Teaser från Riddar Jakob
I fredags spelade Lost Domain på Riddar Jakob i - ni gissade det - Jakobsberg. Det gick faktiskt riktigt bra, trots att både jag och Erika var lite krassliga. Rikligt med bilder kommer, men tills vidare får ni hålla till godo med aptitretaren här nedan.
Lost Domain @ Riddar Jakob.
Solrosen
Jag och bröderna kan fortfarande inte få nog av Japan och spenderade delar av lördagsförmiddagen med att sondera terrängen i Stockholm på jakt efter nya kickar. Vi ramlade av en slump in i den lilla restaurangen Solrosen som serverar allt möjligt inom det asiatiska köket. Bröderna blev besvikna på att curryn som vanligt var slut, men jag var bara intresserad av bibimbapen, Nordkoreas nationalrätt. Det var ganska prick ett år sedan jag åt bibimbap, så det var på tiden. Det roliga med den rätten är att den kan se ut lite olika beroende på hur man väljer att laga den. Solrosens version var ganska olik både den som Linda lagar och den jag testade i Japan, men ändå riktigt god. Rekommenderas!
Solrosen. Notera den roliga sushiklockan nere i vänstra hörnet.
En broder hugger in.
Det enda jag saknar är ett ägg. Annars: perfekt!
Through Smudged Lenses
Om inte alla noterat detta ännu så har jag skaffat nya glasögon efter typ 17 år med de gamla, tråkiga. Samtidigt som jag köpte de nya bågarna så kände jag att jag nu var tillräckligt gammal för att våga peta mig i ögonen - därför blev det även linser. I början gick det riktigt trögt och kändes obehagligt, men efter lite övning så går det nu förvånansvärt smidigt. Who would have thought? Linserna har dock mest fått ligga på hyllan tills vidare, förmodligen för att jag är så förtjust i de nya glasögonen. Mest för att de får mig att se smartare ut än vad jag egentligen är.
A revamped look for the new century.
Dagens Lokaltidningsbesvikelse
I vanliga fall brukar jag inte tipsa om andras bloggar, men för Dagens Lokaltidningsbesvikelse gör jag ett undantag. Det är en blogg som samlar typiska lokaltidningsartiklar om människor som är besvikna på samhället, sina medmänniskor, saker som inte fungerar, etc.
Kriterier för en äkta lokaltidningsbesvikelse, enligt bloggen:
1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.
Artiklarna är roliga att läsa för att det oftast rör sig om småsaker som kanske inte hade platsat i till exempel Dagens Nyheter. Några exempel på rubriker: "Inställd E6-invigning väcker besvikelse", "Fick häcken bortklippt", "Gary har fått nog av att plocka skräp", "Utdelaren kastade sin reklambunt på Lars-Erik", "Sopkärlens lock sluter inte rätt", "Nu har de boende tröttnat"... Eller min favorit, "De stal hans VM-final", om en man som inte kunde se finalen i fotbolls-VM hemma hos sig på grund av ett elfel, utan istället fick gå hem till sin son några hundra meter bort. Reportern var säkert oerhört nöjd med det scoopet.
En rubrik som renderade i en hel del fnissningar hos mig var för övrigt "Fågelbajset tar över badplatsen"... innan jag såg att det handlade om Maltesholmsbadet (min lokala badstrand!) och ett problem som jag och mina vänner gnällt på hela sommaren. Kanske är det inte omöjligt att jag själv hamnar på Dagens Lokaltidningsbesvikelse någon gång i framtiden?
Kriterier för en äkta lokaltidningsbesvikelse, enligt bloggen:
1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.
Artiklarna är roliga att läsa för att det oftast rör sig om småsaker som kanske inte hade platsat i till exempel Dagens Nyheter. Några exempel på rubriker: "Inställd E6-invigning väcker besvikelse", "Fick häcken bortklippt", "Gary har fått nog av att plocka skräp", "Utdelaren kastade sin reklambunt på Lars-Erik", "Sopkärlens lock sluter inte rätt", "Nu har de boende tröttnat"... Eller min favorit, "De stal hans VM-final", om en man som inte kunde se finalen i fotbolls-VM hemma hos sig på grund av ett elfel, utan istället fick gå hem till sin son några hundra meter bort. Reportern var säkert oerhört nöjd med det scoopet.
En rubrik som renderade i en hel del fnissningar hos mig var för övrigt "Fågelbajset tar över badplatsen"... innan jag såg att det handlade om Maltesholmsbadet (min lokala badstrand!) och ett problem som jag och mina vänner gnällt på hela sommaren. Kanske är det inte omöjligt att jag själv hamnar på Dagens Lokaltidningsbesvikelse någon gång i framtiden?
Ett axplock av besvikelser, samtliga hämtade från Dagens Lokaltidningsbesvikelse.
Katten & brevbäraren
Som brevbärare händer det att man snubblar över både det ena och andra på sin runda, vilket kan leda till helt sanslösa historier. Nu tänkte jag berätta om en händelse som drabbade en postman (vi kan kalla honom för "jag") när han delade ut brev på Björkbacksvägen i Bromma för ett par veckor sedan.
