Outer Heaven

Precis som förra året tycker jag att Nyårsafton är ett alldeles utsökt tillfälle att lista mina favoritlåtar från året som gått, så här kommer listan i sin helhet, för er som inte hängde med via Twitter. Spotify-länken hittar ni här.

01. Marina And The Diamonds - "I Am Not A Robot"
02. Soilwork - "Let This River Flow"
03. Hurts - "Stay"
04. Robyn - "Hang With Me"
05. Korallreven - "The Truest Faith"
06. Dark Tranquillity - "Dream Oblivion"
07. Snow Patrol - "Just Say Yes"
08. I Blame Coco - "Selfmachine"
09. Oskar Linnros - "Genom Eld"
10. James Yuill - "First In Line"
11. Carpark North - "Cancer"
12. Bring Me The Horizon - "It Never Ends"
13. Rihanna - "Te Amo"
14. Tove Styrke - "Million Pieces"
15. Erik Hassle - "Taken (Still In My Blood)"
16. MIA - "Xxxo"
17. Hot Chip - "One Life Stand"
18. Owl City - "Fireflies"
19. Johnossi - "Dead End"
20. Eminem feat. Rihanna - "Love The Way You Lie"
21. Crashdiet - "Chemical"
22. Monarchy - "The Phoenix Alive"
23. Katy Perry - "Teenage Dream"
24. Avenged Sevenfold - "Fiction"

Vinnaren.

Jag fyller år bara tre veckor efter julafton, vilket sved ganska ordentligt när man var yngre och presenter var viktigare än både familj och vänner. Det bästa hade ju varit att skilja på julafton och födelsedagen så mycket som möjligt, för att i sin tur slippa vänta så länge på nästa presentskörd. Dock fanns det ju barn man kände som fyllde år på självaste julafton eller i anknytning och som man därmed tyckte ännu mer synd om. Larsson var ett av de barnen.

Den här juldagen såg vi dock till att fira pojken ordentligt, genom att först bege oss ut till Midsommarkransen där Calle ordnat till förfest med Captain Morgan och skaldjurspaté. Förfesten gjorde dock som förfester ofta gör, nämligen drog ut på tiden, vilket gjorde att vi kom ut alldeles för sent. Galways skulle just stänga när vi kom dit, så det fick bli Dovas vid Fridhemsplan en timme innan de också skulle stänga. "Räddningen" kom i form av Robin som insisterade på att alla skulle åka hem till efterfest hos honom i Åkeshov, i en lägenhet som såg ut ungefär som tredje världskriget skulle kunna se ut. Ingen julstädning där, inte.

Robin ute i Midsommarkransen.

 

Daniel dricker för att bedöva smärtan.

 

Festfixaren.

 

Huvudpersonen.

 

Tjejhörnan.

 

Good times.

 

Calles julgran.

 

Alla drog vidare ut på stan... men Robin stannade kvar.

 

Vi hamnade på Dovas. Billig öl!

 

Thomas har nog aldrig varit så glad som på Dovas.

 

Peter lite mer sansad än sin bror.

 

Efterfest i Åkeshov. Här Kalle med den kanske äckligaste grogg jag sett.

 

Daniel höll sig till kaffe. Gott så.

 

Robin spillde en massa på golvet. Lillebror fick torka upp.

Det blev en fin jul, i år också. Linnea flögs in från London, Linus åkte från Vällingby och jag kom från Hässelby Strand, vilket gjorde att vi kunde samla hela familjen under ett och samma tak. Vi ruckade självklart inte på några traditioner, dagen började med en sedvanlig julfrukost (jag fick mandeln i gröten!) som sedan följdes av en iskall promenad ner till Berghamns Brygga för att mata änder. Det var inga fåglar där alls i år, så vi gjorde det bästa av situationen och kastade alla brödsmular vi hade på isen.

Sedan blev det julfika hos mormor och morfar. Som vanligt med sjukt många sorters kakor och så tårta på det. Alldeles för sött för en salt kille som jag själv, och då hoppade mormor ändå över att göra glass med fruktsallad i år. Resten av tiden hos mormor och morfar spenderades med att lyssna på morfars vilda anekdoter, som den om när han sprang mellan gårdarna för att slicka på sillen(!), men historien som fångade mig mest i år kom faktiskt från mormor. Hon berättade att jag och Linus var helt tokiga i plättar när vi var små, och den enda som vi kände som hade en panna för att steka plättar i var just mormor. En gång när Linus var där själv så fick han plättar, sen när det var dags att gå hem frågade han mormor om han inte kunde få med sig lite plättar hem, "så att Niklas kunde få också". Väldigt rörande, även om risken såklart fanns att min slipade lillebror bara sa så och sen åt upp plättarna själv.

