Outer Heaven

I fredags var sista dagen på jobbet på tre veckor för min del, och hur firar man bättre ett sådant tillfälle än på ett soligt Gröna Lund? Jag var dock inte där för att åka tekoppar eller radiobilarna, utan för att se Sveriges bästa metalband som första hårdrocksakt någonsin under Grönans 125 åriga historia genomförde en konsert där. Ni som kan era saker vet att det rör sig om: In Flames. Jag har nog aldrig upplevt så mycket liv och rörelse i city som det var igår, avspärrningar och poliser överallt (på grund av toppmötet), trafikkaos, demonstrationer vid Plattan och på det cirka 15 000 hårdrockare som skulle ta sig ut till nöjesfältet på Djurgården.

Själv var jag där tillsammans med Ahlin, Larsson och Sammy, plus Nathalie och hennes kompis Acke från Finland. Vi såg även en hungrig Micke Finnermark susa förbi i jakt på något ätbart. när vi kom dit vid halv sju-tiden, Strax innan In Flames gick på Stora Scenen vid 20-snåret så hade han äntligen fått tag i en pizza. Larsson hade det inte lätt han heller, han fick stå och köa i över en timme för två usla varma korvar, och missade därmed de första låtarna på konserten. Frågan är: kan det vara så att de ansvariga inte trodde att de skulle komma så mycket folk som det gjorde, eller är de bara allmänt långsamma?

Nåväl, själva showen var i alla fall hur bra som helst, In Flames har aldrig svikit mig under de sju gånger jag sett dem tidigare, och inte denna gång heller. I princip bara bra låtar, och även om några favoriter saknades så får man vara nöjd. Delade med mig av glädjen genom att ringa kusin Max under "Graveland" och brorsan under senaste singeln "The Mirror's Truth". Om jag välja en favoritlåt så får det bli "Take This Life", den är alltid underbar. Det var för övrigt grymt att de fick spela i hela 90 minuter, i vanliga fall brukar konserterna max få pågå en timme på Gröna Lund, tydligen.

Den enda besvikelsen var väl den låga volymen - när man kan stå och prata i normal samtalston under låtarna är det något som är lite knas. Men det får man väl räkna med när man går på konsert på Gröna Lund, som har myndigheterna på sig för sina "höga" ljudnivåer och därmed tvingats skära ner på livespelningar denna sommar. Är det bara jag, men känns det inte som att man är lite fel ute om man flyttar in bredvid ett nöjesfält när man kräver lugn och ro redan klockan åtta på kvällen?

Efter konserten lyckades vi tappa bort Larsson, som försvann iväg mot merchandiseståndet utan att tala om var vi skulle mötas efteråt. Vi hittade honom en halvtimme senare vid entrén, ledsen och rädd, men han hade i alla fall fått tag i en fin In Flames-tröja. Sedan var det bara att börja traska hemåt. Själv kom jag hem så pass sent att jag försov mig 40 minuter dagen därpå och kom sent till jobbet, men det var det nog ändå värt.

Jag har fler roliga bilder och även en video från låten "My Sweet Shadow", men vill ni se dem så är ni tvungna att bli kompis med mig på Facebook, suckers!

I måndags kväll var jag och Nathalie på Debaser, en trevlig liten klubb precis i Slussens kärna. Har inte varit där på evigheter, senast var nog för ett par år sedan när jag som skjutjärnsreporter åt Metal Covenant intervjuade Blind Guardian-sångaren Hansi Kürch på Debasers baksida. Det blev en riktigt lyckad intervju vill jag minnas, trots att jag råkade göra Hansi lätt irriterad genom att fråga vad han tyckte om Sagan Om Ringen-trilogin.

Denna gång var det inte lika celebert besök, utan fyra svenska band där ett av dem var Mad Lee Riot, vars trummis Lea Larsson är en god vän till oss, och hon har även producerat våra demos. Jag var såklart där som reporter, medan Nathalie var där för att prova olika sorters viner samt fotografera. Mad Lee Riot är ganska svåra att placera i något fack, men det känns som att grungerock ligger dem närmast om hjärtat. Det låter bra på skiva, men ännu bättre live. De har utökat sin livesättning med en extra gitarrist och en keyboardist, vilket gör att det inte bara är roligare att titta på än vad det var när de bara var tre, utan det blir även mer tryck i låtarna. En komposition som The Fall förtjänar att bli en stor hit, så bra är den. Får länka till den när låten väl hittar ut på nätet.


                                                          Mad Lee Riot in action!

Recension och mer bilder kommer upp vilken dag som helst på http://www.metalcovenant.com/.

Man lär sig visst aldrig. Precis som ifjol när The Ark tävlade trodde jag att Sverige skulle vara med och slåss om topplaceringarna i ESC. Men det är bara att inse att hyfsat traditionell schlager inte står lika högt i kurs ute i Europa som här hemma, och kanske är det dags hitta på något helt nytt till nästa år? Kanske ska man våga tänka ett steg till för att få fram något som är mer internationellt gångbart? Norges eleganta Amy Winehouse-soul låg bevisligen helt rätt i tiden och belönades därefter med en välförtjänt hög placering, till exempel.