Ibland har man med sig paket ("klumpar", på brevbärarspråk) ut på rundan som sedan visar sig vara för stora för att gå igenom brevinkastet. Då får man ringa på dörren och hoppas på det bästa, vilket var just det som inträffade den här dagen. En ung tjej öppnade och blev glad när hon fick sitt paket. Då hände det som inte fick hända: just när tjejen skulle stänga så smet hennes katt ut - och porten till trapphuset stod öppen! Katten sprang ut på gatan och försvann, tjejen började skälla på sin sambo för att han inte hade hållit koll på den och det blev allmän kalabalik. Jag fruktade att jag förstört parets dag - kanske till och med deras förhållande?
Jag hade nästan glömt bort katten när jag närmade mig samma port fast på andra sidan gatan någon timme senare. Där, i det höga gräset, såg jag den - den bortsprungna katten! Här såg jag min chans att bli hjälte för en dag och närmade mig katten för att plocka upp den. Det gick förvånansvärt bra, katten var foglig och kelig, även om den började streta emot när vi närmade oss porten. Med katten i famnen ringer jag på dörren... och möts av en tjej som ser helt oförstående ut. I bakgrunden står hennes sambo med bister uppsyn - och katten i famnen! En ström av besvikelse och skam sköljer över mig när jag inser att jag i min iver att återförena familjen släpat dit en helt främmande kissemiss som nu verkligen vill därifrån. Jag känner ungefär likadant. Hade det funnits ett stup alldeles bredvid i det ögonblicket hade jag förmodligen kastat mig utför det och tagit katten med mig i fallet.
Jag vet inte vad för sorts sinnesförvirring jag drabbades av den där dagen. Katterna var inte ens särskilt lika, den ena var perserkatt och den andra en vanlig skogskatt! Förmodligen blev jag blind i jakten på utmärkelsen "Dagens hjälte" i lokaltidningen Vi i Västerort eller något. I slutändan fick jag dock nöja mig en annan utmärkelse: "Dagens clown."
Ibland har man med sig paket ("klumpar", på brevbärarspråk) ut på rundan som sedan visar sig vara för stora för att gå igenom brevinkastet. Då får man ringa på dörren och hoppas på det bästa, vilket var just det som inträffade den här dagen. En ung tjej öppnade och blev glad när hon fick sitt paket. Då hände det som inte fick hända: just när tjejen skulle stänga så smet hennes katt ut - och porten till trapphuset stod öppen! Katten sprang ut på gatan och försvann, tjejen började skälla på sin sambo för att han inte hade hållit koll på den och det blev allmän kalabalik. Jag fruktade att jag förstört parets dag - kanske till och med deras förhållande?
Jag hade nästan glömt bort katten när jag närmade mig samma port fast på andra sidan gatan någon timme senare. Där, i det höga gräset, såg jag den - den bortsprungna katten! Här såg jag min chans att bli hjälte för en dag och närmade mig katten för att plocka upp den. Det gick förvånansvärt bra, katten var foglig och kelig, även om den började streta emot när vi närmade oss porten. Med katten i famnen ringer jag på dörren... och möts av en tjej som ser helt oförstående ut. I bakgrunden står hennes sambo med bister uppsyn - och katten i famnen! En ström av besvikelse och skam sköljer över mig när jag inser att jag i min iver att återförena familjen släpat dit en helt främmande kissemiss som nu verkligen vill därifrån. Jag känner ungefär likadant. Hade det funnits ett stup alldeles bredvid i det ögonblicket hade jag förmodligen kastat mig utför det och tagit katten med mig i fallet.
Jag vet inte vad för sorts sinnesförvirring jag drabbades av den där dagen. Katterna var inte ens särskilt lika, den ena var perserkatt och den andra en vanlig skogskatt! Förmodligen blev jag blind i jakten på utmärkelsen "Dagens hjälte" i lokaltidningen Vi i Västerort eller något. I slutändan fick jag dock nöja mig en annan utmärkelse: "Dagens clown."
Katten på bilden har inget med historien att göra.
Farsan i 3D
Farsan har hakat på 3D-trenden och publicerat ett fotografi där han är helt tredimensionell. Påstår han själv i alla fall, själv har jag inga 3D-glasögon till hands för att kolla att det farsgubben säger stämmer. Coolt vore det om det fungerar, så ni som kan kontrollera får gärna höra av er och berätta!
Outer Heaven har sökt Janne Lundqvist för en kommentar, han vill dock inte säga mer än att "Avatar kan slänga sig i väggen".
Outer Heaven har sökt Janne Lundqvist för en kommentar, han vill dock inte säga mer än att "Avatar kan slänga sig i väggen".
Farsan i 3D.
Lost Domain @ Copperfields
Det har blivit mycket spelningar för Lost Domain denna höst, känns som att vi varit igång varannan helg åtminstone. På fredag är det dags för Riddar Jakob i Jakobsberg, och i lördags var det Copperfields tur att hemsökas av Lost Domain-spöket. Som en del i ett stort MyJam-projekt delade vi scen med banden Solomon Grundies, Artimo och Fredriks band Captain Blackbeard, vilket kändes som ett starkt paket. Mycket riktigt lockades det mycket folk till lokalen, enligt vakterna var det nytt rekord när det gällde besökarantal.
Vår spelning var väl snarare mer kul än bra, vi var sista band ut och det märktes att publiken var ganska mätt. Ett par rätt grova missar av oss i bandet störde också, men när vi kollade igenom en filminspelning av konserten så kändes det helt okej ändå. Sen värmde en av fyllekommentarerna efteråt extra mycket, då en euforisk herre berättade att han sett både Led Zeppelin och Pink Floyd uppträda live - och att detta var lika bra. "Jag är en enkel man, men jag har ett öra för musik", sa han. Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain. Jag gillar det! Undrar förresten om mannen sa samma sak till de andra banden?
