligen Lost Domain på Debaser Medis scen med anledning av att vi har gått till Stockholmsfinal i Emergenza, tävlingen för osignade band. Det blir tveklöst vår viktigaste spelning hittills; både juryröster och publikröster kommer att spela in, så vi vill såklart att så många som möjligt kommer och hejar.

När jag ändå är i farten så tänkte jag dela med mig av cover-arten till vår singel "Smile", som från och med den 1 juni kommer att finnas tillgänglig på Spotify!

Det började med att Tommy föreslog att vi två skulle göra en podcast som behandlar vårt kanske största gemensamma intresse: film. En filmpodcast, helt enkelt. Sagt och gjort, vi började spåna kring vad vi tycker en bra filmpodcast ska innehålla, bestämde ett datum för inspelning och tryckte på REC. Titeln sattes till "Tommy Filmar Niklas" och resten är historia, som man säger. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, en lyssnare hörde exempelvis av sig och tyckte att det lät "helt OK".

Vår idé med podcasten är att det ska vara som en naturlig och genuin konversation mellan två filmintresserade grabbar. Man tillåts spåra ur och komma in på stickspår, samtidigt som både bioaktuella filmer och gamla VHS-favoriter avhandlas. Det är inte lätt att göra en bra podcast, men väldigt roligt. Att prata film med Tommy är ett stort nöje i sig, och att göra något större utav det är ett tillfälle att lära sig mer om radiomediet. Plus att jag måste hålla mig ajour med vad som händer i filmvärlden och försöka se så mycket som möjligt.

Ett axplock från pilotavsnittet: jag berättar om mitt bästa biominne, Tommy gräver upp gamla betygsskelett (läs: min 5:a till Enemy Of The State en gång i tiden), vi frågar oss varför Independence Day-regissören Roland Emmerich hatar Jorden så mycket, jag recenserar Sucker-Punch, vi pratar om den kommande Alien-filmen Prometheus, Tommy bjuder på en kontrovers när han menar att Blade Runner är "överskattad", jag tipsar om en riktigt bra rysare, vi pratar om Scream-mytologin och mycket mer.

Andra avsnittet är redan inspelat, medan det redigeras och klipps så går det såklart bra att lyssna på första avsnittet HÄR (iTunes krävs!).

The movie poster.

Här kommer ett inlägg som vänder sig främst till alla geografistudenter där ute - men ni andra är givetvis välkomna att läsa ni också. På fredag nästa vecka är det nämligen dags för ännu en tenta, och denna kommer bland annat att handla om mineraler & bergarter. Mineraler är den delen i jordskorpan som bygger upp bergarter, som i sin tur är bla bla, etc etc. Hursomhelst, för att underlätta för mig och mina kurskamrater så kommer här upp bilder på lite "stuffer" som vi ska lära oss till fredag. Om jag kikar på dem varje dag så kanske något fastnar, vem vet?

Inte helt rätt att vara veta vad som är vad.

 

Flitiga som få!

 

Bingobollar?

 

Fler än jag var smarta och tog kort.

 

Lerskiffer och Glimmerskiffer.

 

Leptit och Biotitglimmer.

 

Kopparkis, Diabas, Hematit.

 

Muskotglimmer och Marmor/Urkalksten.

 

Marmor/Urkalksten och Kvarts.

 

Magnetit, Sandsten, Kalkspat/Kalcit, Pregnatit.

 

Klockans håll ovanifrån vänster: Pegmatit, Gnejs, Granit, Blyglans, Ortoceratitkalksten, Fältspat, Alunskiffer.

 

Klockans håll ovanifrån vänster: Sandsten, Pegmatit, Gnejs, Kalkspat/Kalcit, Magnetit.

Ikväll är det dags att bege sig till Debaser Slussen igen, inte för att spela själv den här gången, utan för att kika på metallbandet Scar Symmetry. Jag har följt dem ända sedan starten, då de endast hade en sångare i form av Christian Älvestam, och jag fortsätter att följa dem nu när de istället har två vokalister. När Älvestam fick sparken efter det tredje albumet så krävdes det två sångare för att ersätta honom, en för skönsång (Lars Palmqvist) och en för growl (Robban Karlsson).

