Outer Heaven

Om cirka två timmar sitter jag på en festivalbuss fullastad med galna rockers på väg ner till Tyskland och Wacken Open Air. Kan inte påstå att bussresan är något jag längtat efter, den uppskattas ta cirka 16 timmar, så vi bör komma fram klockan 10 i morgon bitti. Hoppas bara inte man hamnar bredvid någon störig person (typ Ahlin, haha) för då blir det svårt att dra sig undan, man kan ju inte gärna hoppa av bussen. 

 Faktum är att ju mer jag läser om Wacken på diverse forum, desto mindre framstår den som en bra festival. Det är en hel del kommentarer kring dålig organisation, långa köer, sjukt packat med folk, äcklig mat, dåligt med vattenposter, osv. Men som alltid med festivaler så brukar det vara jätteroligt när man väl kommer dit, så jag hoppas att den trenden håller i sig. Jag har laddat med att damma av mitt gamla tyskalexikon från skoltiden, förhoppningsvis kan fraser som dessa hjälpa till att göra mig förstådd där nere:

"Können Sie mir den Weg zu den Bajen-Majen bitte zeigen?" (Kan ni visa mig vägen till toaletterna, tack?)

"Ich will Kartofelsalat mit dem Bratwurst bitte haben. Schnell!" (Jag skulle vilja ha potatissallad med korv. Och låt det gå undan!)

"Auf der welchen Bühne spielt Eisenjungfrau?" (På vilken scen spelar Iron Maiden?)

"Mein Zelt wird gebrochen." (Mitt tält är trasigt.)

"Ein Schtinker für meinen Freund hier, bitte." (En stänkare till min kompis här, tack.)

Ja, ungefär så. Vi ses på Wacken, peeps!

Det vore uselt av mig att inte rekommendera min flickvän Lindas blogg, Alla Dansar Till Disco. En tjusig sida som tar upp så vitt skilda saker som mode, långdistanslöpning och vardagsbekymmer. Det är för övrigt Linda som har hjälpt mig att utforma min egen blogg, så att den ser ut som den gör idag. För tillfället vilar Linda ut hos sina föräldrar i Valdemarsvik.

Har nyss kommit hem efter en kort vistelse hos min flickväns familj i Valdemarsvik. Tre hela dagar utan avgaser, betong, hårdrock, tv-spel, störande grannar och med avslagen mobiltelefon. Och tillsammans med flera personer jag tycker mycket om och med storslagen natur omkring en. Det är en svårslagen känsla att sitta och sola/läsa/filosofera i trädgården medan en traktor kör omkring och jobbar på andra sidan vägen, samtidigt som solen går ner bakom trädtopparna i fjärran (poesivarning?). Inget som händer en vanlig dag i Hässelby Strand direkt.

Den här gången var vi på födelsedagskalas, ute vid Fyrudden och åt glass, på grillning och på utflykt till vackra kuststaden Västervik, bland annat. Som vanligt så blev det en hel del läsande, hann klart med Stephen King-novellen The Mist (spännande läsning, även om den inte tillför något nytt om man sett filmen) och blev nästan färdig med Depeche Mode-biografin (mer om den i ett senare inlägg).

Nu är det bara att packa om väskan, för i morgon vid den här tiden åker jag ner till Tyskland och Wacken Open Air. Lite bilder från Östergötland och Småland så länge?

Senaste numret av mitt favoritmagasin damp ned i brevlådan häromdagen. Level 28 verkar vara ett riktigt bra nummer, särskilt för att komma mitt i sommaren under den ökända speltorkan. Bland annat lockar en rejäl artikel om Resident Evil 5, och min polare Johan Köhn har knåpat ihop en kul text där han jämför hårdrocksbandet Segarocks med Deep Purple.

Men intressant är ändå, som så ofta med Level, retrosektionen som denna månad ståtar med en lång hyllning till konsolen Super Nintendo Entertainment System, eller SNES som den också kallas. Har bara hunnit läsa litegrann, men då det är Tobias Bjarneby som ligger bakom texten så betyder det per automatik att det rör sig om hög kvalitet. Artikeln fick mig att nostalgiskt drömma tillbaka till vad som förmodligen är min favoritkonsol genom tiderna, för även om första Playstation har en drös med klassiska spel jag älskar så är det något speciellt med SNES som gör den oslagbar. Jag menar, hur skulle man kunna argumentera mot en konsol som har titlar som Super Mario World, Chrono Trigger, Rock n' Roll Racing, The Legend Of Zelda: A Link To The Past, Harvest Moon, Final Fantasy VI, Street Fighter II, Donkey Kong Country-trilogin m.fl på sitt samvete?

