Recension: Marina And The Diamonds på Nalen
Marina And The Diamonds
Plats & datum: Nalen, 22/11
Bäst: Marina själv. Det var länge sedan man såg en stjärna lysa så klart.
Sämst: Den okände åhöraren intill oss med konstanta magproblem.
"Jag har inte känt mig så upprymd sedan Judas Priest på Sweden Rock Festival för sex år sedan", säger Larsson när bara några minuter återstår till Marina & The Diamonds första riktiga spelning i Stockholm. Stora (och kanske lite överdrivna) ord, men jag förstår vad han menar. Det är något speciellt att se en artist för första gången, i synnerhet någon som verkligen gjort intryck på en och som dessutom står i färd med att slå igenom på allvar.
Det märks att det är en viss förväntan i luften på den både utsålda och utsökta konsertlokalen Nalen. Det är en blandad skara åhörare som verkar tilltalas av Marinas sound, öldrickande hårdrockare (Steve), professionella musiker (Larsson), posörer (jag) och allt däremellan. Vi i publiken får se Marina Diamandis göra entré stylad som en blandning av någon Tim Burton-kreation och mutanten Storm i "X-Men", strax efteråt i en dräkt med ett blinkande hjärta på magen och avslutningsvis som amerikansk cheerleader. Man får onekligen intrycket av att Marina försöker rida på den utflippade modevågen som Lady Gaga fört med sig, även om det är på en något mer sansad nivå här.
Även om det såklart är roligt att titta på spektakulära scenkläder så råder det ingen tvekan om att Marinas debutalbum rymmer tillräckligt med stora stunder för att fylla ut en dryg timmes speltid utan uppbackning av några visuella inslag. Den något avvaktande publiken hjälper dock inte till så pass mycket som det krävs för att de mindre omedelbara låtarna från albumet ska lyfta, det är först på slutet med spår som "Oh No!", "Shampain" och "Hollywood" som temperaturen på Nalen verkligen höjs. Men som insatt lyssnare är konserten en njutning från början till slut, den nyskrivna låten "Jealousy" känns mycket lovande inför framtiden och Marina bevisar att hon är en stjärna både på och av scenen, då hon efter spelningen tar sig tid att prata med några av oss i publiken som stannat kvar framme vid kravallstaketet.
Betyg: 4/5
Låtlista:
The Family Jewels
The Outsider
Girls
Seventeen
Are You Satisfied?
Rootless
Hermit The Frog
I Am Not A Robot
Obsessions
Jealousy
Oh No!
Shampain
Mowgli's Road
Guilty
--------------------
Numb
Hollywood
Plats & datum: Nalen, 22/11
Bäst: Marina själv. Det var länge sedan man såg en stjärna lysa så klart.
Sämst: Den okände åhöraren intill oss med konstanta magproblem.
"Jag har inte känt mig så upprymd sedan Judas Priest på Sweden Rock Festival för sex år sedan", säger Larsson när bara några minuter återstår till Marina & The Diamonds första riktiga spelning i Stockholm. Stora (och kanske lite överdrivna) ord, men jag förstår vad han menar. Det är något speciellt att se en artist för första gången, i synnerhet någon som verkligen gjort intryck på en och som dessutom står i färd med att slå igenom på allvar.
Det märks att det är en viss förväntan i luften på den både utsålda och utsökta konsertlokalen Nalen. Det är en blandad skara åhörare som verkar tilltalas av Marinas sound, öldrickande hårdrockare (Steve), professionella musiker (Larsson), posörer (jag) och allt däremellan. Vi i publiken får se Marina Diamandis göra entré stylad som en blandning av någon Tim Burton-kreation och mutanten Storm i "X-Men", strax efteråt i en dräkt med ett blinkande hjärta på magen och avslutningsvis som amerikansk cheerleader. Man får onekligen intrycket av att Marina försöker rida på den utflippade modevågen som Lady Gaga fört med sig, även om det är på en något mer sansad nivå här.
Även om det såklart är roligt att titta på spektakulära scenkläder så råder det ingen tvekan om att Marinas debutalbum rymmer tillräckligt med stora stunder för att fylla ut en dryg timmes speltid utan uppbackning av några visuella inslag. Den något avvaktande publiken hjälper dock inte till så pass mycket som det krävs för att de mindre omedelbara låtarna från albumet ska lyfta, det är först på slutet med spår som "Oh No!", "Shampain" och "Hollywood" som temperaturen på Nalen verkligen höjs. Men som insatt lyssnare är konserten en njutning från början till slut, den nyskrivna låten "Jealousy" känns mycket lovande inför framtiden och Marina bevisar att hon är en stjärna både på och av scenen, då hon efter spelningen tar sig tid att prata med några av oss i publiken som stannat kvar framme vid kravallstaketet.
Betyg: 4/5
Låtlista:
The Family Jewels
The Outsider
Girls
Seventeen
Are You Satisfied?
Rootless
Hermit The Frog
I Am Not A Robot
Obsessions
Jealousy
Oh No!
Shampain
Mowgli's Road
Guilty
--------------------
Numb
Hollywood
Marina gör sin bästa Lady Gaga-imitation.
Marina utan solglasögon.
Marina med sitt blinkande hjärta på magen.
"Ge mig en kram!"
Pianodags.
Besynnerlig huvudbonad under "Mowgli's Road".