Väl hemma på Drivbänksvägen blev det Kalle Anka, julmat, en dokumentär om Cirkus Maximus (wtf?) och sedan klappöppning. Jag fick näst flest julklappar (slagen endast av Linus) och några av de bästa var en jättesnygg second hand-skjorta från London, Avatar på Bluray, en ugnsform, Fallout: New Vegas och nya albumet med Machinae Supremacy. Efteråt åkte Linus till Huddinge för att fortsätta firandet, medan resten av oss drog igång ett filmmaraton. Efter Toy Story 3 så tyckte dock mamma att det fick räcka, sen tackade Linnea för sig efter Kick-Ass, så till slut var det bara jag och pappa kvar som såg den tre timmar långa versionen av Avatar från början till slut. Klockan halv fyra gick jag och la mig, lite ledsen över att det nu var ett helt år kvar till nästa julafton. 

Ice Ice Baby.

 

Nere vid Berghamns brygga för att göra en god gärning.

 

Jag ville ta lite fina familjebilder. Onödigt, tyckte mamma.

 

Schyssta Twin Peaks-vibbar hemma hos mormor och morfar.

 

Through the looking glass.

 

Farsan inväntar klartecken för att få hugga in på tårtan.

 

Farsan och morbror Peter jämför appar.

 

Denna skapelse gjorde jag åt mormor & morfar för många år sedan. Still going strong!

 

Ingen vidare stämning här, inte.

 

Mormor drar en historia.

 

Det blev en gran och lite klappar i år också.

 

Nu kan Linus äntligen blanda drinkar som sin stora hjälte: Färjan-Håkan. Årets julklapp?

 

Yes, om ni missat detta så vill jag uppmärksamma folk på att Lost Domain har en ny hemsida, med adressen lostdomain.se. Sidan är fortfarande under uppbyggnad, men redan nu går det exempelvis att läsa om vad alla medlemmar tycker och tänker om olika saker. Visste ni till exempel att Erika gillar späckhuggare, att Michaels favoritalbum är Judas Priest-plattan "Screaming For Vengeance" och att Daniels värsta mardröm är att scenen ska kollapsa medan Lost Domain står på den? På sidan finns också en del nya bilder vi tog förra veckan, som den här nedanför.

Julen innebär alltid nya försök av stora som små band och artister att få till en riktigt bra jullåt, värdig att inkluderas i de årliga "Absolute Christmas"-uppdateringarna och hamna under granen i form av julklappar. De två bästa för i år hämtar jag från Manchester respektive London, i form av Hurts nya singel "All I Want For Christmas Is New Year's Day" och Coldplay-låten "Christmas Lights".

Hurts låt känns för närvarande som lite av en favorit, kanske för att jag verkligen gillar deras debutalbum "Happiness" där denna bit hade passat in alldeles perfekt. Det är vackra synthklanger, en stor refräng och en typiskt vemodig text om att julen inte är vad den en gång var och att det vore skönt om allt bara tog slut. Något säkert många kan relatera till.

Coldplays försök till att skriva en riktig julklassiker är redan en enorm hit, vilket inte är svårt att förstå när man lyssnar på den inledande pianoslingan. Chris Martin & Co har verkligen lyckats fånga den där speciella julstämningen och låten bara växer och växer till en alldeles enorm hymn som man gärna sjunger med i. Känslan man får är att "Christmas Lights" kommer att leva kvar i många jular framöver.

Jag kan omöjligt välja en av dessa låtar, så jag länkar till båda och låter mina läsare avgöra. Och passar såklart på att önska en riktigt God Jul.

Hurts - "All I Want For Christmas Is New Year's Day"



Coldplay - "Christmas Lights"

Ensamhet.

Förra helgen så var jag och Busbröderna sugna på att testa den nya Wagamama-restaurangen som öppnade i Waterfront Building den 16 oktober i år. Den allra första Wagamama öppnades redan 1992 i London, så det har tagit ett par år innan den hittat hit. Kedjan har som målsättning att erbjuda nyttiga och fräscha rätter till en prisvärd summa, samtidigt som att det ska gå fort. Känslan för oss som inte bara gillar sushi ur det asiatiska köket kan väl jämföras med hur en kaffeälskare skulle reagera om Starbucks öppnade i Stockholm; Wagamama måste testas!

