Moving on
Idag var alla och red pa elefanter, utom jag som fortfarande lider av min jobbiga solbranna. Gor ont i huden av att vara i solen, sa jag ligger lagt ett tag till. Istallet spelade jag 4 I Rad med mig sjalv, och borjade bekanta mig med en viss Stieg Larsson-roman som nyligen filmatiserats. 2,9 mijloner svenskar kan val inte ha fel, eller?
Imorrn lamnar vi Koh Chang, och far upp till Gregers hus. Far se om det kan bli nagra uppdateringar dar, annars skriver jag igen i Bangkok strax innan vi far hem. Love you all!
Det lyxiga hotellet fran Bangkok.
Vid Siam Paragon, Sydostasiens storsta shoppingcenter.
Siam Ocean World - coolt!
The man, the myth, the legend - Ahlin!
The Elephant Island
Annars sa ar vi som sagt pa Koh Chang. Resan hit i torsdags var inte av det lugnare slaget, mycket pga Thailands stundtals riktigt usla vagkvalitet. Chaufforen var lite lustig, efter en dryg halvtimme stannade han var uthyrda minibuss pa motorvagen och hamtade upp sin polare, som sedan fick kora resten av vagen. Sjalv satt han bredvid och drack ol, rokte och slangde burkar ut genom fonstret. En sann forebild for Larsson, som tyckte han var en "cool lirare".
Nar vi kom fram till Lonely Beach blev det idel besvikelser. Rummen sag inte ut som pa bilden pa sidan dar Greger hade bokat, utan bestod av nagra jakla Robinson-hyddor. Inte acceptabelt, sa vi, och bad om att fa byta rum. En natt sov vi pa samma hotell, fast i finare rum. Dock nadde de inte riktigt upp till vara standars, sangarna var stenharda och duschen luktade kiss. Dock hade de HBO, vilket var ett plus!
Nasta dag akte vi tillbaka till Kai Bae Beach, dar vi bodde ifjol. Sakra kort ar bast, sa vi, och bestallde tva bungalows. Vi bor jattenara stranden, sa vi hann med lite beachfotboll, vilket inte var sa jattesmart, da allas fotter blev forstorda och blodiga. Pa kvallen gick vi till "Ahlins bar" dar ladybirden som tar hand om stallet kande igen Ahlin sen forra aret. Dar drack vi och hade trevligt, Larsson sjong en Foo Fighters-lat och Erika och Ahlin framforde Lost Domain-laten "27". Nar vi skulle ga sa var det en kvinna i 30 plus-aldern som bad om Gregers nummer, och insisterade pa att de skulle traffas nasta kvall. Very sexy - and exiting!
Nagra elefanter har vi inte sett (vi sag en i Bangkok pa en marknad, dock), men vi kanske ska andra pa det snart. To be continued.
PS. Har hort att det ar oroligt i Bangkok med demonstrationer och liknande, men det ar inget vi har markt av. Vi har aven hort att det ar snostormar over Sverige, men det ar inget vi direkt bryr oss om. Hoppas ni klarar er! DS.
Last call from Bangkok
Tidigare idag traskade vi upp hela vagen till Golden Mountain, med utsikt over stora delar av staden. Powerful, to say at least! Igar var vi pa Siam Ocean World, vilket var dyrt men vart pengarna. Larsson var fett negativ innan, men efterat horde jag inga klagomal. Sedan blev det Hard Rock Cafe pa kvallen, mycket gott, och musikvideos med The Hives och Roxette gjorde en lite patriotisk (Gessle ar trots allt nagot av de basta vi har).
Calles pengar har inte kommit fram annu, sa allas pengar borjar ta slut for att han lanar sa mycket. Mamma, kan du skicka mer kosing!
Love you all, catch you on the flipside!