Pianodags igen.
Någon som är sugen på hamburgare?
Larsson har länge varit ett av Marinas största fans. Nu fick han äntligen chansen att träffa sin idol.
Marina hade lite kärlek över till mig också. <3
Vi kände oss som lyriska Tokio Hotel-fans på vägen hem.
Jag fick ett Marina-kryss mer än Larsson. Betyder det att hon tycker bättre om mig? *grubblar*
Kungsgatan by night
I Blame Coco
De senaste veckorna har jag plågat min omgivning genom att sjunga textrader om robotar som rostar vid en övergiven hamn, om maskiner och deras hjärtan, om pixlar som försvinner från datorskärmar. Jag skyller på Coco. Eller Eliot Paulina Sumner, som hon egentligen heter. Om efternamnet får folk att reagera så beror det på att hon är ingen mindre än Stings dotter. Röstmässigt är de båda ganska lika, men den melodidrivna synthpopen på I Blame Cocos debutalbum "The Constant" är långt ifrån den typ av musik hennes far sysslar med.
Oftast har man svårt att ta smicker om hur mycket artister "älskar Sverige" på allvar, men när blott 20-åriga Coco säger det så känns det genuint. Vilket förmodligen beror på att hon spelade in stora delar av sin debutskiva just här, tillsammans med producenten och låtskrivaren Klas Åhlund, medlem i Teddybears och som nu senast var med och skrev flera av de bästa låtarna till Robyns "Body Talk"-trilogi. Det var tack vare honom som Coco fick chansen att spela in duetten "Caesar" (som finns med på skivan) tillsammans med just Robyn, en av hennes stora idoler.
Med på skivan finns givetvis också hennes smittande hitlåt "Self Machine", som snurrats flitigt på P3 hela hösten (säkerligen ännu en anledning till att Coco älskar Sverige) och blivit som en uppiggande drog för mig. Jag har blivit så beroende att jag helt enkelt måste ta mig till konsertlokalen Strand ikväll, för att se I Blame Coco uppträda live. Fast beroendet lär ju inte mattas av efter det, snarare öka i styrka.
Oftast har man svårt att ta smicker om hur mycket artister "älskar Sverige" på allvar, men när blott 20-åriga Coco säger det så känns det genuint. Vilket förmodligen beror på att hon spelade in stora delar av sin debutskiva just här, tillsammans med producenten och låtskrivaren Klas Åhlund, medlem i Teddybears och som nu senast var med och skrev flera av de bästa låtarna till Robyns "Body Talk"-trilogi. Det var tack vare honom som Coco fick chansen att spela in duetten "Caesar" (som finns med på skivan) tillsammans med just Robyn, en av hennes stora idoler.
Med på skivan finns givetvis också hennes smittande hitlåt "Self Machine", som snurrats flitigt på P3 hela hösten (säkerligen ännu en anledning till att Coco älskar Sverige) och blivit som en uppiggande drog för mig. Jag har blivit så beroende att jag helt enkelt måste ta mig till konsertlokalen Strand ikväll, för att se I Blame Coco uppträda live. Fast beroendet lär ju inte mattas av efter det, snarare öka i styrka.
I Blame Coco - "Selfmachine"
Marina And The Larsson
Marina Lambrini Diamandis föddes i Wales den 10 oktober 1985. Hon är mer känd som sitt alias Marina And The Diamonds, som skivdebuterade i år med den hyllade "Family Jewels". Hon säger sig ha inspirerats av så vitt skilda artister som Blondie, PJ Harvey, Britney Spears, Tom Waits och Nirvana, men själv tycker jag hennes musik låter som om Kate Bush skulle spelat en korsning mellan indiepop och new wave. Fräscht låter det hursomhelst, och med låtar som "I Am Not A Robot" och "Hollywood" har Marina And The Diamonds börjat uppmärksammas även utanför de brittiska öarna. Marina är även Larssons drömtjej, alla kategorier. Jag kan inte påstå att jag klandrar honom, men konstaterar ändå att det främst är hennes musik jag har blivit förälskad i.
Så, nu vet ni vem Marina är. Men vilka är The Diamonds? Enligt Marina själv är svaret självklart: fansen! Så om ni undrar vad jag och Larsson gör ikväll så agerar vi alltså diamanter på Nalen, där Marina och hennes band uppträder någon gång runt klockan 21.00.
Så, nu vet ni vem Marina är. Men vilka är The Diamonds? Enligt Marina själv är svaret självklart: fansen! Så om ni undrar vad jag och Larsson gör ikväll så agerar vi alltså diamanter på Nalen, där Marina och hennes band uppträder någon gång runt klockan 21.00.
Marina.
Family Jewels.
Marina And The Diamonds - "Hollywood"
Avenged Sevenfold
Igår spelade Avenged Sevenfold på Arenan i Stockholm, en konsert jag hemskt gärna hade sett om det inte varit utsålt och jag varit för sen med att köpa biljett. Några dagar dessförinnan var det konsert på Baltiska Hallen i Malmö, en spelning som Aftonbladet belönade med fyra starka plus. Det amerikanska hårdrocksbandet är ute på ett riktigt segertåg just nu och är i färd med att lägga Europa för sina fötter. Trots detta har det varit ett riktigt tungt år för Avenged Sevenfold.
