Outer Heaven

Det var inte shoppingen i första hand som lockade oss till det enorma varuhuset Siam Paragon, utan undervattenlandet som låg en våning ner. Här hade vi kommit till en punkt där flera i gruppen bränt mer pengar än vad de kanske borde ha gjort (plus att Calle inte hade fått sina pengar överförda ännu) och därför stod vi och velade lite inför den rätt saftiga prislappen på 850 baht per person. Jag var en av dem som drev på hårdast för att vi skulle besöka Siam Ocean World (att det listades som en del av "Barnsliga Bangkok" i min guidebok berörde mig inte) och därför kändes det som en personlig seger när det visade sig att det var så jäkla bra.

Siam Ocean World kan väl beskrivas som Skansens Akvarium, fast otroligt mycket häftigare. Visst, här fanns inga krokodiler, men däremot läskiga djuphavsdjur, uttrar, hajar och andra konstiga filurer! Ett akvarium innehöll fiskar lika stora som en roddbåt, och faktumet att just dessa levde redan på dinosauriernas tid illustrerades med en Velociraptor som övervakade händelserna. De som ville kunde betala en mindre summa för att få åka båt eller istället klappa sjöstjärnor helt gratis, men den stora grejen var såklart undervattenstunneln med hajarna i. Här gick man omkring eller satt och chillade medan hajarna gled omkring på bara någon meters avstånd, vilket var precis lagom spännande. Lite som i Hajen 3 typ, fast den här gången var det inga vithajar som förstörde festen för besökarna genom att krossa glasrutan.

Innan vi gick hann vi även med att se lite hajmatning, då två dykare hoppade ner i hajakvariet med lite fisk i vad som såg ut som en picknickkorg. Trots dramatisk musik i högtalarna och en exalterad guide så blev det inte så jättespännande när ett par fetlagda hajar proppade i sig lite fiskrester, men lite kul var det ändå, och det satte punkt för ett väldigt inspirerande besök.

Facehuggers från Alien-filmerna fanns att beskåda.


De här krabaterna lever på 800 meters djup.


De här fiskarna var inne i ett riktigt stim. (...)


Hitta Nemo.


En lustig varelse som påminde lite om farsan, faktiskt.


Den omtalade undervattenstunneln krossade allt.


De gällde att vara på sin vakt mot hajarna, annars högg de direkt.


En filmposter för Hajen 5, kanske?


Erika och Ahlin.


Puss och kram!


"Yet to be classified."

Sky Train, tunnelbana, båt, buss, taxi eller Tuk-Tuk. Ska man åka kommunalt runt Bangkok är det främst dessa transportmedel som gäller, och vi ska fokusera på de två sistnämnda, vilket känns logiskt då det endast var dem vi prövade på.

Tuk-Tuk är ett sådant där färdmedel som kan vara kul att testa en gång, men som egentligen är ganska överskattat. Om man gillar att gnabbas med chaufförer och diskutera priser hela dagen så är det ett givet val, men annars är taxi helt klart att föredra. Även om framkomligheten är lite sämre så uppvägs detta med sval luftkonditionering, billigare priser, samt att man oftast slipper tacka nej till en massa dumma förslag under resans gång. Att åka i två separata bilar visade sig dock snabbt bli ett problem, då man ibland blev avsläppta på helt olika ställen (som i fallet Chatuchak Market) eller faktumet att beroende på vilken väg chauffören valde så kunde den ena bilen nå destinationen en hel halvtimme före bil nummer två när det var rusningstrafik.

Bangkoks rusningstrafik, som enligt min reseguide inträffade mellan klockslagen 06.30-09.30 samt 16.00-20.00, är verkligen något man måste uppleva för att förstå. Många har påpekat att trafiken är något som bidrar till att Bangkok blir outhärdligt för turister efter bara ett par dagar, men jag instämmer inte alls. Jag gillar pulsen, skitigheten, myllret och att omges av hypermodern arkitektur. Att sitta i passagerarsätet på en taxibil som likt en målsökande missil kryssar fram bland moppar, bussar och lastbilar på femfiliga vägar borde vara stressande för hjärtat, men inger snarare ett slags inre lugn.

