Outer Heaven

Igår hade vi finbesök av Andreas "ADHD" Aurelius, och då kan precis vad som helst hända. Tokigheterna började redan vid Coop Forum i Bromma Centrum, där jag och Andy pratade om hur mycket vi såg fram emot att äta kräftor i augusti. Strax efteråt fick vi syn på ett paket kinesiska kräftor för bara 49 kronor, och trots att det är några dagar kvar av juli så kunde vi såklart inte hålla oss. Det blev varma mackor och kräftor till middag, och så var den premiären avklarad. Både jag och Andreas gav kräftorna tummen upp, och till och med skeptikern Linda smakade lite.

Innan dess hann vi dock med en del annat. Först var vi ute alla tre och sprang i Grimstaskogen. Andreas började omgående gasta lumpenramsor åt Linda, och på det viset slår man knappast några rekord, så jag sprang raskt ifrån båda två. Mitt i skogen fick jag syn på en äldre herre som traskade omkring med en papegoja på axeln, vilket gav klara The End-vibbar från Metal Gear Solid 3. Det var dock inte det mest anmärkningsvärda under rundan, utan det var att tiden på 6 km-varvet blev 29:05, exakt samma tid som jag fick när jag sprang där senast för nästan tre månader sedan. Hur kan man vara så jämn? Det personliga rekordet på 28:10 står sig dock ett tag till.

Efter att vi ätit så var det dags för ett parti Geni, med tre vimsiga vinskallar till deltagare. Linda vann och blev så glad att hon gjorde piggelindrinkar med lite för mycket sprit i åt alla. Den drack vi upp medan vi kollade på Deep Star Six (tack för lånet, Danny!) som inte är något mästerverk direkt, men sevärd om man diggar B-filmer där arbetare på någon undervattensbas blir attackerade av fula sjömonster. Sen var det dags för David Bowie-filmen Labyrinth som jag dock redan sett ett par gånger, så jag nöjde mig med att titta tills de kommer till "Bog of Eternal Stench" (fisträsket) och gick sedan till sängs, med tanke på att ännu en härlig jobbdag lurade runt hörnet.

"Men seriöst, vilken lätt fråga!" Linda drygar till sig.


Jag kämpade på så gott det gick mot de båda studenterna.


Herr Aurelius.


Kräftpremiär! Två belåtna herrar hugger in.


Piggelindrinkar och B-film... en oslagbar combo.


Filmen var precis som Andreas hoppats.


Medan jag var på jobbet så åt Linda och Andreas frukost på balkongen. Not fair!




The End från MGS3. Precis så här såg mannen i skogen ut.

Vi är tillbaka i vår lägenhet på Vindruvsbacken, och jag riktar därmed ett stort tack till mina föräldrar som gett oss husrum under den två månader långa renoveringsperioden. Det kändes som att tiden gick ovanligt snabbt när jag och Linda masskonsumerade film som aldrig förr, slapp diska och städa, fick maten serverad, återupptäckte gamla promenadstråk och myste i hamocken. Visst fanns det tråkiga ögonblick, som de gångerna jag skulle gå till jobbet vid halv sex-tiden på morgonen och hittade pappa sovandes i vardagsrumssoffan med ett halvfullt glas whiskey på bordet och tv:n påslagen... men på det stora hela har det varit jättebra. Mamma & pappa fick dessutom 4000 kr för besväret (i minsta laget, tyckte pappa) så en liten vinstaffär har de säkert också gjort.

Pappa får äntligen sova ifred igen.

Igår kväll så var det dags att roa sig, och vilket sätt är då bättre än att bege sig till syndens näste, Heron City? Jag, Linda, Larsson, Calle, Calles arbetskompis Carro, Calles CS-klankompis (!) Johnny och dennes flickvän Evelina åkte därför till Kungens Kurva och bokade två bowlingbanor. Efter en matbit var det dags att börja spela, och som så ofta när jag spelar bowling så går det stundtals riktigt bra och stundtals uselt. Jag hade satt upp som mål att ta mig över hundra poäng och lyckades precis ta mig över den gränsen genom resultatet 103 poäng, vilket gav mig segern över Linda, Larsson och Carro. Den andra serien hann vi inte spela klart, medan Calle, Johnny och Evelina nästan hann med tre serier. Kanske slogs det för få strikes på vår bana?