Katastrofen inträffade den 28 december ifjol, mitt under inspelningen av bandets femte fullängdare, då trummisen Jimmy "The Rev" Sullivan hittades död i sitt hem, troligtvis på grund av en olycklig mix av tabletter och alkohol. De resterande bandmedlemmarna, som varit kompisar med The Rev sedan barnsben, blev förstås förkrossade och framtiden för Avenged Sevenfold såg ett tag osäker ut. Men bandet kämpade vidare, The Revs stora idol Mike Portnoy från Dream Theater kallades in som tillfällig ersättare och fick i uppgift att hamra in den avlidne trummisens alla slag från demoinspelningarna till det riktiga albumet. Titeln sattes till "Nightmare" och albumet såg äntligen dagens ljus den 27 juli. Skivan gjorde något som ytterst få hårdrocksband lyckas åstadkomma numera, nämligen med att toppa den amerikanska Billboard-listan, i och med att Eminems "Recovery"-platta petades ner efter sju veckor på tronen.
Jag har inte haft mycket till övers för bandet tidigare, men det nya albumet har fått mig att omvärdera dem. Materialet har en imponerande bredd och blandar stora Metallica-refränger, pampiga Guns N' Roses-ballader och elaka Pantera-riff, detta tillsammans med en hel del progressiva inslag samt klassiska influenser. En av de bästa låtarna är det riviga titelspåret, som dessutom förärats en riktigt skräckfilmsinfluerad musikvideo, med referenser till såväl Jacob's Ladder som The Shining.
Katastrofen inträffade den 28 december ifjol, mitt under inspelningen av bandets femte fullängdare, då trummisen Jimmy "The Rev" Sullivan hittades död i sitt hem, troligtvis på grund av en olycklig mix av tabletter och alkohol. De resterande bandmedlemmarna, som varit kompisar med The Rev sedan barnsben, blev förstås förkrossade och framtiden för Avenged Sevenfold såg ett tag osäker ut. Men bandet kämpade vidare, The Revs stora idol Mike Portnoy från Dream Theater kallades in som tillfällig ersättare och fick i uppgift att hamra in den avlidne trummisens alla slag från demoinspelningarna till det riktiga albumet. Titeln sattes till "Nightmare" och albumet såg äntligen dagens ljus den 27 juli. Skivan gjorde något som ytterst få hårdrocksband lyckas åstadkomma numera, nämligen med att toppa den amerikanska Billboard-listan, i och med att Eminems "Recovery"-platta petades ner efter sju veckor på tronen.
Jag har inte haft mycket till övers för bandet tidigare, men det nya albumet har fått mig att omvärdera dem. Materialet har en imponerande bredd och blandar stora Metallica-refränger, pampiga Guns N' Roses-ballader och elaka Pantera-riff, detta tillsammans med en hel del progressiva inslag samt klassiska influenser. En av de bästa låtarna är det riviga titelspåret, som dessutom förärats en riktigt skräckfilmsinfluerad musikvideo, med referenser till såväl Jacob's Ladder som The Shining.
Avenged Sevenfolds senaste album, "Nightmare".
Avenged Sevenfold - "Nightmare"
PSB - Together
Jag tror mig alltid ha tröttnat på den brittiska popduon Pet Shop Boys, men så smäller de till med en ny låt från ingenstans - och jag är fångad igen. När de för tredje gången sammanfattar sin digra karriär så tillkommer nämligen en nyskriven låt med namnet "Together", en helt underbar liten pärla som kommer att räcka hela långa vintern.
Titeln på samlingen har satts till "Ultimate", vilket nästan känns ironiskt menat. För jämfört med de två tidigare samlingarna där i synnerhet dubbelskivan "PopArt" var betydligt mer omfattande så känns inte detta som den ultimata PSB-samlingen. Jag menar, en PSB-samling som INTE inkluderar klassiker som "Love Comes Quickly", "Rent", "It's Alright", "So Hard", "Can You Forgive Her?" och "I Don't Know What You Want But I Can't Give It Anymore" MEN däremot innehåller U2-covern "Where The Streets Have No Name (Can't Take My Eyes Off Of You)" och tramsiga "New York City Boy" kan aldrig kallas ultimat. Fast samlare som jag är så måste jag väl ha den ändå.
Titeln på samlingen har satts till "Ultimate", vilket nästan känns ironiskt menat. För jämfört med de två tidigare samlingarna där i synnerhet dubbelskivan "PopArt" var betydligt mer omfattande så känns inte detta som den ultimata PSB-samlingen. Jag menar, en PSB-samling som INTE inkluderar klassiker som "Love Comes Quickly", "Rent", "It's Alright", "So Hard", "Can You Forgive Her?" och "I Don't Know What You Want But I Can't Give It Anymore" MEN däremot innehåller U2-covern "Where The Streets Have No Name (Can't Take My Eyes Off Of You)" och tramsiga "New York City Boy" kan aldrig kallas ultimat. Fast samlare som jag är så måste jag väl ha den ändå.
Pet Shop Boys - "Ultimate"
Pet Shop Boys - "Together"
Recension: Dark Tranquillity på Debaser Medis
Dark Tranquillity
Plats & datum: Debaser Medis, 4/11
Bäst: "Focus Shift" känns ikväll som det tyngsta den här planeten har att erbjuda.
Sämst: Låtarna från "The Gallery" är föråldrad fanservice som känns onödig.
