Recension: Tiamat på Klubben
Plats & datum: Klubben, 8/2
Bäst: "Vote For Love".
Sämst: Tiamats spelning tar slut alldeles för fort.
The 69 Eyes
Jag har alltid haft ett gott öga till finska The 69 Eyes (MTV-profilen Bam Margeras favoritband, tydligen), som ikväll agerar förband till Tiamat. Nackdelen med bandet är att de på skiva ofta blandar högt med lågt, något som även gäller under deras livespelningar. Smått lysande låtar ("Perfect Skin") varvas med rent skräp ("Rocker") och i längden blir gubbarnas gothrock med Danzig/Elvis-sång ganska enahanda. Konserten hade blivit mycket bättre om det hela kortats ned, istället för att bandet fått spela hela 1 timme och en kvart - till och med längre än huvudbandet Tiamat! Mot slutet verkar den loja publiken bara stå och vänta på att det hela ska ta slut, och The 69 Eyes känns onekligen som ett band som gör sig bättre i små doser.
Betyg: 2/5
Tiamat
Det är turnépremiär för Tiamat ikväll, och den enda Sverigespelningen sker i hemstaden Stockholm. Stämningen är på topp när bandgrundaren och frontmannen Johan Edlund (uppväxt i Täby, numera boende i Grekland) tackar publiken för den fina uppslutningen, hälsar på sina föräldrar från scenkanten och framför några av gruppens allra bäst låtar, i den allra första spelningen i huvudstaden på år och dagar. Scenen är snyggt prydd med ett uppochnedvänt kors som blinkande backdrop, vilket klär bandets dystra gothpsalmer i ett läckert motljus, som i den lågmälda, Kent-aktiga öppnaren "Will They Come?".
Fjolårets comebackalbum Amanethes var ett av årets mest hyllade (av bland andra mig, som rankade det som årets näst bästa skiva) och därför är det lite synd att inte fler låtar därifrån spelas. Överhuvudtaget är det flera givna låtar som lyser med sin frånvaro, exempelvis publikfavoriten "Cold Seed". När gruppen plockar fram säkra kort som "Cain", "Vote For Love" och "Brighter Than The Sun" så är det dock bara att njuta, och som inledande extranummer spelar bandet den 18 år gamla dödsdängan "The Sleeping Beauty", som låter otroligt tung live. Helt klart en av kvällens höjdpunkter, och då är jag ändå inget stort fan av gruppens tidigare material.
Problemet med Tiamats spelning är det omvända från The 69 Eyes spelning, det tar slut på tok för fort. Just som det känns som att bandet och publiken börjar bli varma i kläderna så är det hela över, vilket känns lite snopet. Det är definitivt en bra spelning, men med två tidigare höjdarkonserter med bandet i minnet så vet jag att de kan ännu bättre.
Betyg: 3/5
Låtlista:
Will They Come?
Raining Dead Angels
Cain
Until The Hellhounds Sleep Again
Do You Dream Of Me?
Divided
Vote For Love
Brighter Than The Sun
Wings Of Heaven
Via Dolorosa
----------------------------------------------
The Sleeping Beauty
Gaia
The 69 Eyes
Tiamat
En helt biltom Södra Länken på väg hem.
Linus tyckte det var kul att köra bil.
1995 års bästa skivor
10. Porcupine Tree - The Sky Moves Sideways
Porcupine Tree var fjolårets bästa musikupptäckt för min del, och dessa årslistor är ett passande sätt att kolla upp gruppens tidiga material. Detta är oerhört snyggt och begåvat gjort, och även om jag inte rycks med på samma sätt som av till exempel materialet på Deadwing så tillhör The Sky Moves Sideways bland det bättre jag hört inom genren progressiv rock. Bäst är det mycket ambitiösa titelspåret, som har delats upp för att kunna inleda och avsluta skivan, och som i sin helhet klockar in på cirka 35 minuter.