Vi var inte klara än dock, för på Heron City (eller Heroin City som det även kallas) finns det mer att roa sig med. Därför gick vi in till Fun Zone och hade så mycket roligt vi bara kunde med Calles Heron-kort, som var tankat med 270 kronor. Det häftigaste var maskinen som mäter hur hårt man sparkar en fotboll. Senast Calle var där så sparkade han så hårt att maskinen gick sönder, så det var självskrivet att han skulle försöka göra om bedriften. Med den iskalla repliken "Hey baby, remember me?" så drog han sitt kort och tog sats inför den lilla folksamlingen som nyfiket samlats. Maskinen pajade (tyvärr) inte den här gången, men skottet blev riktigt hårt och ingen som vi såg lyckades toppa det under kvällen.

På väg till Heron City i Larssons bil.


Carro och Calle i foodcourten.


Lite airhockey fick agera uppvärmning inför bowlingen.


Carro och Evelina in action.


Calle slog mängder med strikes och självförtroendet var således på topp.


En blick på poängtävlan räckte för att Carro kunde konstatera att det inte var hennes kväll.


I profil var Johnny kusligt lik en tanigare version av vår kompis CJ, under dennes bandanaperiod.


Calle försöker slå rekord på fotbollsmaskinen, inför ett gäng nyfikna besökare.


Larsson fick också till ett riktigt bra skott.


En omgång Sega Rally 3. Calle, den enda tävlaren utan körkort, vann såklart.


Jag kom sist och sneglade därför avundsjukt på mina medtävlare.


Några basketkast fick avsluta kvällen.


Tre måttligt roade åskådare.


Calle spelade så mycket att han fick 20 stycken kuponger (det krävdes 25 för att man skulle få ett pris).


Calle var lika sportslig som vanligt mot sina medtävlare.


Calle åt en Big Mac till lunch, en kebabtallrik till middag... och vid halv elva kom hungern smygande igen. En McDrive fick bli lösningen.

Britney Spears

Plats & datum: Ericsson Globe, 13/7

Bäst: "If U Seek Amy" och "Circus".

Sämst: Playback.  

Jag har betalat 1040 kronor för min plats på läktaren, de som sitter allra närmast Britney Spears har platser värda över 4000 kronor. Om det är värt slantarna? Svaret blir ett rungande JA. Aldrig någonsin tidigare har en sådan lyxig och påkostad show gästat Globen, och digitalkameran är nästan konstant påslagen för att kunna föreviga allt som händer. Dansare, cirkusartister, pyroteknik, trolleritrick, videoprojektioner, flygande paraplyer och konfettiregn avlöser varandra för att publiken inte ska ha tråkigt en endaste sekund. Det lyckas nästan, men bara nästan.

Att påstå att det senaste albumets cirkustema går som en röd tråd genom spelningen är en underdrift. Konserten ÄR en cirkus, med scenen inredd som en manege, och redan i den självklara öppningslåten "Cirkus" där akrobatiska dansare sänks ner från taket under refrängen så känns det som man befinner sig ett kokande cirkustält. Till och med innan konserten börjat så befolkas scenen av gycklare och akrobater, och under varje klädbyte (det blir några stycken under kvällen) så blir det något typ av pausnummer. Efter en dryg timme är jag personligen duktigt trött på hela cirkuskonceptet, och när sedan alla dansarna ska föräras sin egen presentation så är måttet rågat. Det känns onekligen som att Britney själv kommer i skymundan.