Bangkok Dangerous
Kanske kommer det lite sporadiska inlagg har om jag hittar datorer langs resan. Nu ar vi pa MBK, stort shoppingcenter, ikvall blir det kanske Hard Rock Cafe, imorrn Siam Ocean World och sedan Grand Palace. Sen aker vi vidare till Koh Chang. Vill ni ha lite Thailandfeeling sa rekommenderar jag Nicolas Cage-filmen Bangkok Dangerous sa lange - good stuff!
PS. Vi langtar inte hem. DS.
Wake The Storm
Degradead - Wake The Storm
The winner: La Voix
En liten snabb sammanfattning om Melodifestivalen, bara. Malena Ernman tog hem spelet, och någonstans anade jag det innan. Faktum är att jag fick sådana segervibbar av hennes framträdande i lördags att jag ändrade mitt tips och prickade in henne som segrare. Dock ändrade jag mitt tips lite till det sämre och fick bara in två rätt (Agnes åttondeplats genomskådade jag tidigt) istället för tre som jag hade fått om jag hållit fast vid placeringarna i inlägget nedan. Linus och Sabina prickade för övrigt in 4 rätt och tog hem potten på 100 kr. Jag fick trösta mig med att jag var den ende av fem deltagare som gissade rätt segrare.
Slutresultatet, med mina rätt i fet stil:
1. Malena Ernman - La Voix
2. Caroline Af Ugglas - Snälla, Snälla
3. EMD - Baby Goodbye
4. Måns Zelmerlöw - Hope & Glory
5. Alcazar - Stay The Night
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
7. H.E.A.T. - 1000 Miles
8. Agnes - Love Love Love
9. Emilia - You're My World
10. Sofia - Alla
11. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
Så, hur går det för Malena Ernman i Moskva då? Svårt att säga, jag har svurit på att inte tippa Sverige högt igen efter de senaste årens debaclen, men om inte Ernmans operadisco når topp-10 så har jag svårt att förstå hur vi ska bära oss åt för att lyckas i ESC. Låten sticker ut, och även framträdandet (med Malenas stirriga blick och de konstiga dansarna) lär inte hamna i skymundan. Även om jag gillade t.ex. Måns låt bättre så tror jag inte att han hade haft större chanser i Moskva än Malena. Dessutom tror jag inte att Europa har någon större koll på att låten mer eller mindre är en omskrivning av upphovsmannen Fredrik Kempes sju år gamla hit "Vincero". Det verkar inte svenska folket heller ha haft, för övrigt. Att "La Voix", precis som "Vincero", lånar en del från Puccinis "Nessun Dorma" lär dock inte undgå någon, men det behöver inte vara en nackdel. Den 12 maj får vi veta hur det går.
Till sist: ni som undrar hur det gick i duellen mellan mig och Peter Olofsson får fortsätta fundera - den blev nämligen uppskjuten. Peter sms:ade dagen innan och sa att han inte skulle komma till start (på grund av att han kände sig hängig, påstod han - jag tror att han var rädd för att få stryk av den unge utmanaren!) och då försvann den lilla uns av motivation jag hade för att åka ända ut till Sumpan och springa en mil, otränad och slö som jag är. Stackars, rara Sari från jobbet hade inte informerats, utan hon stod och hejade bredvid spåret och väntade på två gossar som aldrig dök upp. Jag skäms, och lovar bättring till nästa gång.
Fredrik Kempe - Vincero
Inför Melodifestivalen
Ikväll är det dags för en av årets tv-höjdpunkter, Melodifestivalen - the grand finale! Fyra miljoner svenskar lär titta, och jag kommer att vara en av dem. Det har varit som vanligt de här veckorna innan den stora finalen, med deltävlingar fyllda till bredden av medelmåttor, skräp, kalkoner... och ett par guldkorn. Efter att inledningsvis ha varit ganska så skeptisk känner jag att detta kan vara starkaste finalen någonsin, och sällan har det varit så spännande och svårtippat. I år finns det liksom ingen storfavorit som Carola, The Ark, Lena Ph eller Charlotte Perrelli i startfältet, som man på förhand känner på sig kommer att sopa hem segern. Många skulle därför säkert per automatik döma ut årets final som svag, men snarare är det ett ovanligt starkt mellanskikt som kommer till start i Globen. Emilia och Internationella Juryns val Sofia känns chanslösa, men i övrigt är det helt vidöppet.