9. Rammstein - Herzeleid
Den forne östtysken och gitarristen Richard Z Kruspe bildade Rammstein strax efter att Berlinmuren fallit, men genombrottsskivan Herzeleid lät vänta på sig. Debuten lånar av vitt skilda band som Ministry och Depeche Mode, och det tyska språket hjälpte bandet att sticka ut från mängden. Den elektroniskt färgade industrimetallen blir lite enformig i längden även om flera låtar är bra, och spåren "Du Riechst So Gut" och "Rammstein" dyker än idag upp i bandets liverepertoar. Herzeleid spelades in i Polar Studios i Stockholm av Jacob Hellner, som producerat samtliga av bandets album sedan dess.
8. Smashing Pumpkins - Mellon Collie And The Infinite Sadness
Hade inte hört vad många kallar Smashing Pumpkins största stund förrän inför den här omröstningen, förutom de fantastiska singlarna som är med på deras samlingsskiva, det vill säga. Det märks att Billy Corgan har haft stora ambitioner, men kanske har han siktat lite väl högt när han tror att han ska komma undan med över två timmar musik utan att det ska förekomma svackor. Nu kanske jag ändrar mig med tiden, men än så länge finns det inga albumspår som rår på de odödliga singlarna, även om till exempel "Cupid de Locke" och "Thru The Eyes Of Ruby" gillas skarpt.
7. Faith No More - King For A Day... Fool For A Lifetime
Ännu en grym platta från Faith No More, som man mer och mer märker har influerat mängder med nyare band. Inledande "Get Out" låter till exempel som Foo Fighters och Queens Of The Stone Age, vilket inte är ett dåligt betyg, direkt. Bandet hoppar fortfarande utan problem mellan flera olika genrer med ofta väldigt medryckande resultat, och de flesta låtarna tyckte jag mycket om redan vid första genomlyssningen. Stundtals är det kvalitetsmässigt uppe och touchar på storheter som The Real Thing och Angel Dust, till och med.
6. Kent - Kent
Jag anslöt inte till Kent-leden förrän 1999-släppet Hagnesta Hill, så deras debut kom långt före min tid. Men även om jag saknar emotionella band till de här låtarna så går det inte att förneka hur hög klass gruppen höll redan här. Att jag rankar debuten som deras minst fantastiska skiva säger en hel del om vad skulle komma, men år 1995 var Kent i princip redan ett komplett band, med gripande låtar och tänkvärda texter.
5. Oasis - What's The Story (Morning Glory)
"Wonderwall". "Cast No Shadow". "Champagne Supernova". "Morning Glory". "Hey Now!". Med flera. Det finns en anledning till att detta brittiska popband var störst i världen (kanske till och med större än Gud, som Noel Gallagher uttryckte det) vid den här tiden. Nog sagt.
4. Dark Tranquillity - The Gallery
Dark Tranquillitys The Gallery räknas helt välförtjänt som en av de grundläggande skivorna för den melodiösa dödsmetallen, tillsammans med Slaughter Of The Soul (av At The Gates) och The Jester Race (av In Flames). Det bjuds på stor variation och mycket starkt låtmaterial, och det har inte varit förrän på senare tid som bandet har kommit upp i samma nivå igen, med mästerverk som Character och fjolårets Fiction.
3. Radiohead - The Bends
Radiohead är ett band som jag lärt mig att tycka om på senare års tid. The Bends är första skivan jag hört i sin helhet, men jag har svårt att tro att något av deras kommande album ska kunna toppa detta. Mycket, mycket bra låtar, särskilt "High And Dry" och "Fake Plastic Trees" som jag föredrar framför de lite skränigare bitarna, som "My Iron Lung".
2. Paradise Lost - Draconian Times
Mer keyboards, stämningsfulla kvinnokörer och en hel del Metallica-influenser på femte given Draconian Times gjorde Paradise Lost till ett gothmetalband för de större arenorna än tidigare. Hantverket är osannolikt starkt, "The Last Time", "Once Solemn", "Shadowkings" och "Hallowed Land" (deras bästa låt!) är bara några av höjdpunkterna här. Bandet fortsatte dock inte på den inslagna vägen till nästa album, utan beslutade att förändra sitt sound igen...