Med ett öppet sinne (det vill säga 3 av 5 i betyg) ställer vi oss i kön och väntar på vår tur medan vi ögnar igenom menyn. Första intrycket blir lite svajigt då tjejen som tar emot oss trött säger "Jaha, hur många blir ni då?" (-1), sedan får vi tyvärr inget bås utan ett långbord där man inte kan lägga sina jackor på något vettigt ställe (-1). Saker och ting blir dock snabbt bättre när vår söta serivtris lägger handen på min axel och säger att hon snart ska ta hand om oss (+1). En överblick av restaurangen skvallrar om internationell prägel, köket är t.ex. i direkt anknytning till själva matsalen, precis som i "Hell's Kitchen" (+1). Vår servitris kommer sedan fram och tar upp beställningar. Hon heter Yatzy (+1). Innan hon går så skriver hon upp våra maträtter på våra respektive pappersunderlägg, vilket känns som en smart idé (+1).

Vi behöver inte vänta särskilt länge på maten, men drickan dröjer märkligt nog desto längre (-1). Servitören säger "enjoy your meal, guys" på bred amerikanska (+1), vilket nästan får det att kännas som att vi befinner oss utomlands. Kul! Tyvärr för Thomas del så innehåller hans rätt sådana där tjocka och sega nudlar (-3) som gjorde mitt och Peters besök på Ki-Mama några veckor tidigare till något av en besvikelse. Peter har dock mer tur den här gången, hans ramen smakar utsökt (+1) och känns som en framtida favorit. Min yaki soba innehåller bland annat grillad kyckling, ägg och räkor, men det är den rostade löken och den inlagda ingefäran som är pricken över i:et (+1). Mot slutet av måltiden börjar det dock kännas en aning torrt, någon typ av sås hade behövts för att göra rätten till en fullpoängare (-1).

Efter maten är vi så mätta och belåtna att det inte finns plats för någon efterrätt. Vi åker hem och vilar istället.

Slutbetyg: 4 av 5

Efter Tove Styrke-konserten på fredagen var min lördag vikt åt slappande på sofflocket, men så fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå: en hemlig spelning med The Soundtrack Of Our Lives på Riche! Nathalie hade tack vare en av sina kontakter fått informationen bara några timmar innan, så jag hade inget annat val än att lägga in mina två TSOOL-skivor (Behind The Music och Origin Vol. 1) på mp3-spelaren och omgående ta tunnelbanan in mot Stureplan.

Riche är ett ställe jag länge velat besöka, men aldrig riktigt vågat. Det är omtalat som ganska så kändistätt (bland andra Filip & Fredrik har nämnt det som sitt favorithak) och radioprofilen Anders Timell är kökschefen. Konserten hölls i den delen av Riche som kallas för Lilla Baren. Man förstår vad de menar med Lilla, för det var sjukt trångt att ta sig fram och var man än stod så var man i vägen. Dock var det roligt att ta del av det glamourösa utelivet på Stureplan. Folk åt ostron för fulla muggar och Nathalie blev bjuden på champagne. Den enda kontakten med främlingar jag hade var när en herre berömde mig för mitt armbandsur. "Tack! Det är en Casio", sa jag. Sen dog den diskussionen ganska snabbt.

TSOOL spelade två akustiska set, både med riktigt härlig inlevelse. Sångaren Ebbot är en riktig naturkraft som man verkligen blir inspirerad av att titta på, sen när bandet inte spelade gick han runt i lokalen som vilken gäst som helst. Tyckte han blängde lite surt på mig ett par gånger, men det kändes mest bara stort.

Blev så glad över att träffa Nathalie igen, det händer så sällan numera.

 

Heidi with a gun to her head.

 

Ebbot fumlar med micken.

 

Gillade växterna som hängde från taket.

 

TSOOL in their prime.

 

Ebbot var faktiskt smalare IRL än vad jag hade trott.

 

Sjukt trångt framför scenen, men värt mödan.

 

Ebbot tar sig in i baren och förser sig med dryck efter spelningen. Vem är bartendern att säga emot?

 

På promenad längs med Kungsgatan.

 

Heidi och julglitter.