Uppmärksamma läsare kanske noterar den lite ovanliga sminkningen jag så snyggt bär upp på bilderna här nedanför. När vi laddade inför konserten i Sundbyberg kände jag att det var dags att ta min scenpersonlighet till nästa nivå, så jag och min medbrottsling Erika experimenterade fram en slags emo-look som var tänkt att ta publiken med storm. Mina vänner såg dock mest förvirrade och skeptiska ut, vilket nog gör detta till en engångsgrej. Om inte publiken vill ha mer, det vill säga.
En kul parentes är att jag trots flera försök med både tvål och vatten inte lyckades tvätta bort sminket morgonen därpå. Egentligen hade jag tänkt gå till affären för att handla, men det fick jag strunta i med rädsla för att bli påhoppad av busgäng som kanske kunde få för sig att jag var dragshowartist. I Hässelby Gård kan man nämligen få det ganska svårt om man ser annorlunda ut, förstår ni. Det fick istället bli en tripp hem till Drivbänksvägen där Linnea ordnade fram sminkborttaggningsmedel. End of story!
Tack som vanligt till den mångsidige Peter Årevik för de vackra livebilderna. Stort tack även till hans bror Thomas som filmade hela konserten, ovärdeligt när man i efterhand ska granska sina missar och jobba på koreografin.
Vår spelning var väl snarare mer kul än bra, vi var sista band ut och det märktes att publiken var ganska mätt. Ett par rätt grova missar av oss i bandet störde också, men när vi kollade igenom en filminspelning av konserten så kändes det helt okej ändå. Sen värmde en av fyllekommentarerna efteråt extra mycket, då en euforisk herre berättade att han sett både Led Zeppelin och Pink Floyd uppträda live - och att detta var lika bra. "Jag är en enkel man, men jag har ett öra för musik", sa han. Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain. Jag gillar det! Undrar förresten om mannen sa samma sak till de andra banden?
Uppmärksamma läsare kanske noterar den lite ovanliga sminkningen jag så snyggt bär upp på bilderna här nedanför. När vi laddade inför konserten i Sundbyberg kände jag att det var dags att ta min scenpersonlighet till nästa nivå, så jag och min medbrottsling Erika experimenterade fram en slags emo-look som var tänkt att ta publiken med storm. Mina vänner såg dock mest förvirrade och skeptiska ut, vilket nog gör detta till en engångsgrej. Om inte publiken vill ha mer, det vill säga.
En kul parentes är att jag trots flera försök med både tvål och vatten inte lyckades tvätta bort sminket morgonen därpå. Egentligen hade jag tänkt gå till affären för att handla, men det fick jag strunta i med rädsla för att bli påhoppad av busgäng som kanske kunde få för sig att jag var dragshowartist. I Hässelby Gård kan man nämligen få det ganska svårt om man ser annorlunda ut, förstår ni. Det fick istället bli en tripp hem till Drivbänksvägen där Linnea ordnade fram sminkborttaggningsmedel. End of story!
Tack som vanligt till den mångsidige Peter Årevik för de vackra livebilderna. Stort tack även till hans bror Thomas som filmade hela konserten, ovärdeligt när man i efterhand ska granska sina missar och jobba på koreografin.
Affischer för eventet satt uppe över nästan hela stan. Bröderna inspekterade.
Soundcheck på Copperfields.
Många sladdar som ska kopplas rätt.
Buddy Holly. Eller var det Holy Buddy?
Michael och Fredrik lastar in utrustning i turnébussen.
Hemma i Sundbyberg, där Erika satt och jobbade med en LD-logotyp.
Rökpaus med Kapten Michael.
Uppladdning med utmärkta Porcupine Tree-DVD:n "Anestethize".
Resultatet av sminksessionen med Erika. Ganska snitsigt!
Lite kramande innan det var dags att åka.
På Copperfields, där Thomas väntat tålmodigt i flera timmar.
Lite stökigt när Linus och Bina bråkade med Daniel.
Go cry in the corner, emokid!
Vår finska favorit dök såklart upp.
Även Kalle och Coolisa var där.
Showtime!
Michael hade problem att se vad han spelade i sina brillor, så ett och annat solo blev fel.
Erika.
Men at work.
Michael blänger på publiken.
Larsy.
Först kom Led Zeppelin. Sen kom Pink Floyd. Och sen kom Lost Domain.
Michael: "Come closer son, and I shall tell you a tale." Thomas: "Yes, captain."
Rädda Willys
Idag hade jag tänkt åka hem direkt efter att jag slutat jobba klockan 16, men den alltid lika informerade Kenneth drog mig åt sidan och viskade att det var storrea på Willys. Matkedjans Brommabutik stänger nämligen för gott inom ett par dagar (det hade Kenneth läst i reklambladet vi delade ut idag - uppmärksamt!) på grund av dålig försäljning, vilket till stor säkerhet beror på ett tveksamt läge som inte blivit bättre av allt byggdamm från den kommande tvärbanan. För Willys-fans ska man nog alltså inte dra alltför stora växlar av detta och inte sätta igång någon kampanj för att rädda kvar den svenska lågprislivsmedelskedjan, som den ordvitsande rubriken kanske antyder.
