Natten är den nya dagen
Katatonia kan man se live på Arenan den 19 oktober, som förband till Porcupine Tree. Efter att ha lyssnat på första singeln "Forsaker" en sisådär 25-30 gånger de senaste dagarna så är det bara att konstatera att jag ser fram emot Katatonias uppvärmning minst lika mycket som huvudbandet. Låten känns trevande till en början men växer något oerhört efter ett par lyssningar, och särskilt refrängraderna "The dark will rise, abandon your freedom" är grymma. Plötsligt är inte Rammsteins kommande album årets mest emotsedda skivsläpp.
Naturreservatet Judarn
Här är bildskörden från promenaden.
Linda på väg in i naturreservatet. 
Judarn. 
Judarn från andra sidan. 
Bären är fina i år. 
Fundersam. 
Herrgården i Åkeshov.
Avatar - största filmen någonsin?
Jag har visserligen sett fram emot Avatar innan jag läste om den i Empire, trailern dök upp redan i mitten av augusti och jag har kollat på den otaliga gånger sedan dess. Alla är dock inte lika begeistrade: surpuppor som DN:s Fredrik Strage och Daniel Gleisner har liknat filmen vid Disney och Star Wars Episode One, men jag är inte orolig. Cameron håller sig nämligen även i den här filmen till sin T&A-regel, en regel som inte står för "Tits & Ass", utan det faktum att nästan alla filmer han gjort börjar på bokstäverna T eller A. Och resultatet har alltid varit bländande.
Facit:
The Terminator (1984) - klassiker
Aliens (1986) - klassiker
Avgrunden (1989) - mycket bra
Terminator 2: Judgment Day (1991) - klassiker
True Lies (1994) - inte direkt PK kanske... men likväl mycket bra
Titanic (1997) - mycket bra
Den enda floppen i Camerons karriär är hans debutfilm om de flygande pirayorna i Piranha II: The Spawning, men då han endast regisserade vissa delar av den kalkonrullen och inte tilläts vara med under klippningen så räknar hardcorefansen den inte som en Cameron-film, och knappast regissören själv för den delen.
Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet.
Anna Anka < Anna Malmborg
Efter att ha spelat mitt nya PS3-spel Colin McRae Rally: Dirt 2 med force feedback-ratt samt HD-tv ett par timmar (vilket fick mig att konstatera ännu en gång att det inte kommer att duga att spela med enbart handkontroll hemma hos mig i fortsättningen) var det dags att bege sig mot tunnelbanan och Kristineberg. När vi sedan nästan var framme vid lägenheten vid halv elva-tiden träffade vi Erika som också hade spelat tv-spel och blivit försenad (visst var det så, Erika?) vilket gjorde att den imponerande samlingen kunde ringa på hemma hos Anna samtidigt.
Det var inte så trångt som jag först befarat i lägenheten (som var riktigt fin för övrigt) och man kunde röra på sig rätt fritt. Jag tror det var gäster från tre-fyra olika band där, vilket gjorde att det var många trubadurer som slogs om uppmärksamheten. White Chocolate-vokalisten Mattias Schilcher vann dock fajten med sin oväntade och starka tolkning av GES-låten "När Vi Gräver Guld I USA". Annars var det mesta som vanligt; Robin tyckte att jag såg gay ut i mina icke-rockiga kläder (i Robins värld är gay ett annat ord för indie), CJ diskuterade budgetlösningar och Larsson undrade varför alla skulle dra hem så tidigt.
När jag, Daniel och Peter (Thomas klarade sig inte) gick mot tunnelbanan vid halv tre-snåret så kändes det verkligen som att jag kunde ha varit utan den femte cidern jag drack. Men det blev genast roligare när vi såg att Linnea och hennes indiegäng satt på tåget, just vid dörren där vi skulle kliva på. Hade jag inte druckit den sista cidern så hade jag säkert stannat längre på festen och då hade vi missat dem. Jag sprang in i vagnen som ett galet fyllo och skrämde Linnea & Freja, ägnade resan hem med att plåga Tobias med Tokyo-frågor och gick sen hem och lade mig. Det var en kul kväll, nästan i klass med minigolfrundan.
Vår karaktär döptes (såklart) till Peter The Kid. 
CJ övar kysstekniker (på ölfaskan?)... 
Mattias framför "När Vi Gräver Guld I USA" och får bra respons. 
Så här snygg blev Bella i sin nya frisyr. 
En lurig en. 