Efter mycket om och men tippar jag Måns Zelmerlöw som segrare. Han har karisman och är folkkär sen tidigare, låten är väldigt bra och koreografin vass. Det som kan ligga Måns i fatet är att "Hope & Glory" påminner en del om fjolårets vinnare "Hero", vilket kan göra att svenska folket hellre röstar på något nytt. Bästa låten tycker jag annars att Agnes discopärla är, plus att jag inte kan få nog av henne och hennes guldoverall. Tror dock inte hon går genom rutan på samma sätt som t.ex. H.E.A.T. som har ett starkt nummer, plus att stödet hos många hårdrockare lär vara stort. Min fjärde favorit är Sarah Dawn Finer, vars ballad överlevt många dueller och gått stärkt ur Andra Chansen, förmodligen får hon ett stort gensvar hos juryn ikväll.
Den absoluta mardrömmen inträffar om tönttrion EMD kammar hem segern, vilket inte alls är omöjligt med tanke på stödet hos kidsen. Större risk är dock att Malena Ernmans operapop (som verkligen har gått hem i stugorna, har jag hört) vinner, vilket kanske skulle ge hyfsade chanser i ESC, men det döljer inte faktumet att det är en dålig låt. Sedan hoppas jag att gnälliga Caroline Af Ugglas inte har med tätstriden att göra, skulle hon vinna är det som upplagt för en jumboplats i ESC. Alcazar har en bra och fartfylld discodänga, men utan Magnus Carlsson i bandet hamnar de förmodligen i ingenmansland (tyvärr, Erika...). Molly Sandén är svårplacerad, hon har en fin röst, men jag tror ändå att hennes småtrista, arketypiska schlagerballad får det tufft ikväll.
Det är möjligt att jag ändrar mig när det blir skarpt läge ikväll, efter att ha sett alla uppträdanden, men i nuläget är detta mina tips:
1. Måns Zelmerlöw - Hope & Glory
2. Malena Ernman - La Voix
3. EMD - Baby Goodbye
4. Caroline Af Ugglas - Snälla, Snälla
5. H.E.A.T. - 1000 Miles
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
7. Alcazar - Stay The Night
8. Agnes - Love Love Love
9. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
10. Emilia - You're My World
11. Sofia - Alla
Vårens hetaste duell
Jag har dock laddat lite på mitt eget sätt. Bland annat har jag lusläst två nummer av tidningen Runner's World (som faktiskt var en julklapp från den självsäkre Olofsson) och dessutom har jag ett par hemliga vapen att plocka fram nu på söndag. Bland annat hoppas jag att många bloggläsare kommer och hejar, och lyfter fram mig till en acceptabel placering. Dessutom har jag inte samma press på mig som Olofsson, utan jag har allt att vinna. Två Sjöar Runt är bara ett delmål för mig, det är hösten 2010 jag ska vara som bäst och besegra honom i Hässelbyloppet.
"Du kan ju inte jämföra dig med sådana som Peter Olofsson", sa min flickvän till mig i ett uppmuntrande och redan klassiskt citat. Men det är just det man måste göra, enligt mig. För hur ska man kunna bli bäst om man inte jämför sig med de allra bästa?