Det är förmodligen den mest händelserika och häftigaste show jag sett, men konsertens största styrka är också dess största svaghet. Den avancerade koreografin gör att Britney flänger fram och tillbaka på den centrerade scenen i vad som ser ut som rätt så utmattande rörelser. För att slippa en massa flås och stön i mikrofonen så har man löst det med att i princip enbart köra playback medan Britney mimar konserten igenom, med möjligt undantag för balladen "Everytime". Det tar bort mycket av det roliga, men Britney har väl å andra sidan aldrig gjort sig känd som en stor sångerska, och är man ute efter att lyssna till en fantastisk sångröst så kan man gå någon annanstans.

Det är ändå några av de senare årens bästa poplåtar som står på menyn, vilket i kombination med scenshowen gör det till en stundtals riktigt maffig tillställning. Setlistan är långt ifrån optimal, de två bästa låtarna från senaste albumet ("Unusual You" och "Out From Under") framförs inte, suveräna "Gimme More" slarvas bort som pausmusik och hitsen från början av karriären lyser med sin frånvaro (Britneys bästa skiva Oops... I Did It Again ignoreras helt, t.ex.). Men den dansorienterade repertoaren är ändå stark nog för att svänga konserten igenom, och under spår som "Me Against The Music", "Toxic", senaste singeln "If U Seek Amy" och det givna extranumret "Womanizer" är det snudd på fenomenalt.

Betyg: 3/5

Låtlista:

Circus

Piece Of Me

Radar

Ooh Ooh Baby

Hot As Ice

Boys

If U Seek Amy

Me Against The Music

Everytime

Freakshow

Get Naked (I Got A Plan)

Mannequin

Breath On Me

Touch Of My Hand

Do Somethin'

I'm A Slave 4 U

Toxic

Baby One More Time

-----------------------------

Womanizer

Måndagskvällen var lyckad, riktigt lyckad till och med. Efter ett uppehåll på lite drygt två månader så spelade Lost Domain ute bland allmänheten igen, och inte på vilket ställe som helst heller - Harry B James! Tillsammans med fyra andra band (se affischen nedan) så deltog vi i evenemanget Klubb Dislocated som hålls varje måndag på klubben under parollen Partymåndag. Och party blev det!

Några större spår av ringrostighet syntes inte när vi prick klockan 22 klev på scenen och sedan i rask takt rev av "Century Rain", "End Of The Light", "Goodbye", "Undone" och "27" till publikens stora förtjusning. Personligen tycker jag att det var vårt kanske bästa framträdande hittills, fast att jag fick i mig två rom & cola innan spelningen kan förstås spela in i att jag fick bra feeling. I publiken fanns bland andra The Lunkfather, CJ, Mikeman, Toddy och Crashdiëts nya sångare Simon Cruz, och med så mycket trevligt folk närvarande så var man naturligtvis tvungen att stanna kvar och mingla lite. Klockan hade hunnit bli halv ett innan jag och Larsson (som båda skulle jobba dagen därpå) kände oss tvungna att lämna klubben för att åka hemåt.

Slutskedet av kvällen blev dramatiskt. Larsson hade parkerat sin bil i parkeringshuset på Regeringsgatan, men ingen av oss hade någon tanke på att det stängde vid midnatt, och vi möttes således av stängda portar och en lapp med ett telefonnummer till Securitas. Vi ringde och bad dem öppna åt oss, vilket kostade 400 kronor, något som gjorde en redan ganska jobbig krognota ännu tyngre. Precis när vi hade fått ut bilen och skulle åka så ropade en kille från Harry B James rökruta, och jag var såklart tvungen att springa dit. Han berättade sedan på engelska (jag tror han var fransman, men är absolut inte säker) hur bra han tyckte att vi var, och eftersom det nästan alltid är Erika som får berömmet efter spelningarna så passade jag på att suga i mig allt vad jag kunde. Killen fick ett visitkort som tack.

Så här ösigt var det, tack till Linda för de fina bilderna!