Jag fick äntligen träffa Erikas vän Betty, vars mamma jobbar tillsammans med min mamma på S:t Göran. Lite kul kuriosa där. 
Klockan är 23:59 och jag funderar ut mitt nästa drag. 
När Samuel ger tummen upp så vet man att festen håller måttet. 
Undrar vem det är som är gay egentligen, Robin? 
Jag funderade hela kvällen över Mortens över natt-förvandling från vanlig, snäll kille till farlig emorockare. 
Den förtjusande värdinnan. 
Så här ledsen blev emo-Morten när vi skulle åka hem. 
Desto gladare miner på vägen hem.
30 dagar till Tokyo
Yes, om en månad smäller det, då åker jag, Daniel, Peter och Thomas till Tokyo för två förhoppningsvis fullspäckade och spännande veckor. Vi kommer att bo hos Tommy och Eun Seon i deras lilla lägenhet, så det blir ett kärt återseende men samtidigt lär det inte saknas nya intryck att ta in. Tokyo har länge varit mina drömmars resemål, och att det äntligen blir av känns nästan för bra för att vara sant. (Stort tack till Post-Linus som lyckades ordna så att jag fick vara ledig de där två veckorna, annars hade det inte blivit någon resa).
Vi har inte lagt upp några konkreta planer på vad vi ska hitta på ännu, men vissa saker känns rätt självklara, som Akihabara-distriktet, Yoyogi-parken, Sega Joypolis, Mt Fuji och någon sunkig karaokebar, för att nämna några favoriter. Det första jag själv tänker göra är att traska omkring med Air-låten "Alone In Kyoto" i mp3-spelaren, samtidigt som jag försöker se lika cool och snygg ut som Scarlet Johanson i underbara favoritfilmen Lost In Translation, som utspelas i just Tokyo.
Tommy har för övrigt postat en liten sammanfattning från hans och koreanskornas Sverige-visit för några veckor sedan på sin blogg, med många fina bilder därtill. Även om jag tycker att trubadurfotografiet på mig och Daniel är lite i gayigaste laget, men det kanske ligger lite sanning i den bilden?
Scarlett Johanson i Lost In Translation.
Anna från Ankeborg
Vore det inte roligare om Anna Åberg hetat Kajsa Åberg och gift sig med Paul Anka istället?
Drinking & Driving Jr
Drinking and driving - as a junior!
Min första vimmelbild!
Fotograf: The Cave
Grottan under Sundbyberg
Vi spelade alldeles för länge och var sedan tvungna att stressa för att hinna, och då jag glömt mina öronproppar så var jag tvungen att springa hem först för att hämta dem. När vi sedan kom fram till Hässelby Strands t-bana så upptäckte jag att öronpropparna inte låg i sin förpackning (de låg hemma på nattduksbordet). Då blev jag mycket arg och besviken. Fast så fort Larsson hoppade på tåget vid Hässelby Gård så blev jag ju glad igen, och började tro att det kunde bli en rolig kväll.
The Cave är ett relativt nyöppnat ställe som ligger på Landsvägen i vackra och centrala Sundbyberg (Erika gillar när jag berömmer hennes hemstad). Man börjar med att gå ner en bit för en trappa, så det känns som att man färdas ner i Morias gruvor eller något liknande, sedan är man nere i vad som måste vara den mysigaste rockklubben den här sidan stan. Det var lite glest med folk inledningsvis då klockan bara var halv tio, men sen är det ett rätt nytt ställe som inte riktigt slagit igenom ännu, märkte man. Pappa var såklart på plats dock, som vanligt med en öl i handen. En av Degradead-mammorna sa: "Du ser inte lika städad ut som man är van vid! Ska du inte köra pappa hem?" till mig och jag svarade inte "I helvete heller, här ska supas!" även om det i viss mån var så.
Degradead gick inte på scenen förrän vid halv 12 typ, men det visade sig vara värt all väntan. De är ett grymt liveband som alltid levererar, och jag, Dannny och Larsson stod längst fram som de fansen vi är och sjöng med i slagdängor som "Pass Away", "VXR", "Burned" och "Depths Of Darkness". Det headbangades även en hel del, vilket förklarar att jag var så öm i nacken när jag klev upp ur sängen för ett par timmar sedan. På nästa spelning får det bli betydligt lugnare på den fronten, fast då det är pensionärsbandet Fleetwood Mac som står på scenen den gången så lär det inte vara någon större risk. Hursomhelst var det en väldigt bra spelning, trots att de inte spelade min favoritlåt "The Burning Orchid" och att Mickes (sångaren) mikrofon verkade komma av sig helt under de fem sista låtarna.