Hursomhelst, när vi klev in i butiken stod det snabbt klart att vi inte var de enda som tagit notis om Willys erbjudande. Som skottspolar sprang småbarnsfamiljer mellan hyllorna med vagnar och korgar i högsta hugg för att lägga beslag på de mest eftertraktade varorna. Det kändes nästan som att en tornado var på väg och att alla därför var tvungna att bunkra upp med mat för ett bra tag framöver. "Folk är som djur!" dundrade Kenneth när han upptäckte att brödet han kommit för att köpa redan tagit slut. Och det var inte det enda som folk plockat på sig av. Slutsatsen av en snabb koll i frysdisken var visserligen att majoriteten av stockholmarna inte gillar vare sig blomkål eller fiskgratäng, men i övrigt gapade de flesta av butikshyllorna tomma.
Mina förhoppningar om att kamma hem en läcker oxfilé grusades med andra ord snabbt, men en del andra fynd gjorde jag ändå. Fick nästan en chock när slutsumman för det jag plockat på mig landade på ynkliga 75 pix, det kändes nästan som att shoppa i Thailand (där är det billigt, för dem som inte vet).
Hursomhelst, när vi klev in i butiken stod det snabbt klart att vi inte var de enda som tagit notis om Willys erbjudande. Som skottspolar sprang småbarnsfamiljer mellan hyllorna med vagnar och korgar i högsta hugg för att lägga beslag på de mest eftertraktade varorna. Det kändes nästan som att en tornado var på väg och att alla därför var tvungna att bunkra upp med mat för ett bra tag framöver. "Folk är som djur!" dundrade Kenneth när han upptäckte att brödet han kommit för att köpa redan tagit slut. Och det var inte det enda som folk plockat på sig av. Slutsatsen av en snabb koll i frysdisken var visserligen att majoriteten av stockholmarna inte gillar vare sig blomkål eller fiskgratäng, men i övrigt gapade de flesta av butikshyllorna tomma.
Mina förhoppningar om att kamma hem en läcker oxfilé grusades med andra ord snabbt, men en del andra fynd gjorde jag ändå. Fick nästan en chock när slutsumman för det jag plockat på mig landade på ynkliga 75 pix, det kändes nästan som att shoppa i Thailand (där är det billigt, för dem som inte vet).
Allt detta för bara 75 kronor! Nu behöver jag inte handla på en vecka.
Recension: Volbeat på Hovet
Volbeat
Plats & datum: Hovet, 9/10
Bäst: "Still Counting" och "Fallen".
Sämst: Att mina Volbeat-favoriter "Radio Girl" och "Mr & Mrs Ness" inte får plats i setet.
Volbeat-fenomenet är intressant att analysera. Den enklaste förklaringen är att danskarna tagit ett par välbekanta formler och stöpt om dem till något fräscht, folkligt och innovativt. Ena sekunden känns det som att man medverkar på ett diskotek någon gång på 60-talet, för att helt plötsligt raskt slungas in i 80-talets thrash metal-jungel, med riff inspirerade av akter som Metallica och Anthrax. Att "I Only Wanna Be With You" (mest känd för Dusty Springfields originalversion och 80-talstolkningen av Samantha Fox) helt sömlöst passar in med resten av materialet känns därför helt logiskt.
Senaste Volbeat-skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är deras hittills svagaste och ojämnaste, men live lyfts de bra bitarna fram vilket tillsammans med de största hitsen skapar en riktigt solid låtlista. Allsången i välkända bitar som Johnny Cash-hyllningen "Sad Man's Tongue" och "The Garden's Tale" engagerar hela Hovet, även mig själv som annars har lite svårt för kvartettens mest publikfriande stunder. Mest njuter jag av de hårdaste thrashriffen i oslagbara "Still Counting" samt nya "Evelyn", med förbandet Entombeds L-G Petrov på gästsång.
Ljudet svajar lite emellanåt, men detta vägs upp av frontmannen Michael Poulsen, en makalös sångare vars röst i sina bästa stunder träffar rakt i hjärtat, även hos mig som sitter längst bak i arenan och diggar. Att det är en av rockens mest sympatiska aktörer det rör sig om gör bara att man unnar honom och hans band alla deras framgångar desto mera. Och framgångarna lär inte sluta här, vilket det utsålda Hovet är ett säkert kvitto på. Globen nästa?
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
The Mirror And The Ripper
Maybellene I Hofteholder
Hallelujah Goat
16 Dollars
Heaven Nor Hell
Guitar Gangsters And Cadillac Blood
Soulweeper
Who They Are
Evelyn
Mary Ann's Place
Sad Man's Tongue
We
7 Shots
A Warrior's Call
I Only Wanna Be With You
Pool Of Booze Booze Booza
Still Counting
The Garden's Tale
--------------------------------------
Fallen
Thanks
The Human Instrument
Plats & datum: Hovet, 9/10
Bäst: "Still Counting" och "Fallen".
Sämst: Att mina Volbeat-favoriter "Radio Girl" och "Mr & Mrs Ness" inte får plats i setet.
Volbeat-fenomenet är intressant att analysera. Den enklaste förklaringen är att danskarna tagit ett par välbekanta formler och stöpt om dem till något fräscht, folkligt och innovativt. Ena sekunden känns det som att man medverkar på ett diskotek någon gång på 60-talet, för att helt plötsligt raskt slungas in i 80-talets thrash metal-jungel, med riff inspirerade av akter som Metallica och Anthrax. Att "I Only Wanna Be With You" (mest känd för Dusty Springfields originalversion och 80-talstolkningen av Samantha Fox) helt sömlöst passar in med resten av materialet känns därför helt logiskt.