Men precis som till alla konsoler så dök det upp en hel del skräpspel till SNES också. Vår snälla pappa hade förmånen att genom sitt jobb kunna byta till sig spel mot skivor, så ibland överraskade han oss genom att komma hem med nya SNES-spel. Så även när han kom hem med spel som Jack Nicklaus Golf, Captain America and the Avengers eller Home Alone 2: Lost in New York (som jag aldrig klarade första banan på) var det bara att vara tacksam, även om man visste att det skulle dröja kanske flera månader innan man fick något nytt spel. På den här tiden hade man nämligen inte råd att köpa hur många spel för 699 kr styck som man ville, vilket är förklaringen till att jag inte har spelat en megaklassiker som Super Metroid, till exempel. Men på ett sätt var det roligare då, det var en del av charmen att man inte hade råd med allt, utan man fick prioritera och låna av kompisar. Det här var nämligen på stenåldern, innan piratkopior och chippade konsoler blev på modet.

Nya Level. Köp om ni inte redan har gjort det.

Förra veckan fick jag en keps av en snäll kund på jobbet, som jag glatt började använda då mitt hår såg för risigt ut under den perioden. Kritiken lät inte vänta på sig. Min flickvän tyckte jag såg pojkaktig ut. Min syster tyckte jag såg ut som en tönt. Men argast av dem alla var den högljudda fiskmåsen som häckar på ett av våra grannhus, och som gärna sitter och spanar belåtet ut över sitt kungadöme (AKA Vindruvsbacken) om dagarna.

Jag fick känna på måsens vrede en morgon häromdagen då jag knallade iväg i riktining mot jobbet cirka halv sex på morgonen. Så fort fiskmåsen fick syn på mig så tillkallade han en av sina underhuggare och började förfölja mig med sporadiska dykningar för att skrämma mig. Det var som en scen ur Alfred Hitchcocks rysare Fåglarna, fast bara med fiskmåsar. Efter ett tag fick jag nog och gömde mig under ett träd, och slutligen tröttnade måsarna och trakasserierna upphörde. Först i efterhand har jag insett att det inte var mig de var ute efter - det var kepsen. "EM är slut, get over it", liksom. Nu har kepsen åkt upp på hatthyllan, där den lär stanna kvar ett bra tag framöver.

I helgen hade vi besök av vår kusin Oscar, vilket i vanlig ordning betyder en hel del whiskey och en massa brädspel! Läs vidare på egen risk (...) om ni vill veta mera.

Det har blivit något av en tradition att vi spelar ett parti Risk (brädspelet där du ska ta över världen genom att slå ut dina motståndare eller erövra tillräckligt med världsdelar) när vi ses, men nu överraskade Oscar oss alla genom att ta med sig Transformers-Risk, som han köpt billigt på BR Leksaker. I grund och botten är det en spin-off på vanliga Risk, med ny spelplan, nya trupper och en del nya regler. Tyvärr saknar Transformers-Risk totalt charmen som genomsyrar originalet och Sagan Om Ringen-Risk (en annan spin-off).

Skälen är många, kanske främst för att Transformers-universumet är en ganska ospännande plats att slåss om. Zonerna man kämpar i har intetsägande namn som Hydrax och Avfyrningsrampen (?), och att robotorna kan förvandla sig känns som en malplacerad gimmick. Konceptet är fortfarande för bra för att misslyckas helt, och i jämförelse med Transformers-långfilmen är brädspelet helt okej. Men när vi spelade vanliga Risk dagen därpå (ett parti som jag vann, vill jag bara påpeka) så märks det vilken enorm skillnad det är mellan originalet och kopian.

Trots besvikelsen över Transformers-Risk så kan jag inte låta bli att undra över hur de andra Risk-varianterna är. Bland annat finns det två Risk-spel med Star Wars-tema (måste bara vara bra) och ett yngre alternativ i Narnia-Risk (låter riktigt dåligt), men kanske kan man göra fler varianter? Vad sägs om till exempel ett Pirates of the Carribean-Risk, som är mer vattenbaserat och med karaktärer som Jack Sparrow som hjältar? Bara ett förslag från min sida, om ni har några bättre, fram med dem!