Redan klockan ett var det stängningsdags och då ställdes vi inför det dilemmat som vi fruktat: vad skulle vi nu hitta på? Att våldgästa Ahlins och Erikas lägenhet kändes inte aktuellt, då den senare var febersjuk. Däremot har jag alltid varit nyfiken på Garbos som ligger precis bredvid och ovanför The Cave, så vi gick dit och ställde oss utanför för att spana. Vakterna såg dock stränga ut och eftersom Larsson inte har åldern inne så nöjde vi oss med att ta lite turistbilder. Patetiskt! Sen fick vi ett bud från Larssons kompis Sigge som var inne vid Stureplan med ett helt gäng. På t-banan på väg dit fick vi dock beskedet att festandet skulle dra vidare ut på Lidingö, och då svalnade vårt intresse betänkligt. Vi bestämde oss för att omgruppera på Kungsgatans McDonalds, och det var där vi tvingades ta det svåra beslutet att det nog var bäst att "cut our losses" och åka hem. Ännu en lyckad kväll var till ända.
Don't try this at home, kids! 
På The Cave. Larsson förundrades över alla snygga brudar. 
Glad över att vara i hetluften igen! 
Vår trummis Robin Idman extraknäckte som gitarrist i förbandet Melaina. Kul! 
En bister man(ager). 
Peppade inför konserten. 
Pappa undrade om inte Degradead skulle börja snart. 
Äntligen showtime för Degradead! 
Kenneth, David och Miche. 
David. 
Anders. 
Miches "Die Brat Die"-tröja var en riktig hit. 
Micke. 
Degradeads två mest hängivna fans. 
Närmare än så här kom vi inte det beryktade utestället Garbos. Och allt var Larssons fel! 
McDonalds. Mitt i den här tuggan insåg Larsson att kvällen var över för hans del.
Yogi Oki-Doki
Om jag någonsin skulle få för mig att ta yogalektioner så skulle det definitivt inte bli med den här mannen som lärare. Personen jag talar om är Yogi Oki-Doki! Tillsammans med sina sidekicks Rasta (en tupp med jamaicansk brytning) och Sister MooCow (en kossa) håller han till på en bondgård där han berättar för små barn om vikten att andas ordentligt. "Remember to breath!"
Bakom kulisserna på en fotosession
Igår var vi i Sundbyberg hemma hos Erika och Ahlin för att ta bandbilder till Lost Domains kommande hemsida, som är under uppbyggnad just nu. Värdparet hade lånat Ahlins pappas superduperkamera som kunde ta riktigt vassa bilder, sedan användes deras nya garderob som fotostudio. Fungerade helt klockrent, faktiskt. Kulturama (där vi plåtat oss tidigare) kan slänga sig i väggen!
När vi tagit porträttbilder så lyckades vi samla alla medlemmarna till en gruppbild också, så det tog ett par timmar att få allt färdigt, men det var det såklart värt. Eftersom vi varit så duktiga så var vi värda en belöning, och den kom till oss i form av ett lunchstopp på O'Learys. Det är helt klart en av mina favoritrestauranger, dels eftersom maten är god (om än dyr) men även för att det överallt på väggarna hänger tv-apparater som visar sport, sport och åter sport. Omöjligt att ha tråkigt även om man skulle tvingas vänta länge på maten, således. "Här skulle man kanske bjuda Linda på middag nästa gång vi går ut", funderade jag, men sen sa Erika något i stil med att detta inte är det mest romantiska av ställen, då killen (eller den som råkar vara mest sportintresserad) bara skulle sitta och titta på någon av matcherna istället för att konversera med sitt sällskap. "Låter rimligt", tänkte jag och strök den idén.
När vi gick kom tillbaka till lägenheten var vi trötta och mätta. Erika, den flitigaste av oss, började genast skrida till verket och redigera bilderna från dagens fotosession. Jag, Larsson och Ahlin var dock sugna på lite actionfilm från det glada 80-talet, och tittade på Schwarzenegger-klassikern Predator från början till slut. Det är utmattande att stå framför kameran och posa hela dagen, ska ni veta!
När Lost Domains nya hemsida är klar kommer även de nya bilderna att dyka upp, så det är bara att börja längta redan nu. Så länge går det dock att se hur det kan gå till bakom kulisserna!