Senaste Volbeat-skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är deras hittills svagaste och ojämnaste, men live lyfts de bra bitarna fram vilket tillsammans med de största hitsen skapar en riktigt solid låtlista. Allsången i välkända bitar som Johnny Cash-hyllningen "Sad Man's Tongue" och "The Garden's Tale" engagerar hela Hovet, även mig själv som annars har lite svårt för kvartettens mest publikfriande stunder. Mest njuter jag av de hårdaste thrashriffen i oslagbara "Still Counting" samt nya "Evelyn", med förbandet Entombeds L-G Petrov på gästsång.
Ljudet svajar lite emellanåt, men detta vägs upp av frontmannen Michael Poulsen, en makalös sångare vars röst i sina bästa stunder träffar rakt i hjärtat, även hos mig som sitter längst bak i arenan och diggar. Att det är en av rockens mest sympatiska aktörer det rör sig om gör bara att man unnar honom och hans band alla deras framgångar desto mera. Och framgångarna lär inte sluta här, vilket det utsålda Hovet är ett säkert kvitto på. Globen nästa?
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
The Mirror And The Ripper
Maybellene I Hofteholder
Hallelujah Goat
16 Dollars
Heaven Nor Hell
Guitar Gangsters And Cadillac Blood
Soulweeper
Who They Are
Evelyn
Mary Ann's Place
Sad Man's Tongue
We
7 Shots
A Warrior's Call
I Only Wanna Be With You
Pool Of Booze Booze Booza
Still Counting
The Garden's Tale
--------------------------------------
Fallen
Thanks
The Human Instrument
Det gör ont att missa Hurts
Ett av årets mest hajpade band är tveköst brittiska Hurts, vars Depeche Mode-ekande stadiumsynth har fått mig att falla handlöst. Första smakprovet "Better Than Love" lät mycket lovande och genombrottshitten "Wonderful Life" (se videon) var kärlek vid första ögonkastet. När de gjorde sin första Sverigespelning på Popaganda i somras var jag självklart där, och debutalbumet "Happiness" införskaffades direkt när det släpptes.
Hurts består av Manchester-duon Theo Hutchcraft och Adam Andersson. Från början harvade de runt i andra band samtidigt som de var arbetslösa, en situation som höll på att knäcka dem båda. När de bildade Hurts var det för att ge musiken en sista chans. Målet var att kunna lämna gråa Manchester bakom sig för att resa jorden runt och framföra sin musik - ett mål de nu uppnått.
Ikväll spelar Hurts på Debaser Medis i Stockholm, en konsert jag hade sett fram emot länge. Kruxet är att vid samma tidpunkt så spelar ett visst Lost Domain på Copperfields vid Fridhemsplan. Krocken är ounvidklig. Men även om det gör ont att missa Hurts så tröstar jag mig med att chansen att se dem förhoppningsvis kommer snart igen.
Här nedan kommer några bilder från Popaganda i somras. Samtliga bilder är svartvita, då bandets estetik gör sig tveklöst bäst i det formatet.
Hurts består av Manchester-duon Theo Hutchcraft och Adam Andersson. Från början harvade de runt i andra band samtidigt som de var arbetslösa, en situation som höll på att knäcka dem båda. När de bildade Hurts var det för att ge musiken en sista chans. Målet var att kunna lämna gråa Manchester bakom sig för att resa jorden runt och framföra sin musik - ett mål de nu uppnått.
Ikväll spelar Hurts på Debaser Medis i Stockholm, en konsert jag hade sett fram emot länge. Kruxet är att vid samma tidpunkt så spelar ett visst Lost Domain på Copperfields vid Fridhemsplan. Krocken är ounvidklig. Men även om det gör ont att missa Hurts så tröstar jag mig med att chansen att se dem förhoppningsvis kommer snart igen.
Här nedan kommer några bilder från Popaganda i somras. Samtliga bilder är svartvita, då bandets estetik gör sig tveklöst bäst i det formatet.
Hurts - Wonderful Life
101010
Idag är det en speciell dag: den 10:e oktober år 2010. Eller om man så vill: 101010. Ännu mer speciell blir den eftersom Michael fyller 24 år idag. Jag hade tänkt vara fyndig och ringa för att gratulera honom klockan 10:10 imorse, men försov mig och vaknade istället av att Michael ringde mig för att tacka för igår. Jag har nämligen gått händelserna i förväg!
Redan vid halv fyra var jag på plats i Sundbyberg för att hjälpa Erika med förberedelserna inför kalaset som skulle gå av stapeln klockan 18:00. Det var mycket som skulle göras: välkomstdrinkar, skagenröra, kyckling och så en jäkla massa disk! Michael anslöt efter någon timme och när gästerna väl anlände var vi nästan helt klara. Det var mycket folk som kom för att fira Michael, i slutändan tror jag vi blev 22 personer. Det var en riktigt trevlig tillställning och maten var jättegod, som vanligt åt jag så mycket att jag sen inte fick i mig någon tårta.
Jag hade sedan tidigare biljett till Volbeats Hovet-konsert, så vid 20:30 var jag tvungen att avlägsna mig. Konserten var dock värt trippen till Globenområdet, trots att jag satt längst upp i arenan och inte med någon jag kände. Men från min plats hade jag turen att se Viktor och Linus bli stoppade av vakterna när de försökte mygla sig in bland ståplatspubliken, så det var rätt kul ändå. Recension kommer imorgon.