I helgen var jag på julfika/vernissage hos Peter Olofsson i Hässelby. Med på resan var även Sari, som var initiativtagaren till det hela. Egentligen skulle det ha blivit av för ett helt år sedan, men då föll det på ointresse från Olofssons sida. Men nu var han alltså redo att visa upp sin konst. I sin "bohemiskt" inredda lägenhet på Kvarnhagsgatan bjöd Peter på glögg, samtidigt som vi tittade på olika tavlor han målat genom åren. Fanns mycket fint att titta på, även fast jag själv mest var nyfiken på Peters katt Tiger, som inledningsvis inte verkade ha några planer på att visa upp sig. Men till slut insåg kattskrället att jag och Sari inte var särskilt farliga, och poserade gladeligen för min kameralins. Resultatet ser ni nedan.

En liten del av galleriet.

 

Peter gör ett tappert försök att röja upp lite.

 

Peter försöker imponera på Sari med en Futurama-målning. Men Sari har tyvärr inte hört talas om Futurama.

 

Peters katt Tiger ville först inte visa sig, så jag fick hålla till godo med en bild ur Peters sketchbok.

 

"Inga bilder, har jag sagt! Spott! Fräs!"

 

Jag tar det lugnt och försöker njuta av konsten.

 

Helt plötsligt satt Tiger och stirrade på mig.

 

Konstnären.

Just nu håller Lost Domain på att spela in vad som är tänkt att bli vår alldeles första singel, balladen "Smile". Detta görs i studion Ghost Ward i Johannelund tillsammans med producenten David Castillo, som tidigare arbetat med bland andra Katatonia, Bloodbath, Opeth, Amon Amarth, m.fl. Förra veckan var det dags att spela in mina synthar, vilket gjorde det möjligt för mig och Larsson att låsa in oss tillsammans med Castillo en hel dag för att se vad han kunde förbättra i låten med sina flinka producentfingrar.

För mig som avgudar de två senaste Katatonia-albumen (som Castillo producerade) var detta ett ypperligt tillfälle att titta på nära håll hur han jobbar, samt ställa jobbiga och initierade frågor om olika skivor han varit inblandad i. Jag försökte självklart visa mig så skicklig och idérik som möjligt, bland annat visade jag upp ett nytt ackord som jag tänkte skulle vara med i låten. "Jag får lite Van Halen-vibbar", sa Castillo. Sen tog vi bort ackordet.

En del filmsnack blev det också. Vi frågade Castillo hur Rooney Mara är privat, med anledning av att han jobbat med att få den blivande Lisbeth Salander-skådespelerskan i form till den kommande Millennium-filmen som spelas in här i Stockholm. "Jättetrevlig. Och min kompis har sett henne naken!", svarade Castillo. När vi ändå var inne på David Fincher-filmer så sa jag till Castillo att han måste se dennes The Social Network så fort som möjligt. Castillo sa att han tänkt göra det, "för Lynch kan ju inte göra dåliga filmer". "Fincher", rättade jag. "Det är alldeles riktigt", sa Castillo. Bara han inte sänker mina synthar i den kommande mixningen nu, som hämnd för att jag läxade upp honom.

Fotnot: "Smile" beräknas bli klar i januari nästa år.

Ghost Ward. Det är här vi håller till.

 

Orhan dök upp för att ge feedback.

 

Dave Castillo himself.

 

Försöker ta in vad Larsson och Orhan säger.

 

Genius at work - please don't disturb.

 

Larsson tog med sig sin samling för att visa Castillo.

 

Två Ahlin-syskon dök upp för att lyssna på mästerverket.

 

Sent om kvällarna brukar det höras konstiga ljud i den här korridoren. Varför tror ni att studion kallas för Ghost Ward?

 

Ett videoklipp.

Jag har varit lite slarvig med att få till den rätta julstämningen i år, första advent glömdes helt bort och några ljus har jag inte brytt mig om att tända. Fick istället ta mig hem till Linus och Sabina i Vällingby för att insupa lite äkta julatmosfär. Med på fikastunden var även morsan och farsan, samt Sabinas familj. Detta inkluderar två roliga små hundar, som gör allt för att stå i centrum. Det märkligaste är att det är den lilla hunden som styr showen, om den stora försöker komma med något inlägg så blir det en barsk och omedelbar tillrättavisning. Här kommer bilderna!

Huvudpersonen.

 

God stämning.

Binas & Mickis föräldrar.

 

Pappa försöker få pli på Athena. Fail!

 

Lillebror häller upp.

 

Som hämtad ur Star Wars.