I somras såg jag Dark Tranquillity leverera en stabil show på Getaway Rock i Gävle, men trots att de mesta ingredienserna fanns där så saknades något viktigt: mörkret. När Göteborgssextetten får krypa in i suveräna konsertlokalen Debaser Medis, dämpa belysningen och använda sina videoprojektioner så adderas ytterligare en dimension till deras redan mångbottnade sound. Att sedan bandet har Mikael Stanne till sitt förfogande är pricken över i:et. Den forne Hammerfall- och In Flames-vokalisten är på ett strålande humör den här kvällen, vilket ovillkorligen smittar av sig på den månghövdade publikskaran.
Man vet att ett band är inne i en kreativ högform när fler låtar från senaste skivan efterlyses. Detta med anledning av att man bländas konstant av det nyare materialet, som den svängiga dödsvalsen "Shadow In Our Blood", "The Fatalist" med sina vrålsnygga pianoslingor eller "Iridium", en ödesmättad historia av episka proportioner. Egentligen är det bara i de pliktskyldiga "The Gallery"-spåren som showen tappar sitt flow, i övrigt hade jag nog inte kunnat sätta ihop en bättre setlist själv.
Kollegorna och barndomsvännerna i In Flames må ha större ekonomiska muskler och mer fyrverkerier i sin scenshow, men enligt min mening har Dark Tranquillity ett starkare låtmaterial. När de fyrar av "Focus Shift", "Icipher", "Dream Oblivion" och radiohitten "Misery's Crown" efter varandra känns det som den bästa spelningen jag varit på någonsin. Som helhet är det förbluffande starkt, bättre än bäst, fem av fem.
Betyg: 5/5
Låtlista:
At The Point Of Ignition
The Fatalist
Damage Done
Lost To Apathy
Monochromatic Stains
The Gallery
The Wonders At Your Feet
Iridium
Shadow In Our Blood
Punish My Heaven
Focus Shift
Icipher
Dream Oblivion
Misery's Crown
Haven
-------
Final Resistance
Therein
Terminus (Where Death Is Most Alive)
Plats & datum: Debaser Medis, 4/11
Bäst: "Focus Shift" känns ikväll som det tyngsta den här planeten har att erbjuda.
Sämst: Låtarna från "The Gallery" är föråldrad fanservice som känns onödig.
I somras såg jag Dark Tranquillity leverera en stabil show på Getaway Rock i Gävle, men trots att de mesta ingredienserna fanns där så saknades något viktigt: mörkret. När Göteborgssextetten får krypa in i suveräna konsertlokalen Debaser Medis, dämpa belysningen och använda sina videoprojektioner så adderas ytterligare en dimension till deras redan mångbottnade sound. Att sedan bandet har Mikael Stanne till sitt förfogande är pricken över i:et. Den forne Hammerfall- och In Flames-vokalisten är på ett strålande humör den här kvällen, vilket ovillkorligen smittar av sig på den månghövdade publikskaran.
Man vet att ett band är inne i en kreativ högform när fler låtar från senaste skivan efterlyses. Detta med anledning av att man bländas konstant av det nyare materialet, som den svängiga dödsvalsen "Shadow In Our Blood", "The Fatalist" med sina vrålsnygga pianoslingor eller "Iridium", en ödesmättad historia av episka proportioner. Egentligen är det bara i de pliktskyldiga "The Gallery"-spåren som showen tappar sitt flow, i övrigt hade jag nog inte kunnat sätta ihop en bättre setlist själv.
Kollegorna och barndomsvännerna i In Flames må ha större ekonomiska muskler och mer fyrverkerier i sin scenshow, men enligt min mening har Dark Tranquillity ett starkare låtmaterial. När de fyrar av "Focus Shift", "Icipher", "Dream Oblivion" och radiohitten "Misery's Crown" efter varandra känns det som den bästa spelningen jag varit på någonsin. Som helhet är det förbluffande starkt, bättre än bäst, fem av fem.
Betyg: 5/5
Låtlista:
At The Point Of Ignition
The Fatalist
Damage Done
Lost To Apathy
Monochromatic Stains
The Gallery
The Wonders At Your Feet
Iridium
Shadow In Our Blood
Punish My Heaven
Focus Shift
Icipher
Dream Oblivion
Misery's Crown
Haven
-------
Final Resistance
Therein
Terminus (Where Death Is Most Alive)
Farsans Dag
Igår var det Fars Dag, vilket tidigare oftast inneburit att pappa fått en trisslott var av oss kids (som han sedan inte vunnit något på). Nu var det dags för ändring, så pappa fick en flaska 10-årig flaska Laphroaig-whiskey plus en kvadratfot mark på ön Islay, där Laphroaig håller till. Pappa såg glad ut, undrar om det berodde på whiskeyn eller arealen. På detta lagade mamma en jättegod middag och efter det blev det en omgång i Pop & Rock-spelet, som jag, Linus och Sabina tog hem. Nog för att det var Fars Dag, men vi låter honom inte vinna för det.
Pappa posar med whiskeyn.
Pappa försöker läsa på etiketten.
Linus och Sabina var också med.
Sabina kliar Gizmo bakom örat.
Linus och pappa diskuterar viktiga ämnen.
Lek med Gizmoquack.
Gizmo har inga kattungar såvitt vi känner till, därför fick han inga presenter.