Kvällen lutade åt en blivande klassiker, men allt slutade i förvirring. För min egen del tog det en hel timme att ta mig in till stan eftersom jag var tvungen att vänta på Linus trötta gäng efter konserten slutat. Samtidigt stötte födelsedagsgänget (läs: Robin) på patrull när de försökte komma in på Metropol i Sumpan på grund av allt för tilltagen onykterhet. Spillrorna av gruppen strålade samman vid Anchor, där en lång kö dödade festpeppen. Vissa åkte hem och några andra prövade lyckan vid Harry B James, där kön var om möjligt ännu trögare. Det slutade med att Larsson fick köra hem oss med sin pappas bil. Lite av ett antiklimax alltså, men i övrigt var det definitivt en kväll att minnas.
Redan vid halv fyra var jag på plats i Sundbyberg för att hjälpa Erika med förberedelserna inför kalaset som skulle gå av stapeln klockan 18:00. Det var mycket som skulle göras: välkomstdrinkar, skagenröra, kyckling och så en jäkla massa disk! Michael anslöt efter någon timme och när gästerna väl anlände var vi nästan helt klara. Det var mycket folk som kom för att fira Michael, i slutändan tror jag vi blev 22 personer. Det var en riktigt trevlig tillställning och maten var jättegod, som vanligt åt jag så mycket att jag sen inte fick i mig någon tårta.
Jag hade sedan tidigare biljett till Volbeats Hovet-konsert, så vid 20:30 var jag tvungen att avlägsna mig. Konserten var dock värt trippen till Globenområdet, trots att jag satt längst upp i arenan och inte med någon jag kände. Men från min plats hade jag turen att se Viktor och Linus bli stoppade av vakterna när de försökte mygla sig in bland ståplatspubliken, så det var rätt kul ändå. Recension kommer imorgon.
Kvällen lutade åt en blivande klassiker, men allt slutade i förvirring. För min egen del tog det en hel timme att ta mig in till stan eftersom jag var tvungen att vänta på Linus trötta gäng efter konserten slutat. Samtidigt stötte födelsedagsgänget (läs: Robin) på patrull när de försökte komma in på Metropol i Sumpan på grund av allt för tilltagen onykterhet. Spillrorna av gruppen strålade samman vid Anchor, där en lång kö dödade festpeppen. Vissa åkte hem och några andra prövade lyckan vid Harry B James, där kön var om möjligt ännu trögare. Det slutade med att Larsson fick köra hem oss med sin pappas bil. Lite av ett antiklimax alltså, men i övrigt var det definitivt en kväll att minnas.
Välkomstdrinkar.
Michael stökar i köket.
Sundbyberg bjöd på en brandgul himmel.
Lugnet före stormen.
Gästerna börjar anlända.
Middagsdags med wraps! Robin hugger in.
Den lite tröttare delen av bordet.
Mina trevliga bordsgrannar.
Thomas drog sig undan för att ta en nypa frisk luft... och en öl.
Två rockers som vet hur man posar.
Makalöst att alla fick plats, men det gick!
I vackra Årstaberg i väntan på bättre tider och tvärbanan.
Inför Volbeat-konserten. Utsålt!
NHL-möte mellan Columbus Blue Jackets och San José Sharks på Globen samtidigt.
Eric, Viktor och Limpan.
På väg mot Skärmabrink. Här tar bilderna slut för den här gången, och tur är väl det.
Dansk dynamit
Det har gått undan för Volbeat. Vägen till toppen har varit spikrak, från den kultförklarade debuten för fem år sedan till den sprillans nya skivan "Beyond Hell/Above Heaven" som för andra veckan i rad toppar den svenska albumlistan. Vi såg danskarna uppträda på Sweden Rock Festival både 2008 och 2009, både gångerna drog de mer publik än vad de respektive scenerna egentligen klarade av. När de nu sålt ut Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm har man sedan länge slutat förvånas.
Nya skivan är bra, men som de flesta Volbeat-skivor lite ojämn. Det är snarare när man ser kvartetten uppträda live som man inser varför de är den tveklöst bästa danska exporten sedan Carlsberg.
Nya skivan är bra, men som de flesta Volbeat-skivor lite ojämn. Det är snarare när man ser kvartetten uppträda live som man inser varför de är den tveklöst bästa danska exporten sedan Carlsberg.
Volbeat och nya singeln "Fallen".
The Birthday Massacre
Ett band som tagit upp mycket av min tid på sistone är de kanadensiska synthrockarna i The Birthday Massacre och deras fjärde skiva "Pins And Needles". Jag hade inte hört så mycket mer än deras lilla hit "Red Stars" på radion sedan tidigare, men när jag ombads av skivbolaget att recensera nya plattan för Metal Covenant fick jag en anledning att fördjupa mig i deras sound.
Det är inte många band som verkligen låter unika, men The Birthday Massacre känns definitvt som ett av undantagen. Med ett polerat sound som låter som en frontalkrock mellan Marilyn Manson kring "The Golden Age Of Grotesque" och Depeche Mode anno "Black Celebration" skapar man en riktigt atmosfärisk ljudmatta, som sedan toppas av sköna sångpålägg som får en att dra paralleller till både Paramore och Evanescence. Många bra låtar finns det också på plattan, vilket såklart är det viktigaste. I USA har gruppen på sistone börjat skörda en del framgångar, och nu är det tänkt att Europa också ska tjusas av The Birthday Massacre. Hoppas allt går som planerat - då lär vi snart få chansen att uppleva dem live här i Sverige.