 

"Who's the boss? I am! Bark, bark!"

 

Robban & Mickis.

 

Oförstående.

Soilwork

Plats & datum: 5/12, Klubben

Bäst: "The Crestfallen". Varför har det tagit hela fem år innan Stockholmspremiären?
Sämst: Den korta speltiden.

Den 30 oktober 1938 genomförde Orson Welles en teaterpjäs via radio där han tolkade den berömda boken Världarnas Krig. Detta missuppfattes av mängder av amerikanska invånare som drabbades av panik när de trodde att marsianer höll på att invadera jorden på riktigt. Det är denna sändning som har fått ge namn åt Soilworks åttonde album The Panic Broadcast och det är även ljudklipp därifrån som strömmar ut från högtalarna när bandet äntrar scenen. Frontmannen Björn "Speed" Stridh kändes lite plufsig senast vi såg honom, men efter några tuffa år är han enligt egen utsago i bättre form än någonsin. Med stor pondus kliver han in och attackerar publiken med den brutala öppningslåten "Late For The Kill, Early For The Slaughter", och man börjar ana ytterligare en klassisk Soilwork-konsert i faggorna.

Problemen hopar sig redan i andra låten, den mer popanstrukna "Night Comes Clean". Speed har trots en erkänt kraftig pipa aldrig riktigt övertygat när det gäller att leverera skönsång live, och sångharmonierna blir aldrig i närheten av lika maffiga som på skiva. Det går även att ha synpunkter på ljudet på det stora hela, som vanligt ligger till exempel keyboarden alldeles för lågt i mixen. Vidare har den absurda mängden förband gjort att Soilwork här gör ett klart bantat set jämfört med den låtskatt de kuskat runt Amerika med tidigare under året. Albumen "Figure Number Five" och "Sworn To A Great Divide" negligeras helt, till exempel. Det är synd, för stämningen i publiken är god trots att det är söndagkväll och att det inte serveras alkohol i lokalen. Att Klubben är fylld till bristningsgränsen (trots att Avantasia - "Kai Hansen på Skansen", som den vitsige Speed uttrycker det - spelar vägg i vägg) visar trots allt att Soilwork inte tappat sin dragningskraft.

Helsingborgarna gör i alla fall en riktigt stark avslutning, då de säkra och ösiga korten "Bastard Chain", "Stabbing The Drama" och extranumret "Follow The Hollow" gör ett duktigt jobb med att få fart på publiken. Med facit i hand och med de höga krav jag alltid ställer på ett av mina absolut favoritband, så måste den här spelningen dock räknas som något av en parentes.

Betyg: 3 av 5

Låtlista:

Late For The Kill, Early For The Slaughter
Night Comes Clean
As We Speak
The Flameout
Nerve
The Crestfallen
Let This River Flow
Two Lives Worth Of Reckoning
Bastard Chain
Stabbing The Drama
-----------------------------
Follow The Hollow

 

 

 

Producenten, som han själv kallar sig.

 

God julstämning i HC Studios.

 

Blev en hel del jobb för att få till ljudet av en knarrande dörr.

 

Larsson testar att micken fungerar som den ska.

 

 

Bakom kulisserna: the movie.

Katatonia

Plats & datum: Göta Källare, 4/12

Bäst: "Evidence", "Soil's Song" och "Saw You Drown" (som låter som ett lite tyngre Kent). 
Sämst: En skarpare ljudbild hade inte skadat.

Katatonia är ett band som på senare år alltid gått en hårfin balansgång när det gäller sina liveframträdanden. Om förutsättningarna inte är de rätta kan Stockholmsgänget framstå som lite tråkiga och närmast navelskådande, men när allt stämmer är det däremot hänförande, mångbottnat och riktigt tungt. "Det brukar alltid vara jobbigt att spela i Stockholm. Men det här är inte en sådan kväll", säger sångaren Jonas Renkse halvvägs in i konserten. Man förstår vad han menar, Göta Källare är välfyllt aftonen till ära och publiken är med från första början.