Helgen var rätt intensiv för min del, inte nog med att man har ett fysiskt ansträngande arbete, det ska springas omkring på helgerna också! Efter jobbet på fredagen så åkte jag och brorsan till Komethallen i Veddesta för en badminton-match (som han dessvärre vann med 2-1 i set). På lördagen spelade jag fotboll med boysen på Hässelby Gårds konstgräsplan, och dagen därpå var jag ute på en timmes promenad med min hurtiga flickvän i Grimstaskogen. Redan här började jag få nog, och värre skulle det bli!

Den verkliga prövningen kom nämligen inte förrän på kvällen, då det var fotboll igen på Hässelby Gård, fast med Yodas gäng. Otroligt intensiva och roliga matcher som pågick i nästan tre timmar. De killarna är inga amatörer precis, så det blev ett betydligt högre tempo än vad jag är van vid. Det märktes dagen därpå, och idag har jag den värsta träningsvärken någonsin, känns det som. Har ont på de flesta musklerna på kroppen; ryggen, ljumskarna, låren, skinkorna, magen, vaderna... you name it! Jag kände mig lika smidig som ett kylskåp när jag tog mig fram på jobbet, och det kan inte ha sett klokt ut. Om det var värt det? Totally.

Iron Maiden fyllde Stockholm Stadion igår och spelade alla sina gamla hits, och recensionerna blev som väntat strålande. Att järnjungfrun nästan alltid levererar är väl ingen hemlighet direkt, därför sved det lite att jag inte fick tag i någon biljett den här gången. Men vetskapen att det blir min tur på Wacken Open Air om exakt två veckor lindrar smärtan, och det är väl den största orsaken till att jag inte köpte några plåtar i andra hand.

Istället tillbringade jag, Ahlin, Larsson och Natta kvällen i replokalen ett par stenkast från Stadion. När det var dags att åka hem runt tio-snåret kunde vi dock inte hålla oss, utan Larsson körde till konserten och cruisade runt tillräckligt länge för att vi skulle kunna höra de bästa bitarna ur Run To The Hills. Lite senare ringde brorsan och spelade upp nästan hela Fear Of The Dark i mobilen, och det var ju generöst.

Farsan var också på plats, och efteråt styrde han stegen till puben Dubliner. Väl där stötte han på Iron Maiden-gitarristen Janick Gers, som det småpratades med lite. Bildbevis ser ni nedanför. Nästan ännu roligare är att dadio och Gers syns tillsammans på en vimmelbild som sedan hamnade på Aftonbladets förstasida. Tyvärr syns det lite för dåligt för att scanna in och visa här, så ni får antingen köpa ett lösnummer eller helt enkelt lita på mig.

Efter att ha legat på latsidan ett tag med mitt skrivande har jag slagit till med två relativt färska recensioner åt Metal Covenant. Det rör sig om texter om Scar Symmetrys senaste album Holographic Universe och Bloodbaths liveskiva The Wacken Carnage. Båda får bra betyg. Besök även sidan för ett mastigt reportage om Metaltown (dock inte skrivet av mig).

Blev för en tid sen "utmanad" av min polare Maria. Inte på pistolduell, utan på att svara på fem frågor och sedan utmana fem personer till. Det första ska väl inte vara några problem, det andra hoppar jag nog över, men om någon (typ Linda eller Linnea) känner sig manad så är det fritt fram!

Frågorna jag ska svara på:

1. Vad gjorde du för 10 år sen? Då var jag på språkresa i Wales (staden Swansea, som Catherine Zeta-Jones kommer ifrån) och England (huvudstaden London). Att spendera två sommarveckor i den unkna fiskarstaden Swansea var väl inte direkt det roligaste jag varit med om i mitt liv, men det var ju onekligen lite spännande att få gå omkring fritt i London (som vi var en vecka i) som 15-åring utan några föräldrar i släptåg.

2. Vilka fem saker finns att göra på listan idag? Klockan är snart åtta på kvällen, så det blir nog bara lite GTA4 innan läggdags (jobb imorgon).

3. Godis jag gillar: Sådana här burkar med lakritspingviner, som man köpa på Finlandsfärjor, ni vet.

4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär: Bygga min egen musikstudio. Resa jorden runt några varv. Resten skulle jag dela ut till mina kompisar... NOT!

5. Städer/Orter jag bott i: Sundbyberg (Hallonbergen, mitt emot Ursvik) i typ tre år, sedan Hässelby Villastad en jäkla massa år. Nu Hässelby Strand. Har bytt ner mig från radhus till en 2:a, but hey, it's my place!