Roligaste taxisamtalet vi hade var med en riktigt fotbollskunnig chaufför. När vi berättade att vi kom från Sverige så utropade han glatt "Zlatan Ibrahimovic!", följt av "Fredrik Ljungberg!". Han visste till och med att Sverige knep bronset i USA-VM 1994, och passade på att namedroppa Tomas Brolin. "Brolin was a good player", sa vi grabbar, varpå chaffisen replikerade: "Yes, but now he's fat!".

Anyone for taxi?


Lite skön morgontrafik.


Calle och Larsson i baksätet på en pimpad taxi...


...där chauffören spelade gungig RnB för oss.


Kvällsrusning.

Första kvällen i Bangkok ville vi känna lite på den nattliga pulsen, så då beslutade vi oss för att besöka platsen som enligt Hélène Benno i boken Bangkok - bra, bättre, bäst är största marknaden i stan, eller världen, med sina 15 000 stånd och små butiker. Benno säger också att om man ser något man gillar där så bör man köpa det direkt, annars kanske man inte hittar tillbaka.

Besöket på Chatuchak Market höll på att gå om intet direkt, då jag, Ahlin och Calle inte alls blev avsläppta vid marknaden av taxichauffören utan istället vid ett shoppingcenter som höll på att stänga för dagen. Det var mörkt ute och vi skulle just ge upp och åka tillbaks till hotellet när vi av en slump hittade marknaden efter att ha traskat längs med smutsiga och vältrafikerade vägar i ett tiotal minuter. Inne på själva marknaden lyckades vi lokalisera resten av gänget, och sedan började vi utforska de olika butikerna. Det kändes onekligen som att vi bara skrapade på ytan av vad marknaden hade att erbjuda, då det var sent och flera av stånden redan hade stängt. Efter en timme hade vi fått nog, men då hade vi i alla fall fått se en livs levande elefant!

Kvällen höll på att sluta lyckligt, men Calle beslutade sig för att spoliera detta genom att vandra rakt in i en rostig spik på väg hem från marknaden. Det blev ett litet sår, en lårkaka och ett stort blåmärke till minne, men med lite disinfektionsmedel så kunde han sova gott, och drömma sköna drömmar om Larsson.

Calle på Chatuchak Market.


Det gällde att passa fossingarna, då det åkte bilar fram och tillbaka på de trånga gatorna.


Tre förväntansfulla grabbar.


Den här stackars elefanten hade fastnat med en rockring runt halsen.


Calle skrek hela vägen hem till hotellrummet efter sin lilla olycka.


Larsson stöttade så gott han kunde.


Efter lite tröstande från vår sida så kunde Calle somna med ett leende på läpparna...


...drömmandes om Larsson, som besvarade kärleken!

Som jag nämnt tidigare så hade Prince Palace Hotel en pool, som vi gärna hängde vid medan vi planerade dagarna i Bangkok. Faktum är att det fanns ytterligare en pool, men då den kostade 300 bath att bada i så sket vi i det. Här fick vi i alla fall en försmak av den förrädiska solen i Thailand, för då poolen låg på elfte våningen så fläktade det av naturliga skäl ganska skönt, vilket gjorde att man inte tänkte på att när solen väl lyckades tränga igenom smoggen så brände den ganska bra. Stackars Erika var den förste - men inte den siste - som fick erfara detta. Så där satt vi och hängde, badade, läste böcker, plockade kokosnötter från palmerna  och skakade på huvudet åt öststatsmänniskornas totala brist på stil (speedos...?). Tittar man på den bifogade videon med den ostiga musiken så här i efterhand så känns det som att det råder charterstämning vid poolen, men det var inget man tänkte på då.

På kvällarna återvände vi till poolområdet, som då förvandlats till både bar och restaurang. Där satt vi mest och beställde drinkar med flashiga namn som Zombie och Singapore Sling tills man fick ont i magen, samtidigt som vi reflekterade över dagens händelser i The Big Mango. Allt detta medan man spanade ut över Bangkoks fantastiska skyline, som inga bilder i världen kan göra rättvisa (ingen av mina bilder åtminstone) och som jag definitivt tar med mig som en av höjdpunkterna från årets vistelse. Kista Tower känns rätt så futtigt i jämförelse med de hundratals skyskrapor som lyser upp natthimlen i Bangkok, om man säger så. En kväll beslöt vi att testa något från restaurangen, vilket kändes som ett måste med tanke på vilka roliga namn rätterna hade. Vad sägs om "Drunken Macaroni" (fulla makaroner?), "Angry Prawns" (arga räkor?) eller "Best Burger Ever" (ödmjukt?), som bara var ett axplock ur menyn.
 