Det är inte många band som verkligen låter unika, men The Birthday Massacre känns definitvt som ett av undantagen. Med ett polerat sound som låter som en frontalkrock mellan Marilyn Manson kring "The Golden Age Of Grotesque" och Depeche Mode anno "Black Celebration" skapar man en riktigt atmosfärisk ljudmatta, som sedan toppas av sköna sångpålägg som får en att dra paralleller till både Paramore och Evanescence. Många bra låtar finns det också på plattan, vilket såklart är det viktigaste. I USA har gruppen på sistone börjat skörda en del framgångar, och nu är det tänkt att Europa också ska tjusas av The Birthday Massacre. Hoppas allt går som planerat - då lär vi snart få chansen att uppleva dem live här i Sverige.
The Birthday Massacre-gänget, med sångerskan Chibi i spetsen.
The Birthday Massacre med nya singeln "In The Dark".
Postbaggar
"Something is rotten in the state of Ulvsunda..."
Något luktar illa i vår kyl på Posten, så till den grad att vår matmor Sari kände sig nödsakad att sätta upp en lapp om ärendet och i samma veva utannonsera en stor utrensning. Allt gammalt ska bort; läckande juiceförpackningar, bortglömda matlådor, ruttna päron - you name it! Det är inte första gången som vårt kylskåp drabbas av obehagliga dofter, senast var stanken så grym att det luktade mögel i hela köket. Det visade sig vara vår chef Grossman som lagrat en gammal gädda i kylen och sedan glömt bort den.
För den som inte är så känslig för det här med äckliga mathistorier på Posten så finns det mer att berätta. När jag som ung brevbärarnovis just inlett min karriär på Posten i Hässelby så hade kontoret enorma problem med ohyra i köket. Små skalbaggar dök upp precis överallt i både kylen och bakom skåpluckorna, utan att någon kunde förklara varifrån de kom. Några baggar skickades in för analys hos Anticimex, som aldrig tidigare stött på något liknande. Förmodligen hade baggarna stormtrivts i den grisiga miljön som brevbärarnas osunda kostvanor skapat åt dem och ur detta muterats fram till någon sorts superbagge. När man kom till jobbet på måndagen och öppnade en skåplucka möttes man alltid av samma syn: säkert ett 40-tal avlidna postbaggar. De hade festat på smulorna tills de dött.
De första dagarna på kontoret i Hässelby var jag inte särskilt medveten om hur utbrett problemet var. Jag kom dit en dag med endast ett paket filmjölk till lunch, vilket kändes lite torftigt. Ovanpå kylskåpet stod ett gäng flingpaket, som jag antog fanns där för alla att ta av. Lyckligt ovetande strösslade jag filen generöst med cornflakes och tog ett par tuggor. Det smakade krispigt och gott. När jag sedan rörde om i filen så uppenbarade sig en handfull postbaggar som låg och flöt runt förnöjt. Jag åt inte av flingorna några fler gånger. Än idag vet jag inte om jag fick några baggar i mig, men det lär väl visa sig om några år isåfall, när mutationen bryter sig ut.
Något luktar illa i vår kyl på Posten, så till den grad att vår matmor Sari kände sig nödsakad att sätta upp en lapp om ärendet och i samma veva utannonsera en stor utrensning. Allt gammalt ska bort; läckande juiceförpackningar, bortglömda matlådor, ruttna päron - you name it! Det är inte första gången som vårt kylskåp drabbas av obehagliga dofter, senast var stanken så grym att det luktade mögel i hela köket. Det visade sig vara vår chef Grossman som lagrat en gammal gädda i kylen och sedan glömt bort den.
För den som inte är så känslig för det här med äckliga mathistorier på Posten så finns det mer att berätta. När jag som ung brevbärarnovis just inlett min karriär på Posten i Hässelby så hade kontoret enorma problem med ohyra i köket. Små skalbaggar dök upp precis överallt i både kylen och bakom skåpluckorna, utan att någon kunde förklara varifrån de kom. Några baggar skickades in för analys hos Anticimex, som aldrig tidigare stött på något liknande. Förmodligen hade baggarna stormtrivts i den grisiga miljön som brevbärarnas osunda kostvanor skapat åt dem och ur detta muterats fram till någon sorts superbagge. När man kom till jobbet på måndagen och öppnade en skåplucka möttes man alltid av samma syn: säkert ett 40-tal avlidna postbaggar. De hade festat på smulorna tills de dött.
De första dagarna på kontoret i Hässelby var jag inte särskilt medveten om hur utbrett problemet var. Jag kom dit en dag med endast ett paket filmjölk till lunch, vilket kändes lite torftigt. Ovanpå kylskåpet stod ett gäng flingpaket, som jag antog fanns där för alla att ta av. Lyckligt ovetande strösslade jag filen generöst med cornflakes och tog ett par tuggor. Det smakade krispigt och gott. När jag sedan rörde om i filen så uppenbarade sig en handfull postbaggar som låg och flöt runt förnöjt. Jag åt inte av flingorna några fler gånger. Än idag vet jag inte om jag fick några baggar i mig, men det lär väl visa sig om några år isåfall, när mutationen bryter sig ut.
Lappen som Sari satte upp.
Langar med en bild på tvärbanebygget utanför vårt kök. Rälsen är lagd.