Även om ljudet åtminstone inledningsvis inte riktigt sitter som det ska, vilket resulterar i att flera av de på skiva så snygga nyanserna tyvärr bitvis faller ur ramen, så finns det inte mycket att klaga på. Bandet är taggat och har dessutom valt ut en alldeles strålande låtlista, där jag visserligen skulle vilja komplettera med både "Wealth" och "Sweet Nurse", men i övrigt får alla mina favoriter serverade på silverfat. Förutom tre lite pliktskyldigt äldre låtar så är det enbart de tre senaste plattorna ("Night Is The New Day", "The Great Cold Distance", "Viva Emptiness") som avhandlas, vilket per automatik innefattar fantastiska spår som "Forsaker", "Evidence", "My Twin", "Ghost Of The Sun", med flera. Det är en riktigt imponerande föreställning, jämför man med bandets ganska trista förbandsgig till Porcupine Tree för ett år sedan är det som skillnaden mellan natt och dag.

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

Day And Then The Shade
Liberation
My Twin
Onward Into Battle
The Longest Year
Soil's Song
Omerta
Teargas
Saw You Drown
Idle Blood
Ghost Of The Sun
Evidence
Criminals
July
------------------
For My Demons
Forsaker
Leaders

 

 

 

Atlus är ett Tokyo-baserat spelföretag som gör spel som inte riktigt liknar alla andra. Mest kända är de för den skruvade rollspelsserien Persona, och deras nya titel Catherine verkar inte bli mindre underlig. Spelet kommer att handla mycket om mardrömmar och olika karaktärslager, samtidigt som en generös dos erotik har utlovats. Är detta det närmaste vi kommer en spelversion av David Lynchs filmmästerverk Mulholland Drive?

Handlingen följer den 32-åriga kontorsarbetaren Vincent som går med ångesttankar över faktumet att hans flickvän Katherine vill gifta sig med honom, medan han själv inte alls känner sig redo. En dag träffar han den tio år yngre pangbruden Catherine, vilket vänder hela hans tillvaro upp och ned. Samtidigt så påträffas flera unga män i Vincents ålder döda i sina hem, samtliga verkar dessutom ha avlidit i sömnen.

Catherine verkar vara ännu ett Atlus-spel som är så där bisarrt och egensinnigt som bara japaner kan få till. Medan vi väntar på att det kommer hit så går det bra att kika på trailern här nedan och ställa sig frågan om vad spelet egentligen handlar om.

Spelomslaget.

 

Lättklädd fikastund.

 

 

En trailer man inte blir riktigt klok på.

I fredags var det som sagt julbord med Posten, även detta år på Scandic Bromma. Vi var några fler kontor den här gången, vilket var kul, men samtidigt fanns det en liten rädsla över att hamna bredvid någon man inte kände. Därför kunde jag dra en suck av lättnad när jag hamnade vid samma bord som flera av de tyngsta pjäserna från Ulvsunda-kontoret; Peter Olofsson, Robban, Kenneth, Patrik, Linus, m.fl.

Maten var precis som förra året superb. Tack vare noggranna förberedelser från min sida (efter Patriks rekommendationer) så orkade jag äta mycket mer än senast, bland annat blev det en hel del lax och sill. Jag fick till och med i mig lite efterrätt i form av ostkaka med björnbärssylt, vilket var en perfekt avslutning på middagen. När de flesta andra kontoren droppade av allt eftersom så drog stora delar av Ulvsunda-kontoret vidare till Sourbon för lite ölprovning. Jag hade förberett mig på en del skandaler innan julbordet, men alla höll sig på mattan och stämningen var överlag väldigt god, vilket avspeglas på bilderna nedan.

En synnerligen belåten Peter Olofsson AKA Mr Sir.

 

Kenneth kollar så att näshåren är ordentligt trimmade.

 

Chefen tar ett par pilsner för att försöka glömma de vikande brevvolymerna för en kväll.

 

Vårt bord var det allra bästa, som synes. Här Peter & Patrik.

 

Jag och Robinson-Robban.

 

Kenneths efterrätt. Två skumtomtar med lite budapesttårta vid sidan om.

 

Hasse B kör ölspelet med sig själv.

 

Det fina paret Micha och Linus.

 

Ett till par som inte kunde hålla fingrarna borta från varandra. Hasse Å tror inte sina ögon.

 

Ungefär här bestämde vi oss för att det var dags att dra vidare.

 

På Sourbon. Hasse B kastar avundsjuka blickar mot Gunilla och Peter.

 

Sari skojar till det ännu en gång.

 

Robban roades inte av Saris påhitt.

 

"Kan farbror tänka sig att bjuda på en öl till?"

 

Peter fick äntligen berätta om sin kärlek till Sari.

 

Jag fick min öl och Kamel fick sin idolbild.

 

Här började det spåra ur en aning. Därför blir det nu inga fler bilder från kvällen.