I onsdags blev jag, Linda och Busbröderna utmanade på minigolf, och vilka är vi att tacka nej till en utmaning? Det var Calle som hade bjudit in oss till kampen, och vi som bor i Hässelby fick åka ut till Kristineberg (en relativt neutral spelplan) för att möta upp Liljeholmsbon. Jag har inte spelat minigolf på åratal, och det märktes. Mitt spel var ruskigt ojämnt, och hole-in-ones blandades med flera pinsamma sjuor på raken. Linda har efteråt berättat att hon var orolig för att jag skulle bli rasande, bryta sönder klubban och sedan ta tunnelbanan hem, men jag lyckades som tur var lägga band på mig. Linda var jag mest imponerad av, hon kom 2:a trots att hon enligt egen utsago inte spelat på hela nio år (ska vi tro på det?). Calle sa innan att han skulle komma 1:a och det gjorde han, ganska komfortabelt. Peter var inte lika självsäker och sa att han skulle komma sist. Så blev det också.

Calle och Thomas, med Kristinbergs tunnelbana i bakgrunden.


Thomas var protokollförare och hade full koll, som synes.


Linda var jätteduktig och kunde kosta på sig att stila lite.


Don Tomaso.


The winner.


The loser.


Det (för mig) inte helt smickrande resultatet. 75 poäng! :-(


Hemgång.

Vi trodde att vi skulle fara till Norrköping för att släppa av Linda hos hennes kompisar, och sedan direkt hem till Hässelby. Men farsan hade andra planer. Han hade fått nys om att Hultsfreds legendariska bandbokare Gunnar Lagerman (numera verksam för Stockholm Jazz Festival) ägde en tomatodling i Gryt, som bara ligger någon mil från Valdemarsvik. Nu när vi var så nära så kunde vi naturligtvis inte missa chansen att åka dit och träffa honom, samtidigt som vi passade på att leta efter riktigt goda tomater.

PS. Farsan tyckte inte att Lagermans tomater var lika goda som besprutade tomater. Sad but true. DS.

På Lagermans tomatodling. Farsan gick med bestämda steg mot växthuset.


Girigt plockade han på sig av de allra sista Tiesto-tomaterna, 30 kr/kg. Undrar vad den holländska megastjärnan DJ Tiësto hade sagt om det?


Dags att betala, och i kassan stod ingen mindre än Gunnar Lagerman himself!


Farsan blev starstruck och frågade om han inte kunde få fotograferas med sin idol.


När vi ändå var i närheten så åkte vi ut till Fyrudden.


Fantastisk utsikt, men farsan valde att sms:a sina kompisar om mötet med Lagerman istället.


Linus lånade bil fick vara med om mycket äventyr den här lördagen.

Nu har jag varit hemma från Valdemarsvik några dagar, och sakta men säkert återanpassat mig till gangsterlivet i Hässelby igen. Ett halvt kilo gick jag upp under vistelsen, vilket nog beror på alla rostade mackor med ost och en hel del god mat därtill. Bantningsdags! Som väntat var vädret ganska tråkigt, så det blev en hel del inomhusaktiviteter, till exempel korsordslösning, bokläsning, kortspel, Chrono Trigger DS och tittande på gamla fotografier.

Litegrann var vi dock ute, som när vi gjorde ett besök i Norrköping (eller snarare några butikskedjor i stadens utkant) eller när vi två gånger gav oss ut på älgsafari under ledning av Lindas pappa, Dick Grayson. Vi kammade hem noll älgpoäng, men det gjorde inte så mycket då det är mysigt nog att bara åka omkring ute på krokiga vägar i skogen och genom samhällen med roliga namn som till exempel Rullerum. Det är också härligt att alla hälsar på varandra även fast man inte känner personen i fråga. Så beter man sig nämligen på landet, skulle man däremot försöka med något liknande i Hässelby Gårds centrum så skulle man troligtvis bli skjuten på fläcken. Vi hann även med att beta av lite gamla släktingar som Linda inte träffat på flera år, vilket gav avkastning i några jättefina konjaksglas från en gullig faster, vilket var jättetrevligt och oväntat.

Sista dagen kom pappa förbi på hemvägen från Hultsfredsfestivalen och åt varm korv, sen skjutsade han mig och Linda hemåt. Slutet gott, allting gott. Eller...?