Tre bleka figurer som just anlänt från det kalla Norden.


Larsson fick allt han kunde önska sig, men var ändå missnöjd.


Greger freestylar i poolen.


Ser ni skyskraporna?! Jäklar, säger jag bara!


Skyskrapor igen, fast kvällstid. Och Erika (med ny frisyr) och Ahlin, förstås.


Jag med vad som ser ut som en Piña Colada.


Detta, mina vänner, är en Singapore Sling.


Efter för många Singapore Slings så blir synen lite otydlig.


Ahlin pratade skit till höger och vänster.


Erika mitt i ett stjärnfall.


Calle med sitt timglas.


Ahlin och ett färggrannt regn.  


Erika posade glatt framför Bangkoks skyline.


Ahlin tyckte att han såg en rosa elefant i buskarna, och då var det dags att gå och lägga sig.

Nog för att ett överdådigt namn som Prince Palace Hotel gör att man förväntar sig ett visst uns av lyx, men vi blev nog alla lite överrumplade av hur storslaget vårt hotell i Bangkok var. Det hela bestod av tre torn som sammanstrålade vid elfte våningen, där det fanns en stor restaurang där man bland annat åt frukost, och en fin pool med tillhörande bar (mer om den senare). Bara att gå från ens rum ner till frukostbuffén - en promenad som tog en genom ståtliga salar som glittrade av guldfärg - tog åtminstone fem-tio minuter. Allt kändes otroligt ståtligt och vackert, utsikten var strålande och samtliga servitriser/receptionister såg ut att ha kommit från en Top Model-inspelning. Erika kände sig till en början lite obekväm över att bli uppassad överallt, men hon fann sig snabbt till rätta och gick t.o.m. ner till receptionen och bad om en personlig assistent - utöver Ahlin (OBS: kanske inte helt sant).

Faktum var att Prince Palace var så stort att det kändes lite ödsligt emellanåt. Det var egentligen bara vid frukostbuffén (där det serverades godbitar som korv, ägg, fruktsallad, muffins och chokladcroissants) som man såg mycket folk, vid poolen var det ofta flera lediga platser bland solstolarna och vi ska inte ens tala om hotellkorridorerna, som stundtals gav The Shining-vibbar. Dock dök det ibland upp hundratals thailändare samtidigt när det hölls konferenser i någon av de stora salarna, eller som en gång då det var ett stort bröllop! Där traskade vi förbi i våra badkläder på väg till poolen medan brudparet stod och skar upp tårta - inte undra på att man kände sig lite malplacerad. Det var händelser som denna som gjorde Prince Palace till en minnesvärd hotellvistelse, och vi bokade t.o.m. ytterligare två kvällar till slutet av semestern också, så bra var det.  

Högsta betyg, således? Nja, inte riktigt. Först blir det poängavdrag för att hotellet var så snåla med toalettpapper - en rulle per dag för tre oroliga grabbmagar var definitivt i underkant. Sedan är det en sak att tuk tuk-förare gärna kommer med förslag på spännande kvällsaktiviteter, men man kan man ju åtminstone förvänta sig att slippa bli tillsagd vart man ska åka inne på ens hotell. Inte då. Flera gånger försökte taxichaufförer som opererade inom Prince Palace avstyra våra planer och istället skicka oss till "roligare" ställen, och droppen var väl erbjudandet Calle fick när han en kväll - magsjuk och nedstämd - släntrade in ensam i hotellfoajén. Taxichaffis: "Where are you going tonight, Sir? Do you want to go and see some thaiboxing?" Calle: "No thanks, I'm just going to get some sleep." Taxichaffis: "Oh. Do you want us to send a girl up to your room?" Jag vet inte, men känns inte hela den situationen lite... oseriös?

Prince Palace Hotel.


Frukostbuffé. Larsson tog för sig.


Greger berättar för Calle hur kul han tycker det är på Prince Palace.


"Welcome to my world."


Lite strosande genom Prince Palace magnifika salar.


Stora delar av gänget samlade i hissen.