Spelradion Live
Spelradion är podcasten som varje vecka i drygt två år diskuterat allt mellan himmel och jord vad gäller spel, under ledning av Kristian Johansson och Johan Hallstan. För mig som spelintresserad har programmet förgyllt många brevbärarturer och varit ett perfekt komplement till speltidningar och internetsidor. När det i somras deklarerades att det 138:e avsnittet skulle bli det allra sista (på grund av Kristians sviktande hälsa till följd av utbrändhet) blev jag såklart väldigt ledsen.
Spelradion-killarna hade dock en sista överraskning i bakfickan. På Gamex-mässan (se föregående inlägg) skulle ett specialavsnitt spelas in - live! Flera av programmets mest uppskattade gäster skulle bjudas in för att diskutera mässan och andra ämnen, allt detta framför en levande publik. Detta fick absolut inte missas, faktum var att Spelradion Live var en bidragande orsak till att köpte biljett till mässan. Konferensrum M4 visade sig vara svårt att lokalisera, och när vi väl hittat rätt var det i princip fullsatt, trots att programmet inte skulle börja förrän om 20 minuter. Johan & Kristian hade i förväg sagt att de var nöjda om åtminstone en handfull åskådare dök upp - nu blev det betydligt mer än så. Johan Köhn (som varit gäst i programmet en gång) knep sista sittplatsen, medan jag, Peter och Thomas fick stå lite längre bak.
Programmet inleddes med att den populäre Press2Play-recensenten (och vikarierande P3-reportern) Victor Leijonhufvud och den oberoende spelexperten Mikael Zethelius tog plats bredvid programledarna för att bjuda på en underhållande, men kanske något ofokuserad, diskussion om skräckspel med anledning av Halloween-helgen. Nästa gästpar var Christian Hedlund och Peter "Jag spelar bas i Plan Three" Kjellin från podcasten Radiogamer, som jag konstigt nog inte följer. Det får jag nog börja göra, för herrarna hade flera intressanta saker att säga i ämnet casual vs hardcore. Lite synd att brorsans gamle innebandytränare Jonas Berglöf som är Hedlunds parhäst i Radiogamer inte närvarade, på grund av just innebandy.
Programmet fortsatte med Angelica "Xboxflickan" Norgren och Emmy Zettergren-Lindqvist som diskuterade ämnet spelbloggar, vilket var intressant för mig som bloggar själv. Sen kom mitt favoritsegment i programmet, där Dataspelsbranschens Martin Lindell och Emil Olofsson från podcasten Emil-O-Rama dök upp. Lindell har varit i branschen sedan vad som känns som tidernas begynnelse och hade som alltid många initierade åsikter att dela med sig av, inte blev det sämre av att han kryddade sitt framförande med att slänga ut godis, t-shirts och annat spelrelaterat till publiken mellan varven. Peter var en av de lyckliga som fick en t-shirt. Som avslutning gästades programmet av World of Warcraft-experten Oscar Wolontis (som gick i min klass en termin i Hässelby Gymnasium) och den karismatiske Anders "McKorv" Jonsson, för att diskutera allt från WoW till e-penisar. Helt plötsligt dök Victor Leijonhufvud upp i lokalen igen, den här gången med sin Press2Play-medarbetare Christer Engström och två Stormtroopers i släptåg. De filmade en kort snutt och försvann sedan lika fort som de kom. Väntar fortfarande på att Press2Play ska lägga upp inslaget på sin hemsida.
Även om fötterna värkte ganska rejält mot slutet av den nästan tre timmar långa sändningen så var det värt att härda ut, för som helhet så var det ett mycket underhållande avsnitt. Om detta visar sig bli den allra sista episoden av Spelradion så känns det som ett värdigt avslut.
Programmet kan laddas ned här.
Spelradion-killarna hade dock en sista överraskning i bakfickan. På Gamex-mässan (se föregående inlägg) skulle ett specialavsnitt spelas in - live! Flera av programmets mest uppskattade gäster skulle bjudas in för att diskutera mässan och andra ämnen, allt detta framför en levande publik. Detta fick absolut inte missas, faktum var att Spelradion Live var en bidragande orsak till att köpte biljett till mässan. Konferensrum M4 visade sig vara svårt att lokalisera, och när vi väl hittat rätt var det i princip fullsatt, trots att programmet inte skulle börja förrän om 20 minuter. Johan & Kristian hade i förväg sagt att de var nöjda om åtminstone en handfull åskådare dök upp - nu blev det betydligt mer än så. Johan Köhn (som varit gäst i programmet en gång) knep sista sittplatsen, medan jag, Peter och Thomas fick stå lite längre bak.
Programmet inleddes med att den populäre Press2Play-recensenten (och vikarierande P3-reportern) Victor Leijonhufvud och den oberoende spelexperten Mikael Zethelius tog plats bredvid programledarna för att bjuda på en underhållande, men kanske något ofokuserad, diskussion om skräckspel med anledning av Halloween-helgen. Nästa gästpar var Christian Hedlund och Peter "Jag spelar bas i Plan Three" Kjellin från podcasten Radiogamer, som jag konstigt nog inte följer. Det får jag nog börja göra, för herrarna hade flera intressanta saker att säga i ämnet casual vs hardcore. Lite synd att brorsans gamle innebandytränare Jonas Berglöf som är Hedlunds parhäst i Radiogamer inte närvarade, på grund av just innebandy.