Årets antiklimax
Här hade jag egentligen tänkt posta en recension av Metallicas spelning i Globen från i söndags - problemet är bara att konserten blev inställd! Efter att ha genomfört en konsert i samma arena under lördagen så var det alltså dags för Bay Area-gänget att åter igen ge järnet inför en extatisk Stockholmspublik. Jag, farsan, Linus och Victor slog oss ner på våra platser på sektion A24 för att kolla på förbandet Machine Head, som dock var en kvart försenade. Men förseningar inträffar ju, så jag tänkte inte mer på det. Inte förrän Metallica-medlemmarna Lars Ulrich, Kirk Hammet och Rob Trujillo stegade in på scenen som placerats i mitten av arenan. Publiken jublade för full hals, trots att sångaren James Hetfield inte var med. "Era berusade stackars dårar", tänkte jag. "När tre fjärdedelar av kvällens huvudband uppenbarar sig INNAN konserten så förstår ni väl att något är fel?". Och fel var precis vad det var!
Den danskfödde trummisen Lars Ulrich tog till orda och förklarade på engelska att James blivit sjuk och fått föras till sjukhus, och att han ju inte kan spela från sjuksängen. Först fattar man ju inte att det är sant, men sakta men säkert går det upp för hela publiken att det inte blir någon konsert denna kväll. Att luften gick ur arenan är en underdrift - Globen pös ihop som en jäkla badboll. "Trust us, you don't want to hear any of us sing!" försökte Lars skoja, men fansen var av förklarliga skäl inte på humör. Bandet gick av scenen till spridda applåder, publiken lommade iväg och vissa var så förtvivlade att de till och med grät. Först tyckte jag synd om mig själv, men insåg snabbt att det snarare var dem som kanske rest hela dagen för att komma till konserten, tagit ledigt från jobbet, bokat hotell, etc, som det var verkligen var synd om. Själv åkte jag hem till Hässelby igen och läste lite om lördagens konsert på nätet, och började sedan ladda inför morgondagens jobbdag. Skoj, skoj!
Innan man hann läsa på vad orsaken till James frånvaro var (magsjuka, visade det sig) så spekulerades det vilt i vad det kunde vara för anledning till att konserten ställdes in. Pappa undrade om det kunde bero på att sångaren fått ett återfall och börjat supa igen, men den anlednningen avfärdade jag direkt. Ännu dummare var den pajas-reporter som frågade sig om James Hetfield ställde in för att han var "trött". Tjenare, om man tänker efter hur stor förlustaffär det blir för bandet att ställa in en konsert av den här storleken (bara att hyra Globen för en kväll kostar en halv miljon, sedan tillkommer såklart transport- och logistikkostander) så krävs det inget snille för att räkna ut att Hetfield hade genomfört konserten om det inte var något allvarligt som satte stopp. Plus att bandet nu måste boka in en ny konsert i Globen under våren, så att de som blev utan får se bandet som det var tänkt, det lär ju inte bli direkt billigt.
Ska man se positivt på det hela så har jag hört från två säkra källor att lördagskonserten inte var så fantastisk som Metallica-konserter brukar vara, och personligen tycker jag att låtlistan bara ser okej ut, inte mer. Man får hoppas att de rycker upp sig lite tills det är dags att genomföra Stockholmsspelningen i maj, eller när det nu blir. Tills dess hoppas jag att James kryar på sig. Jag gissar att han inte går ut och festar på Café Opera kvällen innan nästa gång.
Hundbett x2
Kanske kan den här händelsen få cheferna på Posten att inse problemet med ilskna hundar som hyser agg mot brevbärare. I Danmark har man redan tagit tag i situationen - där har brevbärarna med sig hundkex ut på sina rundor som de kan muta hundarna med om problem uppstår. Tydligen fungerar det mestadels bra, så det kanske är något man kan ta efter. I Danmark får man tydligen dricka öl på jobbet också, vad sägs om det?
För att återknyta till hundarna vs Peter-situationen så gick han, jag, Thomas och Daniel på bio samma kväll och såg den utmärkta antikrigsfilmen "Waltz With Bashir". Filmen börjar med att en karaktär har mardrömmar om att han jagas av 26 stycken blodtörstiga hundar - man kan bara hoppas att det inte är något som Peter får uppleva framöver.
Fotnot: En polisanmälan är gjord mot tanten och hundarna. Peter var tillbaka på jobbet redan nästa dag och låter hälsa att han är vid gott mod, trots att hans nya postbyxor blev förstörda.
