Outer Heaven

Utan att överhuvudtaget ta något ifrån Jesper Strömblad och allt han gjort med In Flames, men hans beslut att hoppa av bandet på grund av sitt alkoholmissbruk kan ha varit det bästa som hänt bandet i nuläget. Med Strömblad ute ur bilden så vågar In Flames, med låtskrivaren Björn Gelotte och sångaren Anders Fridén i spetsen, ta ut svängarna på ett sätt som inte direkt karaktäriserat de närmaste föregångarna i diskografin; "A Sense Of Purpose" och "Come Clarity".

Lyssna bara på en låt som avslutande "Liberation", som är ren och skär popmusik förklädd till stadiumrock. Eller "The Puzzle", som inleder med ilsket mangel för att sedan avsluta med ett långt outro där vackra synthar och gitarrslingor tävlar om uppmärksamheten. Eller varför inte "A New Dawn", som ståtar med en hel stråkkvartett, eller mysballaden "The Attic", om en man som bygger en maskin uppe på vinden.

I en låt som "Ropes", som ramas in av snygga gitarrväggar, för sången tankarna till Fridéns och nye gitarristen Niclas Engelins gamla sidoprojekt Passenger. Anders Fridén ska ha haft lång tid på sig att skriva just sångmelodier, vilket verkligen hörs. Det kan vara i små detaljer som hur han uttalar vissa ord eller i viktigare moment, som att sättet han sjunger refrängerna på ofta skiljer sig. Textmässigt är albumet också en triumf för Fridén. Om man föreställer sig att "Fear Is The Weakness" handlar om Strömblads avhopp så blir den om möjligt ännu starkare, vilket passar bra ihop med den melankoliska synthslingan, som bäddar in låten och kontrasterar snyggt mot de tuggande gitarrerna.

Vidare kan man nämna mer typiska In Flames-nummer, som den mörka "Darker Times" eller "Where The Dead Ships Dwell", vars brottarrefräng gör den till en stark kandidat till nästa singel. Vidare har vi titelspåret, som tveklöst hör till det bästa bandet någonsin skrivit, eller första singeln "Deliver Us", som lär bli helt massiv i liveformatet.

Om man bortser från det Depeche Mode-aktiga mellanspelet "Jester's Door" (som mest bara känns märkligt i sammanhanget) så är "Sounds Of A Playground Fading" inget annat än ett helgjutet album och det bästa In Flames släppt ifrån sig på över tio år. Ge skivan lite mer tid så kanske den till och med passerar "Clayman".