Love In An Elevator.


Larsson vid ett konferensbord.


Vy från hotellrummet. Smoggen ligger tät över Bangkok.


Vårt rum. Jag packar upp.


Larsson undersökte möjligheterna att dyka från fönstret...


...men fegade ur efter mycket funderingar.


Bangkok by night.

Äventyret tog sin början lördagen den 21 mars, då jag, Larsson och Greger fick skjuts av Larssons bussiga pappa till Arlanda runt klockan halv sex på morgonen. Väl där möttes vi av en bedrövad Calle, som fruktade att han tappat både sin mobil och sin plånbok (med hela reskassan i) någonstans på flygplatsen. "Kanske ett fall för 'Stockholm-Arlanda'" (TV3, torsdagar) funderade jag medan Calle sprang till hittegodsavdelningen för att försöka spåra sina försvunna ägodelar. Det visade sig att han tappat mobilen i Ahlins bil, och att plånboken låg kvar hemma. Tur i oturen, även om det innebar att det blev rätt bökigt för herr Sjöström att låna pengar av alla under första dagarna i Bangkok.

Flygbolaget var Ukrainas stoltheter AeroSvit, och första delmålet var Kiev, vars flygplats Boryspil Airport var den i särklass tråkigaste jag besökt. Som tur var så skulle vi raskt vidare till nästa flyg mot Bangkok. Här hade AeroSvit bokat in alla sex av oss i sällskapet på helt spridda platser, vilket skapade en stund av panik innan vi märkte att planet inte var helt fullt och att vi därmed kunde flytta ihop oss två och två i alla fall. Resan var seg och ganska tråkig, och flygbolaget gjorde inte saken bättre genom att visa skräpfilmerna Fantastic Four 1 och 2 på raken (något jag kompenserade genom att läsa favoritboken Två Nötcreme Och En Moviebox för andra gången). Vidare smakade flygplansmaten illa. AeroSvit? AeroSkit, snarare.

Efter mycket om och men landade vi ändå i Bangkok oskadda vid halv fem på söndag morgon, till 27-gradig värme. Vi haffade två taxis, som i illfart körde till hotell Prince Palace. Som i de flesta andra transportmedel i Thailand existerade inga säkerhetsbälten, utan det gäller att lita till förarnas körskicklighet och reaktionssnabbhet. Spännande att se världsmetropolen så smått vakna till liv i samband med soluppgången, med rusningstrafiken lurande runt hörnet. Strax före klockan sex var incheckningen avklarad, då gick vi direkt och åt frukost och efteråt la vi oss för att sedan sova en 7-8 timmar. Nästa inlägg: hotellet!  

Aim for the sky - reach high.


Min reskamrat Larsson - lika festlig som alltid.


"Ladies and gentlemen, we're approaching Bangkok, please fasten your seatbelts. Njet!"


Larsson var ängslig inför landningen, men det gick ju bra.


Taxiresa i 110 km/h på 70-sträckor - utan bilbälte. Calle undrade vad han hade gett sig in på.

Thailand-gänget är tillbaka i Sverige - tillbaka till högertrafik, tider att passa, knäckebröd, Robinson 2009, drickbart kranvatten, m.m. Inte en dag för tidigt, visar det sig, då det nu råder undantagstillstånd i Bangkok på grund av våldsamma demonstrationer på gatorna. Vi såg lite rödklädda demonstranter de sista dagarna vi tillbringade i landet, och även om det inte är säkert att vi skulle ha påverkats nämnvärt av demonstrationerna om vi fortfarande hade varit kvar så känns det rätt bra att vara hemma igen. Lagom varmt och skönt, och det känns som att sommaren lurar runt hörnet.

Dygnsrytmen är fortfarande inte helt under kontroll, idag vaknade jag klockan 13 och hade utan problem kunnat sova ett par timmar till. Det blir väl så när man spenderat tre veckor på andra sidan jordklotet, men jag känner att det börjar ta sig och lagom till jobbstarten på tisdag bör jag vara tillbaka på banan igen. När jag hunnit samla mina tankar så är det meningen att jag ska börja skriva om våra upplevelser från Thailand, så håll koll på bloggen framöver, vilken sekund som helst så dyker första inlägget upp. Jag bjuder på en sneak peak-bild här nedan.