1. At The Gates - Slaughter Of The Soul
Essensen av Göteborgssoundet sammanfattat på en 34 minuter lång skiva. At The Gates sista fullängdare har fått ta en del skit för att den inspirerat så många "kommersiella" metalband som huserar på topplistorna idag, men för det mesta hyllas Slaughter Of The Soul för vad den är: en modern klassiker. Endast överjävligt bra låtar, där inledande "Blinded By Fear" sticker ut lite extra. Magiskt att få uppleva mycket av det här materialet på Sweden Rock Festival och Wacken Open Air i somras.
Out Of Body Experience
Depeche Mode - Wrong
Jag måste erkänna att jag inte var helsåld inledningsvis, men efter ett par lyssningar så börjar den ta sig. Skönt gung, Dave sjunger magiskt och framförallt är texten riktigt bra. Kommande albumet Sounds Of The Universe (som släpps den 6 april) bör bli helt fantastiskt.
Recension: Degradead på Debaser Medis
Degradead
Plats & datum: Debaser Medis, 19/2
Bäst: "Achieve The Sky".
Sämst: Inget särskilt. Men "The Fallen" hade suttit finfint som extranummer.
Det här blev femte Degradead-konserten i ordningen för undertecknad, och det är bara att konstatera att killarna har vuxit rejält i sina roller sedan jag såg dem på ett litet klubbgig i Märsta för ett och ett halvt år sedan, då de fortfarande gick under namnet Septima. Nu har de snart en andra skiva ute i handeln, en Europaturné väntar och mycket folk har samlats på Debaser Medis denna torsdagskväll för att lyssna på bandets melodiösa dödsmetall.
Eftersom det här är en releasefest så innebär det att samtliga spår från kommande skivan Out Of Body Experience (release 25:e februari) framförs i samma ordning som de ligger på plattan. Detta förtar naturligtvis spänningsmomentet som annars hade infunnit sig om det vore en vanlig konsert och därmed oklart vilka låtar som skulle spelas, men det är ju verkligen en petitess i sammanhanget. Särskilt eftersom jag själv haft flera dagar på mig att lyssna in mig på nya skivan, då känns det som rena lyxen att få höra samtliga nya låtar serverade på ett bräde. Starkt av killarna att kunna framföra låtarna i princip lika bra som de låtar på skivan också, och det är bara att konstatera att "Wake The Storm", "Unfortunate", "Achieve The Sky", "Everlasting Hatred", "Depths Of Darkness", m.fl. är arenametall av allra yppersta klass.
De tre bästa spåren från förra skivan Til Death Do Us Apart dyker slutligen upp som extranummer. Allra sista låten blir publikfavoriten "Pass Away", en riktig ångvält som får hela dansgolvet att studsa upp och ner. Innan konserten var jag nervös att bandet hade tagit sig vatten över huvudet som bokade kreddiga Debaser Medis för sin releasefest, men med facit i hand var det ett lysande beslut, och det är tydligt att Degradead i framtiden är mogna för större uppgifter än tidigare.
Betyg: 4/5
Låtlistan:
All Is Gone
Wake The Storm
Achieve The Sky
Everlasting Hatred
Depths Of Darkness
VXR
Future Is Now
Transmigration
The Burning Orchid
Almost Dead
Dream
Illusion
Suffering
Unfortunate
-------------------------------
Genetic Waste
Take Control
Pass Away
Samantha Fox i Sundbyberg
I gamerkretsar är Samantha Fox för övrigt mest känd för sina insatser i det gamla Commodore-spelet Samantha Fox Strip Poker, där hon som titeln antyder strippar för dig om du vinner mot henne i klädpoker. Lite frustrerande att när Samantha Fox väl kommer till Sundbyberg så är det precis en vecka efter jag var där och festade - snacka om dålig tajming.