Här är facit för de tio främsta länderna:

1. Ryssland

2. Ukraina

3. Grekland

4. Armenien

5. Norge

6. Serbien

7. Turkiet

8. Azerbaijan

9. Israel

10. Bosnien-Hercegovina

Uppmärksamma läsare konstaterar att jag prickade in åtta länder rätt bland de tio högsta placeringarna, vilket för övrigt räckte till en andraplats i den interna vadslagningen hemma hos mig. Det stör mig något oerhört att jag inte vågade tro på den turkiska rockgruppen som jag gillade så mycket, och istället lät mig svepas med av de svenska (och även utländska) medierna som hävdade att Charlotte Perrelli låg bra till för segern. Men nästa år ska jag inte gå på den minan igen, var så säker.

Jag har som jag nämnt nedan ganska svårt för Rysslands Justin Timberlake-wannabe Dima Belan, och hade hellre sett att till exempel Ukraina, Armenien, Serbien eller Grekland tagit hem spelet. Å andra sidan kan jag tycka att det är roligt att hårdsatsande Ryssland, som varit nära att vinna så många gånger men aldrig lyckats äntligen vann, och det lär bli en storslagen show i Moskva nästa år.

Och jämför man Rysslands bidrag med låtar som Danmarks, Georgiens eller Lettlands så är det bara att konstatera att det kunde ha varit betydligt värre. Allra sämst var kanske den tyska tjejgruppen No Angels som inte träffade en ton rätt, och jag är ganska belåten med att ha förutspått att de skulle sluta sist.

Roligast var Björn Gustavsson, som vanligt i dessa sammanhang.  

Kan passa på att nämna att min pappa känner Bobby Ljunggren, den ena av låtskrivarna till Perrellis "Hero", och han brukar alltid skicka grattis-sms till Bobby när denne firar triumfer på hemmaplan. Igår kväll när det såg som mörkast ut så skämtade vi om att pappa istället skulle skicka ett sms i stil med "Vad fan har du gjort, Bobby...?". Fast vi lät bli det, det känns som att förlusten var bitter nog. Men det är bara att ta nya tag nästa år, och Bobby är säkert redan igång och skriver nya låtar.

Bidrag jag gillar:

TURKIET

Mor Ve Ötesi - Deli

En av mina stora favoriter! Bästa rocklåten i tävlingen på evigheter, och att den sjungs på turkiska gör den bara ännu starkare. Om någon vet var man kan få tag i deras skivor så är det bara att höra av sig.

SVERIGE

Charlotte Perrelli - Hero

Favorittippad, men jag törs inte hoppas på att Hero ska nå ända fram. Perrelli är säkerheten själv, visuellt sett är hennes show kanske kvällens snyggaste, låten är jättebra - men i slutändan lutar det ändå åt att någon yngre och hungrigare artist (typ Ani Lorak) tar fler poäng.  

UKRAINA

Ani Lorak - Shady Lady

Modernt dansnummer som jag inte har något emot som slutsegrare. Otroligt snyggt genomfört i alla avseenden, och den här låten är till och med vassare än den som Ruslana vann för Ukraina med för ett par år sedan. Att svenska delegationen gnäller på att hon kopierar Perrelli känns för övrigt mest fånigt, till exempel hade hon ju sin omtalade silverklänning redan i låtens video.

FRANKRIKE

Sébastien Tellier - Divine

Väldigt medryckande nummer med internationell prägel, och jag älskar att det låter så otroligt franskt, typ Daft Punk och Air. I slutändan dock lite för konstig för att det ska räcka till en topplacering, tror jag.

SERBIEN

Jelena Tomasevic - Oro

Lite förutsägbart att regerande mästarna kommer med ytterligare en ballad, men det går knappast att klaga på kvaliteten, det här ju till och med ännu bättre än fjolårets vinnarlåt. Hög rysningsfaktor!

Bidrag jag ogillar:

TYSKLAND

No Angels - Disappear

Denna tyska supergrupp sjunger inte som änglar precis, detta är snarare en uppvisning i falsksång utan dess like. Riktigt seg låt, dessutom. Upplagt för en ny bottenplacering för denna före detta stora schlagernation?

FINLAND

Teräsbetoni - Missä Miehet Ratsastaa

Det sista jag vill göra är att reta upp alla mina finska vänner därute, men tyvärr, Finlands bidrag är inte bra i år. I synnerhet inte om man ställer det mot Lordis suveräna monsterrock som vann hela tävlingen för två år sedan. Kul att de sjunger på finska, men som helhet känns detta mest som ett sämre Manowar (och jag gillar inte ens Manowar).

LETTLAND

Pirates Of The Sea - Wolves Of The Sea

Att det är svenska låtskrivare som ligger bakom dessa otroligt töntiga piraters sunkiga låt får en onekligen att skämmas. Till och med uslare än den tredje Pirates Of The Carribean-filmen, faktiskt.

DANMARK

Simon Matthew - All Night Long

Det här gillar jag inte alls. Tjatigt och tramsigt, detta är ett av Danmarks sämre bidrag på sistone och jag tvivlar på att det blir en topp 10-placering. Att den ens gick till final får anses vara en mindre skräll.

RYSSLAND

Dima Bilan - Believe

Ryssland hårdsatsar på att ro hem ESC i år, förutom att creddiga Timbaland varit inblandad i produktionen så släpar man av okänd anledning upp konståkningsesset Jevgenij Plusjenko på scenen. Inget fel i det i sig, men låten är en trist historia och den självgode Dima Bilan sjunger risigt. Blir dock hyperfarlig, mycket tack vare ett bra startnummer.