Daniel fick aldrig riktigt ordning på frisyren.
Larsson visar upp det senaste modet - dubbla bälten! 
Robin insåg att hans bandana var skrynklig och plockade fram strykjärnet ur bakfickan. 
Ahlin i "fotostudion". 
Sol och regn - på samma gång?! Bara i Sumpan kids, bara i Sumpan. 
"Get to the chopper!" Vi var rörande överens om att Predator innehåller en av Arnolds starkaste prestationer.
En gammal vän går i graven
Häromdagen fick jag reda på att speltidningen Super PLAY läggs ner inom en mycket snar framtid, vilket lämnar mig med en blandade känslor. Hade det här beskedet kommit för ungefär fem-tio år sedan, då jag och tidningen var oskiljaktiga, så hade jag förmodligen drabbats av chocktillstånd. Nu har jag inte läst tidningen på ett bra tag, så jag är därför inte särskilt ledsen. Men det känns redan tomt, på något konstigt sätt.
Under tiden kring millennieskiftet nådde mitt tv-spelsintresse zenit, förmodligen. Super PLAY var min personliga bibel; jag lusläste varje nummer från pärm till pärm, var naturligtvis trogen prenumerant sedan starten 1993 och om det nyaste numret inte låg i brevlådan som utlovat när jag kom hem från skolan på fredagen så var hela helgen förstörd, i princip.
I början av 2005 så skedde dock en radikal förändring, då chefredaktören Tobias Bjarneby (min stora ledstjärna inom popkulturjournalistik tillsammans med DN:s Fredrik Strage) tillsammans med samtliga skribenter lämnade tidningen för att bilda den nya tidningen Reset, som sedermera blev Level då man slog ihop sig med redaktionen från Player 1 (hänger alla med i svängarna?). Den ende kvarvarande redaktören Tommy Rydling tog över rodret på Super PLAY och gjorde så småningom om tidningen från grunden. Jag gav den nya redaktionen en ärlig chans och förnyade min prenumeration, men tyvärr så var det bara stjärnskottet Alfred Holmgren som höll internationell klass av de nya skribenterna, och när tidningen började lägga sig med en rent ut sagt horribel layout så kände jag att det fick vara nog. Jag slutade prenumerera och höll mig enbart till Level i fortsättningen.
Den 17 augusti kom så beskedet att utgivaren Hjemmet Mortensen beslutar att lägga ner tidningen, då man istället väljer att fokusera på sin mer lönsamma nätsajt FZ och datorspelstidningen PC Gamer. Att jag inte noterade detta förrän i september säger väl för övrigt en del om att mitt spelintresse inte riktigt är vad det varit. Hursomhelst känner jag väldigt mycket med alla som förlorar jobben, och även om det innebär att min favorittidning Level lär utöka sin läsarkrets som ensam konsoltidning ute i butikerna så känns det ledsamt när ännu en papperstidning tvingas duka under i det hårda medieklimatet.
Fotnot: igår så mötte jag Tommy Rydling (som numera frilansar för Svenska Dagbladet) nere vid hans postbox i flerfamiljehuset där han bor i Mariehäll. Han blev jätteglad när han fick två nya tv-spel att recensera av mig, och slet omedelbart upp förpackningarna för att se vilka spel det var. Livet går vidare.
Vila i frid, Super PLAY.
Dagens influensaskämt
Arbetsplatsträff på jobbet. Grossman (chefen) har köpt Budapesttårta och kanelbullar. Kamel plockar upp en bulle från en av påsarna - och lägger tillbaka den igen. Grossman reagerar omedelbart.
Grossman: Kamel! Ta den där bullen som du rörde vid!
Kamel: Men jag måste se vad du har köpt för något först!
Grossman: Nej för helvete, ta den där bullen nu! Jag vill ju inte ha någon bulle som någon annan har tagit på.
Kenneth: Nej, då kan man ju få svininfluensan.
Jag: Eller kamelinfluensan.
Så kvicktänkt så hälften vore nog... Har vi svenskar någonsin varit så nojiga för baciller som nu, för övrigt?
Välförtjänt Polarpriset-vinnare
1992 var Gabriel också i Stockholm, då för att medverka vid ett galleri som ställde ut konst från den då aktuella skivan "Us". Pappa och Linnea var också på plats.
Peter Gabriel, Janne och en 2-årig Linnea.