Programmet fortsatte med Angelica "Xboxflickan" Norgren och Emmy Zettergren-Lindqvist som diskuterade ämnet spelbloggar, vilket var intressant för mig som bloggar själv. Sen kom mitt favoritsegment i programmet, där Dataspelsbranschens Martin Lindell och Emil Olofsson från podcasten Emil-O-Rama dök upp. Lindell har varit i branschen sedan vad som känns som tidernas begynnelse och hade som alltid många initierade åsikter att dela med sig av, inte blev det sämre av att han kryddade sitt framförande med att slänga ut godis, t-shirts och annat spelrelaterat till publiken mellan varven. Peter var en av de lyckliga som fick en t-shirt. Som avslutning gästades programmet av World of Warcraft-experten Oscar Wolontis (som gick i min klass en termin i Hässelby Gymnasium) och den karismatiske Anders "McKorv" Jonsson, för att diskutera allt från WoW till e-penisar. Helt plötsligt dök Victor Leijonhufvud upp i lokalen igen, den här gången med sin Press2Play-medarbetare Christer Engström och två Stormtroopers i släptåg. De filmade en kort snutt och försvann sedan lika fort som de kom. Väntar fortfarande på att Press2Play ska lägga upp inslaget på sin hemsida.
Även om fötterna värkte ganska rejält mot slutet av den nästan tre timmar långa sändningen så var det värt att härda ut, för som helhet så var det ett mycket underhållande avsnitt. Om detta visar sig bli den allra sista episoden av Spelradion så känns det som ett värdigt avslut.
Programmet kan laddas ned här.
Episk poster.
Bild lånad av Martin Lindell. Jag står högst uppe i högra hörnet med svart jacka och blå t-shirt.
Mycket förväntan i det trånga konferensrummet.
Några av huvudpersonerna.
Press2Play stormar tillställningen med Stormtroopers i släptåg.
Peter var påpasslig och fångade den här t-shirten under sändningen. Bär den med stolthet!
Can you say "Spelradion"?
Gamex
Stora spelmässor i Sverige är inget vi är bortskämda med, så när Gamex slog upp portarna i Kista den 4-7 november så var det ingen större tvekan om att köpa biljett. Med Peter, Thomas och Level-skribenten Johan Köhn i släptåg så åkte jag in till Kista (som för övrigt är den Stockholmsförort som påminner mest om Tokyo!) på lördagens morgon.
Ingen förväntade sig något E3 eller TGS, därför kändes mässhallen ganska så enorm när man klev in. Snygga montrar, horder av gamers, finurliga cosplayers och ett par spel trängdes på mässgolvet - stämningen var det verkligen inget fel på. Däremot hade man kanske hoppats på lite mer spektakulära spel eller en premiärvisning av Nintendos nya 3DS-maskin, vilket man fick vänta förgäves på. Att Nintendo dessutom ställde ut tre år gamla Zelda: Twilight Princess i sin monter kändes lite pinsamt och gav en vink om att Gamex under kommande år har mycket jobb framför sig.
Dock var det inte helt tomt på nya, spännande titlar. Gran Turismo 5 såg bra ut, men Killzone 3 och Black Ops var man tvungen att stå i långa köer för att få någon glimt av, vilket aldrig kändes aktuellt. Johans efternamn i kombination med köerna till spelen borgade för övrigt för en hel del ordvitsande i stil med: "Tyckte inte kön var så himla lång ändå." "Nja, men han är väl typ 1,76 i alla fall?" Ridå!
På väg till Kista Centrum efter mässan så hamnade vi bakom en familj, där de uppspelta kidsen försökte genomföra roundkicks på varandra, till synes inspirerade av Microsofts rörelsekänsliga Kinect-maskin som snart släpps. Debatten om huruvida barn blir våldsamma av tv-spel lär med andra ord få nytt bränsle snart igen.
Ingen förväntade sig något E3 eller TGS, därför kändes mässhallen ganska så enorm när man klev in. Snygga montrar, horder av gamers, finurliga cosplayers och ett par spel trängdes på mässgolvet - stämningen var det verkligen inget fel på. Däremot hade man kanske hoppats på lite mer spektakulära spel eller en premiärvisning av Nintendos nya 3DS-maskin, vilket man fick vänta förgäves på. Att Nintendo dessutom ställde ut tre år gamla Zelda: Twilight Princess i sin monter kändes lite pinsamt och gav en vink om att Gamex under kommande år har mycket jobb framför sig.
Dock var det inte helt tomt på nya, spännande titlar. Gran Turismo 5 såg bra ut, men Killzone 3 och Black Ops var man tvungen att stå i långa köer för att få någon glimt av, vilket aldrig kändes aktuellt. Johans efternamn i kombination med köerna till spelen borgade för övrigt för en hel del ordvitsande i stil med: "Tyckte inte kön var så himla lång ändå." "Nja, men han är väl typ 1,76 i alla fall?" Ridå!
På väg till Kista Centrum efter mässan så hamnade vi bakom en familj, där de uppspelta kidsen försökte genomföra roundkicks på varandra, till synes inspirerade av Microsofts rörelsekänsliga Kinect-maskin som snart släpps. Debatten om huruvida barn blir våldsamma av tv-spel lär med andra ord få nytt bränsle snart igen.
På plats i Kista.
Inne på mässan. Full fart!