Jag <3 Debaser Medis
Har jag förresten sagt hur mycket jag tycker om Debaser Medis? Looooove it! Stockholms klart bästa konsertlokal, med ett stort och vackert rött draperi som täcker över scenen innan banden börjar spela, vilket gör att det påminner om en gammal biograf eller någon drömscen ur tv-serien Twin Peaks. Kvällens DJ var för övrigt Linnea Lundqvist, ett tvättäkta popsnöre som inte har någon större koll på vad som går hem i metallstugorna. Snäll som jag är fick jag kvällen innan bränna ner verken "Debaser I-IV", med ett fyra och en halv timme långt låtbibliotek (som Linnea sedan dissade, såklart). Jag, Larsson och Dannyboy stod och hängde vid hennes DJ-bås halva kvällen och önskade låtar tills det var dags att gå hem. Lillebror Linus hamnade för övrigt i gruff med någon snubbe, så allt var som vanligt med andra ord.
En ordentlig konsertrecension kommer imorrn, så länge får ni nöja er med lite mingelbilder.
The devil himself - Dannyboy.
Nathalie var snygg i sin Motörhead-tröja.
"En Smirnoff Ice till, hovmästarn!"
Jag försökte skapa ett konstverk, och så här blev resultatet.
Linnea fick ta emot låtönskningar på löpande band.
Friarna ställde sig på rad, men Linnea avböjde samtliga.
Mycket skivor att välja bland, inklusive In Flames senaste som synes.
Limpan, Larzoni och Dannyboy.
Nathalie gillade min tröja för att den påminner om Ride The Ligthning-omslaget. Jag kunde bara hålla med.
Big Osc gjorde ett snabbt inhopp, men lämnade festen när han såg att jag var där.
Den här bilden kan man skrämma små barn med. Groteskt!
Sammanbitna herrar. Killen till vänster bakom Daniel gillade konserten, som ni ser.
Långfärdsskridskor på Norrviken
Tidigt i söndags så var jag, mamma och pappa ute och åkte långfärdsskridskor i Sollentuna, eller på Norrviken för att vara exakt. Det är kul att åka långfärdsskridskor, så länge man håller reda på sprickor i isen och inte överskattar sin egen förmåga såklart. Själv åkte jag 10,5 km vilket är ganska lagom. Det konstigaste är att jag inte haft någon som helst träningsvärk efteråt! Håller jag på att bli en superman?
För att inte ha åkt på ett par år så måste jag säga att jag skötte mig ganska bra, visserligen gled det förbi ett par tanter och någon barnvagn under färden, men jag ramlade aldrig åtminstone. Mamma var också duktig, men pappa (som bör ha mest isvana) har en högst tveksam teknik som lämnar mycket i övrigt att önska. Vi hade bara åkt några minuter när jag vände mig om för att se hur det gick för päronen - just då så åker farsan i isen som en säck potatis och glider sedan framåt en bit som en klumpigare variant av Anja Pärsons säl. Tydligen hade ena skridskoskenan inte satts fast ordentligt, därför åkte den av. Efter lite hjälp av mamma så kunde dock herrskapet snart fara vidare.
Här kommer en bildkavalkad från farsans uppvisning och även lite annat.
Här tar man på sig sina skrillor.
Farsan slarvade, därför gick det som det gick.
Den rara mamman.
Full fart!
Lååångt där bak ser man hur pappa har rasat ihop.
Mamma fick hjälpa till.
Hej och hå!
Mitt tålamod med pappa började ta slut...
...men så kunde han plötsligt åka vidare igen!