I Blame Coco

Plats & datum: Strand, 26/11

Bäst: "Selfmachine".
Sämst: Inte dåligt på något vis, men visst hade det varit ballt om Robyn gästat på avslutande "Caesar"?

Det andra svenska besöket på kort tid verkar inte ha skapat någon mättnadskänsla, snarare tvärtom. I Blame Coco har uppenbarligen skaffat sig ett gott anseende främst hos indiekidsen men även hos mainstreampubliken, och på Strand en fredagskväll finns alla förutsättningar för en röjig spelning. Bandet går ut hårt, med hitsingeln "Selfmachine" redan som andra låt och min personliga favorit "Turn Your Back On Love" precis efteråt. Anslaget är lite rockigare än det synthiga drivet på debutskivan och responsen från publiken är god.

Här finns egentligen inget specifikt att klaga på, Coco spelar sina bästa låtar från The Constant och det tighta setet passar perfekt till en klubb som denna. Mer stora låtar som exempelvis "Quicker" kommer dock att behövas för att hon ska kunna ta steget till större lokaler, men känslan ikväll är att de lär komma i framtiden. Här har vi nämligen en oslipad diamant som är något riktigt stort på spåren.

Betyg: 3 av 5

Låtlista:

Party Bag
Selfmachine
Turn Your Back On Love
In Spirit Golden
Please Rewind
It's About To Get Worse
No Smile
------------------
Quicker
Caesar

 

 

 

 

 

Helsingborgsgruppen Soilwork anses tillsammans med At The Gates, Dark Tranquillity och In Flames tillhöra pionjärerna inom genren melodisk dödsmetall, även om de inte slagit på lika bred front som till exempel de sistnämnda. Hos andra musiker har de dock alltid haft enormt med respekt, exempelvis har både Rob Halford och Will Smith (!) uttalat sig som stora beundrare. Själv har jag varit helsåld ända sedan skivan "Natural Born Chaos", och singeln "As We Speak" är förmodligen en av de låtar jag lyssnat mest på genom alla tider.

Ikväll blir det nionde gången i ordningen som jag ser bandet live. Alldeles för lite, om ni frågar mig. Detta vägs dock upp av att jag har haft nöjet att träffa sångaren Björn "Speed" Stridh hela tre gånger. Den långe skåningen fick sitt smeknamn under högstadiet då han var känd för att bara lyssna på "snabba grejer", och namnet har följt med honom än idag. Av en slump så träffade vi honom på en Dark Tranquillity-konsert år 2005, och året därpå var det dags att intervjua honom för Metal Covenant.

Med facit i hand så var den intervjun en av de bästa jag gjort. Jag hade mod nog att ställa lite obekväma frågor, som vad Speed tyckte om att Soilwork ofta anklagas för att skräddarsy sin musik för att kunna slå sig in på den amerikanska marknaden. Detta ledde till ett rätt spektakulärt citat där Speed avfärdade 90% av de moderna amerikanska metallbanden som "rent skräp". Det var annars riktigt god stämning under hela intervjun, så till den grad att Speed vid ett tillfälle lämnade rummet för att hämta sin mp3-spelare, så att han skulle kunna välja ut 5 favoritskivor som inte är hårdrock (Beatles och Seal nämndes bland annat). När intervjun var slut stannade han kvar och diskuterade J-pop med mig och Mickster, med anledning av Speeds dåvarande fru som kommer från Japan.

Nästa intervju, i Hultsfred sommaren därpå, gick inte lika bra. En jetlaggad (och kanske lite bakfull?) Speed behöll solglasögonen på under hela intervjun och det var jättesvårt att etablera någon bra kontakt. Dessutom kändes det som att jag själv använt mina bästa frågor året dessförinnan, vilket gjorde att intervjun blev ganska så urvattnad. Men en rolig detalj är att Speed tog i hand med de bevingade orden "vi träffades väl i höstas?". Han kom ihåg mig! Fast å andra sidan, taniga pojkspolingar med glasögon hör väl inte till hans vanligaste intervjuare...

Avslutningsvis; vad tror ni att vokalisten svarade på frågan om vilket hans favoritspel är? Need For Speed, givetvis.

På Dark Tranquillity-konsert 2005.

 

Backstage på Klubben inför bandets utsålda konsert 2005.

 

Backstage på Hultsfred 2006. Kuriosa: medan vi gjorde intervjun satt In Flames-sångaren Anders Fridén precis bredvid och pimplade öl.