Förra helgen var vi framme vid vad som enligt Ahlin är sommarens höjdpunkt - den årliga grillfesten hos Ahlin! Vänner från förr, nya bekantskaper och alla däremellan samlades på Drivbänksvägen 114 och slängde allt kött som Hässelbys charkdiskar kunde ordna fram på grillen. Det var en toppenkväll helt enkelt, det enda som saknades var väl Ahlins gamla specialitet "glas-glass á la Miqul". Extra kul att kidzen Linnea, Tobias och Jessica närvarade, det känns som att det bara var ett par år sedan som de sprang runt i området och hittade på rackartyg. They grow up so fast...

Lite bilder:

Har varit lite sugen på att införskaffa något skräckspel till min nya PS3:a, och har sneglat lite i smyg åt det nya Alone In The Dark-spelet de senaste veckorna fram till releasen. När sedan den ena usla recensionen efter den andra börjat trilla in så är jag av förklarliga skäl inte lika peppad längre, och droppen var väl Kristofer Ahlströms text om spelet i Aftonbladet. Maken till sågning får man leta efter: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/recensioner/spel/article2819017.ab

Nej, det blir istället till att vänta till nästa år, då Silent Hill 5 kommer. Det enda roliga jag verkar få ha med Alone In The Dark är att leva med faktumet att spelets hjälte Edward Carnby är väldigt lik min compadre Robin. Döm själva!

Kent

Plats & datum: Zinkensdamm, 28/6

Bäst: Övergången från Om Du Var Här till Dom Andra.
Sämst: Lite trevande inledningsvis.

När jag, Linda, Andreas och morsan anlände till ett välfyllt Zinkensdamm hade Thåström redan avverkat större delen av sitt uppvärmningsgig. Det roliga är att jag såg Thåström spela tillsammans med Kent redan för ett flertal år sedan under Kalasturnén, men den här gången kör han sina låtar i avskalade versioner. Denne Thåström har aldrig varit någon stor favorit hos mig, och jag brukar mest bli irriterad när Rockklassiker envisas med att köra samma gamla Ebba Grön-dängor om och om igen. Nu hann vi bara se de fem sista låtarna, vilket inkluderade fina balladen Fan Fan Fan och en suggestiv version av Du Ska Va President, men om jag hade sett spelningen i sin helhet misstänker jag att det hade blivit för segt och lågmält för min smak.

Smått bekymrade miner innan Kent äntligen gick på scenen.

När jag såg Kent i Göteborg i höstas byggdes setlisten kring det då relativt nya albumet Tillbaka Till Samtiden, men under den här sommarturnén har bandet vågat plocka in ett gäng sällan spelade klassiker (som Blåjeans) och oväntade låtval (som b-sidan Kallt Kaffe) för att röra om i grytan. En delvis omarrangerad Stenbrott inleder övertygande, sedan känns det dock lite trevande, och att Jocke Berg glömmer bort vissa textrader till Max 500 ger obehagliga Hultsfred 2006-vibbar. Men Kent har alltid varit slow starters, och när singelbomben Ingenting väl gör entré finns det ingenting (ha!) som stoppar Eskilstuna-kvartetten från ännu en säker succé.

Innan konserten lyssnade jag på Tillbaka Till Samtiden för första gången på ett par månader, och jag konstaterar att den håller hur bra som helst. Definitivt ett av 2000-talets riktigt stora verk, om ni frågar mig. Nu saknas ett par favoriter från den skivan, och nerven från Göteborgsspelningen i höstas vill kanske inte riktigt infinna sig, men det saknas verkligen inte bra låtar. Favoriten Vy Från Ett Luftslott framförs i den Daft Punk-aktiga discoremixen (med nya videon på bildskärmen bakom) och cyberversionen av Om Du Var Här som sömlöst övergår till en euforisk Dom Andra är hela konsertens höjdpunkt. Ett kvitto på att Kent är modiga, och att det lönar sig att våga pilla lite med klassikerna.

Kent vågar även hoppa över till synes självklara låtar. Musik Non Stop kan jag överleva utan, dock är det aldrig någonsin okej att inte spela VinterNoll2. Plåster på såren dyker upp under konsertens extranummer och den helt nyskrivna låten Håll Ditt Huvud Högt, som visar enorm potential. "Den kanske kan bli något, med lite hårt arbete", skojar Jocke Berg när publikens jubel tystnat efter att låten spelats klart. För min del får de gärna ändra så lite som möjligt. När sedan allsångsfavoriten Mannen I Den Vita Hatten sätter punkt med ett enormt konfettiregn är det omöjligt att känna sig besviken.