Lindas föräldrar bor i Gållösa, som ligger i Småland - Valdemarsvik ligger i Östergötland. *?*


Vad har legendaren Nils Liedholm och Linda Holmström gemensamt? Båda kommer från Valdemarsvik.


Dick Grayson och Linda med Vikens tuffaste bil.


Älgar.


Kvällspromenad ute på landet.


Sjukt läskiga statyer med stirriga blickar, särskilt gumman till höger.


Fint väder sista dagen, äntligen.


Linda i trädgården.


En cool väggprydnad hos Lindas pratglade faster.


Fasterns katt, Zorro/Misse.


När fastern gick till köket för att fylla på våra glas så smet alla till bilen.


Nästa släktstopp. Här jag och Lindas 45-årige kusin Anders.


Dags att åka hem. Linda var orolig över att Janne kört vilse.


Alla undrade vem av papporna som tänkte ta för sig av sista varmkorven.
 

Nu är min semester över för den här gången, det finns inga semesterdagar kvar att ta ut och kompledighetskontot är länsat. Krasst sett så jobbar jag ända fram till jul, vilket borde betyda att det är en nedbruten man som skriver detta. Men faktum är att jag kände mig oförskämt fräsch idag på första arbetsdagen, vilket kanske har att göra med att vädret var drägligt och att vi har så lite att göra på jobbet just nu, men det beror nog också på att jag har insett att sommaren inte är slut bara för att man har börjat jobba igen. Helger finns det gott om, och en snabb blick i kalendern intygar att det finns en hel del att se fram emot, i synnerhet i konsertväg.

Ikväll är det Britney Spears på Globen som gäller, och i augusti så är det dags att för första gången se megaikonen Madonna i action på Ullevi i Göteborg, samt att ta reda på om Coldplay kan överträffa sin senaste Stockholmsspelning med ett gig på Stadion. Det blir också en spelmusikkonsert vid namn Sinfonica i Konserthuset, och till råga på allt så har mitt band Lost Domain sin mest prestigefyllda spelning hittills på Harry B James om exakt en vecka. I övrigt så väntar ett säkerligen spännande friidrotts-VM, ett besök på Kolmården och sedan finns det även Tokyo-Tommys återkomst att hoppas på.

Britney, då. Det blir den något udda konstellationen jag, Erika och farsan som ska se konserten, vi hade en fjärde biljett som dock såldes till en snubbe på Blocket, som hämtade upp biljetten kostymklädd, körandes en skruttig röd Saab. Han hävdade att han stött på Britney 1997 på Café Opera och att han "måste få träffa henne igen". Skumt! Nåväl, jag förväntar mig inget mindre än en färgsprakande show, med mycket cirkuskonster och ett helt gäng hits. De två senaste klubborienterade albumen i all ära, men själv hoppas jag på att hon framför åtminstone några av sina popsinglar från början av karriären, typ "Stronger", "Born To Make You Happy", "Overprotected", "Lucky", etc. Och "Toxic", förstås.

It's Britney, bitch!

Nu tar jag en paus från bloggen, 165-country, bandet, datorn, familjen, katten, etc. och åker ner till Lindas föräldrar i Valdemarsvik en knapp vecka. Väderprognosen ser inte lysande ut, men det ska nog gå att härda ut ändå. Här kommer en bild från när vi var ute och vandrade bland kossorna förra sommaren. Vi ses om några dagar!

Här kommer ett sista Michael Jackson-relaterat inlägg. Fast det handlar egentligen inte om MJ, utan om en man som syns i kulisserna under ett Rapport-inslag där foxy Petra Wangler (som för övrigt tog hand om mig när jag skulle figurera i Musikministeriet) pratar om händelsen. Eftersom SVT Play tar bort sina inslag efter ett tag så har jag filmat det själv från datorn. Vem blir först med att upptäcka vem mannen i fråga är?

(Tack till faster Eva som tipsade om inslaget!)

Petra Wangler och en okänd (?) man.
 

Tre helger, tre grillningar. Så har facitet sett ut, och det kanske inte är så konstigt att man har passat på när vädret har varit så osannolikt bra. Nu börjar det luta åt sämre tider igen, men det kanske man kan leva med när man har fått i sig en och annan grillad köttbit de senaste veckorna.