Vakna på McDonalds
Jokes aside, jag förstår såklart att reklamen åsyftar att man ska äta sin frukost på McDonalds, men även här måste jag sätta ner foten. Visst, en kopp kaffe går väl bra, men jag har ätit frukost på McD's en gång (när jag jobbade vid Brommaplan för ett par år sedan, i ett svagt ögonblick då jag var desperat) och det var inte någon hejdundrande succé. Först hade jag tänkt beställa cheeseburgare som jag brukar, men tjejen i kassan sa att "lugn i stormen, vi börjar inte servera dem förrän om en halvtimme, du får välja något ur frukostmenyn istället". Noll koll som jag hade bad jag tjejen rekommendera något. "Tjaaa.... Egg McMuffin är väl ganska god." Så fick det bli, och den smaken satt sedan kvar i munnen resten av dagen. Därför låter jag mig inte luras av någon reklamspot, hur fiffig den än är.
Håll koll på bloggen framöver för fler vilda hamburgarhistorier signerade er vän Niklas.
Trippelmiddag & karaoke i Sundbyberg
Fredagen den 13 spenderades kvällstid i Sundbyberg, till att börja med i Erikas och Ahlins lägenhet. Där drack vi vin och åt en jättegod middag tillsammans med värdparet och de andra gästerna CJ och Isabelle. 6 personer i en lägenhet på endast 25 kvm kan tyckas trångt, men planlösningen var så smart uträknad så det gick hur bra som helst.
Lite senare på kvällen drog vi vidare till karaokeklubben Metropol som ligger vägg i vägg med Sumpans tunnelbana. I taxin hem efteråt så berättade CJ att Metropol är ett ställe där många knarkaffärer genomförs, men det var inget vi såg till, som tur var. Istället var det ett trevligt litet hak där den underligaste synen var en gammal man i vit kostym som dansade fram mellan borden och även rev av ett par hits uppe på karaokescenen. Själv är jag lite för feg för att våga sjunga något, även om jag var lite lite sugen på att testa "World In My Eyes" av Depeche Mode, men det kanske blir nästa gång istället. Ur vårt sällskap var det istället Erika (med "We Are" av Ana Johnson), Isabelle (med "Waterfalls" av TLC) och Ahlin (med "Good Ridance (Time of Your Life)" av Green Day) som stod för sånginsatserna.
När man lagar så god mat som Ahlin så kan man kosta på sig att njuta av tillvaron.
CJ roades inte av Erikas posande.
Linda och Isabelle, 81:orna i gänget.
Erika trivdes som fisken i vattnet.
Efter maten ville jag ha efterrätt...
...och när den dök upp i form av ett chokladhjärta blev jag så här glad!
Den generöse CJ såg till så att jag fick tillräckligt med chokladkaka.
Hårda killar på Metropol framåt småtimmarna.
Många låtar att välja bland. Vilken ska man ta?
Linda och jag! <3
Erika körde sitt paradnummer "We Are". Mannen i vit kostym syns under Heineken-skylten.
Kramkalas.
Jag och Erika.
Ahlin tolkade Green Day så övertygande att vissa trodde att självaste Billy Joe Armstrong befann sig i lokalen.
Champion of Darts
Recension: Deathstars på Klubben
Plats & datum: Klubben, 5/2
Bäst: "Tongues" och "Cyanide", samt nya "The Fuel Ignites".
Sämst: En körsångerska skulle ha gjort "Chertograd" och "Blood Stained Blondes" mer rättvisa.
Förbandet The Other Flesh tänkte jag ägna lite rader åt innan jag börjar recensera huvudbandet, för de var verkligen något utöver det vanliga. Nio gubbar på scenen (lika många som i Slipknot) som spelade någon typ av kosackgoth blandat med öststatsreggae (deras egen beskrivning), och det var oväntat bra. De hade - minst sagt - ett eget sound och faktiskt rätt svängiga låtar. 40 minuter är lite för långt för ett förband enligt min egen åsikt (och att presentera varje medlem i ett niomannaband känns som gränsfall) men jag blev ändå imponerad.