PS. Jycken på bilden har inget med händelsen att göra. DS.
Recension: Judas Priest på Globen
Judas Priest
Plats & datum: Globen, 28/2
Bäst: "Metal Gods".
Sämst: Exakt samma låtlista som senast? Boring!
Efter Judas Priests spelning på Sweden Rock Festival i somras så gav jag bandet cred för att de vågade hoppa över vissa klassiker och istället satsa på lite mer sällsynta låtval. När man på nästa Sverigebesök tio månader senare ställer upp med en låtlista som är en karbonkopia av den föregående så får jag ta tillbaka mitt påstående om att bandet gillar att överraska. Förutsägbart är bara förnamnet när exakt samma låtar, klädbyten och scenshow äger rum. Med en sådan låtskatt som Judas Priest besitter känns det snålt att inte bjuda på något nytt alls. Vore det inte trevligt med exempelvis "Desert Plains", "Bloodstone", "Ram It Down", "Deal With The Devil" eller "Blood Red Skies"?
En annan märklig sak är att detta ska föreställa turnén för Nostradamus - dubbelskivan som bandet gav ut ifjol - och det enda som bandet bjuder på från den är ett intro och två låtar. Bandet själva har hyllat skivan som det är bland det bästa som gjorts, och att man ändå inte vågar satsa mer på materialet därifrån ger ett ganska schizofrent intryck. Nya skivan är ruskigt ojämn, men det finns åtminstone en handfull verkligt vassa bitar som hade gjort sig mycket bättre live än den sega "Death". Det går också att störa sig på Rob Halfords monotona rörelsemönster. Han sjunger bättre än på SRF, men precis som senast så vankar han mest av och an på scenen med blicken fäst i golvet, och det rör sig inte om mycket publikkontakt.
Nu låter det kanske som att jag kommer att vara negativ i mitt slutomdöme, men så är inte fallet. Trots att Judas Priest gör mig besviken på flera områden så går det verkligen inte att klanka ned på låtmaterialet. "Prophecy" - där Halford gör entré som spåman i foliedräkt - är ett starkt öppningsnummer, och när det följs av högklassiga spår som "Metal Gods", "Devil's Child", "Between The Hammer And The Anvil" och "Dissident Aggressor" blir det riktigt trevligt. Framförallt Scott Travis (trummor) och Glenn Tipton (gitarr) är sköna figurer vars spelstil är kul att detaljstudera, och Halford lyckas trots allt få publiken med sig i allsången. När han sedan gör entré med sin Harley Davidson lagom till första extranumret "Hell Bent For Leather" är stämningen på topp i arenan.
När konserten just avslutats med en fenomenal "You've Got Another Thing Comin'" så börjar titelspåret från senaste plattan spelas i högtalarsystemet. Det är Priests starkaste låt på hela 19 år, och att den inte spelas förrän bandet gått av scenen känns som ett slag i ansiktet. Nog för att det måste vara en krävande låt för Halford att sjunga, men att han ändå genomför den lika hårda "Painkiller" med hyfsade resultat får en att ifrågasätta varför bandet inte vågar lita mer på sin egen kapacitet. Man måste våga utmana sig själv för att lyckas överraska, men intrycket man får denna kväll är att det är just det som Priest inte riktigt gör.