Igår var det Erika och Ahlin som bjöd in till fest i Sundbyberg, och det var riktigt lyckat. Först var det försnack i själva lägenheten, sedan mat ute på det gemensamma grillningsområdet, men efter någon timme började regnet falla och då sprang vi in igen. Det bjöds på glass och jag åt så mycket att jag fick ont i magen.

På kvällen åkte vi in till Rålambshovsparken, där det anordnades en teaterföreställning av operan Figaros Bröllop. Det var en småskojig pjäs som dock var lite svår att hänga med i på slutet med alla snåriga intriger, sedan var den oväntat vågad också, vilket jag tyckte var roligt. Efteråt droppade några i gänget av, medan resten fortsatte festen i Rålis nere vid vattnet. Mot slutet så började det dock spåra ur en smula, när ett par stycken i sällskapet (ingen nämnd, ingen glömd) verkade tro att de var kvar på Sweden Rock Festival och betedde sig därefter. Då kände jag att det var dags att runda av, medan man fortfarande var någorlunda på topp. Bilderna får förklara mer.

Larsson: "Alltså, den där bruden var så himla fin, hörni..." Ahlin lyssnar spänt.


Tjejerna körde Jenga-turnering.


Bina, Linda och Bella ute på grillplatsen.


Sammy övervakade grillen och gjorde ett kanonjobb.


Hela gänget samlat.


Good times. (Foto: Linda)


Mat, mat!


Ahlin visar upp kronjuvelen i LP-samlingen.


Ett gäng värstingar på väg ut.


CJ vattnar blommorna.


Ahlin och Erika på plats inför teaterpjäsen.


Figaros Bröllop.


Daniel och tvillingarna analyserade pjäsen efteråt.


Glada miner på bänk nummer ett, lite dystrare på bänk nummer två.


Danny var nöjd med tillvaron, trots allt.


Lite skönt spelinfluerad tunnelbanekonst på Thorildsplan.

- För att göra en lång historia lite kortare kan man säga att HEAVEN & HELL hade med sig en egen ljudtekniker med ett hypernytt digitalt mixerbord som är fantastiskt, om man kan hantera det, men så var väl inte fallet.
- I Sverige har vi lagar på ljudnivåer som även hårdrocksfestivaler måste hålla. Maxnivå på spridda ljudtoppar får vara max 115 decibel och det totala ljudtrycket under en timme får sammanlagt vara 100 decibel. Till detta har vi mätare som sitter vid varje mixerbord för teknikern att beskåda och hålla sig inom. 100 decibel låter som en låg volym, men IN FLAMES som spelade kvällen innan landade på 98,7 decibel inklusive bomber och massiva gitarrmattor. Tony Iommis gitarrljud på scenen var 130 decibel och den redan förvirrade ljudteknikern fick panik när han insåg att han var rökt redan med bara scenljudet. Därför fanns inga gitarrer i PA:t, och sången skulle ju också höras så då blev det de två som skar igenom märg och ben. Teknikern fick till slut fram sitt budskap till bandets gitarrtekniker på scen och bad honom ta ner volymen men han ryckte bara på axlarna och vågade inte sänka, han var rädd om sitt jobb med gitarrhjälten. Till slut får ljudteknikern frispel och vrider på allt på max för att ge igen på bandets egen personal på scenen. Sen blev det krig mellan bandets scenpersonal och deras ljudtekniker, och vi kan tyvärr inte gå in och ta bort ett bands ljudtekniker och ställa dit vår egen om vi inte har tillåtelse från deras manager.

Pet Shop Boys

Bäst: "King's Cross", "Always On My Mind" och "Jealousy".
Sämst: Det lysande 2006-släppet Fundamental negligeras helt.

Två gånger tidigare har jag sett Pet Shop Boys live (på Globen och på Skansen - av alla ställen) och även om det har varit bra så har det inte känts som att den fulla potentialen har utnyttjats. Det gör den nu, med råge! På ett fullsatt och kokhett Cirkus målar de upp den kanske snyggaste showen jag någonsin sett, och med den låtskatten som boysen därtill besitter så går det verkligen inte att misslyckas med upplägget.