 

Soilwork anno 2010. Bandet består av medlemmar från Skåne, Belgien och Frankrike.

 

Synthriffet! Sångharmonierna! Gitarrsolot! Några av anledningarna till att "As We Speak" är en av mina favoritlåtar genom tiderna.

Även om jag har sett filmerna säkert hundra gånger och redan äger hela samlingen på två olika DVD-utgåvor, så måste jag såklart skaffa Alien-filmerna ännu en gång nu när de äntligen kommer till Bluray. Kanske köper ett ägg till mig själv i julklapp, det är jag väl värd? Frågan är dock om man vågar ha ägget framme när det väl kommer till kritan, har man sett filmerna så vet man hur illa det kan sluta när det väl öppnar sig...

Ett ägg, någon?

Ikväll är det dags att bege sig in till Göta Källare för att bevittna Katatonia, ett av Sveriges mest framgångsrika band i genren progressiv metal. Trots vissa likheter med till exempel Opeth så har Katatonia lyckats hitta sin egen nisch med hjälp av melankoliska gitarrslingor, dova synthar, tunga rytmer och klagande sång. Live har de aldrig varit någon toppattraktion, men gillar man musiken tillräckligt mycket så blir det säkert mer än uthärdligt.

Extra kul är att vi i Lost Domain just nu jobbar tillsammans med Katatonias producent Dave Castillo med vår kommande singel "Smile". Om Katatonias sound ger en fingervisning om hur Lost Domains första singel kommer att låta ska vi kanske låta vara osagt, men ett liten hint borde det ge i alla fall. Här nedan länkar jag till den suggestiva videon till "My Twin", låten som fick mig att börja följa bandet på allvar.

"Night Is The New Day", som Dave Castillo producerade.

"My Twin".

Ikväll är det dags för det årliga julbordet med posten. Precis som ifjol så är det Scandic Bromma som det hela utspelas på. Förra året var riktigt trevligt, bortsett från att jag inte orkade äta så mycket som jag hoppats. Bredvid mig satt cykelproffset och julbordsexperten Patrik, han var metodisk och skulle just hugga in på huvudrätten medan jag satt och petade förstrött i efterrätten. Detta får inte upprepas, därför har jag bett Patrik kommentera hur man lyckas få ut så mycket av möjligt av det hela.

Patriks 5 tips för ett lyckat julbord:

1) Kör gärna ett träningspass ett par timmar innan måltiden. Kroppen behöver fylla på näring och då fungerar julmat alldeles utmärkt.

2) Drick mycket vatten innan. Detta töjer ut magsäcken men skapar samtidigt ingen större mättnadskänsla.

3) Slösa ingen tid på vardagsmat som potatis och köttbullar. Gå direkt på delikatesserna, som sillen och laxen.

4) Drick ingen öl innan eller under måltiden. Öl är väldigt mättande.

5) Ät långsamt och se till att lyssna på kroppen. Säger magen stopp så är det stopp.

Sådär, nu drar jag till Scandic Bromma och hoppas på ett riktigt trevligt julbord!

Patrik i egen hög person. Inom kort drar han till Italien där han ska bli cykelproffs. Om jag ber snällt kanske han går med på att byta liv med mig?

I fredags förra veckan var vi ute och härjade på PUB Anchor, vilket vi inte var ensamma om. På plats var även Peter Tägtgren, mest känd för banden Pain och Hypocrisy, samt för att vara flitigt anlitad demonproducent. Nog ser han lite demonisk ut på bilden, men i verkligheten är han jättesnäll. Dock är han ökänd för att supa ganska hårt, vilket fredagskvällen var något av ett kvitto på. Ett roligt möte var det i alla fall, och självklart värt ett blogginlägg med en tillhörande musikvideo, den till hans populäraste låt "Shut Your Mouth". 

Beauty and the beast?

 

Pain - "Shut Your Mouth"

December är i full gång och då är väl en julkalender med tillhörande lucköppning en självklarhet, right? Wrong! Jag tar konceptet med julkalendern till helt nya nivåer med min låtkalender, där jag i en hysterisk kavalkad presenterar mina 24 favoritlåtar varje dag fram till Julafton, en i taget. Det hela kommer att ske på min twitter och listan presenteras i rangordning bakifrån, på självaste Julafton får ni alltså reda på vilken min favoritlåt från år 2010 är. Stay tuned!