Betyg:     av 5











Låtlistan:

1. Stenbrott
2. Socker
3. Blåjeans
4. Max 500
5. Celsius
6. Kallt Kaffe
7. Berlin
8. Ingenting
9. Vy Från Ett Luftslott
10. Kärleken Väntar
11. Vi Kan Väl Vänta Tills Imorgon
12. Den Döda Vinkeln
13. LSD, Någon?
14. Generation Ex
15. Om Du Var Här / Dom Andra
16. 747
-------------------------------------------
17. Kevlarsjäl
18. Utan Dina Andetag
19. Håll Ditt Huvud Högt
20. Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Äntligen! Nätfanzinet Metal Covenant (som jag skriver för) har fått upp sin mastiga sammanfattning om Sweden Rock Festival, med både recensioner och bilder. Är alltid lika kul att läsa om vad de andra tyckte om spelningarna, kanske särskilt i år då jag inte såg så många konserter.

Själv har jag bidragit med recensioner av Volbeat, 45 Degree Woman och Mustasch.

Metal Covenant

EM tog slut alldeles för fort, men det var i alla fall en fantastisk turnering med ett helt värdigt mästarlag. Här är EM i korthet:



EM:s bästa match: Alla matcher där Holland och Ryssland medverkade blev underhållande bataljer, då känns det ganska logiskt att kvartsfinalen lagen emellan blev EM:s allra bästa match. Själv hade jag redan skrivit in Holland som semifinalist i mitt EM-schema, men det fick raskt ändras då Ryssland ännu en gång bevisade att de är världens kanske mest lovande landslag just nu.

EM:s sämsta match: Den mållösa gruppspelsmatchen mellan Frankrike och Rumänien. Det finns fantastiska 0-0-matcher, men det här var verkligen inte en av dem.

EM:s överraskning: Ryssland, såklart. Med spelare som Arshavin, Pavljutjenko, Akinfejev och min personliga favorit Zjirkov tog de hela Europa med storm, och jag gissar att de flesta av spelarna är glödheta på transfermarknaden nu när EM är slut.

EM:s mäktigaste vändning: Bara att välja mellan någon av Turkiets vändningar mot Schweiz, Tjeckien eller Kroatien. Jag väljer den helt makalösa upphämtningen mot Tjeckien där man låg under med 0-2 med lite tid kvar att spela, men vände och vann med 3-2. Även om tjeckiske målvakten Petr Cech hade stor del i miraklet, när han fumlade med bollen vid kvitteringsmålet.

EM:s blindstyre: Massimo Busacca som dömde semifinalen Tyskland - Turkiet och helt otroligt nog missade hur den tyske ytterbacken Philip Lahm blev brutalt nersprungen i straffområdet. Typ den solklaraste straffsparken jag sett.

EM:s konstigaste: Österrikes förbundskapten Josef Hickersberger och Tysklands dito Joachim Löw kallar domaren för "ägghuvud" respektive "papegoja" och blir uppvisade på läktaren. Den senare tar plats på VIP-läktaren för att se resten av matchen, och möts där av stående ovationer (!) från bland andra Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Konstigt är bara förnamnet.

EM:s osportsligaste: Anfallaren Antonio Di Natale visar prov på orent spel á la Italien när han får en lätt smäll och hamnar utanför planen, för att sedan helt sonika rulla in på banan igen när han märker att Spanien inte spelar ut bollen (varför skulle de göra det?). Nu spelar de naiva spanjorerna ut bollen och fusket har därmed lyckats. Det kändes således extremt skönt när Italien sedan förlorade matchen på straffsparksläggning och åkte ur EM, delvis på grund av att just Di Natale missade sin straff.

EM:s mest saknade: SVT. Inget ont om duktiga TV4-medarbetare som Perlan, Fjellström, Bojan och Lundh, men när man själv omedvetet har lärt sig alla reklamspottar utantill efter några dagar så är det något som är lite galet. Programmen som avslutade EM-dagarna i TV4:s studio blev också smått outhärdliga då dessa leddes av Peter Jihde (som jag inte tål) och dessutom bestod av en hel del trams och ännu mer reklam.

EM:s minst saknade: Ryssland gick till EM på Englands bekostnad, och med facit i hand var det nog ingen som var ledsen för det. Tvärtom, kanske främst för att åskådarna slapp åtminstone några tusen äckliga huliganer som annars garanterat hade dykt upp.

För att summera, absolut INGET slår EM-turneringar i fotboll! Ja, det skulle väl vara fotbolls-VM då. Bara två år kvar till Sydafrika-VM.