Så, hur lyckas man göra en sådan visuellt imponerande uppvisning, när både Neil Tennant och Chris Lowe alltid varit rätt så stillastående personer på scen? Scenen ser inledningsvis rätt så sparsmakad ut, med två stora kuber bestående av vita kartonger på scenen, där sedan snygga videomönster börjar projiceras. När nya "Building A Wall" övergår i "Go West" välts sedan lådorna omkull och avslöjar en större mur där bakom (nästan som Pink Floyds The Wall, fast i lite mindre skala). Lådorna staplas sedan upp igen av dansarna till annorlunda formationer och blir ånyo en del av showen. Neil och Chris har de senaste åren haft stora musikalambitioner, och nu märker man för första gången hur väl det kan yttra sig under deras konserter.

Låtmässigt ligger tonvikten såklart på senaste skivan Yes, som jag tidigare avfärdat som rätt blek, men som jag nu måste omvärdera ordentligt efter grymma versioner av stycken som "Did You See Me Coming?" och "All Over The World". Lite oväntat så blir det hela fyra låtar från debutalbumet Please från 1986, medan de tre skivorna som föregick Yes ignoreras totalt, vilket känns lite synd. I princip alla nummer framförs i mer eller mindre omarrangerade versioner, och Pet Shop Boys lyckas få dem att låta moderna utan att tappa essensen. Vissa låtar vävs lekfullt in i varandra - som när refrängen i färska "Pandemonium" helt sömlöst ersätts av 16 år gamla "Can You Forgive Her?" - och mot slutet dyker en euforisk cover av Coldplays "Viva La Vida" upp. Bara så där. 

Det är i mångt och mycket ett hitbetonat set, och PSB kan till och med hoppa över favoriter som "It's Alright", "Rent" och "So Hard" och ändå köra över publiken totalt. "Left On My Own Devices" är lika elegant som alltid, b-sidan "Do I Have To?" görs i en väldigt fin tolkning och i "Always On Mind" når arenan kokpunkten. Gladast blir jag ändå över att man plockar fram den gamla Actually-pärlan "King's Cross", som jag verkligen längtat efter att få höra live. En fartfylld version av "It's A Sin" följd av ett sprudlande konfettiregn sätter punkt för det ordinarie setet, innan den betydligt mer lågmälda "Being Boring" och genombrottshiten "West End Girls" understryker att detta är den bästa konserten jag sett hittills i år.

Betyg: 5/5

Heart

Did You See Me Coming?

Pandemonium / Can You Forgive Her?

Love Comes Quickly

Love Etc

Building A Wall

Go West

Two Divided By Zero

Why Don't We Live Together

Always On My Mind

Left To My Own Devices

Do I Have To?

King's Cross

The Way It Used To Be

Jealousy

Suburbia

All Over The World

Se A Vida É

Domino Dancing / Viva La Vida

It's A Sin

----------------------------------

Being Boring

West End Girls

Det trillade in ett sms från Postens skyddsombud Peter Olofsson igår.

"Mjölk ska drickas inne, inte ute. Visdomsord från Samhallanställd. Brutalt varmt idag."

Ja, dessa Samhallanställda... Visserligen så ligger det något i att mjölk bör drickas inomhus, är man ute i värmen så kan den nog lätt bli sur och dålig. Peter hade för övrigt helt rätt i att det var sjukt varmt igår. Så varmt att jag åkte till Vällingby och köpte ett par nya badbyxor (Linus har tagit mina vanliga) och sedan åkte jag till Maltesholmsbadet tillsammans med Linda och Danny och körde mitt premiärbad. Min dom blir att det fortfarande är för kallt för att det ska vara riktigt njutbart, men om ett par veckor kan jag tänka mig att försöka igen. Och jag är glad att jag gick ner till stranden igår, för idag regnar det. True story!

Bevismaterialet.