I dagarna kom gängets femte album, med titeln "The Unseen Empire". Gitarristen Jonas Kjellgren (som även producerat två album åt Degradead) ställde därför upp på en väldigt underhållande intervju i senaste Close-Up Magazine, där han bland annat pratade om att bandmedlemmarna inte direkt är några "pretty boys":

- Alla är tjocka, gamla och tunnhåriga. Utseendemässigt är det något stort fel på oss alla. Ingen är snygg. På håll går det kanske att uppfatta oss som lite söta, men tittar man närmare så upptäcker man att det inte riktigt är så.

Eller ett annat roligt citat angående vilka som lyssnar på bandet:

- Man kan utan problem föreställa sig våra fans ensamma framför en dator. Vi spelar datorspelshårdrock helt enkelt.

Själv skulle jag dock välja att klassifiera bandets genre som science fiction-metall. Det beror delvis på det generösa användandet av lustiga synthljud, men främst för lyriken. Själv har jag fått sitta med lexikon för att försöka förstå innebörden av kluriga textrader i låtar som "The Iconoclast", "Ghost Prototype I - Measurement Of Thought", "Quantumleaper", "Noumenoun And Phenomenon" och "Deviate From The Form". Bandets melodier är det dock inte svårt att greppa, oftast är de så direkta och klämkäcka att epitetet "schlagermetall" inte ligger alltför långt bort.

En annan intressant sak som kommer fram i intervjun är att bandet inte repar inför sina turnéer, med anledning av att medlemmarna är utspridda över hela Sverige. Blir spännande att se hur de lyckas hantera pressen inför spelningen på Debaser Slussen ikväll.

Fotnot: Kan man inte komma till Debaser Slussen ikväll så spelar bandet även på Getaway Rock Festival i sommar.

Scar Symmetry idag, med två vokalister istället för en.

 

"Morphogenesis", från plattan "Holographic Universe".

 

I torsdags var vi på Kägelbanan med anledning av Wacken Metal Battle, tävlingen där sex band gjorde upp om en plats på scenen på självaste Wacken Open Air i Tyskland i sommar. Jag och Heidi var där för att heja på Frantic Amber, så vi blev lite besvikna när de inte vann, trots att de gjorde sitt kanske bästa scenframträdande som jag sett dem göra. Det var två för mig nya låtar samt mina favoriter "The Awakening" och "Wrath Of Judgment" som framfördes, och det var riktigt bra ös från tjejerna. Fortsätter de så här så är jag säker på att de kommer att få lira på Wacken Open Air i sinom tid, så de ska inte känna sig alltför nedslagna.

Vann gjorde istället Mother Of God, ett 70-talsdoftande band från Borlänge. De hörde inte till mina favoriter, men var samtidigt väldigt spelskickliga och lär inte göra bort sig på Wacken. I juryn satt medlemmar som pappa valt ut från band som Crucified Barbara, Opeth och Tiamat, samt från tidningar som Close-Up. Medan de sammanträdde så uppträdde grabbarna i Degradead, vilket blev kvällens höjdpunkt. Det spelades två låtar från kommande albumet "A World Destroyer", gamla godingar som "Take Control" och "Pass Away", samt en Iron Maiden-cover i form av "Running Free". Detta med anledning av att Degradead ska spela på Maidens officiella efterfest i Göteborg i sommar, efter att järnjungfrun intagit Ullevi.

Fotnot: Degradeads releaseparty för "A World Destroyer" kommer att äga rum på Debaser Medis den 26 maj, och Frantic Amber är ett av förbanden. Biljett köper man här.

Frantic Amber!

 

Sångerskan Elizabeth.

 

Basisten Sandra.

 

Gitarristen Mio.

 

Ös!

 

Jag och Heidi kollade in Helinor från sittplatserna.

 

Larsson och Orhan såg fram emot Degradead.

 

Mikael Sehlin i Degradead hälsar på publiken.

 

Miche och Anders.

 

Kenneth, Mikael och David.

 

Anders.

 

Motljus är snyggt.

 

Mikael ryter till.

 

Mother Of God och juryn på scen.