Katten & brevbäraren
Ibland har man med sig paket ("klumpar", på brevbärarspråk) ut på rundan som sedan visar sig vara för stora för att gå igenom brevinkastet. Då får man ringa på dörren och hoppas på det bästa, vilket var just det som inträffade den här dagen. En ung tjej öppnade och blev glad när hon fick sitt paket. Då hände det som inte fick hända: just när tjejen skulle stänga så smet hennes katt ut - och porten till trapphuset stod öppen! Katten sprang ut på gatan och försvann, tjejen började skälla på sin sambo för att han inte hade hållit koll på den och det blev allmän kalabalik. Jag fruktade att jag förstört parets dag - kanske till och med deras förhållande?
Jag hade nästan glömt bort katten när jag närmade mig samma port fast på andra sidan gatan någon timme senare. Där, i det höga gräset, såg jag den - den bortsprungna katten! Här såg jag min chans att bli hjälte för en dag och närmade mig katten för att plocka upp den. Det gick förvånansvärt bra, katten var foglig och kelig, även om den började streta emot när vi närmade oss porten. Med katten i famnen ringer jag på dörren... och möts av en tjej som ser helt oförstående ut. I bakgrunden står hennes sambo med bister uppsyn - och katten i famnen! En ström av besvikelse och skam sköljer över mig när jag inser att jag i min iver att återförena familjen släpat dit en helt främmande kissemiss som nu verkligen vill därifrån. Jag känner ungefär likadant. Hade det funnits ett stup alldeles bredvid i det ögonblicket hade jag förmodligen kastat mig utför det och tagit katten med mig i fallet.
Jag vet inte vad för sorts sinnesförvirring jag drabbades av den där dagen. Katterna var inte ens särskilt lika, den ena var perserkatt och den andra en vanlig skogskatt! Förmodligen blev jag blind i jakten på utmärkelsen "Dagens hjälte" i lokaltidningen Vi i Västerort eller något. I slutändan fick jag dock nöja mig en annan utmärkelse: "Dagens clown."
Katten på bilden har inget med historien att göra.
Kooby! Hahahaha, så illa det kan gå när man bara vill hjälpa till och vara snäll. Man kan drabbas av ren blackout bara för att man vill vara schyst. Jag lider med dig (och den stackars katten, haha!).
Headern är AlbaNova, uppe vid KTH, där jag gick min första sommarkurs 2005. Jag var fräck nog och norpade bilden från nätet, har ingen egen bild för tillfället, men planerar att fixa det när tillfälle ges.
Hahahaha! Men du Niklas, kom ihåg att det är tanken som räknas.
Hahaha! Du är så rolig! Varför har du inte berättat detta för mig tidigare!? =)
Jo, det är ju tanken som räknas, haha. Plus att jag bjöd paret på en rolig historia att berätta för sina vänner och bekanta. Undrar förresten vad kattens riktiga ägare hade sagt om han/hon såg vad jag höll på med. Och vad tyckte egentligen katten om alltihop?
Erika: Du vet hur det är, de bästa historierna sparar man till bloggen. =)