Betyg: 3/5
Låtlista:
Dawn Of Creation
Prophecy
Metal Gods
Eat Me Alive
Between The Hammer And The Anvil
Devil's Child
Breaking The Law
Hell Patrol
Death
Dissident Aggressor
Angel
The Hellion / Electric Eye
Rock Hard, Ride Free
Sinner
Painkiller
------------------------------------------------------------------
Hell Bent For Leather
The Green Manalishi (With the Two-Prong Crown)
You've Got Another Thing Comin'
Början på slutet
Nå, innan det här utvecklas till en patetisk snyftarhistoria där jag gnäller över att DN inte kommer längre, samtidigt som folk i andra branscher varslas till höger och vänster, så kan jag avslöja att denna historia slutade lyckligt. Bara ett par dagar efteråt så ringer DN upp mig och erbjuder mig att börja prenumerera på tidningen för ett jättebra pris, så det slog jag till på. Generös som jag är så tar jag såklart med mig tidningen till jobbet så att alla andra kan läsa, plus att jag därmed slipper gå till pappersinsamlingen här hemma så värst ofta. Alla blev därmed nöjda - utom möjligtvis Linda som inte får läsa tidningen förutom på helgerna. Men det är smällar man får ta!
Priest Feast
Jag, Linus, Ahlin, Erika, Mattias, Jessica, Larsson och CJ laddade upp med dricka och middag på en pub vid namn Patricks Bar Restaurang vid Södermalm. Ett trevligt ställe där de visade Premier Leauge på storbildsskärmar och serverade goda cheeseburgare. Värt att nämna för alla dokusåpafans var att ingen mindre än Farmen-Özcan var en av servitörerna. Tydligen ville han ha legitimation på både CJ och Ahlin, men jag slapp. Där satt vi ett par timmar och laddade genom att diskutera kvällens huvudämne Judas Priest. Linus, den dåren, påstod att Nostradamus var en gammal vampyr och blev utskrattad.
Sedan begav sig alla mot Globen. Jag såg Axel F från jobbet på tunnelbanan, han såg först lite orolig ut när jag vinglade fram för att prata med honom, exakt samma sak hände faktiskt på Sweden Rock Festival i somras, knäppt nog. När vi traskade in på ståplatsområdet i Globen hade Testament redan börjat. De hör inte till mina favoritband, men senaste albumet är bra och gamla thrashklassiker som "Into The Pit" och "Practice What You Preach" går ju inte att värja sig mot. Sedan tog Megadeth över, bandet med en av metalvärldens tjurigaste frontmän: Dave Mustaine (fortfarande bitter för att han sparkades från Metallica för 26 år sedan - som av en händelse står hans forna bandkamrater på samma scen om exakt en vecka). De inledde med trista nya låtar, men när klassiker som "Symphony Of Destruction", "Hangar 18" och "Holy Wars... The Punishment Due" dök upp mot slutet av spelningen så blev jag glad.
En ordentligt Judas Priest-recension med bilder kommer lite senare i ett eget inlägg. Men jag kan säga lite kortfattat att det var en bra och stabil konsert, och även om det var synd att de spelade exakt samma låtar som senast jag såg dem så var det bättre drag nu än på Sweden Rock Festival i somras. Värt att tillägga är att CJ och Larsson lyckades ta sig ända fram till scenstaketet med hjälp av lite vassa armbågar och fula knep. Det måste ha varit en närmast religiös upplevelse, särskilt för Larsson, att få se sitt absoluta favoritband på så nära håll. Han fick till och med ge gitarristen Glenn Tipton en klapp på axeln efter konserten - vilket bör ha resulterat i en energikick att leva på i många veckor framöver. För Larsson alltså, inte Tipton.
Jag och den danske dynamiten, herr Jensen.
Larsson hade redan börjat smida planer inför konserten.
Jessica och Mattias.
Patricks var ett rätt trevligt ställe - för att vara på Söder! Muhaha!
Inne vid Globen. Ahlin förklarade för Jessica och Erika vad som gäller på hårdrockskonserter.
Merchandiseståndet...
...där Larsson slog till på en halsduk, som ska upp på väggen i pojkrummet.
Testament.
Jessica och Erika.
Lite häng i ölområdet innan Megadeth.
CJ, Limpan och jag.
CJ har alltid beundrat Linus i smyg, och nu visade han sin kärlek!
Megadeth.
Erika - på bushumör som alltid!
Linus och Ahlin. Strax efter denna bild så släcktes ljuset och Judas Priest började.