Gamers.
Johan och Busbröderna närvarade självklart en dag som denna.
Tålmodig publik väntar på Starcraft 2-match.
Den här Mario-statyn vägde 350 kg. Tungt!
Donkey Kong Country Returns, ett av få osläppta spel på mässan.
En utslagen Kong.
Johan testar vad Donkey Kong Country Returns går för.
Frank från "Donnie Darko".
En av världens mest kända cosplayers - Pixelninjan - kom utklädd till Samus Aran.
Lånar den här bilden av farsan, som tydligen också var på Gamex. Stormtroopers!
Grotesco
I måndags var det äntligen premiär för andra säsongen av den kultförklarade satirserien Grotesco. Jag missade första säsongen när den gick på SVT för ganska precis tre år sedan men sträckkollade på hela rasket via DVD nyligen. Den här gången ser jag till att vara med från början, då jag ingår i kommitén för en slags Grotescogrupp skapad av en viss The Mickster, stor Grotescofantast. Tanken är att vi varje måndagskväll ska ses hemma hos någon och titta på veckans avsnitt tillsammans. Givetvis kommer jag inte kunna medverka vid varje tillfälle, men på premiären bänkade jag mig i alla fall i soffan hemma hos Mickster i Spånga tillsammans med ett par andra entusiaster (och två chocksöta kattungar).
Serien premiärstartade starkt (se första avsnittet här) med ett väldigt aktuellt ämne; en parafrasering på det tumultartade svenska valet. Avsnittet följer Svindemokraternas intåg i Riksdagen, då partiledaren Jöns Jönsson (spelad av Henrik Dorsin) med häst och vagn far hela vägen från Skåne upp till Stockholm, där han dock möts av fördomar mot skåningar och blir mobbad av exempelvis Björk Janlund. Avsnittet bjöd även på en alldeles underbar tolkning av bioaktuella Cornelius Vreeswijk och den klockrena låten "Blanda Upp", som har stor potential att bli en ny "Tingeling", som humorkollektivet gjorde stor succé med i Melodifestivalen ifjol.
Här nedan kommer min favoritsketch från första säsongen, tio minuter av pur magi när en arketypiskt svensk studentmottagning ballar ur. Inte blir det sämre av att kompisen Greger gör ett högst oväntat inhopp mot slutet.
Serien premiärstartade starkt (se första avsnittet här) med ett väldigt aktuellt ämne; en parafrasering på det tumultartade svenska valet. Avsnittet följer Svindemokraternas intåg i Riksdagen, då partiledaren Jöns Jönsson (spelad av Henrik Dorsin) med häst och vagn far hela vägen från Skåne upp till Stockholm, där han dock möts av fördomar mot skåningar och blir mobbad av exempelvis Björk Janlund. Avsnittet bjöd även på en alldeles underbar tolkning av bioaktuella Cornelius Vreeswijk och den klockrena låten "Blanda Upp", som har stor potential att bli en ny "Tingeling", som humorkollektivet gjorde stor succé med i Melodifestivalen ifjol.
Här nedan kommer min favoritsketch från första säsongen, tio minuter av pur magi när en arketypiskt svensk studentmottagning ballar ur. Inte blir det sämre av att kompisen Greger gör ett högst oväntat inhopp mot slutet.
Studentmottagningen.
Lost Domain @ Riddar Jakobs
Lost Domains höstturné stannade i Jakobsberg den 29 oktober, för ännu en spelning i MyJams regi. Tillsammans med banden The Fix, Motherbug och Solomon Grundies var det tänkt att vi skulle skänka lite rock n' roll till det ökända Riddar Jakobs, som Peter Olofsson beskrivit som "ett drygare Grand Garbos". Det visade sig dock inte vara så farligt alls, inga alkisar störde ordningen och stället var stort nog att rymma två dansgolv och tre barer. Samuel berättade att Riddar Jakobs är ett ställe som Jakobsbergsbor gärna stannar till och festar på efter att de kommit med sista pendeltåget från stan, vilket känns fullt logiskt.
Hursomhelst, flera av våra vänner dök upp och gjorde att uppslutningen blev bra, och själva spelningen kändes som en av de bättre på sistone. Extra tack till den briljante Michael Finnermark för livebilderna!
Hursomhelst, flera av våra vänner dök upp och gjorde att uppslutningen blev bra, och själva spelningen kändes som en av de bättre på sistone. Extra tack till den briljante Michael Finnermark för livebilderna!
Middag på tu man hand. Erika vill ha en bit av Larsson.
Försökte arrangera en bild där jag ser ut som en DJ, men det blev såklart helt misslyckat.
Matpaus på Burger King i Jakobsbergs Centrum.
Michael med sin mentor Orhan.
Miss Cool.
Närmast tropisk stämning på Riddar Jakobs.
Hässelby-boyz. Born and raised in 165!
Svår ångest inför spelningen. Larsson sur som en gubbig citron.
Lost Domain #1.
Lost Domain #2.
Lost Domain #3.
Lost Domain #4.
Lost Domain #5.
Lost Domain #6.
Lost Domain #7.
Lost Domain #8.
Lost Domain #9.
Lost Domain #10.
Lost Domain #11.
Lost Domain #12.
Lost Domain #13.
Mikeman, Linnéa och Mickster.
Snubblade över en affisch i Spånga på vägen hem.