Brolle Idol
Brolle Jr har aldrig gjort några större avtryck på mig, hans två hitlåtar "Playing With Fire" och "Heartbreak City" från 2002 var rätt skapliga, men annars har det inte funnits någon större anledning till att engagera sig. Detta verkar Brolle själv ha insett, kanske därför han rippar den gamla idolen (?) Billy Idol rakt av på sin senaste singel, för att få till en diskussion? För även om det kanske inte finns några direkta melodistölder i "Anything She Wants" så är hela låtuppbyggnaden så genant uppenbar att det inte går att komma undan var inspirationen ligger. Vilket får en att dra upp den gamla eviga frågan: var går gränsen för plagiat?
Brolle Jr - "Anything She Wants"
Billy Idol - Rebel Yell
Motas målar
Brorsans polare Peter Motas (en gång i självaste AIK) spelar numera i Enskede IK som trygg högerback. Mot Smedby gjorde han ett riktigt drömmål som lyckligtvis fångades på film. Se och njut av äkta Hässelbytakter.
Motas målar!
Brorsan och Motas i samspråk efter dennes match (i Väsby Utd-tröjan) på Grimsta IP år 2008.
Recension: Sonic Syndicate på Klubben
Sonic Syndicate
Bäst: "Aftermath", "Denied" och, i all sin enfaldhet, "Turn It Up".
Sämst: Att min högra lins trillar ut precis innan konserten.
De har kallats för In Flames arvtagare ända sedan genombrottet med andra skivan "Only Inhuman" för tre år sedan, och åtminstone jag är övertygad vid det här laget. Redan i somras så imponerades jag av Sonic Syndicates förmåga att hantera stora scener och publikskaror, när de nu lägger Fryshuset och Klubben för sina fötter höjs pulsen ytterligare några snäpp. Det utmärkta nya albumet "We Rule The Night" gör definitivt inte showen mindre slagkraftig och låter nu sextetten lägga till hits som "Burn This City", "My Own Life" och kommande singeln "Turn It Up" till repertoaren.
Jag har nog inte hört något Sonic Syndicate-fan som föredrar nyförvärvet Nathan J Biggs framför originalsångaren Roland Johansson, men på livescenen kliver han fram som något av en ledare för bandet, samtidigt som han sjunger starkt och klart. Gruppen var kända för att ge järnet på scenen redan innan han anslöt ifjol, men nu är det om möjligt ännu mer energiskt. Målet verkar vara att ingen i publiken ska stå stilla, ingen får ha tråkigt.
I avslutningsnumret "Jack Of Diamonds" händer något jag inte tidigare sett på en konsert. På begäran av bandet så delar publikhavet på sig för att skapa en så kallad wall of death, där åhörarna sedan springer och kastar sig mot varandra. Inget unikt för en metalkonsert, men sedan hoppar Biggs och hans lika deffade vokalistkollega Richard Sjunnesson ner på scengolvet och väljer varsin sida (se videon nedan). Ett kul och ganska modigt grepp som får Rammsteins livbåtsutflykter att blekna en aning.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
We Rule The Night
Beauty And The Freak
Rebellion In Nightmareland
Flashback
Revolution, Baby!
Heart Of Eve
Powershift
My Own Life
Plans Are For People
Aftermath
Denied
Break Of Dawn
------------------------
Burn This City
Turn It Up
Jack Of Diamonds
Bäst: "Aftermath", "Denied" och, i all sin enfaldhet, "Turn It Up".
Sämst: Att min högra lins trillar ut precis innan konserten.
De har kallats för In Flames arvtagare ända sedan genombrottet med andra skivan "Only Inhuman" för tre år sedan, och åtminstone jag är övertygad vid det här laget. Redan i somras så imponerades jag av Sonic Syndicates förmåga att hantera stora scener och publikskaror, när de nu lägger Fryshuset och Klubben för sina fötter höjs pulsen ytterligare några snäpp. Det utmärkta nya albumet "We Rule The Night" gör definitivt inte showen mindre slagkraftig och låter nu sextetten lägga till hits som "Burn This City", "My Own Life" och kommande singeln "Turn It Up" till repertoaren.
Jag har nog inte hört något Sonic Syndicate-fan som föredrar nyförvärvet Nathan J Biggs framför originalsångaren Roland Johansson, men på livescenen kliver han fram som något av en ledare för bandet, samtidigt som han sjunger starkt och klart. Gruppen var kända för att ge järnet på scenen redan innan han anslöt ifjol, men nu är det om möjligt ännu mer energiskt. Målet verkar vara att ingen i publiken ska stå stilla, ingen får ha tråkigt.
I avslutningsnumret "Jack Of Diamonds" händer något jag inte tidigare sett på en konsert. På begäran av bandet så delar publikhavet på sig för att skapa en så kallad wall of death, där åhörarna sedan springer och kastar sig mot varandra. Inget unikt för en metalkonsert, men sedan hoppar Biggs och hans lika deffade vokalistkollega Richard Sjunnesson ner på scengolvet och väljer varsin sida (se videon nedan). Ett kul och ganska modigt grepp som får Rammsteins livbåtsutflykter att blekna en aning.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
We Rule The Night
Beauty And The Freak
Rebellion In Nightmareland
Flashback
Revolution, Baby!
Heart Of Eve
Powershift
My Own Life
Plans Are For People
Aftermath
Denied
Break Of Dawn
------------------------
Burn This City
Turn It Up
Jack Of Diamonds