Som jag nämnt tidigare har jag hört rätt blandade omdömen om Deathstars som liveband. Antingen har belackarna sett bandet då de haft en extremt dålig dag, eller så har Strömstadsgruppen verkligen skärpt till sig sedan dess. Den en vecka gamla Night Electric Night är skivan som ska göra bandet stort på allvar, och på turnépremiären i Stockholm märks det att ambitionerna är skyhöga. Dödsstjärnorna rör sig mycket snyggt på scenen, och den iskalla koreografin gör att man inte bara i musiken drar paralleller till den tyska disciplinen i Rammstein. Man har också ett skarpladdat vapen i vokalisten Whiplasher Bernadotte, som blandar domderande pratsång med black metal-väsningar, samt den underhållande basisten Skinny Disco och det bara 20 år gamla stjärnskottet Cat Casino (flickornas favorit) som nyligen värvades som andra gitarrist till gruppen.
Låtmässigt finns det verkligen inget att klaga på. Kanske att jag saknar någon av gruppens två första singlar "Synthetic Generation" och "Syndrome", men det är inte direkt något som förstörde kvällen. Tonvikten ligger klokt nog på de två senaste albumen, och hitsen radas upp i låtar som "Motherzone", "Tongues", "Mark Of The Gun", "Cyanide" och "Blitzkrieg" (kolla in mitt videoklipp nedan). Senaste singeln "Death Dies Hard" (som gått varm på Bandit 106,3 de senaste veckorna) sparas såklart till extranummer och är en av de mer imponerande bitarna. "Världsklass" hör jag någon i publiken säga, och på det stora hela måste jag faktiskt hålla med.
Betyg: 4/5
Låtlistan:
Night Electric Night
Mark Of The Gun
The Last Ammuniton
New Dead Nation
Motherzone
Trinity Fields
Semi-Automatic
Blitzkrieg
Chertograd
Virtue To Vice
Blood Stained Blondes
The Fuel Ignites
Tongues
Cyanide
---------------------------------
Death Dies Hard
The Revolution Exodus
Linus på Vällingehus innan konserten.
Förbandet The Other Flesh.
Deathstars!
Whiplasher, Cat och Nightmare.
Cat Casino (till vänster) var kvällens kanske klarast lysande (döds)stjärna.
Whiplasher Bernadotte.
"Blitzkrieg".
Mixning
Vår gamla basist CJ var även på plats, vilket som vanligt innebär sen hemgång, mycket dricka och ett himla ältande om karriärer samt personlig utveckling. Jag tyckte för övrigt att det var lite obehagligt att vara tillbaka på gamla Friherregatan, där Robin nyligen flyttat in. Det var nämligen där jag inledde min brevbärarkarriär för en himla massa år sedan, mycket känslosamt med andra ord. Lägenheten var stor och fin, även om det inte var helt färdigspacklat på sina ställen.
Old Friherregatan gives me the creeps!
Robin öppnade dörren med viss skepsis.
Den här hatten gillade jag.
Köket.
Robins lekrum.
CJ, alltid med en öl i handen.
The crazy kitchenmaster.
Mysige Michael.
Maten var jättegod, men för stark för Larsson.
Efter middagen var det dags att börja jobba.
CJ satt med som expert och rådgivare, vilket Ahlin gillade.
Work your magic, Robin!
En cool bild på Heidi från en gammal LD-fotosession som Robin hade i sin burk.
The axeman!
Arbetet blev för påfrestande för Larsson som kollapsade i soffan.
Det bästa - och sämsta - från 2008
1. Thailand-resan
Att jag bestämde mig för att haka på Greger, Ahlin, Larsson och Robin till detta paradisland visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Två veckor gick jättesnabbt när vi bland annat traskade omkring i djupa jungler, åkte moppe, badade i ett vattenfall uppe i bergen, softade på Koh Chang samt shoppade i Bangkok. Ett extra plus till Gregerovitch som styrde upp hela resan. Återbesök blir det i mars.
2. Sweden Rock Festival
Min absoluta favoritfestival av alla jag varit på. Att banden kanske inte var något utöver det vanliga spelar liksom inte så stor roll när stämningen är så gemytlig. Jättesköna människor i vårt camp också, allt från dödsmetallfans (Nathalie) till hiphopare (Lutten) som alla var grymma att hänga med.