Mästerfotografen fångad på bild.
Boken om synthar
Häromdagen fick jag en gullig gåva av Sari, som räddade en bok från att slängas i containern och istället gav den till mig. Det verkade passande eftersom jag själv spelar synth och det kan ju vara bra att känna till bakgrunden för instrumentet som man så ofta pysslar med.
Boken kom ut år 1984 (då jag var ett år gammal) och det har ju hänt lite sen dess, men det är ändå rolig läsning. Ett kapitel heter till exempel "Är fårtarmar mer musikaliska än mikrokretsar?" och syftar till påståendet att synthar är ett otyg som inte är lika "varma, mänskliga och besjälade" som traditionella instrument. När exempelvis Duran Duran slog igenom med sin elektroniska pop i början av 80-talet anklagades de för att vara själlösa, då ljuden som synthen producerade ansågs låta "döda, mekaniska och kalla". Den ansångs helt enkelt vara ett hot mot traditionellt spel och levande musiker. Med facit i hand skulle det vara roligt att se hur dåtidens belackare skulle reagera om de fick se hur musikklimatet ser ut idag. Dessutom har det sedan länge slagits fast att så kallade "levande" instrument kan fungera i alldeles utmärkt symbios med de "döda".
Boken kom ut år 1984 (då jag var ett år gammal) och det har ju hänt lite sen dess, men det är ändå rolig läsning. Ett kapitel heter till exempel "Är fårtarmar mer musikaliska än mikrokretsar?" och syftar till påståendet att synthar är ett otyg som inte är lika "varma, mänskliga och besjälade" som traditionella instrument. När exempelvis Duran Duran slog igenom med sin elektroniska pop i början av 80-talet anklagades de för att vara själlösa, då ljuden som synthen producerade ansågs låta "döda, mekaniska och kalla". Den ansångs helt enkelt vara ett hot mot traditionellt spel och levande musiker. Med facit i hand skulle det vara roligt att se hur dåtidens belackare skulle reagera om de fick se hur musikklimatet ser ut idag. Dessutom har det sedan länge slagits fast att så kallade "levande" instrument kan fungera i alldeles utmärkt symbios med de "döda".
Synthesizer-boken.
Sampla katter? Kan man göra så?
Så här ska min studio se ut... Eller inte?
Metal på Medis
Ikväll intar ett av mina absoluta favoritband Debaser Medis - göteborgsgruppen Dark Tranquillity. Bandet har snart nått slutet av en enormt uppskattad och intensiv Europaturné - 32 spelningar på 34 dagar - så man kan bara hoppas att energin räcker för att göra bra ifrån sig.
Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne var för övrigt den första stjärnan jag intervjuade för Metal Covenants räkning, redan år 2005. Jag minns att jag var enormt nervös, i synnerhet eftersom vi på grund av trafikstrul var en halvtimme försenade till intervjun. Stanne var dock hur schysst som helst och tog emot mig (och fotografen Michael Finnermark) i bandets turnébuss. Intervjun flöt på galant och vi småpratade bland annat lite om Grand Theft Auto 3, som var senaste grejen på den tiden. Halvvägs in i intervjun var Stanne tvungen att springa iväg för att medverka på en fotografering, men när han var klar kom han direkt tillbaka till oss för att avsluta pratstunden. Jag har träffat många trevliga hårdrocksstjärnor genom åren, men Mikael Stanne är förmodligen den allra trevligaste.
Slänger med en rolig video med legotema till bandets låt "Terminus (Where Death Is Most Alive)" också. Ett av bandets fans gjorde den som en rolig grej, bandet gillade vad de såg och uppgraderade musikvideon till deras officiella.
Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne var för övrigt den första stjärnan jag intervjuade för Metal Covenants räkning, redan år 2005. Jag minns att jag var enormt nervös, i synnerhet eftersom vi på grund av trafikstrul var en halvtimme försenade till intervjun. Stanne var dock hur schysst som helst och tog emot mig (och fotografen Michael Finnermark) i bandets turnébuss. Intervjun flöt på galant och vi småpratade bland annat lite om Grand Theft Auto 3, som var senaste grejen på den tiden. Halvvägs in i intervjun var Stanne tvungen att springa iväg för att medverka på en fotografering, men när han var klar kom han direkt tillbaka till oss för att avsluta pratstunden. Jag har träffat många trevliga hårdrocksstjärnor genom åren, men Mikael Stanne är förmodligen den allra trevligaste.
Slänger med en rolig video med legotema till bandets låt "Terminus (Where Death Is Most Alive)" också. Ett av bandets fans gjorde den som en rolig grej, bandet gillade vad de såg och uppgraderade musikvideon till deras officiella.
En ung Niklas och en rockstjärna.
Dark Tranquillity - "Terminus (Where Death Is Most Alive)"
Apologize
Om man som band ska spela in en cover av en känd låt tycker jag att det känns ganska poänglöst att göra samma version igen, fast sämre. Bättre då att verkligen göra en egen tolkning av någon annans verk, helst någon som spelar i en helt annan musikgenre. Typ som All Ends har gjort i "Apologize", de har tagit en känd popballad och klätt den i hårdrockskläder. Resultatet klär dem faktiskt, även om Thelma & Louise-videon känns sådär. Är det någon som har något bra coverförslag till Lost Domain - shout it out!
All Ends - "Apologize"