3. London
Jag och Linda gjorde London under ett veckoslut och hann verkligen med nästan allt. Har sällan varit så trött i fötterna som när jag somnat om kvällarna på vandrarhemmet i Hammersmith. Det var 10 år sedan jag besökte London senast - det lär inte ta lika lång tid till nästa visit.
4. Fotbolls-EM
Detta såg jag inte på plats om någon undrar, utan jag lyckades istället kolla in nästan alla matcher framför tv:n. Att Sverige sög gjorde inte så mycket när man istället kunde njuta av Spaniens, Hollands och Rysslands skönspel.
5. Valdemarsvik
Besöken nere hos svärföräldrarna brukar alltid bli lyckade, och den här gången hade vi tur med vädret för en gångs skull också.
6. Sollefteå
Vi gjorde en blixtvisit hos kusinerna norröver, trots att årets största snöoväder lurade runt hörnet. Tur att vi vågade åka, för det var i vanlig ordning supertrevligt.
7. Wacken Open Air
Bussresan ner till Tyskland var ett jävla helvete, men när vi väl kom fram till den omtalade hårdrocksfestivalen var det nästan värt besväret att ta sig ner. Bra band som Iron Maiden, Soilwork och Nightwish uppträdde, medan Nathalie, Heidi, Larsson och Ahlin var trevliga att ha omkring sig.
8. Playstation 3
Tack vare spel som Grand Theft Auto IV, Dead Space, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots och Little Big Planet (som alla kunde avnjutas på PS3 ifjol) blev 2008 året som jag på allvar började ha kul med tv-spel igen.
9. Sommar-OS
Precis som i fotbolls-EM så gjorde svenskarna bort sig rejält, men då kunde man ju titta på kungliga idrottare som Usain Bolt och Michael Phelps istället.
Årets flopp: Close-Up Båten
Samma skitbåt som 2007, med en patetiskt liten scen, dåliga band (förutom Soilwork förstås), jobbig sjögång, sjösjuka och den arme Billy som fastnade med fingrarna i hyttdörren. Ingen rockbåt för mig i år, tack.
(Tror inte jag lagt upp några Thailand-bilder på den här bloggen tidigare, så här kommer några):
Natt, elektriska natt
Det är första gången jag ser bandet på scen och jag har hört mycket blandade omdömen om Deathstars som liveband, men så länge de spelar "Cyanide", "Blitzkrieg" och "Death Dies Hard" så lär det bli riktigt jäkla bra.
En kväll på Hard Rock Café
Larsson funderade länge och väl på vad han skulle beställa.
De tre coola satt på ena sidan!
Daniels alkoholfria annanasdrink var värt ett kapitel i sig.
Ahlin tog för sig av förrätten. Vissa skulle nog kalla det för frosseri.
När Robin berättade om sin nya trumpedal för sjunde gången hade vissa svårt att hålla intresset uppe.
The Ice Cream Man.
Rolling Stones hängde på väggen.
Har ni någonsin sett Janis Joplins byxor förut?
Så här ser Hard Rock Café ut innifrån, ni som inte varit där.
Larsson fick brain freeze av all glass. Vi andra bad om notan.
Semifinalen närmar sig med stormsteg
Lost Domain spelar lördagen den 18 april, klockan 20.00, på samma plats som förra gången, Klubben. Priset är 90 SEK om man köper av oss och 110 SEK i dörren. Lite dyrare än i delfinalen alltså, men så får man också lite bättre band för priset, hehe.
Det är ju hela tre månader kvar till semifinalen, men förberedelserna från vår sida har redan börjat. Vi inser naturligtvis att vi kommer att behöva lyfta oss för att gå vidare till finalen på Debaser Medis, så vi jobbar nu på hur vi ska kunna spetsa till showen ytterligare. Dessutom ska vi göra vårt yttersta för att locka dit ännu mer folk än senast. Det kommer att bli kanon, people, tro mig!
